Stor konjunktion

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den stora konjunktionen år 6 före Kristus, som den såg ut den 12 november

Stor konjunktion är en konjunktion av planeterna Jupiter och Saturnus, innebärande att de två planeterna står mycket nära varandra på himlen. Sådana astronomiska händelser inträffar i genomsnitt vart 19,68 år.

Konjunktioner inträffar i en kombination av Jupiters ungefär 11,9-åriga sideriska omloppstid och Saturnus 29,5-åriga.[1][2] Den senaste stora konjunktionen, före december 2020, inträffade 2000. Den 21 december 2020 inträffade den senaste, vilken var den som var närmast jorden sedan 1623 års konjunktion och som var den observerbara konjunktion, som var närmast jorden sedan 1226. Den 21 december 2020 stod Jupiter och Saturnus endast 0,06° isär på himlen.[3]

Den observerbara stora konjunktionen 2020 har ibland kallats en tidig julstjärna, eftersom den inträffade så tätt inpå julhelgen.

Lista över stora konjunktioner 1800–2100[redigera | redigera wikitext]

I nedanstående uppställning indikerar elongation Saturnus vinkelavstånd från solen. Låg elongation (mindre än 20°) indikerar att konjunktionen är svår att se, på grund av dess närhet till solen. Konjunktionerna kan mätas i flera koordinatsystem och ges här baserade på ekliptikan. Ekliptiska vinkelavstånd, som normalt är lägre än de som mäts i rektascension, mäts i koordinater baserade på himmelsekvatorn. Det bör noteras att konjunktionen inte kan ses vid den exakta tidpunkten av alla, på grund av att de två planeterna inte syns över horisonten eller att konjunktionen inträffar vid dagsljus på en viss observatörs plats.

Stora konjunktioner i ekliptisk longitud
Datum Tidpunkt
(UTC)
Vinkelavstånd
från Saturnus till Jupiter
Elongation
Saturnus, (från solen)
Stjärnbild Anteckningar
17 juli 1802 22:57:00 39' syd 40.6° ost Lejonet
19 juni 1821 16:56:57 1°10' norr 63.3° väst Fiskarna
26 januari 1842 06:16:53 32' syd 27.1° väst Skytten
21 oktober 1861 12:27:02 48' syd 39.7° väst Lejonet
18 april 1881 13:35:59 1°13' norr 3.1° ost Väduren För nära solen för att kunna ses
28 november 1901 16:37:33 26' syd 38.2° ost Skytten
10 september 1921 04:13:03 57' syd 9.7° ost Lejonet För nära solen för att kunna ses
8 augusti 1940 01:13:20 1°11' norr 90.9° väst Väduren Trippelkonjunktion
20 oktober 1940 04:42:14 1°14' norr 164.0° väst Väduren
15 februari 1941 06:36:25 1°17' norr 72.9° ost Väduren
19 februari 1961 00:07:18 14' syd 34.9° väst Skytten
31 december 1980 21:17:24 1°03' syd 90.9° väst Jungfrun Trippelkonjunktion
4 mars 1981 19:14:36 1°03' syd 155.9° väst Jungfrun
24 juli 1981 04:13:35 1°06' syd 63.8° ost Jungfrun
28 maj 2000 15:56:27 1°09' norr 14.9° väst Väduren Nära solen och svår att se
21 december 2020 18:37:31 6' syd 30.1° ost Enhörningen Närmast jorden sedan 1623
31 oktober 2040 12:02:47 1°08' syd 20.8° väst Vågen
7 april 2060 22:36:24 1°07' norr 41.9° öst Oxen
15 mars 2080 01:49:55 6' norr 43.5° väst Skytten Närmast jorden till 2417
18 september 2100 22:50:40 1°13' syd 29.4° ost Jungfrun

Omtalade stora konjunktioner[redigera | redigera wikitext]

År 7 före Kristus[redigera | redigera wikitext]

När Johannes Kepler studerade den stora konjunktionen 1883, ansåg han att Betlehemsstjärnan kunde ha varit en storkonjunktionshändelse. Han beräknade att en trippelkonjunktion med Jupiter och Saturnus inträffade år 7 före Kristus (astronomisk tideräkning −6).[4] En trippelkonjunktion är en konjunktion av Jupiter och Saturnus vid eller nära deras opposition till solen. Vid sådana tillfällen synes Jupiter och Saturnus inta samma position över en period av några månader. Den senaste trippelkonjunktionen inträffade 1980–1981,[5] och den nästa kommer att inträffa 2239.

År 2000[redigera | redigera wikitext]

Den näst senaste stora konjunktionen skedde den 28 maj 2000. Denna händelse var svår att observera utan optisk hjälp, eftersom planeternas elongation var 14,9° väst om solen, så att paret steg på himlen bara en kort stund efter soluppgången.[6]

År 2020[redigera | redigera wikitext]

Den stora konjunktionen i december 2020 var den närmaste sedan 1623.[7] Den inträffade sju veckor efter den heliocentriska konjunktionen, när Jupiter och Saturnus delar heliocentrisk longitud.[7] Den närmaste separeringen inträffade den 21 december klockan 18:20 UTC,[5] när Jupiter var 0,1° söder om Saturnus och 30° öster om solen. Detta betydde att båda planeterna var synliga i samma teleskopiska synfält (fastän de också är urskiljbara utan optiskt hjälpmedel).[6] De två planeterna syntes lågt över horisonten i sydväst i stjärnbilden Enhörningen efter solnedgången.[8] Från breddgrader en bit norrut syntes planeterna på mindre än 15°:s höjd en timme efter solnedgången.[7]

Konjunktioner som omen[redigera | redigera wikitext]

Keplers trigon, ett diagram över stora konjunktioner av Johannes Kepler i hans bok De Stella Nova från 1606

Stora konjunktioner har visats stort intresse som omen på stjärnhimlen. Under senmedeltiden och renässansen har stora konjunktioner studerats av flertalet astronomer fram till Tycho Brahe och Johannes Kepler, till exempel av Roger Bacon och Pierre d'Ailly,[9] och de omtalades i icke-vetenskaplig litteratur av författare som Dante och Shakespeare. Detta intresse i Europa kan spåras tillbaka till översättningar av arabiska källor, varav en av de mest kända är Albumasars (Abu Ma'shar al-Balkhis) bok om konjunktioner, De magnis coniunctionibus, som översattes på 1100-talet.

Eftersom stora konjunktioner uppträder tidsmässigt efter varandra nästan 120° från varandra, uppvisar deras inträffande ett triangulärt mönster. Tidsmässigt återkommer var tredje konjunktion efter ungefär 60 år i närheten av den första. Dessa återkomster ändrar plats ungefär 7–8°, vilket innebär att de oftast syns i en annan stjärnbild.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]