Statlig utredning
 |
Denna artikel anses ha ett svenskt perspektiv och bör skrivas om ur ett globalt perspektiv. Motivering: Då artikeln har iwlänkar till artiklar som rör begrepp som gäller hela världen, inte bara Sverige, måste denna artikel antingen utökas med information som gäller andra länder eller flyttas till Statlig utredning i Sverige och iwlänkarna måste då tas bort. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2013-06) |
 |
En statlig utredning är en utredning som tillsätts av Sveriges regering. Utredningens uppdrag och omfattning regleras i det kommittédirektiv som regeringen beslutar om. Det finns flera olika typer av utredningar som alla benämns som statliga utredningar. En utredning kan bestå av en eller flera personer, det vill säga antingen av en kommitté eller av en så kallad ensamutredare. Ofta består kommittén av representanter för de politiska partierna i riksdagen. Den benämns i så fall parlamentarisk utredning. Till utredningen kan det också kopplas experter tillsatta av regeringen. Dessa är ofta sakkunniga personer som arbetar vid olika departement eller myndigheter och kan då också i praktiken komma att fylla funktionen att representera dessa i förhållande till utredningen.
Utredningen lägger fram ett förslag som publiceras i serien SOU (Statens offentliga utredningar) som publiceras av Fritzes. Utredningen kan sedan (oftast efter justeringar av regeringen) ligga till grund för en proposition som regeringen skickar till Sveriges riksdag som beslutar om förslaget skall bli lag. Om förslaget blir till lag kan propositionen, som delvis grundas på utredningens förslag, tjäna som vägledning när domstolarna skall tolka lagen.
Utredningen presenterar slutligen sina förslag till regeringen i form av ett skriftligt slutbetänkande. Betänkandet publiceras i serien Statens offentliga utredningar, SOU, som finns i pdf-format på webbplatsen i avdelningen Publikationer.
Regeringen kan också välja att låta handläggare på departementen i Regeringskansliet utreda en fråga. Departementsutredningars slutsatser och förslag till regeringen lämnas i form av en rapport som publiceras i Departementsserien (Ds).
Innan regeringen tar ställning till ett utredningsförslag skickas det på remiss till berörda myndigheter, organisationer och kommuner, för att de ska få säga sin mening. Regeringen vill veta vad de som berörs tycker och vilket stöd förslaget har. Om en stor del av remissinstanserna är negativa kan beslutet bli att inte gå vidare i frågan, eller att försöka finna andra lösningar än dem utredningen föreslår.
Regeln är att remissen ska vara skriftlig och att remissinstanserna ska få minst tre månader på sig att skicka synpunkter till ansvarigt departement. Enbart i undantagsfall kan andra former användas, exempelvis remissmöten.
Denna text bör ej ses som en definitiv grund för något annat än personliga åsikter.
Bibliografi
- Thyselius, Erik (1896). Förteckning öfver komitébetänkanden. [1, Afgifna under åren 1809-1894]. Stockholm. Libris 12369030. http://digibook.ub.umu.se/misc/12369030.pdf
- Thyselius, Erik (1904). Förteckning öfver komitébetänkanden. 2, 1895-1903. Stockholm. Libris 12369074. http://digibook.ub.umu.se/misc/12369074.pdf
- Förteckning över statliga utredningar 1904-1945. Stockholm: Riksdagsbibl. 1953. Libris 11051. http://runeberg.org/sou04-45