Svenska Fredskommittén

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svenska Fredskommittén är en svensk fredsorganisation som bildades 1949 som en gren av Världsfredsrådet. Organisationen hette ursprungligen Svenska kommittén för fredens försvar, och fick sitt nuvarande namn 1951. Svenska Fredskommittén är medlemsorganisation i Sveriges Fredsråd och en av huvudorganisationerna bakom Färnebo folkhögskola. Kommittén har cirka 1 000 medlemmar och 40 anslutna organisationer.[1] En rad kända svenska kulturpersonligheter har varit medlemmar, bland andra Andrea Andreen, Sivar Arnér, Erik Blomberg, Artur Lundkvist och Per-Olov Zennström.[2]

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Svenska Fredskommittén arbetar huvudsakligen för fred och nedrustning, solidaritet och anti-rasism. De vill bland annat stärka opinionen för kärnvapennedrustning och mot militarisering av rymden. De bedriver också solidaritetsprojekt i Ryssland och Latinamerika. Sedan 1991 har man anordnat drygt 40 studieresor med mer än 1 500 ungdomar till Tyskland, där man fokuserat på nazismens grymheter, bland annat genom besök i koncentrationsläger.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Den svenska kommittén för fredens försvar grundades i Stockholm den 23 maj 1949 genom ett upprop som bland andra undertecknats av författarna Moa Martinson och Marika Stiernstedt, konstnärerna Albin Amelin, Siri Derkert och Per-Olov Zennström, skådespelerskan Naima Wifstrand och läkaren John Takman. Organisationen, som 1951 ändrade namn sitt namn till Svenska Fredskommittén, var formellt oberoende men hade nära kontakter med Sveriges Kommunistiska Parti. Kommitténs ordförande Peter Varenius framhöll i ett brev 1954 att makten och initiativen alltid låg hos de kommunistiska sekreterarna Bengt Gunnäs och Anton Strand och att hela fredskommittén på 120 personer, det verställande utskottet och han själv som ordförande var att betrakta som luft, och att deras bortfall inte skulle rubba driften. Han uppgav också att det verkställande utskottets medlemmar inte begrep "ett skvatt" av varifrån pengarna kom eller vart de gick. Under 1950-talet bestod en stor del av arbetet av att arrangera nationella och internationella fredskongresser.[3]

Organisationens verksamhet låg nere 1965-1972. Som ordförande efter nystarten fungerade mellan 1973 och 1988 den före detta socialdemokratiske riksdagsmannen Stellan Arvidson. Vid denna tid fokuserades arbetet på nedrustning och kärnvapenmoststånd, samt stöd till befrielserörelser i Afrika och Latinamerika. En av huvudfrågorna var motståndet mot Natos planer på att placera 572 kärnvapenmissiler i Europa.[4][5]

Övervakning av Säkerhetspolisen[redigera | redigera wikitext]

Svenska Fredskommitténs relationer med Sveriges Kommunistiska Parti föranledde Säkerhetspolisen att övervaka organisationen.[3] Efter Vänsterpartiet Kommunisternas splittring 1977 ansåg Säkerhetspolisen att Svenska Fredskommittén stod under inflytande av det nybildade Arbetarpartiet kommunisterna, och att organisationens kontakter med sovjetisk ambassadpersonal var ur säkerhetssynpunkt suspekta.[5] Övervakningen skedde aktivt från 1949 till slutet av 1970-talet, med endast sporadisk tillsyn under 1980-talet. Säkerhetspolisen övervakning skedde bland annat med hjälp av betalda informatörer, och den bedrevs genom registrering av medlemmar, prenumeranter och konferensdeltagare, telefonavlyssning, övervakning av organisatioens lokaler, deltagande i deras möten, hemlig fotografering av protokoll och andra handlingar, och en detaljerad kartläggning av en av ledarnas lägenhet.[3] I en statlig utredning från 2002 bedömdes det att den hotbild som Säkerhetspolisen uppfattade vad gäller Svenska Fredskommitténs hade haft en hög grad av realism fram till 1960-talet, men att det var mer osäkert vad gäller kommitténs arbete under 1970-talet och därefter.[5]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Svenska Fredskommittén Arkiverad 12 augusti 2007 hämtat från the Wayback Machine.
  2. ^ Häggman, Bertil (1991). Medlöparna. Stockholm: Contra. sid. 74. ISBN 91-86092-22-7 
  3. ^ [a b c] Regeringskansliet, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990, SOU 2002:90 s. 20-69.
  4. ^ Anders Karlsson, En litterär folkhemsbyggare, Internationalen, 4.1.2017.
  5. ^ [a b c] Regeringskansliet, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990, SOU 2002:90 s. 289-329.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Fogelström, Per-Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en okänd folkrörelse. Stockholm 1971, 1983.
  • Politt, Günther: Fred och solidaritet: om Svenska fredskommitténs historia I-II, Stockholm: Svenska fredskomm., 2001, 2003 (Originaltitel: Frieden und Solidarität, ein Beitrag zur Geschichte des schwedischen Friedenskomités und der schwedischen Friedensbewegung).

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]