Stavningsreform

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tal- och skriftspråk på samma skylt. Dom anses enligt SAOL talspråkligt (13 upplagan).

En stavningsreform är en förändring av officiella normer för ett skriftspråks ortografi, för att denna ska komma närmare dagens talspråk eller för att på annat sätt förenkla stavningen.

En sak är alltså utan vidare klar: stavningsreformer, om de äro av ytterst grundlig och hänsynslös art, kunna visserligen hos skolbarn framkalla ett visst dystert godkännande, men kunna hos dem aldrig tänkas alstra någon djupare belåtenhet, inte ens om man når fram till ett förenklingssystem där hela språket stavas med sju bokstäver och en valfri krumelur.

...

Man resonerar ungefär så här: Språket utvecklas; därvid utvecklas talspråket fritt, men skriftspråket kan numera inte följa med i loppet eftersom det i sin normerade gestalt är fastbundet; det måste därför då och då tillåtas att ta ett språng framåt för att nå ifatt talspråket, där detta i jämn lunk rör sig framåt mot något slitligt volapükstadium eller telegramideal; ett sådant språng blir en stavningsreform, vilken alltså med jämna mellanrum, helst så korta som möjligt, är av nöden. Så ungefär är den reformatoriska tankegången. Den bygger på ett enkelt postulat, betraktat som självklart: skriftspråket ska rätt sig efter talspråket. Detta postulat ter sig bärkraftigt nog ända tills man faller på den idén att fråga varför. Varför är inte den exakta motsatsen lika sann?

Frans G. Bengtsson i Konsten att stava, 1931

Danska[redigera | redigera wikitext]

Danska språket fick sin första stavningsnorm 1775, när danska staten utgav en anvisning för gymnasiernas undervisning i rättstavning. Dessa anvisningar reviderades 1889–92 under ministern Jacob Frederik Scavenius, så att i och u i slutet av diftonger byttes mot j och v, bruket av c, q, z och x begränsades till utländska lånord, dubbelteckning av lång vokal slopades, stumt e slopades och j efter g och k slopades. Ett känt exempel på äldre stavning är Kjøbenhavn, som genom denna reform blev København.

Nästkommande danska stavningsreform genomfördes 1948, då den svenska bokstaven å infördes i stället för den tidigare aa, versalisering av substantiv slopades, och verbformerna kunde, skulde och vilde ändrades till kunne, skulle och ville. Städerna Aalborg och Aabenraa bytte namn till Ålborg respektive Åbenrå, men har senare återgått till den tidigare stavningen.

Engelska[redigera | redigera wikitext]

Engelsktalande länder (Storbritannien, USA, Kanada, Australien) har ingen central auktoritet för rättstavning, och har därför inte påverkats av stavningsreformer. Skillnader i rättstavningen har uppstått mellan brittisk och amerikansk engelska (till exempel (colour – color), vilka sedan dokumenterats i ordböcker och därigenom vunnit hävd.

Norska[redigera | redigera wikitext]

Detta avsnitt är en sammanfattning av Norska språkstriden

Norge var en del av det danska kungariket fram till 1814. Skriftspråket i norska skolor var danska, även om det kraftigt avvek från talspråket, i synnerhet på landsbygden och i västra Norge. Norska skolor omfattades alltså av 1775 års danska rättstavningsnorm. Frigörelsen från Danmark 1814 innebar att Norge fick sin egen grundlag och eget parlament. Medvetandet om att norska var ett eget språk började också växa. Eftersom varje stavningsreform skulle medföra att norska blev mer likt svenska, mötte sådan tankar motstånd. I stället lade dialektforskaren Ivar Aasen 1853 fram förslag om att konstruera ett nytt skriftspråk, kallat "landsmål", baserat på olika västnorska dialekter, i boken Prøver af Landsmaalet i Norge.

Enskilda norska författare gjorde egna moderniseringar av det danska skriftspråket, däribland Henrik Ibsen och Bjørnstjerne Bjørnson. Ibsen deltog i "det nordiske Retskrivningsmøde" som 1869 hölls i Stockholm. Hans egna moderniseringar av danskan kom några årtionden före 1892 års reform i Danmark, men gick inte lika långt.

Efter unionsupplösningen 1905 bortföll rädslan för anpassning till svenskan, och diskussionen om en språkreformåterupptogs. Frågan drevs av Riksmålsforeningen, grundad 1899 av Hj. Falk. Ny ordförande blev 1907 Bjørnstjerne Bjørnson och föreningen ombildades 1909 till Riksmålsforbundet. Den reformerade danskan, riksmålet, skulle vara det statliga ämbetsspråket, medan landsmålet skulle stå det lantbygdsbefolkningens dialekter närmare. Den 19 februari 1907 lade ett regeringsbeslut fast riksmål som stavningsnorm enligt en skrift av J. Aars och M. Nygaard. Många danska b/d/g hade ändrats till p/t/k. Tanken var att på sikt förena riksmål och landsmål, något som brukar kallas "samnorsktanken".

År 1917 genomfördes en stavningsreform av både riksmål och landsmål. Den svenska bokstaven å infördes. Bokstaven æ ändrades i somliga ord till e. R bortföll i bestämd flertalsform: hesterne blev hestene.

År 1929 bytte riksmål namn till bokmål och landsmål till nynorska.

Baserat på samnorsktanken genomfördes ytterligare en stavningsreform 1938, som skulle föra de båda språken närmare varandra. Många användare av bokmål protesterade mot detta och började kalla sig riksmålstalare. Riksmålsforbundet gav 1952 ut en egen ordbok för riksmål, som alltså skilde sig från det offentliga bokmålet. Den konservativa dagstidningen Aftenposten använder sig av riksmål. Norsk språknemnd ersattes 1972 av Norsk språkråd. Det nya rådet instiftades utan att samnorsktanken nämns i stadgarna. Rådet innehåller representanter för de två protestorganisationerna Riksmålsforbundet och Foreldreaksjonen mot samnorsk.

Svenska[redigera | redigera wikitext]

En första stabilisering av stavningen av det svenska språket skedde med den första bibelöversättningen från 1526. Den första normen för svensk rättstavning kom 1801 med akademiledamoten Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om svenska stafsättet.

Efter att folkskolan hade blivit obligatorisk i Sverige 1842 ansågs det att läs- och skrivundervisningen skulle kunna underlättas om stavningen reformerades. Skollärarna var pådrivande för stavningsreformer under andra hälften av 1800-talet. Under inverkan av skandinavismen, som efter dansk-tyska kriget 1864 hade tagit en språklig och kulturell inriktning, ville även språkforskare reformera språket och stavningen, så att den dels skulle bli mer enhetlig mellan de nordiska språken, dels anknyta mer till det fornnordiska förflutna. Till exempel infördes det fornnordiska "idrott" som alternativ till det engelska/franska/tyska ordet "sport". Man ville också rensa ut tyska influenser från medeltiden, genom att slopa förled som be- och ge- i verb. Mot dessa, ibland radikala, krav på språkliga reformer agerade Svenska Akademien som en konservativ kraft. När första upplagan av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket (SAOL) kom 1874, anslöt den sig helt till Leopolds stavning av 1801.

Till den sjätte upplagan av SAOL 1889 förändrades stavningen genom att e blev ä i ord som jern, w ersattes med v, kv började tillåtas som alternativ till qv i ord som qvart och qvinna och th blev t i Götheborg. Detta kan betraktas som den första svenska stavningsreformen.

Den andra och mer kända svenska stavningsreformen 1906 bestod i att ecklesiastikministern och tidigare skolläraren Fridtjuv Berg genomdrev att Sveriges folkskolor inte längre skulle underkänna elever som stavade v i stället för f, fv och hv eller tt i stället för dt. Den äldre stavningen med fv, hv och dt kallas allmänt för gammalstavning. Riksdagen och statliga organ antog den nya stavningen under 1910-talet och under 1920-talet blev den allmänt accepterad och införd i 8:e upplagan av SAOL (1923). Andra upplagan av Nordisk familjebok (38 band, 1904–26) använde gammalstavning vid början av sin utgivning och höll fast vid detta ända till 1926.

Under 1920-talet återgick en del ä-stavningar till e. Staden Helsingborg, som 1912 ändrade sitt namn till Hälsingborg, beslutade 1971 att återgå till e-stavningen. Under 1950-talet upphörde användningen av verbens pluralformer – "de gingo" blev "de gick".[källa behövs]

1800-talets förslag att förenkla stavningen av j- (g, dj, gj, hj, lj) och sje-ljudet (stj, skj, sk, sch, sh, ch, g, j, i, ssi, si, ti, gi) har aldrig genomförts. Senare tiders försök till förändringar har gällt enstaka ord som mej, dej, jos, sebra, men har inte varit framgångsrika.[källa behövs]

Tyska[redigera | redigera wikitext]

Tyska språket har genomgått två stavningsreformer 1901 och 1996. Den under 1800-talet rådande rättstavningen med "th" i Thier (djur) och ensamt "i" i "illustriren" (illustrera) ersattes med T respektive "ie" (illustrieren) i 1901 års upplaga av ordboken Duden. Ett känt exempel är att Neanderthal började stavas Neandertal.

Stavningsreformen 1996 omfattar bara Tyskland och går ut på att det så kallade tyska s:et (scharfes s) "ß" ersätts med "ss" efter korta vokaler samt att flera stavningar av f-ljudet med "ph" ersätts med "f", till exempel i Fotografie (fotografi). Delar av det i Tyskland starkt decentraliserade utbildningsväsende har dock motsatt sig reformen och till och med gått till domstol för att upphäva den. Några starkt kritiserade delar av den ursprungliga reformen, bland annat särskrivning av långa sammansatta verb, har i efterhand strukits från reformen.

Att läsa vidare[redigera | redigera wikitext]

  • Frans G. Bengtsson: Essän Konsten att stava, publicerad i Silversköldarna, Norstedts, Stockholm 1931