Sven-Eric Gamble

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Sven-Eric Gamble
Sven-Eric Gamble. Fotograf: Louis Huch.
Sven-Eric Gamble. Fotograf: Louis Huch.
Född Sven-Eric Carlsson
10 augusti 1924
Stockholm, Sverige
Död 9 maj 1976 (51 år)
Stockholm, Sverige
Aktiva år 19341976
IMDb

Sven-Eric Gamble, ursprungligen Carlsson, född 10 augusti 1924 i Hedvig Eleonora församling, Stockholm, död där 9 maj 1976, var en svensk barn- och vuxenskådespelare.[1]

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Gamble växte upp i ett arbetarhem på Södermalm i Stockholm. Han gjorde 1931 sin skådespelardebut som sjuåring i föreställningen RevisornDramaten och fick genom detta bidra till familjens försörjning. Han filmdebuterade 1934 i Anderssonskans Kalle och kom under 1930-talet att fortsätta vara flitigt anlitad som barnskådespelare. Han var exempelvis en av de två yngre huvudpersonerna i Två år i varje klass (1938) och Sigge Nilsson och jag (1939).[1]

Gamble genomgick folkskolan och teknisk mellanskola. Då han var 18 år 1942 sökte han in till Dramatens elevskola, varifrån han utexaminerades 1945. Han blev därefter engagerad vid Dramaten fram till 1951 och sökte sig sedan till Malmö Stadsteater och 1961 till Uppsala-Gävle stadsteater. Under åren 1965–66 var han engagerad vid Stockholms Stadsteater för att därefter återvända till Dramaten. Han var även engagerad i TV-teaterensemblen och under en tid på 1950-talet var han fast anställd av Svensk Filmindustri.[1]

Bland hans mest uppmärksammade filmroller återfinns genombrottsrollen som ungdomsbrottsling i Medan staden sover (1950). I rollen åskådliggjorde han de sociala orsakerna bakom rollfigurens handlande och drog i detta erfarenhet från sin egen fattiga uppväxt på Södermalm. Rollen var även Gambles egen favoritroll på film tillsammans med den i 1953 års Vi tre debutera, där han gestaltade en rotlös ung man. 1956 gjorde han en bemärkt roll som boxare från proletärmiljö i Den hårda leken och fick samma år motta Folket i Bilds filmpris för bästa manliga biroll i Våld.[1]

Gamble fick ofta gestalta skurkar på film och på scen, bland annat Peachum i Tolvskillingsoperan på Dramaten 1969. Hans lakoniska och korthuggna spelstil anses ha bidragit till detta samt att han, enligt honom själv, såg ut som en skurk. Under 1970-talet spelade han den förtidspensionerade Erik Malm i TV-serien Bröderna Malm.[1]

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

TV-produktioner[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1935 Tommy Ljuva ungdomstid
Eugene O'Neill
Rune Carlsten Dramaten
1936 Resan till leksaksland
Guido Valentin
Calle Flygare Södra Teatern[2]
1937 Leif Vår ära och vår makt
Nordahl Grieg
Alf Sjöberg Dramaten
1939 Maurice, barn Nederlaget
Nordahl Grieg
Svend Gade Dramaten
1943 Överjägmästaren Kungen
Robert de Flers, Emmanuel Arène och Gaston Arman de Caillavet
Rune Carlsten Dramaten
1948 Downing, betjänt och chaufför åt Harry Släktmötet
T S Eliot
Alf Sjöberg Dramaten
1949 Skampålen
Pers skugga
Lycko-Pers resa
August Strindberg
Göran Gentele Dramaten
1949 Stanley En handelsresandes död
Arthur Miller
Alf Sjöberg Dramaten
1950 Gatsångaren Tokiga grevinnan
Jean Giraudoux
Olof Molander Dramaten
1950 Brovakten Erik XIV
August Strindberg
Alf Sjöberg Dramaten
1951 Richard,
en föräldralös skrivare
Kvinnan bör inte brännas
Christopher Fry
Alf Sjöberg Dramaten
1951 Sven Det lyser i kåken
Björn-Erik Höijer
Ingmar Bergman Dramaten[3]
1951 Gamle Mats, betjänt
Vaktmästaren
Amorina
Carl Jonas Love Almqvist
Alf Sjöberg Dramaten
1951 "Patrasket"
Hjalmar Bergman
Mats Johansson Malmö stadsteater
1951 Colombe
Jean Anouilh
Henrik Dyfverman Malmö stadsteater
1952 Hederligt folk
Paul Vincent Carroll
Mats Johansson Malmö stadsteater
1952 Othello
William Shakespeare
Lars-Levi Laestadius Malmö stadsteater
1952 Höfeber
Noël Coward
Oscar Ljung Malmö stadsteater
1952 Greve Öderland
Max Frisch
Lars-Levi Laestadius Malmö stadsteater
1952 Fiskaren Kronbruden
August Strindberg
Ingmar Bergman Malmö stadsteater[4]
1952 Man lyder
Sivar Arnér
Mats Johansson Malmö stadsteater
1953 Som ni behagar
William Shakespeare
Lars-Levi Laestadius Malmö stadsteater
1953 Trångt om saligheten
Valentin Katajev
Mats Johansson Malmö stadsteater
1961 Notarien Tokan
Marcel Achard
Tom Dan-Bergman Lilla Teatern[5]
1963 Cowboy Connection
Jack Gelber
Sten Lonnert Stockholms stadsteater
1964 Ärkeänglarna spelar inte falskt
Dario Fo
Johan Bergenstråhle Uppsala stadsteater[6]
1965 Taffy Hughes Före kvällen
David Rudkin
Johan Bergenstråhle Stockholms stadsteater
1965 Sångaren Tokiga grevinnan
Jean Giraudoux
Frank Sundström Stockholms stadsteater
1966 Utroparen
Ted Ragg
Arturo Ui
Bertolt Brecht
Peter Palitzsch Stockholms stadsteater
1966 En manlig sekreterare Trädgårdsfesten
Václav Havel
Bengt Lagerkvist Stockholms stadsteater
1966 Pouseur Dagen lovar att bli vacker
Michel de Ghelderode
Frank Sundström Stockholms stadsteater
1966 Jan Nya Wermländingarne
Sandro Key-Åberg
Christian Lund Stockholms stadsteater
1970 Murarn Brända tomten
August Strindberg
Alf Sjöberg Dramaten
1971 Kalle Vedberg Sol, vad vill du mig?
Birger Norman
Ingvar Kjellson Dramaten

Radioteater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi
1954 Cuthman, en herde Pojken med kärran
Christopher Fry
Palle Brunius[7]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] ”Sven-Eric Gamble”. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=62783&iv=OVERVIEW. Läst 27 mars 2014. 
  2. ^ Teater Musik Film”. Dagens Nyheter: s. 9. 10 januari 1936. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1936-01-10/8/9. Läst 28 december 2015. 
  3. ^ ”Det lyser i kåken”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/det-lyser-i-k%C3%A5ken. Läst 17 oktober 2015. 
  4. ^ ”Kronbruden”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/kronbruden. Läst 17 oktober 2015. 
  5. ^ 'Tokan' på Lilla Teatern”. Dagens Nyheter: s. 12. 25 februari 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-02-25/54/12. Läst 22 augusti 2015. 
  6. ^ Bengt Jahnsson (10 maj 1964). ”Framgångsrikt Dario Fo-experiment”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1964-05-10/125/23. Läst 22 augusti 2015. 
  7. ^ Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 22. 5 juni 1954. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1954-06-05/150/22. Läst 1 februari 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]