Strejkbryteri

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Pinkertonväktare eskorterar strejkbrytare i Buchtel, Ohio, USA, 1884.

Strejkbryteri är arbete som pågår trots regelrätt strejk eller arbetsblockad. Kring år 1900 var strejkbryteri ett återkommande inslag i de dåvarande konflikterna mellan fackföreningar och arbetsgivare, och möttes ofta av bråk och våldsamheter från de strejkande, innan förhandlingsavtal slöts och strejkvakter infördes. Nedsättande ord för strejkbrytare är t ex guling och svartfot.

Strejkbryteri har främst från arbetarrörelsen betraktats som ett allvarligt problem, då det minskar effekten av en strejk. Alla individer som vid arbetsnedläggelser ersätter de som normalt skulle ha utfört arbetet eller som fortsätter att arbeta anses uppträda som strejkbrytare oberoende av om de är fackmedlemmar eller inte. I Sverige har i regel även icke-medlemmarna deltagit i strejker trots att de inte kan räkna med strejkunderstöd från fackföreningen.

Före och strax efter sekelskiftet 1900 var det inte ovanligt att arbetsgivare försökte förmå strejkande att mot fackföreningens vilja återgå till arbetet innan uppgörelse träffats. Perioden kring storstrejken 1909 var intensiv för strejkbrytarorganisationer, som Fria Arbetareförbundet, De oorganiserades förening – Arbetsbyrån för organiserade och Surtaxkommittén.[1] Svenska arbetareförbundet lade ned verksamheten ca 1916, men bara några år senare togs nya initiativ som under mellankrigstiden kom att inta en liknande roll, de flesta med ekonomiskt stöd från SAF.[2] Här kan nämnas Den svenska Samhällshjälpen (1921-), Centralförbundet för Arbetets Frihet (1923), Vesterbergslagens strejkbrytarförbund (1925-), Svenska Nationella Skyddskåren (1925-) och Boytons Arbetsbyrå.[2]

Efter sprängningen av skeppet Amalthea i Malmö hamn 1908 upphörde rekryteringen av utländska strejkbrytare till Sverige och under 1930-talet avtog strejkbryteriet successivt och upphörde i praktiken helt vid decenniets slut eftersom det inte var förenligt med andan i Saltsjöbadsavtalet som skrevs under 1938.[3]

Inom den svenska arbetarrörelsen förutsatte man länge att strejkbrytare hade ideologiska skäl, snarare än kortsiktigt privatekonomiska. Det antas till exempel att de ökända strejkbrytarna i Ådalen 1931 var "rikemanssöner från Stockholm".[4]

Sedan Åkarpslagen avskaffades 1938 saknas det i Sverige arbetsrättslig lagstiftning som berör strejkbryteri.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:643697/FULLTEXT01.pdf ”(O)kärt barn har många namn En pressanalytisk studie om strejkbrytarna vid oroligheterna i Ådalen den 14 maj 1931.”]. https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:643697/FULLTEXT01.pdf. Läst 8 juni 2018. 
  2. ^ [a b] ”https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arbetarr%C3%B6relsens-historia/1919-SAF-och-det-professionella-strejkbryteriet”. www.sac.se. https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arbetarr%C3%B6relsens-historia/1919-SAF-och-det-professionella-strejkbryteriet. Läst 8 juni 2018. 
  3. ^ Kjellberg, Anders (2002) "Ett nytt fackligt landskap - i Sverige och utomlands", Arkiv nr 86-87, s. 76-78
  4. ^ ”Skotten i Ådalen -31” (MP3). P3 Dokumentär. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/topsy/ljudfil/3543930.mp3. Läst 23 april 2012. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Flink, I (1978) Strejkbryteriet och arbetets frihet. En studie av svensk arbetsmarknad fram till 1938. Stockholm: Almqvist & Wiksell International.

Se även[redigera | redigera wikitext]