Substantivering

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

En substantivering är ett adjektiv som används självständigt utan något substantiviskt huvudord.[1] Substantivering förekommer i de flesta indoeuropeiska språk med kongruensböjningar. Detta beror på att kongruenser signalerar vad det är för sorts begrepp som åsyftas. Detta kallas även nominalisering och ses då som en transformation, vid vilken ett verb eller adjektiv ombildas till ett substantiv.

I svenskan finns både adjektiv- och artikelkongruens, vilket innebär att substantiveringar kan skapas med stor frihet. Tidigare fanns också verbkongruens, men i nutida svenska förekommer den endast som rester av äldre språk, exempelvis i förstelnade fraser.

Exempel[redigera | redigera wikitext]

"Fullmäktige genomförde omröstning om försäljning av bolaget" i stället för "Fullmäktige röstade om att sälja bolaget"

I meningen hon är åkande reporter är participet åkande ett adjektiv, eftersom det beskriver substantivet reporter. I de åkande var beredda att stiga av återfinns samma particip, men denna gång självständigt utan något substantiv; alltså är åkande i denna mening en substantivering.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 16 juni 2009. https://web.archive.org/web/20090616202348/http://www.eng.gu.se/sv/projects/GrUp/substantivering.html. Läst 8 augusti 2010.