Svartörn

Från Wikipedia
Svartörn
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökar
Accipitridae
SläkteIctinaetus
Blyth, 1843
ArtSvartörn
I. malaiensis
Vetenskapligt namn
§ Ictinaetus malaiensis
Auktor(Temminck, 1822)
Synonymer
Ictinaetus malayensis

Svartörn[2] (Ictinaetus malaiensis) är en asiatisk rovfågel i familjen hökar som förekommer i tropiska Asien.[3][4]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Svartörnen är en rätt stor (65–80 cm) och mörk örn, med karakteristiskt breda paddelformade vingar, lång stjärt, litet huvud och liten näbb med stort gap. Den flyger med vingarna resta i ett V, med handpennorna uppsvepta. På sittande fågel syns att vingarna når ända ut till stjärtspetsen.[5][6]

Adult svartörn är brunsvart med påtagligt gula fötter och bar hud vid näbbroten. I flykten uppvisar den vitaktig bandning på övre stjärttäckarna och svag gråaktig bandning på stjärt och undersidan av vingen. Ungfågeln är mörkstreckat beige på huvud, undersida och undre vingtäckare.[6]

Svartörn i flykten med den karakteristiska avsmalnade vingbasen.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Arten delas upp i två underarter med följande utbredning:[3]

Svartörnen anses vara stannfågel, men fynd i Pakistan antyder att den möjligen företar sig längre rörelser.[5]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Svartörnen placeras som ensam art i släktet Ictinaetus. Genetiska studier visar att den är närmast släkt med skrikörnarna som numera placeras i släktet Clanga. Dessa är i sin tur systergrupp med afrikanska tofsörnen (Lophaetus occipitalis).[7]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Habitat och föda[redigera | redigera wikitext]

Svartörnen förekommer i beskogade kullar och bergstrakter från havsnivån till 330 meters höjd, men vanligen mellan 300 och 2 000 meter. Den livnär sig av däggdjur som bland annat fladdermöss[8] och ekorrar, men även fåglar och deras ägg, ödlor, grodor och stora insekter.[5] Ekorrar, makaker och många fågelarter varnar när de ser svartörnar sväva över skogen. Indiska jätteekorren utgör ett bytesdjur[9] liksom unga hattapor.[10] Fågelns krökta klor och breda gap gör att den med lätthet kan plocka upp ägg från fågelbon och salanganer i grottor.[11][8] Jämte svalstjärtsgladan har den en unik vana att bära iväg hela fågelbon med klorna för att sedan äta från en sittplats.[12]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Svartörnens häckningstid varierar geografiskt: mellan november och januari i söda Indien, senare i norra, mellan oktober och april i Bhutan, november till februari i Sri Lanka och april till augusti på Java.[5] Under spelflykten dyker den med ihopfällda vingar för att svepa upp i en U-form och bromsa in.[13] Den bygger sin boplattform på ett högt träd med överblick över en djup dal. Däri lägger den ett eller två brun- och malvafläckade ägg.[14][15][16] Boet kan återanvändas år efter år.[17]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har med cirka 10 000 individer en relativt liten världspopulation som dessutom tros minska i antal på grund av avskogning, dock inte tillräckligt kraftigt för att den ska betraktas som hotad.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Svartörnens vetenskapliga artnamn stavas traditionellt malayensis, men stavningen på ett nyligen upptäckt omslag är istället malaiensis och har visat sig ha prioritet.[18]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Birdlife International 2016 Ictinaetus malaiensis Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 11 december 2016.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2015-08-11
  4. ^ Gill F, D Donsker & P Rasmussen  (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.1). doi :  10.14344/IOC.ML.14.1.
  5. ^ [a b c d] Clark, W.S., Marks, J.S., Kirwan, G.M. & Boesman, P. (2018). Black Eagle (Ictinaetus malaiensis). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/53153 27 december 2018).
  6. ^ [a b] Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  7. ^ Helbig, A.J.; Kocum, A.; Seibold, I.; Braun, M.J. (2005). ”A multi-gene phylogeny of aquiline eagles (Aves: Accipitriformes) reveals extensive paraphyly at the genus level”. Molecular Phylogenetics & Evolution 35 (1): sid. 147–164. doi:10.1016/j.ympev.2004.10.003. PMID 15737588. https://repository.si.edu/bitstream/handle/10088/6276/2005B_Helbig_et_al.pdf?sequence=1&isAllowed=y. 
  8. ^ [a b] Smythies, Bertram (1968). The Birds of Borneo (2nd edn).. Oliver and Boyd: Edinburgh. ISBN 9780050015308. 
  9. ^ Borges, Renee (1986). ”Predation attempt by Black Eagle (Ictinaetus malayensis perniger) on Indian Giant Squirrel (Ratufa indica elphinstonii)”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 83: sid. 203. https://biodiversitylibrary.org/page/48772393. 
  10. ^ Ali, Rauf (1986). ”Feeding ecology of the Bonnet Macaque at the Mundanthurai Sanctuary, Tamil Nadu”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 83 (1): sid. 98–110. https://biodiversitylibrary.org/page/48761050. 
  11. ^ Nijman, V (2004). ”Seasonal variation in naturally occurring mobbing behavior of drongos (Dicruridae) towards two avian predators” (PDF). Ethology Ecology & Evolution 16: sid. 25–32. doi:10.1080/08927014.2004.9522651. Arkiverad från originalet den 2011-10-01. https://web.archive.org/web/20111001015852/http://ejour-fup.unifi.it/index.php/eee/article/view/981/927. Läst 28 december 2018.  Arkiverad 1 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine. ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2011. https://web.archive.org/web/20111001015852/http://ejour-fup.unifi.it/index.php/eee/article/view/981/927. Läst 28 december 2018. 
  12. ^ Coulson, Jennifer O. (2001). ”Swallow-tailed Kites Carry Passerine Nests Containing Nestlings to Their Own Nests”. The Wilson Bulletin 113 (3): sid. 340–342. doi:10.1676/0043-5643(2001)113[0340:STKCPN]2.0.CO;2. 
  13. ^ Rasmussen, P.C. & J.C. Anderton (2005). Birds of South Asia: The Ripley Guide. Vol. 2.. Smithsonian Institution & Lynx Edicions. Sid. 104. 
  14. ^ Buchanan, Kenneth (1899). ”Nesting of the Black Eagle”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 12 (4): sid. 776–777. https://biodiversitylibrary.org/page/7148525. 
  15. ^ Daly, W Mahon (1899). ”Nesting of the Black Eagle”. J. Bombay Nat. Hist. Soc. 12 (3): sid. 589. https://biodiversitylibrary.org/page/7148314. 
  16. ^ Baker, ECS (1918). ”Notes on the nidification of some Indian Falconidae. III. the genera Ictinaetus and Microhierax”. Ibis 60 (1): sid. 51–68. doi:10.1111/j.1474-919X.1918.tb00770.x. BHL
  17. ^ Ali S & SD Ripley (1978). Handbook of the birds of India and Pakistan. "1" (2nd). Oxford University Press. Sid. 283–285. 
  18. ^ Lebossé, A. & Bour, R. (2011) The first twenty livraisons of “Les Planches Coloriées d’Oiseaux” of Temminck & Laugier (1820–1839): I. The ten wrappers now known. Zool. Bibl. 1(4): 141–150.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Katalogdata
​ • Arkive: ictinaetus-malayensis, black-eagle/ictinaetus-malayensis​​​​ • EoL: 914594​ • GBIF: 5229198​​​ • Inaturalist: 367472​ • ITIS: 175562​ • IUCN: 22696019​ • NCBI: 307640​​ • Fossilworks: 373458​​​​​​​​​​​​​​​​​​​​ • Avibase: 28D7E7CCE03B9442​​ • Species+: 6557​ • Xeno-canto: Ictinaetus-malaiensis​​​​​​
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svartörn&oldid=54545035”