Svea, Svalbard

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Sveagruva
Ort
Sveas huvudgata med administrationsbyggnaden till vänster och postkontor och mäss till höger
Sveas huvudgata med administrationsbyggnaden till vänster och postkontor och mäss till höger
Land Norge Norge
Fylke Svalbard
Folkmängd 230 (pendlare)
GeoNames 2728377
Svea på kartan över Svalbard
Red pog.svg
Svea
Svea på kartan över Svalbard.

Svea, eller Sveagruva, är ett gruvsamhälle, som är en av fyra bebyggda orter på Svalbard. Samhället är uppbyggt runt Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S:s gruva.

Tidigare har den största delen av kolproduktionen i Svalbard skett i närheten av Longyearbyen. Senare blev Svea den största gruvan, men 2018 är dess framtid oklar.[1]

De flesta som arbetat i Svea under senare år har pendlar dit från Longyearbyen med flyg. Skiften är upplagda så att man arbetar en vecka i Svea, och har en ledig vecka i Longyearbyen.

Svea ägs och administreras av Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Exempelvis har en ny sporthall och bowlingbana nyligen[när?] byggts.

Avståndet till Longyearbyen är 60 kilometer, men eftersom det inte finns några vägar på Svalbard, så måste transporter mellan orterna ske med flyg, snöskoter, eller båt vid isfritt hav. Lufftransport har för framför allt Store Norske Spitsbergen Kulkompani flugit med två Dornier Do-228 från Svalbards flygplats.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Översiktsbild av anläggningen Svea gruva, sommaren 1919.

Gruvdriften startades av AB Spetsbergens Svenska Kolfält 1916. Våren 1925 inträffade en olycka i en av gruvorna som började brinna och därefter övertändes båda gruvorna vilket ledde till att man fick stänga produktionen. Anläggningarna såldes sedan till SNSK år 1934. På 1920-talet bodde flera hundra svenskar i gruvsamhället, men av detta finns få lämningar kvar eftersom en tysk ubåt sommaren 1944 gick upp i övervattensläge och sköt sönder alla baracker och andra byggnader. Fortfarande finns dock grunderna kvar och en linbanestation och ett antal gruvmynningar finns kvar sedan svensktiden.[2]

Under perioden 1949–1970 förekom ingen gruvbrytning och den upphörde åter 1987. Den senare periodens drift startade 2001 med brytning av Svea Nord, den största kolförekomst som utvunnits hittills på Svalbard. Vid gruvan fanns en krossanläggning, varefter kolet fraktades på gruvtruckar av typ Caterpillar CAT 775 på en grusväg till lager- och utlastningsplatsen vid Kap Amsterdam sex kilometer bort.[3] Båtfrakten skedde under perioden juli–oktober/november.

Gruvans position hösten 2017[redigera | redigera wikitext]

Norges handels- och industridepartemnet beslöt, som ägare av kolbolaget, i oktober 2017 att kolgruvan i Lunckefjellet, som öppnades 2014 och sedan drivits endast på en stand by-nivå, inte ska sättas i reguljär produktion. Gruvdriften i Sveagruva bedöms därmed fasas ut under de närmaste åren och gruvområdet saneras. Därmed återstår begränsad drift av Gruve 7 i närheten av Longyearbyen som den enda återstående norska kolgruveutvinningen på Svalbard.[4]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svalbardposten den 26 februari 2018
  2. ^ Intervju med Dag Avango. ”Vetenskapsradion 2010-12-23”. 
  3. ^ Björn Sundfeldt: Varma däck i kallt klimat i Däckdebatt 2014:5
  4. ^ Rolf Stange: Coal mining in Sveagruva is history den 12 oktober 2017

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arlov Thor, red (1994) (på nor). Store Norske 75 år: Jubileumsskrift : Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Longyearbyen: Store Norske Spitsbergen Kulkompani A/S. Libris 7782583. ISBN 82-992462-0-2 
  • Avango, Dag (2005). Sveagruvan: svensk gruvhantering mellan industri, diplomati och geovetenskap 1910-1934. Trita-HOT, 0348-4696 ; 2048 Stockholm papers in history and philosophy of technology, 0349-2842 Jernkontorets bergshistoriska skriftserie, 0347-4283 ; 44. Stockholm: Jernkontoret. Libris 9889011. ISBN 91-974131-7-8 (inb.)