Strategiska kärnvapen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
LGM-118 Peacekeeper är ett exempel på strategiskt kärnvapen.

Strategiska kärnvapen är en benämning för sådana kärnvapen som är avsedda för att angripa strategiska mål såsom militäranläggningar, befolkningscentra eller andra till ytan storskaliga mål långt ifrån avfyrningsområdet. Detta till skillnad mot taktiska kärnvapen vars användning är begränsad till en specifik krigsskådeplats och avsedd att angripa lokala mål på slagfältet.

Det första sättet att transportera strategiska kärnvapen till målet var via bombflyg.[1] Idag är det vanligaste sättet via ballistiska robotar avfyrade från missilbaser eller ubåtar.[2] Storleken och bärkraften hos sådana raketer, som kan färdas tusentals kilometer, medför möjlighet till mycket tyngre laddningar än de mindre taktiska kärnvapnen. De flesta typer av ballistiska robotar kan bära fler än en stridsspets.

Just de strategiska kärnvapnen var vitala för USA:s och Sovjetunionens militära doktriner under kalla kriget och reglerades sedermera i START-fördraget 1991.[1] Idag uppskattas omkring 5000 strategiska kärnvapen vara operativa världen över varav över 1900 i USA och över 2400 i Ryssland.[3]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] kärnvapenstrategi. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/kärnvapenstrategi, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-04.
  2. ^ kärnvapenbärare. http://www.ne.se.ezproxy.ub.gu.se/kärnvapenbärare, Nationalencyklopedin, hämtad 2013-09-04.
  3. ^ http://www.bbc.co.uk/news/world-17511816