Sven Rinman

Från Wikipedia
För andra betydelser, se Sven Rinman (olika betydelser).
Sven Rinman
Född12 juni 1720 (g.s.)[1]
Uppsala församling[1], Sverige
Död20 december 1792[1][2] (72 år)
Eskilstuna stadsförsamling[1], Sverige
Medborgare iSverige
SysselsättningMetallurg, kemist, författare
Befattning
Bergsråd (1782–)
Utmärkelser
Riddare av Vasaorden
Redigera Wikidata
Sven Rinman. Verk på Fristadstorget i Eskilstuna.
Rinmansmonumentet i Eskilstuna. Texten lyder "Sven Rinman Född 1720 Död 1792 - I förtjenst om bergs-handteringen. Den främste på sin tid. Af bruks-societeten."

Sven Rinman, född 12 juni 1720 (gamla stilen) i Uppsala, död 20 december 1792 i Eskilstuna, var en svensk bergsvetenskapsman, som har kallats Den svenska bergshanteringens fader.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Sven Rinmans far var lanträntmästaren Gustaf Rinman och modern hette Magdalena Leijonmarck. Modern avled när Rinman var tre år och endast fyra år gammal blev han inskriven som student vid Uppsala universitet,[3] där han sedermera undervisades av Samuel Klingenstierna. Rinman förvärvade sig redan som yngling skicklighet i proberkonsten (konsten att analysera olika bergarters innehåll av mineral och metaller) och blev 1740 auskultant i Bergskollegium.

År 1740 drabbades Rinman av ett hårt slag. Då dog hans far, och han kunde inte längre få något understöd hemifrån. Han drog sig istället fram på inkomster motsvarande vanligt "fångtraktamente", som han själv uttryckte det.[4] Huvudsaken var dock för Rinman att få utbilda sig i sitt fack, och det fick han under ledning av bergmästaren i Roslagen och Västernorrland, som gav honom anställning hos sig som biträde. Han begagnade nu alla tillfällen att studera gruvväsendet i Bergslagen.[4]

Med understöd av bruksidkarna Claes Grill och Charles De Geer gjorde han en studieresa till Holland, Tyskland och Frankrike, under åren 1746–1747. Under denna resa besökte han bergverk, bruk och fabriker, och gjorde sig förtrogen med arbetsmetoder som då ännu var okända i Sverige. Han utnämndes 1749 till inspektör över Roslagens bergverk, 1750 till direktör över Hällefors silververk samt 1751 till övermasmästare i Västerbergslagen.

Han upptog på flera platser nya gruvor, startade en mängd bruksanläggningar och introducerade flera mestadels av honom själv gjorda uppfinningar, bland annat avseende aluntillverkning ur skiffer, valsning av kopparplåtar, förtenning av bleck, förbättring i smältprocessen vid ståltillverkning, garvstålssmide med stenkol, damaskering och förgyllning på stålarbeten, borrmaskiner för kanoner, tillverkning av fingerborgar och så vidare. Genom åtskilliga rön blev han även en av blåsrörskemins grundläggare. Han kallades 1760 till direktör för grov- och svartsmidet i riket, 1775 till assessor "utan lön, men med säte och stämma" i Bergskollegium och 1782 till bergsråd.

År 1773 flyttade Rinman till Eskilstuna, där regeringen år 1771 hade grundat en fristad för arbetare i järn, stål och metall. De arbetare inom dessa branscher som slog sig ned här fick frihet från alla kronoutskylder, mot att de höll en verkstad i gång i varje gård. År 1784 utnämndes Rinman till direktör för fristaden. På denna plats slutade han också sitt liv, år 1792.[5]

Sven Rinmans sista önskan var, som han skrev i sitt testamente, "att till min begravning må göras den minsta kostnad, som med anständighet kan åstadkommas: är ock lika nöjd, om min jordiska överleva lägges i murad grav eller i svarta jorden, allenast att min K. Hustrus lik i sinom tid må komma vid min sida, som i synnerhet ålägges mine efterlevande".[5]

Skrifter[redigera | redigera wikitext]

Sina många erfarenheter på järnförädlingens område nedtecknade Sven Rinmans i flera skrifter. En av dem är ett stort arbete med titeln "Försök till järnets historia" (1782). Här behandlar han metoderna för järnets utvinnande ur järnmalmen och dess förädling till manufakturvaror.[5]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Vetenskapsakademien, av vilken han blev ledamot 1753, präglade 1823 en minnespenning till hans ära. 1833 restes på Fristadstorget i Eskilstuna en järnminnesvård över honom, Rinmansmonumentet. Monumentet blev senare flyttat till Rinmansparken. I Eskilstuna återfinns Rinmansgatan, Rinmansplatsen, Rinmansparken och Rinmangymnasiet. På Kungsholmen i Stockholm finns Sven Rinmans gata.

Under åren 1970–1990 bedrevs i Eskilstuna under namnet "Sven Rinman Laboratoriet" (Rinmanslaboratoriet) forskning beträffande äldre metalltillverkning framför allt på mikroskopering av arkeologiskt funna järnföremål och järnslagg. Verksamma vid laboratoriet var främst bergsingenjörerna Stig Blomgren och Erik Tholander, Eskilstuna.

Rinman förknippas även med pigmentet Rinmans grönt eller koboltgrönt, en förening av kobolt och zinkoxid.

Släkt[redigera | redigera wikitext]

Sven Rinman var gift med Catharina Elisabeth Odelstierna, vars farfar var den bekante Erik Odelstierna och vars bror Erik Odelstierna d.y. var bergmästare i Västerbotten och Nya Kopparberg. Sven Rinmans och Catharina Odelstiernas son Carl Rinman blev bergmästare.

Sven Rinman var farfar till metallurgen Ludvig Rinman (1815–1890) och farfars farfar till publicisten Erik B. Rinman (1870–1932). Hans brorsons sonson var uppfinnaren Ludvig Rinman (1874).

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Tryckta skrifter[redigera | redigera wikitext]

Handskrifter[redigera | redigera wikitext]

  • Anmärkningar wid Los kopparwärk och grufwor uti Färila sockn och Hälsingl. besedda den 8 augusti 1748. 1748. Libris 10377444 
  • Berättelse om the uti Nerike och Örebro län belägna gröfwre järn och stål manufactur werkens tilstånd för åhr 1763. 1763. Libris 10383926 

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rinman, 1. Sven, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Sven Rinman, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ SNAC, Sven Rinman, läs online, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. ^ ”Riksarkivet - Sven Rinman”. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Mobil/Artikel/6768. Läst 21 maj 2022. 
  4. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”181-1 (Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/6/0184.html. Läst 10 juni 2022. 
  5. ^ [a b c] Grimberg, Carl. ”181-2 (Svenska folkets underbara öden / VI. Frihetstidens höjdpunkt och slut 1739-1772)”. runeberg.org. https://runeberg.org/sfubon/6/0185.html. Läst 10 juni 2022. 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Björkenstam, Nils (1992). ”Sven Rinman: i bergshanteringens tjänst”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 16-55 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10125565
  • Bodman, Gösta (1949). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747”. Dædalus (Stockholm) 1949,: sid. [71]-85 : ill.. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10631864
  • Bodman, Gösta (1950). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747. D. 2”. Dædalus (Stockholm) 1950(20),: sid. [53]-63 : ill.. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10635397
  • Bodman, Gösta (1952). ”Sven Rinmans reseanteckningar 1746-1747. D. 3”. Dædalus (Stockholm) 1952,: sid. [104]-115. 0070-2528. ISSN 0070-2528.  Libris 10636422
  • Fors, Hjalmar (2005). ”Patrioter och kosmopoliter i vetenskapen: om Sven Rinmans och Torbern Bergmans självbild”. Sjuttonhundratal 2005,: sid. [59]-75. 1652-4772. ISSN 1652-4772.  Libris 10185827
  • Forsstrand, Carl (1920). Sven Rinman: minnesteckning till 200-årsdagen av hans födelse, på uppdrag av Jernkontoret utarbetad. Stockholm: Gebers förlag. Libris 1202233 
  • Götlind, Anna (1997). Breven från Skisshyttan: metallurgisk försöksverksamhet i Norrbärke vid 1700-talets mitt. Falun: Dalarnas forskningsråd. Libris 9473263 
  • Hedvall, Anders (1970). Sven Rinman: tryckta skrifter 1922-1969 : bibliografi utg. till 65-årsdagen 1 april 1970. Acta Bibliothecae regiae Stockholmiensis, 0065-1060 ; 9. Stockholm. Libris 8075763 
  • Ohlsson, Bror-Erik (1992). ”Eskilstuna Fristad och Sven Rinman”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 95-115 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10197411
  • Ohlsson, Bror-Erik (1992). ”Sven Rinman (1720-1792)”. Årsbok / Eskilstuna museer 1992,: sid. 5-15 : ill.. 0280-400X. ISSN 0280-400X.  Libris 10125512
  • Ohlsson, Bror-Erik (1991). ”Sven Rinman på stadsarkivet i Eskilstuna.”. Bergslagsarkiv (Uppsala : Föreningen Bergslagsarkiv, 1989-) 1991 (3),: sid. 49-55 : ill.. ISSN 1100-7087. ISSN 1100-7087 ISSN 1100-7087.  Libris 3167360
  • Regnéll, Gerhard (2002). ”Sven Rinmans Bergverks Lexicon (1788-89)”. Alla ord är lika roliga : festskrift till Lars Svensson 28 februari 2002 (2002): sid. 136-141.  Libris 8740909
  • Sven Rinman 1720-1792: ett 200-årsminne. Årsbok / Eskilstuna museer, 0280-400X ; 1992. Eskilstuna: Eskilstuna museer. 1992. Libris 1509388 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sven_Rinman&oldid=54227705”