Sten Broman

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sten Broman
Sten Broman, cirka 1935.[a]
Sten Broman, cirka 1935.[a]
Tonsättare
Född 25 mars 1902
Uppsala
Död 29 oktober 1983 (81 år)
Lund
Bakgrund Lund
Instrument Altfiol
Aktiva år 19281974

Sten Broman, född 25 mars 1902 i Uppsala, död 29 oktober 1983 i Lund, var en svensk dirigent, föreläsare, musikpedagog, programledare och tonsättare. Han var känd som musikkritiker och programledare för Musikfrågan Kontrapunkt.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Broman, som var son till anatomen och embryologen Ivar Broman och Dagmar Berlin (1880–1973), växte upp i Lund och studerade mellan 1921 och 1923 musik i Prag.[2] Efter en filosofie kandidatexamen i musik- och konsthistoria vid Lunds universitet 1925 studerade Broman medeltidens musikhistoria i Schweiz och Tyskland. Han ägnade sig åt den klassiska musiken och spelade själv altfiol. Han var också musikanmälare i Sydsvenska Dagbladet 1923–1967. År 1927 tog han licentiatexamen i Lund men lyckades inte nå doktorsgraden. Den 16 november 1961 invaldes han som ledamot nummer 697 av Kungliga musikaliska akademien.[3]

Mest känd blev han som karismatisk programledare för tv-programmet Musikfrågan Kontrapunkt 1964–1980, där han genom sin kunnighet, sin entusiasm och sin humor spred intresset för klassisk musik till människor som tidigare inte kommit i kontakt med den eller känt sig främmande för den. Broman var också känd för sina specialsydda kostymer (som han själv designade), färgglada slipsar och ogenerade elakheter. Den typ av tredelad kostym han nästan alltid sågs i, som bland annat bestod av en högt skuren väst och kavaj innehållande få fickor, formgav han redan på 1920-talet.

Broman var även känd för att tycka illa om dragspelsmusik. Vid något tillfälle klargjorde han att det främst gällde en äldre typ av enmanualiga dragspel. Han uppskattade avantgardistisk kammarmusik och var medlem i Internationella Sällskapet för Nutida Musik (ISCM) som han var med om att bilda 1923. Han komponerade själv en del kammarmusik samt under 1960- och 1970-talen även nio symfonier. Till hans mer lättillgängliga verk hör filmmusik, bland annat till filmen Ett svårskött pastorat (1958), som han även medverkade i, en ouvertyr till spexet Uarda och hans tonsättningar för manskör av Falstaff, fakirs parodiska kärleksdikter Laura och Dolly.

Broman bibehöll livet igenom ett starkt engagemang i Lunds studentikosa liv och saknades aldrig vid en Lundakarneval. Han var medförfattare till åtskilliga spex, och 1958 grundade han Uarda-akademien, en akademi med syfte att värna den lundensiska spextraditionen och vars præses han också var till sin död. Han var vidare mångårig stormästare i Sällskapet CC. Tillsammans med författaren Fritiof Nilsson Piraten och hovtraktören Tore Wretman grundade han 1958 den Gastronomiska akademien, av Broman kallad ”De sjudderton”. Han utgav 1961 sin enda roman, Farväl kött, som fick mycket dålig kritik. Han uppfattades av vissa som en rapsod.

Broman gifte sig 20 oktober 1933 i Lunds stadsförsamling med den danska dansösen Esther Rung (1909–2008) och fick med henne sonen Erik (född 1934), men äktenskapet upplöstes 1944. Han gifte 1949 om sig med Eivor Engelbrektsson, från vilken han skilde sig 1952.[4] Under omkring femton år, fram till 1979, hade han en relation med Gunilla af Halmstad.[5] Bromans mor var, genom sin faster Anna Sofia Karolina Berlin (1838–1925) – vilken var gift med Abraham Ludvig Hedin (1826–1917) – kusin till Sven Hedin, vilket Broman själv har berört i sina memoarer.[6]

Sten Bromans grav på Norra kyrkogården i Lund.

Broman ligger begravd på Norra kyrkogården i Lund.

Priser och utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Kompositioner[redigera | redigera wikitext]

Orkesterverk[redigera | redigera wikitext]

  • Akademisk festuvertyr, 1930
  • Koralfantasi, 1931
  • Gotisk svit för stråkorkester, 1932
  • Concerto, 1933
  • Uarda-uvertyr, 1958 (till spexet Uardas 50-årsjubileum 1958)
  • Symfoni nr 1, Sinfonia ritmica, 1962
  • Symfoni nr 2, 1963
  • Symfoni nr 3, 1964
  • Symfoni nr 4, 1965
  • Symfoni nr 5 (för sopran och orkester), 1967
  • Symfoni nr 6 (för orkester och tonband), 1969 (till Lunds stads 950-årsjubileum 1970)
  • Symfoni nr 7 (för orkester och tonband), 1971 (inspelad på lp med Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Sixten Ehrling, RIKS LP 29)
  • Symfoni nr 8 (för orkester och tonband), 1972
  • Symfoni nr 9 (för blandad kör och orkester), 1974
  • Sententia credit (’Idén har vuxit’), 1967 (för orkester och tonband) till Lunds universitets 300-årsjubileum 1968

Kammarmusik[redigera | redigera wikitext]

  • Stråkkvartett nr 1, 1928
  • Stråkkvartett nr 2, 1936
  • Stråkkvartett nr 3, 1971
  • Stråkkvartett nr 4, 1973
  • Tre sviter för viola och piano, 1935, 1937 och 1942
  • Trio för violin, viola och piano, 1936
  • Komposition för violin och viola, 1932
  • Fantasi, fuga och koral för viola och piano, 1963
  • Septett för slagverk, celesta och piano, 1968
  • Concerto för bleck, 1970

Verk för ett instrument[redigera | redigera wikitext]

  • Svit för violin, 1922
  • Canon för piano, 1929
  • Diverse stycken för piano och orgel

Verk för kör och orkester[redigera | redigera wikitext]

Kör a cappella[redigera | redigera wikitext]

  • Körsvit för manskör (över svenska låtar), 1935
  • Två Fakirsånger (Laura, Dolly), 1958 (Dolly finns inspelad på lp med Lunds Studentsångförening under ledning av Axel Melander, Sonora RED 29)
  • Diverse verk för blandad kör, sånger

Scenverk[redigera | redigera wikitext]

  • Malmö dansar för er, balett, 1952
    • Balettsvit
  • Lysistrate, scenmusik till Aristofanes verk
    • Lysistrate-svit

Filmmusik[redigera | redigera wikitext]

Filmografi (roller)[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Senare i livet skaffade Sten Broman sig ett mycket karakteristiskt pipskägg.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Fagerström, Eskil (2011-04-04): "Mannen, mytomanen och mediefenomenet". sydsvenskan.se. Läst 5 maj 2015.
  2. ^ Gäst hos Hagge, 24 april 1976.
  3. ^ Nyström, Pia; Kyhlberg-Boström Anna, Elmquist Anne-Marie (1996). Kungl. Musikaliska akademien: matrikel 1771–1995. Kungl. Musikaliska akademiens skriftserie, 0347-5158 ; 84 (2., rev. och utök. uppl.). Stockholm: Musikaliska akad. Libris 7749167. ISBN 91-85428-99-X (inb.) 
  4. ^ Carlhåkan Larsén, Sten Broman, 2002.
  5. ^ Jag är sån här – en film om Sten Broman, svensk dokumentär från 2011.
  6. ^ Sten Broman: Upplevelser av 1900-talet. Första kvartsseklet, 1982, s 12 och 82.
Tryckta källor

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Tryckta biografier[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]