Sturehov

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För resturangen, se Sturehof (restaurang).
Sturehovs huvudbyggnad, fasad mot väster, 2011.
Sturehovs huvudbyggnad, fasad mot öster, 2012.

Sturehovs säteri eller Sturehofs slott (även stavat Sturehovs slott) är en herrgård och tidigare säteri i Botkyrka socken i Botkyrka kommun.

Sturehovs säteri ligger vid Rödstensfjärden, Östra Mälaren, cirka tre kilometer väster om gamla Norsborg. Sturehovs huvudbyggnader består av ett tvåvånings stenhus med två envånings flyglar i trä. Kring huvudanläggningen finns flera ekonomibyggnader, uthus, ladugårdar och stallbyggnader.

Nuvarande mangård uppfördes på 1780-talet för friherre Johan Liljencrantz efter ritningar av arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz. De två flygelbyggnaderna är dock ungefär hundra år äldre. Ursprungligen var flyglarna uppförda i så kallad karolinsk stil men anpassades till gustaviansk stil när slottet uppfördes. I dag används Sturehov av Stockholms stad för representation. Byggnaden visas för allmänheten under vissa tider.

Tidig historia[redigera | redigera wikitext]

Sturehovs gårdsanläggning på Gripenhielms Mälarkarta, 1688.

På Sturehovs nuvarande plats låg under medeltiden en by, Afrehulta, med fyra gårdar. Dessa förenades av riksmarsken greve Svante Sture den yngre, som mördades av Erik XIV. Det byggdes på 1580-talet ut till säteri av hans son riksrådet Mauritz Sture och fick namnet Sturehof. Efter sonsonens änka kom Sturehov 1654 genom testamente till riksmarsken Johan Axelsson Oxenstierna, gift med Anna Margareta Sture.

Hur Sturehovs bebyggelse såg ut vid den tiden framgår på Gripenhielms Mälarkarta från 1688. Där redovisas en gårdsanläggning i karolinsk stil bestående av bland annat två rödfärgade flygelbyggnader med valmade tak. Nedanför låg ytterligare två flyglar och några gråfärgade timmerhus. Av manbyggnaden syns inte mycket. Om den brunnit ner innan kartan ritades eller om den någonsin funnits är okänd. Men källarvalv på platsen talar för att huvudbyggnaden brunnit ner. Väster om gården och söder om flyglarna låg ”tvenne trädgårdar inrättade med åtskilliga slags fruktbärande träd”.[1] Vem som ritade denna gård är okänd men den bör ha tillkommit under senare delen av 1600-talet. Gården växlade ofta ägare. Mellan 1661 och 1664 ägdes den av Skoklosters byggherre Carl Gustaf Wrangel.

Efter Wrangel tillhörde den skäkterna Banér, Vellingk, von Höpken, Liljencrantz, Wahrendorff, Piper, Hermelin och Reuterskiöld (se vidare under Ägarlängden nedan).

Liljencrantz' era[redigera | redigera wikitext]

Adelcrantz' ritning (fasad mot väst) 1780.
Planritning för övervåningen.

Johan Liljencrantz, Gustav III:s ”finansminister”, förvärvade egendomen 1778 som sommarnöje till sig och sin familj. Då var mangården nedbrunnen och bara de båda flygelbyggnaderna från 1600-talet stod kvar. Han lät sedan arkitekt Carl Fredrik Adelcrantz rita en ny huvudbyggnad. Adelcrantz var vid den tiden en mycket renommerad och ansedd arkitekt som bland annat stod bakom det Gustavianska operahuset i Stockholm.

Som delägare i Mariebergs porslinsfabrik hade Liljencrantz möjlighet att skaffa mariebergskakelugnar till sin nya byggnad. Därför finns på Sturehov idag landets största samling mariebergskakelugnar, totalt 17 stycken. Den praktfullaste är ”Liljecrantz’ kakelugn”.[2] Den står i gula förmaket, det rum en trappa upp, som var tänkt att bli Liljecrantz’ sovrum, men han föredrog att sova på bottenvåningen. Kakelugnen är avbildad på ett svenskt frimärke. Johan Liljencrantz stannade dock inte länge på Sturehov. Efter det att hans första fru, Ottiliana, dog 1788 lät han bygga Norsborgs herrgård. Där bosatte han sig med sin nya hustru, Eleonora.

Byggnadens arkitektur[redigera | redigera wikitext]

Adelcrantz ritade en huvudbyggnad i två våningar och nio fönsteraxlars längd med en rusticerad fasad i bottenvåning och ett brutet och valmat yttertak. Sockeln kläddes med huggen sandsten. Mot sjösidan (entrésidan) framträder en mittrisalit med tympanon som innehåller en blomstergirlang och urtavlan. Mittrisalitens avfasade form fortsätter in i den åttkantiga centralsalen på övervåningen varifrån man har en vidsträckt vy över trädgården och Mälaren.[3]

Centralsalens väggar är boaserade och målade i grågröna marmortoner med skulpterade ramverk i guld och brons. Över dörrarna märks medaljonger föreställande Mercuruis, Venus och Ceres. Huvudbyggnaden inreddes och dekorerades av dåtidens skickligaste hantverkare och dekorationsmålare, bland dem Louis Masreliez.

Adelcrantz ville förlägga köket till bottenvåningen, men Liljencrantz lät inreda köket i södra flygeln. Av brandskäl var det vanligt att inte ha köket i huvudbyggnaden. Den stora köksspisen nyttjas idag som kakdisk av slottscaféet. Den norra flygeln fick bli husherrens gästvåning. De båda flygelbyggnaderna moderniserades i tidens stil med mansardtak, och exteriörfärgen ändrades från röd till vit. Liljencrantz lät även riva den äldre ladugårdsfyrkanten norr om huvudbyggnaden och på samma plats uppföra en ny fyrlängad ladugård. Han var intresserad av jordbruk och fördubblade gårdens avkastning på kort tid.[4]

Efter Liljencrantz[redigera | redigera wikitext]

År 1790 förvärvades egendomen av den förmögne brukspatronen Carl Wahrendorff. Han hade här en stor konstsamling och lät anlägga en engelsk park med ett åttkantigt lusthus på höjden norr om ladugården. I ett dokumentet från 1792 över uppmätningen av Sturehovs ägor upptas parken som en på Engelska sättet nyligen anlagd Promenade med Gångar Löfträn och ett Lusthus. Parken är idag helt igenväxt och lusthuset existerar inte längre. Wahrendorff innehade Sturehov i nästan 30 år fram till 1829 då egendomen köptes av greven Carl Claes Piper. Sturehovs siste private ägare var kammarherren Adam Didrik Reuterskiöld vars änka Charlotta Elisabet (född Posse) sålde egendomen 1899 till Stockholms stad.[5]

Karta från 1792[redigera | redigera wikitext]

Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren. Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren.
Sturehovs och Sillviks ägor (del 1, västra delen och del 2, östra delen) 1792. Södra delen av kartorna är beskuren.

Övriga byggnader[redigera | redigera wikitext]

Torp under Sturehov[redigera | redigera wikitext]

Då Sturehov var säteri fanns ett stort antal torp som lydde under godset. På 1600- och 1700-talskartorna redovisas inte mindre än elva torp och hemmanden. Några av dem är fortfarande bevarade som privata bostäder eller fritidshus. Fågelsången, Mellanstugan och Värdshuset ligger i rad längs nuvarande Vällingevägen, med Värdshuset närmast slottet, där vägen gör en 90 graders sväng. På Häradsekonomiska kartan från 1901 kallas de tre torpen även för "Raden".

Torpet Golväng står också vid Vällingevägen men något längre mot sydost medan Nykoxet återfinns en bit in i skogen. Längst i väster, strax före den långa allén mot slottet, återfinns torpet Oxhagen. Bevarade är även Skansberg vid Bornsjön och Grådal vid Sillviken, Mälaren. Grådal kallades ursprungligen Sillvikstorpet. I flera av torpen bodde stattorpare, i Fågelsången bodde Sturehovs smed.

De timrade och rödmålade husen härrör från slutet av 1700- och början av 1800-talet och präglar idag kulturlandskapet kring Sturehov. Skansberg, Nykoxet och Oxhagen är enkelstugor, Fågelsången, Mellanstugan och Värdshuset är parstugor medan Golväng och Grådal är sidokammarstugor.

Bilder, torp (urval)[redigera | redigera wikitext]

Sillvik[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Sillvik, Botkyrka kommun

Nämnas bör även det tidigare sommarhuset Sillvik som på 1600-talet var ett egenständigt säteri och som 1704 kom under Sturehov. Enligt traditionen flyttades säteriets mangårdsbyggnad till Sturehov och utgör dess nuvarande norra flygel. Nuvarande byggnad uppfördes 1884−85 som sommarvilla för landshövdingen Lennart Reuterskiöld och hans blivande fru Ingegerd Posse. Huset är ett bra exempel för schweizerstilen och saknar motsvarighet i Botkyrka. Huset hyrs sedan 1927 av Kulturella Ungdomsrörelsen för att användas bland annat som sommarhem.

Stockholms stad blir ägare[redigera | redigera wikitext]

Sturehov med marken förvärvades år 1899 av Stockholms stad från Reuterskiölds änka och huvudbyggnaden utarrenderades till henne och senare till hennes son och måg. Då sträckte sig ägorna från Vällinge i väster till Norsborg i öster och från Kyrkfjärden / Mälaren i norr till Bornsjön i söder. I Bornsjön ingick öarna Innön och Prästholmen. Anledningen för köpet var att kunna bygga stadens nya vattenverk (Norsborgs vattenverk) och för att skydda vattentäkten Bornsjön.

Efter första världskriget började Sturehovs byggnaderna förfalla. Under en tid inhyste mangårdsbyggnaden ett barnhem och en av arrendatorerna vanskötte anläggningen. Den norra flygeln renoverades 1951 benom arkitekt Erik Fant. 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att iståndsätta huvudbyggnaden och den södra flygeln. Åren 1954–1958 genomfördes en omfattande restaurering av huvudbyggnaden, som bekostade av B.A. Danelii donationsfond. Efter Erik Fants död blev Nils Sterner ansvarig arkitekt för projektet. Vid sin sida hade han konservatorn Sven Dalén.[6] Sturehovs slott tömdes aldrig på sina inventarier. I dag räknas därför slottet som en av landets vackraste och mest kompletta anläggningar i den så kallade gustavianska stilen. 1993 begärde Stockholms stadsmuseum att Sturehovs byggnader borde lagskyddas som byggnadsminne. Hur det blir med detta är dock fortfarande (2016) inte klart.[7]

En in- och utvändig ommålning gjordes år 2010 i samband med bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling, eftersom kung Carl XVI Gustaf skulle nyttja huset för representation. I södra flygeln finns ett kafé. Numera visar Stockholms stadsmuseum byggnaden under sommarhalvåret. Byggnaden förvaltas av Stockholms stads fastighetskontor.

Exteriörbilder[redigera | redigera wikitext]

Interiörbilder[redigera | redigera wikitext]

Ägarlängden[redigera | redigera wikitext]

Minnestavla i entrén.
  • 1562 Genom byte med kronan Svante Stensson Sture, g.m. Märta Eriksdotter Leijonhufvud.
  • 1567 Deras son Mauritz Sture.
  • 1592 Hans son Svate Sture och gemål Ebba Leijonhufvud
  • 1616 Hans änka Ebba Leijonhufvud och gemål 2:o Claes Horn.
  • 1654 Genom testamente Johan Axelsson Oxenstierna och gemål 1:o Anna Margareta Sture, 2:o Margareta Brahe.
  • 1661 Genom köp Carl Gustaf Wrangel och gemål Anna Margareta von Haugwitz.
  • 1664 Genom överlåtelse hans moster Ebba Mauritzdotter Grip, änka efter Svante Banér till Djursholm.
  • 1668 Hennes son Svante Banér och gemål Margareta Sparre.
  • 1674 Deras dotter Ebba Margareta Banér och gemål Mauritz Wellingk.
  • 1727 Deras dotter Ulrika Christina Wellingk och gemål Johan Claesson Banér.
  • 1756 Genom köp Carl Fredrik von Höpken och gemål Petronella Constatia Leytslar.
  • 1778 Genom köp Johan Liljencrantz och gemål Ottiliana Wilhelmina Transchiöld.
  • 1790 Genom köp Carl von Wahrendorff och gemål Maria Elisbet Hebbe.
  • 1829 Genom köp Carl Claes Piper och gemål Ebba Maria Ruuth.
  • 1872 Genom köp Samuel Axel Hermelin och gemål Teodora Eugenia Fjellstedt.
  • 1878 Genom byte Adam Didrik Reuterskiöld och gemål Charlotta Elisabet Posse.
  • 1899 Genom köp Stockholms Stad.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Selling (1977), s. 191
  2. ^ Sjöberg, Lars & Sjöberg, Ursula: "Det svenska rummet", Bonnier Alba, 1994. ISBN 91-34-51481-3. s. 70.
  3. ^ Selling (1977), s. 193
  4. ^ Selling (1977), s. 194
  5. ^ Selling (1977), s. 194
  6. ^ Selling (1977), s. 194
  7. ^ Dagens Nyheter: Sturehov kan bli byggnadsminne, publicerad 1993-08-31.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]