Status epileptikus

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Status epileptikus
Klassifikation och externa resurser
ICD-10G41
ICD-9345.3
eMedicineemerg/554  article/908394
MeSHsvensk engelsk

Status epileptikus (SE) är ett epileptiskt anfall som varar längre än fem minuter eller med fler än ett anfall inom en fem minuters period utan personen återvänder till normaltillståndet mellan anfallen. Anfallen kan antingen vara av typen tonisk-kloniska med ett regelbundet mönster av sammandragning och uträtning av armar och ben eller av typer som inte innebär sammandragningar såsom abscens anfall eller komplexa partiella anfall. Status epileptikus är ett livshotande tillstånd, särskilt om behandlingen tillkommer sent.[1]

Status epileptikus kan förekomma hos de med en sjukhistoria med epilepsi liksom hos de med ett underliggande problem i hjärnan.[2] Dessa underliggande problem i hjärnan kan vara t.ex. trauma, infektioner, eller stroke.[2] Vid diagnossättning kontrolleras ofta blodsocker, det görs avbildning av huvudet, det tas ett antal blodprover, och ett elektroencefalogram tas. Psykogena anfall eller kramper (icke epileptiska) kan te sig liknande ett status epileptikus. Andra tillstånd som kan likna SE är hypoglykemi, rörelsestörningar, meningit, och delirium bland annat.[1]

Enligt internationella riktlinjer är bensodiazepiner är rekommenderad initial behandling.[1][3][4] Möjliga behandlingsformer av bensodiazepiner är intravenös infusion (dropp) av lorazepam liksom intramuskulära sprutor med midazolam.[5] Om dessa inte är effektiva kan ett antal andra mediciner användas, såsom fenytoin, valproinsyra, fenobarbital, propofol eller ketamin.[3][4] Intubation kan krävas för att hålla personens luftvägar fria och underlätta andningen. Mellan 10 och 30% av människor som har status epileptikus dör inom 30 dagar.[1] Underliggande orsak, personens ålder, och längden på anfallet är viktiga faktorer som påverkar utfallet.[2] Status epileptikus förekommer bland upp till 40 per 100 000 personer och år.[2] SE-anfall utgör cirka 1% av alla akutmottagningsbesök.[1]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Al-Mufti, F; Claassen, J (Oct 2014). ”Neurocritical Care: Status Epilepticus Review.”. Critical Care Clinics 30 (4): sid. 751–764. doi:10.1016/j.ccc.2014.06.006. PMID 25257739. 
  2. ^ [a b c d] Trinka, E; Höfler, J; Zerbs, A (September 2012). ”Causes of status epilepticus.”. Epilepsia 53 Suppl 4: sid. 127–38. doi:10.1111/j.1528-1167.2012.03622.x. PMID 22946730. 
  3. ^ [a b] Glauser, Tracy; Shinnar, Shlomo; Gloss, David; Alldredge, Brian; Arya, Ravindra; Bainbridge, Jacquelyn (2016). ”Evidence-Based Guideline: Treatment of Convulsive Status Epilepticus in Children and Adults: Report of the Guideline Committee of the American Epilepsy Society”. Epilepsy Currents 16 (1): sid. 48–61. doi:10.5698/1535-7597-16.1.48. ISSN 1535-7597. PMID 26900382. PMC: 4749120. https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4749120/. Läst 10 september 2019. 
  4. ^ [a b] Meierkord, H.; Boon, P.; Engelsen, B.; Göcke, K.; Shorvon, S.; Tinuper, P. (2010). ”EFNS guideline on the management of status epilepticus in adults” (på en). European Journal of Neurology 17 (3): sid. 348–355. doi:10.1111/j.1468-1331.2009.02917.x. ISSN 1468-1331. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1111/j.1468-1331.2009.02917.x. Läst 10 september 2019. 
  5. ^ Prasad, M; Krishnan, PR; Sequeira, R; Al-Roomi, K (Sep 10, 2014). ”Anticonvulsant therapy for status epilepticus.”. The Cochrane Database of Systematic Reviews 9: sid. CD003723. doi:10.1002/14651858.CD003723.pub3. PMID 25207925. https://www.cochranelibrary.com/cdsr/doi/10.1002/14651858.CD003723.pub3/full.