Sturehov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För resturangen, se Sturehof (restaurang).
Sturehovs huvudbyggnad, fasad mot väster, 2011.
Sturehovs huvudbyggnad, fasad mot öster, 2012.

Sturehovs säteri eller Sturehovs slott (även stavat Sturehofs slott) är en slottsliknande herrgård och tidigare säteri i Botkyrka socken i Botkyrka kommun. Sturehovs säteri ligger vid dagens Vällingevägen och gränser till Rödstensfjärden, cirka tre kilometer väster om Norsborgs herrgård. Sturehovs huvudbyggnader består av ett tvåvånings stenhus med två envånings flyglar i trä. Kring huvudanläggningen finns flera ekonomibyggnader, uthus, ladugårdar och stallbyggnader.

Nuvarande mangård uppfördes på 1780-talet för friherre Johan Liljencrantz efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. De två flygelbyggnaderna är dock ungefär hundra år äldre. Ursprungligen var flyglarna uppförda i så kallad karolinsk stil men anpassades till gustaviansk stil när slottet uppfördes. I dag används Sturehov av Stockholms stad för representation. Byggnaden visas för allmänheten under hela året.

Enligt Stockholms läns museum har "säteriets konsthistoriskt värdefulla bebyggelse ett karaktäristiskt läge vid den natursköna Mälarstranden. De välbevarade ålderdomliga torpen är väl integrerade i kulturlandskapet och förbinds genom det gamla vägnätet som slingrar sig i gränsen mellan skog och åker".[1]

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Sturehovs gårdsanläggning på Gripenhielms Mälarkarta, 1688.
Sturehof 1697. Norr är till vänster.

Platsen var bebodd redan under forntiden som flera lämningar i form av gravhögar och en fornborg vittnar om. På Sturehovs nuvarande plats låg under medeltiden en by, Afrehulta, med fyra gårdar. Den ägdes av mäktiga personer som Bo Jonsson Grip i slutet på 1300-talet och förenades av riksmarsken greve Svante Sture den yngre på 1500-talet.[2] Egendomen byggdes på 1580-talet ut till säteri av hans son riksrådet Mauritz Sture och fick namnet Sturehof. Efter sonsonens änka kom Sturehov 1654 genom testamente till riksmarsken Johan Axelsson Oxenstierna, gift med Anna Margareta Sture.

Hur Sturehovs bebyggelse såg ut vid den tiden framgår av en otydlig illustration som finns på Gripenhielms Mälarkarta från 1688. Där redovisas en gårdsanläggning i karolinsk stil bestående av bland annat två rödfärgade flygelbyggnader med valmade tak. Nedanför låg ytterligare två flyglar och några gråfärgade timmerhus. Av manbyggnaden syns inte mycket. Om den brunnit ner innan kartan ritades eller om den någonsin funnits är okänd. Men källarvalv på platsen talar för att huvudbyggnaden brunnit ner. [3]

På en karta över Sturehovs ägor upprättad i februari 1697 av lantmätaren Eric Nilsson Agner framgår bebyggelsen och markanvändningen kring dem. Huvudbyggnaderna (gult markerade) består av två flyglar och öster därom ytterligare två något mindre flyglar i vinkelform (A). Någon mangård finns inte. I norr syns den äldre ladugårdsfyrkanten (B). Väster om gården och söder om flyglarna låg ”tvenne trädgårdar inrättade med åtskilliga slags fruktbärande träd” (C). Vem som ritade denna gård är okänd men den bör ha tillkommit under senare delen av 1600-talet under Ebba Banérs tid.[3]

Gården växlade ofta ägare. Mellan 1661 och 1664 ägdes den av Skoklosters byggherre Carl Gustaf Wrangel. Hans moster, Ebba Mauritzdotter Grip (änka efter Svante Banér) bytte 1664 till sig gården som ärvdes 1668 av sonen Svante Banér. År 1674 ärvdes egendomen av deras dotter Ebba Banér.

Efter Banér tillhörde gården skäkterna Vellingk, von Höpken, Liljencrantz, Wahrendorff, Piper, Hermelin och Reuterskiöld och slutligen Stockholms stad (se vidare under Ägarlängden nedan).

Liljencrantz' era[redigera | redigera wikitext]

Byggherren Liljencrantz.
Adelcrantz' ritning (fasad mot väst) 1780.
Planritning för övervåningen.
Liljencrantz' adelsvapen över entréporten.

Johan Liljencrantz, Gustav III:s ”finansminister”, förvärvade egendomen 1778 som sommarnöje till sig och sin familj. Vid den tiden var Liljencrantz Botkyrka sockens störste godsägare och ägde bland annat egendomarna Slagsta gård och Fittja gård.

När Liljencrantz övertog Sturehov var mangården nedbrunnen och bara de båda flygelbyggnaderna från 1600-talet stod kvar. Han lät sedan arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz rita en ny huvudbyggnad. Adelcrantz var vid den tiden en mycket renommerad och ansedd arkitekt som bland annat stod bakom det Gustavianska operahuset i Stockholm och Drottningholms slottsteater.

Adelcrantz placerade den nya huvudbyggnaden i skärningspunkten av två lindalléer (dagens Vällingevägen), den ena cirka 1 000 meter lång i ost-västlig riktning som fortsätter ner till bryggan i Mälaren och den andra cirka 390 meter lång i nord-sydlig riktning. Han ritade ett stenhus i två våningar och nio fönsteraxlars längd samt tre fönsteraxlars bredd. Genom blinderingar (målade fönster) fick fönsternas placering en exakt symmetri.

Bottenvåningens fasader utfördes rusticerad och yttertaket blev brutet och valmat samt täckt av plåt. Sockeln kläddes med huggen, röd sandsten. Mot sjösidan (entrésidan) framträder en mittrisalit med tympanon som innehåller en blomstergirlang och urtavlan. Över huvudporten anbringades Liljencrantz' krönta adelsvapen utfört i sandsten. Den innehåller bland annat tre metkrokar och en heraldisk lilja som omges av tre snäckor, tre bin, en krona med två mynt samt en krönt nyckel.

Enligt riksantikvarien, Gösta Selling, är husets plan ”originell”. Som exempel anför han bottenvåningen som har en genomgående, smal förstuga och en längsgående korridor. Korsningen mellan båda är kupoltäckt och här leder en relativt liten trappa upp till övervåningen där den övre hallen är ”monumentalt formad”.[4]

Mittrisalitens avfasade form fortsätter in i den åttkantiga centralsalen på övervåningen varifrån man har en vidsträckt vy över trädgården och Mälaren.[5] Centralsalens väggar är boaserade och målade i grågröna marmornyanser med skulpterade ramverk i guld och brons. Över dörrarna sitter medaljonger föreställande Mercurius, Venus och Ceres.

Bland andra rum märks "stora sängkammaren" (hustru Ottilianas sovrum) och "papegojrummet" som har målade väggfält med ramverk av palmstänglar och blomstergirlanger. "Gröna förmaket" och "röda kabinettet" har väggfält av sidendamast omgivna av skulpterade och förgyllda ramar. Huvudbyggnaden inreddes och dekorerades av dåtidens skickligaste hantverkare och dekorationsmålare, bland dem Louis Masreliez och Lars Bolander.[5]

Som delägare i Mariebergs porslinsfabrik hade Liljencrantz möjlighet att skaffa mariebergskakelugnar till sin nya byggnad. Därför finns på Sturehov idag landets största samling mariebergskakelugnar, totalt 17 stycken. Den praktfullaste är ”Liljecrantz’ kakelugn”.[6] Den står i "gula förmaket", det rum en trappa upp, som var tänkt att bli Liljecrantz’ sovrum, men han föredrog att sova på bottenvåningen. Kakelugnen är avbildad på ett svenskt frimärke från 1976.[7]

Adelcrantz ville förlägga köket till bottenvåningen, men Liljencrantz lät inreda köket i södra flygeln. Av brandskäl var det vanligt att inte ha köket i huvudbyggnaden. Den stora köksspisen nyttjas idag som kakdisk av slottscaféet. Den norra flygeln fick bli husherrens gästvåning. De båda flygelbyggnaderna moderniserades i tidens stil med mansardtak, och exteriörfärgen ändrades från röd till vit. Liljencrantz lät även riva den äldre ladugårdsfyrkanten norr om huvudbyggnaden och på samma plats uppföra en ny fyrlängad ladugård. Han var intresserad av jordbruk och fördubblade gårdens avkastning på kort tid.[8]

Johan Liljencrantz stannade dock inte länge på Sturehov. Efter det att hans första fru, Ottiliana, dog 1788 lät han bygga Norsborgs herrgård. Där bosatte han sig med sin nya hustru, Eleonora.

Karta från 1792[redigera | redigera wikitext]

Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren. Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren.
Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren.

Efter Liljencrantz[redigera | redigera wikitext]

Salen under Reuterskiölds tid, 1913.

År 1790 förvärvades egendomen av den förmögne brukspatronen Carl Wahrendorff. Han hade här en stor konstsamling och lät anlägga en engelsk park med ett åttkantigt lusthus på höjden norr om ladugården. I ett dokument från 1792 över uppmätningen av Sturehovs ägor upptas parken som en på Engelska sättet nyligen anlagd Promenade med Gångar Löfträn och ett Lusthus. Parken är idag helt igenväxt och lusthuset existerar inte längre.

Wahrendorff innehade Sturehov i nästan 40 år fram till 1829 då egendomen köptes av greven Carl Claes Piper. Han sålde 1872 till friherren Axel Hermelin. Sturehovs siste private ägare blev 1878 familjen Reuterskjöld. Vid Adam Reuterskiölds död 1880 övertogs Sturehov av änkan Charlotta Elisabet (född Posse), medan sonen Lennart Reuterskiöld var förvaltare efter 1884. Hon sålde byggnader och marken 1899 till Stockholms stad.[8] Därefter utarrenderades Sturehov till henne och senare till hennes son och måg fram till 1918.

Övriga byggnader[redigera | redigera wikitext]

Torp under Sturehov[redigera | redigera wikitext]

Torpet Grådal, 1959.

Då Sturehov var säteri fanns ett stort antal torp som lydde under godset. På 1600- och 1700-talskartorna redovisas inte mindre än elva torp och hemmanden. På Häradsekonomiska kartan från sekelskiftet 1900 framgår tio torp och lägenheter. De flesta är fortfarande bevarade som privata bostäder eller fritidshus. Fågelsången, Mellanstugan och Värdshuset ligger i rad mot skogsbrynet längs nuvarande Vällingevägen, med Värdshuset närmast slottet, där vägen gör en 90 graders sväng mot norr. På Häradsekonomiska kartan kallas de tre torpen även för "Raden".

Torpet Golväng står också vid Vällingevägen men något längre mot sydost medan Nykoxet återfinns en bit in i skogen. Längst i väster, strax före den långa allén mot slottet, återfinns torpet Oxhagen. Bevarad är även Skansberg vid Bornsjön, som har sitt namn efter den närbelägna fornborgen (RAÄ-nummer Botkyrka 1:1). Däremot finns Skansbergs närmaste grannar, Rosendal och Kaspersdal, inte kvar längre. Rosendal revs 1934 och var då kraftig nergånget. Byggnaden hade sin ålderdomliga konstruktion med vasstak fortfarande i behåll.

Grådal vid Sillviken / Mälaren existerar fortfarande. Grådal kallades ursprungligen Sillvikstorpet. Efter lägenheten Sturehäll finns bara husgrunder kvar.[9] Stället låg på en udde vid Sturehällsviken / Mälaren öster om Sturehov och bestod av flera byggnader med en liten park samt egen brygga. Sturehäll syns på Häradsekonomiska kartan från 1901 men redovisas inte längre på Ekonomiska kartan från 1951.

I flera av torpen bodde stattorpare, i Fågelsången bodde Sturehovs smed.[10] De timrade och rödmålade husen härrör från slutet av 1700- och början av 1800-talet och präglar idag kulturlandskapet kring Sturehov. Skansberg, Nykoxet och Oxhagen är enkelstugor, Fågelsången, Mellanstugan och Värdshuset är parstugor medan Golväng och Grådal är sidokammarstugor.

Bilder, torp (urval)[redigera | redigera wikitext]

Fler bilder visande torp under Sturehov.

Ekonomibyggnader[redigera | redigera wikitext]

Sädesmagasin med ladugårdsfyrkanten i bakgrunden. Vy mot norr, 2012.

Av de många ekonomibyggnader som redovisas på kartan från 1792 existerar fortfarande ett större antal och ger slottets omrivning sin historiska 1700-tals prägel. Historikern Gösta Selling uttryckte det med följande ord: ”Ljusa och välproportionerade samlar sig husen i rytmisk ordning kring huvudbyggnaden och ger oss den ideala bilden av 1700-talets svenska herrgård”.[11]

Öster om huvudbyggnaden märks fyra vitputsade stenmagasin som ligger i rad längs med bruksvägen som leder till ladugårdsfyrkanten i norr. Den senare tillkom under Liljencrantz tid och ersatte då en liknade anläggning som redan syns på Eric Nilsson Agners karta från 1697.

Liksom huvudbyggnaden restaurerades ladugården på 1950-talet då den var kraftigt förfallen. En del av den norra stallängan gick inte att rädda och fick rivas. Loglängan kunde återställdes till ursprungligt skick. Norr om ladugårdsfyrkanten står arbetarlängan (idag kallad Sjövillan), ett två våningars ljusputsat stenhus som tillkom i slutet av 1800-talet och var bostad åt lantarbetare.

Sillvik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sillvik, Botkyrka kommun

Nämnas bör även det tidigare sommarhuset Sillvik som på 1600-talet var ett egenständigt säteri och som 1704 kom under Sturehov. Enligt traditionen flyttades säteriets mangårdsbyggnad till Sturehov och utgör dess nuvarande norra flygel.[12] Nuvarande byggnad uppfördes 1884−85 som sommarvilla för landshövdingen Lennart Reuterskiöld och hans blivande fru Ingegerd Posse. Vid den tiden ägdes Sturehov av hans mor Charlotta Elisabet, änkan efter Adam Reuterskiöld medan Lennart Reuterskiöld var godsets förvaltare. Huset är ett bra exempel för schweizerstilen och saknar motsvarighet i Botkyrka. Huset hyrs sedan 1927 av Kulturella Ungdomsrörelsen för att användas bland annat som sommarhem.

Stockholms stad blir ägare[redigera | redigera wikitext]

Sturehov med marken förvärvades år 1899 för 252 800 kronor av Stockholms stad från Reuterskiölds änka, Charlotta, och blev ett av stadens så kallade Bornsjöegendomarna. Därefter utarrenderades huvudbyggnaden till henne och senare till hennes son och måg fram till 1918. Vid köpet omfattade ägorna 458,7 hektar land som sträckte sig från Vällinge i väster till Norsborg i öster och från Kyrkfjärden / Mälaren i norr till Bornsjön i söder. I Bornsjön ingick öarna Innön och Prästholmen. Anledningen för köpet var att kunna skydda vattentäkten Bornsjön och bygga stadens nya vattenverk i Norsborg (se Norsborgs vattenverk).

Efter första världskriget började Sturehovs byggnader förfalla. Under en tid inhyste mangårdsbyggnaden ett barnhem och en av arrendatorerna vanskötte anläggningen. Fram till 1951 var huvudbyggnaden bostad för den arrendator som brukade jorden på Sturehov. Därefter bodde arrendatorn med sin familj i norra flygeln som renoverades 1951 genom Stockholm Vatten med Erik Fant som ansvarig arkitekt. Norra flygeln var sedan arrendatorbostad fram till 2010. År 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att låta iståndsätta huvudbyggnaden och den södra flygeln.

Bilder, renoveringen[redigera | redigera wikitext]

Renoveringar[redigera | redigera wikitext]

Gösta Selling (t.v.) och Carl Albert Anderson vid "Liljencrantz' kakelugn", 1957.

Åren 1954–1958 genomfördes en omfattande restaurering av huvudbyggnaden, som bekostades av Stiftelsen B A Danelii donationsfond med 1 040 000 kronor. Restaureringen leddes av Stockholms stads fastighetskontor i samarbete med stadsantikvarien Gösta Selling.[13] Efter Erik Fants död 1954 blev Nils Sterner ansvarig arkitekt för projektet. Vid sin sida hade han konservatorn Sven Dalén. De nedsmutsade väggfälten i byggnadens många salar rengjordes och rummen möblerades stilenligt.

Södra flygelns stomme uppvisade omfattande skador som reparerades. I flygelbyggnaderna framtogs flera målade bjälklag från 1600-talets senare del. I renoveringsprojektet ingick också ekonomibyggnaderna och några av Sturehovs torp. Även parken och allén förnyades, med undantag för engelska parken. Trädgårdsarkitekten Sven Hermelin ansvarade för arbetena. I samband med ombyggnaden drogs även centralvärme in i huset. Sommaren 1959 nyinvigdes den restaurerade anläggningen.[8]

En in- och utvändig ommålning och restaurering gjordes år 2010 i samband med bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling, eftersom kung Carl XVI Gustaf skulle nyttja huset för representation. Trädgården och omgivande park gavs samtidigt en omfattande upprustning, liksom bryggan i Mälaren. Arbetena leddes av arkitekt Ingrid Jonsson-Gremo.[13]

Sturehov idag[redigera | redigera wikitext]

I huvudbyggnadens bottenvåning ligger sedan 2016 en inredningsbutik med gammalt och nytt och i södra flygeln finns ett kafé. I Sjövillan, den tidigare arbetarlängan vid Sturehovs ångbåtsbrygga, har sedan 1990 ett krukmakeri sina lokaler och i en av ladugårdens gamla byggnader finns ett konstsmide. Numera visas själva slottsbyggnaden för allmänheten med guidade rundgångar under hela året. Byggnaden förvaltas av Stockholms stads fastighetskontor medan marken utarrenderas av Stockholm Vatten för jordbruk. Sturehovs slott tömdes aldrig på sina inventarier. I dag räknas därför slottet som en av landets vackraste och mest kompletta anläggningar i den så kallade gustavianska stilen. 1993 begärde Stockholms stadsmuseum att Sturehovs byggnader borde lagskyddas som byggnadsminne. Hur det blir med detta är dock fortfarande (2016) inte klart.[14]

Nutida bilder[redigera | redigera wikitext]

Ägarlängden[redigera | redigera wikitext]

Minnestavla i entrén.
  • 1562 Genom byte med kronan Svante Stensson Sture och gemål Märta Eriksdotter Leijonhufvud.
  • 1567 Deras son Mauritz Sture.
  • 1592 Hans son Svate Sture och gemål Ebba Leijonhufvud
  • 1616 Hans änka Ebba Leijonhufvud och gemål 2:o Claes Horn.
  • 1654 Genom testamente Johan Axelsson Oxenstierna och gemål 1:o Anna Margareta Sture, 2:o Margareta Brahe.
  • 1661 Genom köp Carl Gustaf Wrangel och gemål Anna Margareta von Haugwitz.
  • 1664 Genom överlåtelse hans moster Ebba Mauritzdotter Grip, änka efter Svante Banér till Djursholm.
  • 1668 Hennes son Svante Banér och gemål Margareta Sparre.
  • 1674 Deras dotter Ebba Margareta Banér och gemål Mauritz Wellingk.
  • 1727 Deras dotter Ulrika Christina Wellingk och gemål Johan Claesson Banér.
  • 1756 Genom köp Carl Fredrik von Höpken och gemål Petronella Constatia Leytslar.
  • 1778 Genom köp Johan Liljencrantz och gemål Ottiliana Wilhelmina Transchiöld.
  • 1790 Genom köp Carl von Wahrendorff och gemål Maria Elisbet Hebbe.
  • 1829 Genom köp Carl Claes Piper och gemål Ebba Maria Ruuth.
  • 1872 Genom köp Samuel Axel Hermelin och gemål Teodora Eugenia Fjellstedt.
  • 1878 Genom byte Adam Didrik Reuterskiöld och gemål Charlotta Elisabet Posse.
  • 1899 Genom köp Stockholms Stad.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Sturehov 1817 av Ulrik Thersner ur "Fordna och närvarande Sverige".
Sturehovs ägor på Häradsekonomiska kartan från 1901-06.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stockholms läns museum: Sturehov: Kulturhistorisk beskrivning.
  2. ^ Botkyrka kommun: Sturehov, Förhistoria och medeltid.
  3. ^ [a b] Selling (1977), s. 191
  4. ^ Selling (1977), s. 192
  5. ^ [a b] Selling (1977), s. 193
  6. ^ Sjöberg, Lars & Sjöberg, Ursula: "Det svenska rummet", Bonnier Alba, 1994. ISBN 91-34-51481-3. s. 70.
  7. ^ Bild på frimärket.
  8. ^ [a b c] Selling (1977), s. 194
  9. ^ RAÄ-nummer Botkyrka 304:2.
  10. ^ Stockholms läns museum: Sturehovs torp.
  11. ^ Selling (1977), s. 190
  12. ^ Stockholms läns museum: Sillvik.
  13. ^ [a b] Sveriges Arkitekter: Sturehovs slott.
  14. ^ Dagens Nyheter: Sturehov kan bli byggnadsminne, publicerad 1993-08-31.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]