Superstars (TV-program)

	Superstars
Genre	Realityserie
Programledare	Lars-Gunnar Björklund (1975–1977); Arne Hegerfors (1975-1977); Bosse Hansson (1976–1977); Fredrik Belfrage (1977); Ingvar Oldsberg (1977); Claes Åkeson (1997–1998); Kristin Kaspersen (1997); Emma Sjöberg (1998); Renée Nyberg (2009–2010); Ola Wenström (2009–2010); Adam Alsing (2011); Frida Nordstrand (2011); Jessica Almenäs (2017–)
Längd (per avsnitt)	45 minuter
Antal säsonger	13
Land	Sverige
Språk	Svenska
Sändning
Originalkanal	Sveriges Radio TV (1975); TV3 (1996–1998, 2009–2011); Kanal 5 (2017–)
Originalvisning	1975; 1996–1998; 2009–2011; 2017–

Superstars är ett underhållningsprogram på TV. Programidén är att Sveriges största idrottstjärnor genom tiderna ska träffas och göra upp om titeln Superstar.^[6] De tävlande kan ha avslutat sina karriärer eller fortfarande vara aktiva.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Den första omgången sändes i Sveriges Radio-TV 1975, den andra omgången på TV3 1996 och den tredje omgången på TV3 2009.^[7] En fjärde omgång började på Kanal 5 under 2017. En brittisk version på BBC och en amerikansk på ABC sändes också 2009.

1970-talet[redigera | redigera wikitext]

Serien startade i ABC 1973 och BBC köpte programidén senare samma år.

Den första vinnaren av svenska Superstars var stavhopparen Kjell Isaksson 1975. Minnesvärt från premiärserien är diskusstjärnan Ricky Bruchs bravader. I grenen "kast med medicinboll" kastade han en medicinboll rätt över en gymnastiksal och in i väggen, och vann överlägset. I ett annat avsnitt var grenen tyngdlyftning. Ricky Bruch avstod alla lyft tills alla andra lyft så mycket de orkade, sen lade han på 20 kilo och vann grenen enkelt i ett lyft. Kjell Isaksson vann även European Superstars 1975 och 1976 (där också Björn Borg deltog och vann sitt lokala heat).^[8]

1996–1998[redigera | redigera wikitext]

Programmet sändes på TV3 mellan 1996 och 1998 under namnet Preem Superstars. 1997 var Claes Åkeson och Kristin Kaspersen programledare. 1998 var Kaspersen utbytt mot Emma Sjöberg.^[9] Vinnare 1996 blev Ingemar Stenmark som även kom tvåa 1975.

2009[redigera | redigera wikitext]

Deltagare[redigera | redigera wikitext]

2009 års upplaga bestod av 16 deltagare som delades in i fyra olika lag. Lagkaptener var Magdalena Forsberg, skidskytte, Tomas Ravelli, fotboll, Börje Salming, ishockey och Ingemar Stenmark, alpint.

De övriga deltagarna var:

Upplägg[redigera | redigera wikitext]

Lagen möttes sinsemellan och de två vinnande lagen ur gruppspelet möttes i en direkt avgörande final. I det lag som vann finalen gjorde lagdeltagarna upp individuellt om titeln som årets "Superstar". Vinnare blev fotbollsspelaren Patrik ”Bjärred” Andersson.

En skillnad mellan 2009 års säsong och de två kommande är att 2009 tävlade bara två lag samtidigt. Upplägget var alltså att när gruppspelet började så möttes först Team Forsberg och Team Salming, sen Team Stenmark och Team Ravelli, sen Team Ravelli och Team Forsberg o.s.v. 2010 och 2011 tävlade alla lagen på en gång under de första sju avsnitten.

2010[redigera | redigera wikitext]

Deltagare[redigera | redigera wikitext]

Blått lag

Gult lag

Grönt lag

Rött lag

I avsnitt 2-7 tävlade lagen i sammanlagt 24 grenar. Det lag som hade flest poäng totalt (Team Wiberg med 72 poäng) gick direkt till finalen i avsnitt nio. De andra lagen (Team Wassberg med 60 poäng, Team Ferry med 58 poäng, och Team Holm med 51 poäng) tävlade sedan individuellt mot varandra i avsnitt 8 om vem som tog den femte och sista finalplatsen. Finalen avgjordes i fyra grenar, kanot 150 meter, spjut, bågskytte och 400 meter löpning. På första plats kom Martin Lidberg, på andra plats Kennet Andersson och på tredje plats Björn Ferry.

2011[redigera | redigera wikitext]

Deltagare[redigera | redigera wikitext]

2011 års upplaga hade nya lagkaptener och flera debutanter men även två som återkom från förra säsongen – Niclas Alexandersson och Louise Karlsson.

Rött lag

Grönt lag

Gult lag

Blått lag

Upplägg[redigera | redigera wikitext]

När alla lagen var kompletta tävlade de i sammanlagt 24 grenar (avsnitt 2–7). Tävlingarna var, i kronologisk ordning:

Simhopp
Streetbasket
Squats
Lagtävling i Spjut
600 m hinder
Bågskytte
Höjdhopp
Fotbollsstraffar
K2 Stafett
Dragkamp
Fysbana
Klättervägg
Frisim 100 m
Fäktning
Hinderbanan
Löpskytte
Inriggare
Längdhopp
Tyngdlyftning
Stafett 2 gånger 200 m
Spjut
K1 Stafett 3 gånger 100 m
Frisim 50 m
Stakmaskin.

Resultat[redigera | redigera wikitext]

Det lag som hade mest poäng efter de grenarna gick direkt till finalen i avsnitt 9, medan det lag som hamnade sist blev utslaget. Sedan tävlade det andra- och tredjeplacerade laget i en semifinal om de fyra återstående finalplatserna. Efter avsnitt 7 blev ställningen så här:

1:a plats: Lag Karlsson med 72 poäng (direkt till final)
2:a plats: Lag Sjöberg med 59 poäng (till semifinal)
3:e plats: Lag Krajnc med 55 poäng (till semifinal)
4:e plats: Lag Andersson med 53 poäng (utslagna)

Semifinalen avgjordes i fyra grenarna. I de första tre grenarna (Lagkapp i simning, fotbollsstraffar och Dips) gav varje grenseger två sekunders försprång inför den avgörande grenen (400 meter). Lag Krajnc fick genom segrar i alla de tre första grenarna sex sekunders försprång mot Lag Sjöberg. I 400 meter tävlade Johan Pettersson mot Mikael Appelgren och vinnaren blev Johan Pettersson, och därmed gick Lag Krajnc till final.

I finalen var det inga lagtävlingar utan de två finallagen tävlade mot varandra. Först tävlade de i 800 meter, där de två sistplacerade åkte ut. Sedan i Gymtest i cykel och Squats, och även där åkte de två sistplacerade ut. Sedan avgjordes finalen mellan de två som var kvar i en hinderbana.