Stilleben
.jpg)
.jpg)
Stilleben,[a] även kallat nature morte,[1] är en motivkategori inom måleri och fotografi, som bara innehåller arrangerade[2] föremål, växter[1] eller liknande. Ofta gäller det sådant som hör till hemmet: bordsserviser, blommor, böcker, men ibland dödskallar (vanitasmotiv), dött villebråd och dylikt sedda på nära håll.
Definition och funktion
[redigera | redigera wikitext]Stilleben har ofta en starkt dekorativ inriktning, och detta kombineras med ett fokus på illusionism.[1] Ett stilleben har ofta ett symboliskt och alluderande innehåll.
Historik
[redigera | redigera wikitext]Redan i orientalisk konst försökte man sig på stilleben, men försöken kom att uppnå avsevärd kvalitet först i grekiska och romerska mosaiker. Detta syns även i väggmålningar från första århundradet i exempelvis Herculaneum. Senare förekom framställningar av liknande karaktär i både handskrifter från senmedeltiden och 1400-talets berättande målningar från Nederländerna.[1]
Under 1500-talet utvecklades stilleben till en egen motivgenre i konsten i västerlandet, i Nederländerna med "köttstycken" där grönsaker samt rått kött och fisk dukades upp. Här var Pieter Aetsen en av pionjärerna, och 1551 målade han sitt verk Slaktarbutik.[1] Stillebenmåleri utövades av till exempel Caravaggio i ungbarockens måleri i Rom samt upplevde en blomstringstid i 1600-talets Flandern. Efter år 1600 byggdes motiven ofta endast upp utifrån livsmedel eller blommor, och Jan Davidsz de Heem tillhörde de främsta blomstermålarna.[1]
Stillebenmåleriet relaterade under barocken mycket till olika dolda symboler för förgänglighet, där Willem Claesz Heda var en framstående målare fokuserad på vanitasmotiv. Under 1600-talet utvecklade spanjorer ett stillebenmåleri som hade mer av askes än överdåd, med enstaka rotfrukter eller föremål.[1]
I 1700-talets stillebenkonst var Chardin den främsta företrädaren, där inte minst matvaror och köksredskap visades upp.[1]
1800-talet innebar en fortsatt hög popularitet för stilleben inom måleriet, där bland annat Adolph von Menzel, Edouard Manet och John F. Peto använde formatet – var och en utifrån sin egen stil. Genrens popularitet fortsatte via upptäckten av det japanska träsnittet.[1]
Därefter har Cézanne, Picasso, Braque och Gris bidragit till en mängd stillebenmotiv, på var och ens utvecklingen mot den abstrakta konsten. Kubismen nyttjade i hög grad stilleben i sina experiment med form- och perspektivupplösning. 1920-talets nya saklighet bidrog till den fortsatta relevansen och populariteten hos stilleben som motivkrets. Under 1900-talet var Giorgio Morando både viktig som förvaltare av traditionen och som en central förnyare.[1]
Se även
[redigera | redigera wikitext]Kommentarer
[redigera | redigera wikitext]- ^ Ordet har betoning på andra stavelsen: stillében (tyska Stillleben. Ordet kommer troligen av nederländska stilleven, av stil 'stilla' och leven 'liv'.[1]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- ^ [a b c d e f g h i j k] ”stilleben”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/stilleben. Läst 10 december 2025.
- ^ ”stilleben | SO | svenska.se”. https://svenska.se/so/?id=179009&pz=7. Läst 10 december 2025.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör Stilleben.
|