Svarthuvad vävare

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svarthuvad vävare
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Yellow backed weaver.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningTättingar
Passeriformes
FamiljVävare
Ploceidae
SläktePloceus
ArtSvarthuvad vävare
P. melanocephalus
Vetenskapligt namn
§ Ploceus melanocephalus
Auktor(Linné, 1758)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svarthuvad vävare[2] (Ploceus melanocephalus) är en tätting i familjen vävare som förekommer naturligt i Afrika söder om Sahara men som även införts till södra Portugal där det nu finns frilevande populationer.[3]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad vävare är en 14–16 centimeter lång fågel som tillhör en grupp vävare med mycket likartad teckning, i stort svart huvud och gulaktig kropp. Den svarthuvade vävaren känns normalt igen på kombinationen av en gul halsring, gult bröst utan orangeröd ton, mörkt öga och fint längsstrimmig gråbrun rygg.[4] Underarten dimidiatus har dock kastanjefärgad undersida, med det gula begränsat till undergumpen.[5] Liknande gulryggig vävare och jubavävare saknar den gula kragen.

Honan och hanen utanför häckningstid saknar det svarta huvudet och liknar sydlig maskvävare, men har mörka ögon och en mörkare näbb. Det beiga bröstet skiljer den från gulryggig vävare utanför häckningstid.[6]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Svarthuvad vävare delas in i fyra underarter med följande utbredning:[3]

Vissa urskiljer även underarten fischeri med utbredning i östra Demokratiska republiken Kongo, Uganda, västra Kenya, nordvästra Tanzania och norra Zambia.[7]

Svarthuvad vävare är en av flera afrikanska arter som (med människans hjälp) även etablerat sig i Europa på senare år och har nu fritt levande populationer i södra Portugal där även gulkronad eldvävare (Euplectes afer) och helenaastrild (Estrilda astrild) finns.

Arten hybridiserar troligen med victoriavävare i Uganda.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer i fuktiga områden med högt gräs nära floder eller stillastående vatten samt fält med vass eller papyrus. Den livnär sig av frödn och insekter. Arten har ett polygynt häckningsbeteende, med två eller tre honor i reviret samtidigt. Den häckar huvudsakligen en och en, men ibland i kolonier bredvid smalnäbbad vävare och byvävare, ibland också mindre maskvävare eller sydlig eldvävare. Boet är sfäriskt eller lökformat med ingång undertill utan tunnel, generellt mer än två meter ovan mark eller vatten. Honan lägger två till tre vita, blågröna, grårosa eller bruna ägg och ruvar dessa ensam. Båda könen matar dock ungarna. Arten boparasiteras av didrikglansgök.[5]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1]

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2012 Ploceus melanocephalus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 1 februari 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2017) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2017-08-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  4. ^ Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 425. ISBN 978-91-7424-039-9 
  5. ^ [a b c] Craig, A. & de Juana, E. (2017). Black-headed Weaver (Ploceus melanocephalus). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/61016 27 december 2017).
  6. ^ Sinclair, Ian; Ryan, Peter (2010). Birds of Africa south of the Sahara (2nd). Cape Town: Struik Nature. sid. 676. ISBN 9781770076235 
  7. ^ Gill, F & D Donsker (Eds). 2018. IOC World Bird List (v 8.2). doi : 10.14344/IOC.ML.8.2.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]