Hoppa till innehållet

Stillahavslom

Från Wikipedia
Stillahavslom
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Adult stillahavslom i sommardräkt. Notera den klena näbben, avsaknaden av vit fläck bakom vingen och den svarta nedre halsringen.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningLomfåglar
Gaviiformes
FamiljLommar
Gaviidae
SläkteGavia
ArtStillahavslom
G. pacifica
Vetenskapligt namn
§ Gavia pacifica
AuktorLawrence, 1858
Utbredning
Utbredningsområde      Parning      Icke parning

Stillahavslom[2] (Gavia pacifica) är en fågel som tillhör familjen lommar.[3] Den häckar i på tundran i norra Nordamerika och i nordöstra Sibirien. Vintertid hittas den utmed Nordamerikas västkust samt i östra Asien i ett område från Kamtjatkas sydöstliga spets till Japans nordöstliga kuster. Mycket sällsynt har den påträffats i Europa. Stillahavslommen behandlades tidigare som en del av storlommen, men urskiljs idag allmänt som egen art. IUCN kategoriserar den som livskraftig.

Häckande adulta fåglar påminner om en mindre och slankare variant av storlom. Könen är lika. De har grått huvud, svart strupe, vitt bröst, vit underdel, mörk rygg med ett rutat vitt mönster. Näbben är svart. Fåglar i vinterdräkt är grå och vita och deras näbb är vitaktig. Den är mycket svår att skilja från storlom men de största skillnaderna, förutom storleken, är att stillahavslommen har en klenare och kortare näbb och rundare huvud.

Adult Stillahavslom i Alaska.
Adult fågel fotograferad på häckplats i Churchill, Kanada.

Den adulta stillahavslommen har en svart halsring nedtill på halsen som avslutar de smalare vita halsstrecken. Den har även ett svart ansikte vilket gör att ögat syns sämre och att nacken verkar ljusare än hos storlom. Storlommens vita parti på undergumpen sträcker sig högre upp på sidan av fågeln så att det bildas en vit fläck bakom vingen när den simmar, vilket saknas hos stillahavslommen.[4] Juvenilen har en kraftigt vattrad rygg likt en svartnäbbad islom.

Utbredning och systematik

[redigera | redigera wikitext]

Stillahavslommen är till största delen en flyttfågel som häckar på tundran vid djupa sjöar i norra Nordamerika, i Alaska och Kanada så långt österut som till Baffinön, samt i nordöstra Sibirien kring kusterna av Kolyma och Tjuktjerhalvön. Sina vinterkvarter har den utefter Nordamerikas västkust och i ett område från Kamtjatkas sydöstliga spets, vid Kurilerna och Japans nordöstliga kuster.[3]

Juvenil Stillahavslom.

Stillahavslommen har sällsynt observerats i västpalearktis. Första gången skedde i Farnham, North Yorkshire, England i januari 2007. Sedan dess har den observerats vid flera tillfällen i Storbritannien och Irland, två i Spanien och Norge samt en gång vardera i Finland, Danmark och Schweiz.[5] Den 8 maj 2015 gjordes det första fyndet i Sverige, utanför Stenshuvud i Skåne.[6]

Tidigare klassificerades ofta stillahavslommen som underart till storlom (Gavia arctica), men 1985 urskilde American Ornithologist's Union (numera American Ornithological Society) ur den som egen art[7] baserat på studier som visar att den häckar sympatriskt med storlommen i östra Ryssland, ibland i samma sjö,[8][9][10], samt även i västra Alaska[11][12][13]. Senare genetiska studier[14] visar att de båda arterna skildes åt redan för 6,5 miljoner år sedan. Den behandlas som monotypisk, det vill säga att den inte delas in i några underarter.

Arten flyttar till skillnad från de andra lommarna i flock och de lämnar sina sötvattensområden där de häckar för att övervintra i marina kustområden. De placerar sitt plattformsliknande bo direkt på marken och lägger vanligtvis två ägg som ruvas i 23–25 dagar.[15] Likt de andra lommarna lever den av fisk som den fångar dykande under vattnet.

Stillahavslom och människan

[redigera | redigera wikitext]

Status och hot

[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population, och tros öka i antal.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 930 000 och 1 600 000 individer.[1]

Stillahavslom har tidigare sällsynt kallats för pacifiklom eller alaskalom.

Delar av texten i artikel är översatt från engelskspråkiga Wikipedias artikel Pacific Diver
  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Gavia pacifica Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 23 januari 2014.
  2. ^ ”Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter”. BirdLife Sverige. https://birdlife.se/tk/svenska-namn-pa-varldens-faglar/. Läst 24 november 2024. 
  3. ^ [a b] ”2024 Citation & Checklist Downloads – Clements Checklist”. www.birds.cornell.edu. https://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/introduction/updateindex/october-2024/2024-citation-checklist-downloads/. Läst 24 november 2024. 
  4. ^ Corell, 2007
  5. ^ [1] Fynd av stillahavslom i västpalearktis
  6. ^ Stillahavslom, BirdLife Sveriges raritetskatalog.
  7. ^ Monroe Jr, B. L., Banks, R. C., Fitzpatrick, J. W., Howell, T. R., Johnson, N. K., Ouellet, H., Remsen, J.V., and Storer, R. W. (1985). Thirty-fifth supplement to the American Ornithologists' Union Check-list of North American birds. The Auk, 680-686.
  8. ^ Kistchinski, 1978, Birds of the Koryak Highlands, ss. 24–27
  9. ^ Stepanyian, 1975, A Distributional Checklist of the Birds of the U.S.S.R., s. 9
  10. ^ Portenko, L. A. 1972. Birds of Chukotski Peninsula and Wrangell Island. Part I: Loons to shorebirds. Nauka Pres, Leningrad.
  11. ^ Bailey, A. M. (1943). The birds of Cape Prince of Wales, Alaska. Proceedings of the Colorado Museum of Natural History 18:10–113.
  12. ^ Douglas, H. and K. Sowl. 1993. Northeastern extension of the breeding range of the Arctic Loon in northwestern Alaska. Western Birds 24: 98-100.
  13. ^ Gabrielson, I. N., and F. C. Lincoln (1959). The Birds of Alaska. Stackpole Company, Harrisburg, PA, USA.
  14. ^ Sprengelmeyer, Q.D. (2014), “A Phylogenetic Reevaluation of the Genus Gavia (Aves: Gaviiformes) Using Next-Generation Sequencing” Master's Thesis, Northern Michigan University.
  15. ^ Larsson, 2001

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]