Suffragetter

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Suffragett)
Hoppa till: navigering, sök
Suffragett med plakat, Washington DC, 1918.

Suffragetterna, från latinets suffragium: röst vid val, var ett icke-formellt namn på en del av rörelsen för kvinnors rösträtt, framför allt i Storbritannien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Suffragetterna var missnöjda med hur andra delar av rösträttsrörelsen arbetat och bildade därför den fristående organisationen Women's Social and Political Union, WSPU. De arbetade mer offensivt än tidigare rörelser, bland annat genom offentliga aktioner och det vi idag kallar civil olydnad. Exempel på detta kunde vara att låta bli att betala skatt eller vägra att folkbokföra sig. Även mer våldsamma metoder förekom, som att krossa fönster och tända eld på postlådor. De våldsamma aktionerna satte dem i konflikt med de sedan tidigare mest inflytelserika förespråkarna för kvinnlig rösträtt och det är mycket tveksamt om våldsamheterna i sig bidrog till att kvinnlig rösträtt sedermera infördes.[1]

I augusti 1914, i början av Första världskriget, grundade amiral Charles Fitzgerald "the white feather campaign" i Storbritannien med stöd från den framstående författaren Mrs. Humphrey Ward. Suffragettrörelsen syftade till att med skamsel-taktiker få in fler män i den brittiska armén genom att övertala kvinnor att ge dem en vit fjäder om de valde att inte bära uniform.[2][3]

Det fanns ingen motsvarighet till Suffragettrörelsen i svensk kontext. De svenska rösträttskvinnorna organiserade under hela den tid som kampen pågick endast en enda gatudemonstration som enligt dåtidens media beskrevs som ordentlig och sansad. Sylvia Pankhurst bjöds dock in av ordföranden i Göteborgs FKPR att hålla ett föredrag i Sverige år 1913.[1]

Rörelsen hade sin stora utbredning i början av 1900-talet i framför allt Storbritannien, där rösträtt för kvinnor över 30 år infördes 1918 och för kvinnor över 21 år 1928. Rörelsen grundades av Emmeline Pankhurst och hennes döttrar.

Suffragetterna var en gren av rösträttsrörelsen i England som tog till våldsamma medel. Det suffragetterna ville var att även kvinnan skulle få rösträtt i England. Ordet suffragett hittades på av tidningen Daily Mail några år efter det att WSPU:s bildades 1903.[4] Purpur, vitt och grönt var suffragetternas färger vid rösträttskampen. Dessa iögonfallande färger gjorde att suffragetternas marscher på Londons gator i strid för sin rösträtt drog till sig mängder av åskådare. Färgerna prydde baner, band och skärp kvinnorna bar på.[5]

De första suffragetterna[redigera | redigera wikitext]

Den första föreningen för kvinnlig rösträtt i England bildades år 1865 i Manchester. Föreningen kom sedan att sprida sig vidare över landet till Bristol, Birmingham, London och skotska Edinburgh. Kvinnorna som ledde föreningen var så kallade undantagsmänniskor, kvinnor som lyckats föra igenom reformer inom medicin, inom undervisning och även inom sociala områden.[6] Det var år 1903 som den framstående kämpen för kvinnlig rösträtt Emmeline Pankhurst och hennes dotter Christabel bildade WSPU. Emmeline och Christabel valde att starta detta förbund eftersom de trodde att om kvinnan själv kämpade för sin sak skulle hon bli erkänd och respekterad. I detta förbund skulle bara kvinnor få vara med, och förbundet skulle inte identifiera sig med något politiskt parti. Dock är det värt att tillägga att i början av förbundets historia kunde ingen hävda att förbundet var helt obundet från något parti då nästan alla medlemmar i WSPU tillhörde ILP, Independent Labour Party,[6] som var ett brittiskt socialistiskt arbetarparti.[7]

Militanta metoder[redigera | redigera wikitext]

Suffragetterna tog till många olika handlingssätt för att visa sitt missnöje i frågan. Vissa handlingssätt var riktigt drastiska. Till en början handlade det om att använda sig av massdemonstrationer och allmänna möten för att synliggöra frågan för en större publik och då samtidigt bilda opinion för den kvinnliga rösträtten.[8] Kampen fortsatte och mer åtgärder togs till för att få bukt med problemet. Det kunde bland annat handla om att störa Parlamentets sammanträden, och bilda politiska sammankomster som kunde störa ordningen. Dessa handlingar var av den milda graden. Vissa suffragetter sträckte sig så långt som att bland annat förstöra egendom och förstöra konstverk. En suffragett tog sitt liv offentligt.[9] De tuffare tagen, med mer våldsamma metoder, tog sin början kring år 1908.[10]

Hungerstrejk[redigera | redigera wikitext]

Att hungerstrejka blev en vanligt förekommande handling av suffragetterna. Den första kvinnan som använde sig av hungerstrejk var Marion Wallace Dunlop, år 1909. Dunlop var en ledande suffragett. Brottet som förde henne i fängelset hade gått ut på att med hjälp av trycksvärta och tryckmaskin trycka upp utdrag ur grundlagen på en vägg i Stephen's Hall i Westminster. I fängelset nekades hon första gradens behandling, som brukar vara den politiska fångens rätt. När Dunlop märkte att hon inte skulle få första gradens behandling sade hon till sin fångvaktare att om hon inte skulle få rätt behandling skulle hon hungerstrejka. Fängelsemyndigheten gjorde allt för att få henne att äta, men det hela slutade med att hon släpptes innan hon hunnit avtjäna knappt någon del av sitt straff. Dunlops handlande blev ett prejudikat för de andra suffragetterna. Hungerstrejkerna kom att bli en stor fördel för suffragetterna när de sattes i fängelse. Regeringen visste att om någon kvinna skulle dö eller bli mycket sjuk skulle det bara missgynna dem själva och ge kraft åt rösträttsrörelsen. Oftast blev en kvinna frigiven efter tre till fyra dagar av hungerstrejk. Till sist så kom myndigheterna på en åtgärd för problemet: tvångsmatning av suffragetterna. När en av suffragetterna inledde en hungerstrejk skulle fångvakterskor och läkare gå till hennes cell. Vakterna skulle då hålla fast henne samtidigt som läkaren förde in en matsond i hennes strupe eller näsa. George Dangerfields beskrivning av tvångsmatningen löd: "Först måste offrets käkar bändas upp och självhållande munhakar sättas in, ibland var de av trä, men ofta av stål som skar in i gommarna så att det blödde, och medan hon vred sig på sängen i fångvakterskornas hårda grepp kördes en magsond under oändliga svårigheter ner i hennes strupe för att hon den vägen skulle få lite näringsrik vätska i sig. Offrets nerver i förening med en naturlig reaktion mot slangen såg i allmänhet till att den flytande födan ögonblickligen kom upp igen."[11]

Emmeline Pankhurst[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Emmeline Pankhurst

Emmeline Pankhurst levde mellan åren 1858–1928. Emmeline Pankhurst, född Goulden, var äldsta dottern i en familj med vana att föra talan. Hennes pappa ägde en textilfabrik i Manchester. Det var genom sin pappa som Emmeline mötte Richard Pankhurst, som också strävade efter kvinnlig rösträtt. Emmeline och Richard blev ett par. Paret gifte sig 1879 och fick fyra barn tillsammans. Paret engagerade sig tillsammans inom rösträttskampen.[6] Det var efter makens död som Emmeline började sitt liv som militant feminist.[12]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Granström, Görel (1996). "Kampen för kvinnlig rösträtt" i Kvinnorna och rätten. ISBN 91-7382-734-7

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Granström, Görel (1996). "Kampen för kvinnlig rösträtt" i Kvinnorna och rätten. ISBN 91-7382-734-7.
  2. ^ http://www.guardian.co.uk/world/2008/nov/11/first-world-war-white-feather-cowardice
  3. ^ http://the-white-feather-movement-worldwarone.wikispaces.com/
  4. ^ ”Suffragetternas olagliga metoder gav engelska kvinnor rösträtt”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759. Läst 30 januari 2014. 
  5. ^ Tremain, Rose (1975). Suffragetterna kampen för kvinnans frigörelse. Aduls. Sid. 8 
  6. ^ [a b c] Raeburn, Antonia (1975). De militanta suffragetterna. Pan/Norstedt. Sid. 8 
  7. ^ ”http://www.ne.se/independent-labour-party hämtat”. http://www.ne.se/independent-labour-party. Läst 29 januari 2014. 
  8. ^ ”http://www.ne.se/lang/suffragett”. http://www.ne.se/lang/suffragett. Läst 10 februari 2014. 
  9. ^ Wikander,Manns, Ulla, Ulla (2001). Det evigt kvinnliga-en historia om förändring. Författarna och Studentlitteratur. Sid. 150 
  10. ^ ”http://www.ne.se/lang/suffragett)”. http://www.ne.se/lang/suffragett). Läst 10 februari 2014. 
  11. ^ Tremain, Rose (1975). Suffragetterna-kampen för kvinnans frigörelse. Aldus. Sid. 85 
  12. ^ ”http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=572759. Läst 30 januari 2014. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Rosen, Andrew. (1974). Rise up women! The militant campaign of the Women's Social and Political Union, 1903-1914
  • Rover, Constance. (1967). Women's suffrage and party politics in Britain, 1866-1914
  • Västerbro, Marcus (2013). ”De krävde rösträtt med våld”. Populär historia (nr. 7): sid. 20-30. ISSN 1102-0822. SVERIGEDEMOKRATERNAS RÖTTER

Sverigedemokraterna (SD) bildades i Stockholm den 6 februari 1988 av personer, som främst kom från Framstegspartiet och Sverigepartiet. Nedan följer en redogörelse för hur Sverigedemokraterna kom till. Det är en förvirrande bild, där partier sprängs eller upplöses för att återuppstå under nya namn och delvis nya politiska idéer. Mitt i denna miljö av ”hela havet stormar”, fanns det en viss kontinuitet, genom att det var ett begränsat antal ledande personer, som bytte stolar med varandra.

Här nedan skall skildras var SD:s rötter skall sökas och även påvisas de villospår, som media och vissa politiker söker lägga ut. Sannolikt därför att de själva tror på de förenklade förklaringarna. SD:s historia är nämligen lite komplicerad.

SD FALSKA RÖTTER – NRP, BSS, VAM Statsminister Stefan Löfvén påstår med åberopande av historiestuderanden Henrik Arnstad att SD har sina rötter i Nordiska Rikspartiet (NRP), Bevara Sverige Svenskt (BSS) och Vitt Ariskt Motstånd (VAM).

Nordiska Rikspartiet kan lämnas därhän. NRP har aldrig haft någon koppling till SD annat än att enskilda personer kan ha lämnat NRP för SD. Partiet erhöll 2002 i riksdagsvalet 17 röster i hela landet. Det var det sista valet NRP deltog i. NRP upplöstes 2009.

Bevara Sverige Svenskt bildades 1982 med Leif Ericsson (Zeilon) som interimsordförande. Ordförande blev 1983 Sven Davidsson, som satt kvar till organisationens upplösning, varvid medlemmar anslöt sig till nybildade Sverigepartiet. BSS var egentligen inget politiskt parti, utan närmast en slogan och en propagandacentral, som sysslade med att sätta upp klistermärken med politiska budskap. BSS upplöstes 1986, det vill säga två år före bildandet av SD.

Vitt Ariskt Motstånd har inte något med SD att göra. VAM bildades 1990 av Christopher Ragne och Klas Lund. VAM bedrev verksamhet 1991-1993. Notera att VAM inte existerade då SD bildades.

SD VERKLIGA RÖTTER – FRAMSTEGSPARTIET OCH SVERIGEPARTIET 1964 bildades Medborgerlig Samling (MbS) som ett försök att ena Högerpartiet (nu Moderaterna), Folkpartiet och Centerpartiet till en ”allians” i Skåne. MbS fick tre riksdagsledamöter: Bertil Rubin (C), Sten Sjöholm (Fp) och Carl Göran Regnell (H).

1965 namnändrades MbS till Samling för Framsteg, som 1968 blev Framstegspartiet (FRP) med Bertil Rubin (ex- C) som partiledare.

Framstegspartiet splittrades 1985 varvid stockholmsavdelningen ur FRP under ledning av Stefan Herrmann bildade 16 november 1986 Sverigepartiet (SvP). Resterande delar av FRP samlades under Tony Wiklander (ex-S) i Åstorp och uppgick omsider 2001 i SD.

Sverigepartiet leddes av Stefan Herrman med Sven Davidsson som vice ordförande. Partiet hade endast ett större möte, nämligen 6 juni 1987 i Medborgarhuset i Stockholm. Vid ett stormigt möte uteslöts bl a Stefan Herrman den 27 oktober 1987, varvid partiet började förfalla.

Sverigepartiet upplöstes 1988 varvid flera medlemmar övergick till nybildade Sverigedemokraterna (SD).

SVERIGEDEMOKRATERNAS FÖRSTA TID Syftet med SD var att lämna aktivismen och istället agera demokratiskt och parlamentariskt. Den första tiden hade SD identitetsproblem med en spricka mellan de parlamentariska och aktivistiska falangerna. Bidragande var att den förste partiordföranden hade aktivistisk bakgrund.

Kvantitet gick före kvalitet och även icke-partimedlemmar tilläts delta i möten och demonstrationer. Dessa möten och demonstrationer drog till sig s k skinnskallar, klädda i bomberjackor och högskaftade läderkängor. Det förekom att enskilda personer samtidigt var medlemmar i flera organisationer.

De första åren hade SD två talespersoner. 1. Leif Ericsson (Zeilon) 1988-89. Han hade ett förflutet i BSS och Sverigepartiet. Som andre talesperson fungerade Jonny Berg. Leif Ericsson lämnade SD och bildade 1994 Hembygdspartiet, som 1995 bytte namn till Konservativa Partiet och upplöstes 1999.

2. Anders Klarström 1989-95. Han var en politisk sökare, som deltagit i aktiviteter med Europeiska Arbetarpartiet (EAP), Nordiska Rikspartiet (NRP) och Moderaterna. Han gick med i SD 1988. Som andre talesperson fungerade 1989-1990 Ola Sundberg och 1990-1992 Madeleine Larsson. Från 1992 till 1995 var Anders Klarström ensam partiledare. 1996 tog Klarström avstånd från sina tidigare politiska aktiviteter. Enligt uppgift skall Klarström därefter ha blivit socialdemokrat.

SD UNDER NY REGIM 3. Mikael Jansson (ex-Centerpartiet) var partiledare 1995-2005. Han införde omgående förbud mot bomberjackor och kängor m m samt disciplinerade SD.

Detta ledde till att yngre aktivister och äldre ”traditionalister” lämnade SD, som de tyckte hade blivit för ”mesigt”. Rikspolisstyrelsen konstaterade redan 1996 att SD var demokratiskt och parlamentariskt. Se Rikspolisstyrelsens handbok 1997 ”Nazist, rasist eller bara patriot” av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. ISBN 9789187203510.

De kända politikerna Sten Andersson (riksdagsledamot ex-M) i Malmö och Sven-Olle Olsson (kommunalråd ex-C och Sjöbopartiet) i Sjöbo anslöt sig nu till SD och påverkade starkt partiets organisation och politik. Redan 1996 hade SD alltså lämnat aktivismen och istället fördjupat arbetet med att vara ett parlamentariskt och demokratiskt parti, på nationalistisk grund. Ledare och medlemmar från partiets första tid 1988-1995 hade lämnat SD och bildat nya organisationer.

SD SPRICKER – NATIONALDEMOKRATERNA BILDAS 2001 bröt sig personer, som ogillade SD:s parlamentariska politik ur partiet och bildade Nationaldemokraterna (ND). ND leddes 2001-2004 av Anders Steen, 2004-2005 av Thomas Johansson, 2005-2006 av Nils Eric Hennix och 2006-2014 av Marc Abrahamsson. ND upplöstes 2014.

SD REFORMERAS YTTERLIGARE 4. Jimmie Åkesson (fd Moderat Skolungdom) valdes 2005 till partiledare. Han fortsatte med Janssons reformarbete. Jimmie införde den s k nolltoleransen. 2010 valdes SD in i riksdagen och erhöll 20 mandat. Av partiets riksdagsledamöter 2010-14 hade de flesta en bakgrund i M och därnäst kommer S. Endast en ledamot saknade bakgrund i ett annat riksdagsparti.

Av riksdagsgruppens 20 ledamöter 2010-2014 var en invandrare (Hagwall), två andra generationens invandrare (Ekeroth, Jomshof), två gifta med invandrare (Bojerud, Skalin) och två med utlandsadopterade barn (Bojerud, Wiklander).

NÅGRA AV SVERIGEDEMOKRATERNAS BITTRASTE FIENDER Det finns flera grupper, som anser att SD är förrädare, som slagit in på den parlamentariska vägen. Den kanske mest kända är Svenskarnas Parti (SvP) som bildades 1994 av folk från VAM och tog namnet Nationalsocialistisk Front (NSF). NSF upplöstes 2008 och återuppstod som Folkfronten, som 2009 sprängdes i två delar, Svenskarnas Parti (SvP) och Nordiska Nationalsocialister (NNS). SvP är det mer aktiva och leds av Stefan Jacobsson i Sjöbo.

Svenska Motståndsrörelsen (SMR) bildades 1997 av Klas Lund (ex-VAM). Rörelsen är aktivistisk och främst verksam i Dalarna. Genom att skriva till namn på en SD-valsedel erhöll SMR ett kommunalt mandat. SMR avser bilda en politisk gren.

Vit maktrörelsen. Enligt Säkerhetspolisen utgörs Vit maktrörelsen av fyra små konkurrerande organisationer med ett 20-tal undergrupperingar. Svenskarnas Parti (SvP), Svenska Motståndsrörelsen (SMR), Nordiska Förbundet och Fria Nationalister. Endast SvP är ett politiskt parti och erhöll i riksdagsvalet 2014 det helt försumbara röstetalet 0,07%.

NULÄGET De personer, som 1988 var aktiva i SD, har av olika skäl lämnat partiet. SD av idag är något helt annat än för 25 år sedan. Vill man nödvändigtvis söka SD:s rötter, hamnar man i Medborgerlig Samling (MbS) och Centerpartiet, Folkpartiet och Högerpartiet (Moderaterna) 1964 som 1968 blev Framstegspartiet samt Sverigepartiet, som 1986 bildades av utbrytare från Framstegspartiet.

SD har efter riksdagsvalet 2014 ökat till 49 riksdagsledamöter.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]