Svenska Sankt Barthélemy

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svenska Sankt-Barthélemy
franska: Saint-Barthélemy suédois
Svensk koloni

1784–1878


Vapen

Kolonin Svenska St Barthélemy 1784–1878.
Kolonin Svenska St Barthélemy 1784–1878.
Huvudstad Gustavia
Språk Svenska, franska
Statsskick Monarki
Sista Regent Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII, Karl XIV Johan, Oscar I, Karl XV, Oscar II
Sista Guvernör
Bildades 1 juli 1784


Upphörde 16 mars 1878


I dag del av Frankrike Frankrike

Svenska Sankt-Barthélemy var en svensk koloni som grundades 1784 på ön Saint-Barthélemy. Kolonin låg bland de Små Antillerna i Västindien. Svenska S:t Barthélemy inköptes 1784 av Gustav III som ett led i den svenska koloniseringen av Amerika.[1][2][3][4][5][6][7][8][9][10] Området var i svensk ägo under 94 år mellan 1784 och 1878.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sveriges köp av S:t Barthélemy bottnade i den tidigare koloniala verksamheten. De neutrala frihamnarna i Västindien genererade dessutom stora ekonomiska vinster under det nordamerikanska frihetskriget.[5] Gustav III inledde förhandlingar med Frankrike under sitt besök i Paris 1784 där man överenskom om franska handelsrättigheter i Göteborg mot ett svenskt övertagande av ön.[5][6][7][8][9]

Ön hade få färskvattenkällor och producerade måttliga mängder jordbruksvaror (bomull, socker, kakao, tobak och frukter). Det fanns en skyddad naturhamn på öns västra del och man förväntade sig stora förtjänster genom handel.[2][5][6][8]

Från början planerades även att komma in på den inkomstbringande slavhandeln och en expedition förbereddes, planerna avbröts dock i och med kriget mot Ryssland 1788.[5]

Den 1 juli 1784 [1][9] övergick området till svensk ägo, först den 23 augusti informerade kungen Riksrådet om köpet av ön. I september utsågs tjänstemännen och von Rajalin utnämndes till kolonins förste förvaltare.

Redan den 30 januari 1785 anlände köpmännen Jacob Röhl och Adolf Fredrik Hansen till ön med fartyget "Enigheten" för att upprätta ett handelshus.[9]

Kolonins grundande[redigera | redigera wikitext]

Den 4 dec 1784 avseglade fregatten Sprengtporten under kapten Johan Puke från Göteborg.[5][9][10] Bland besättningen fanns blivande guvernören major von Rajalin, adjunkten löjtnant von Rosenstein, kolonins läkare provinsial medicus Samuel Fahlberg, kolonins präst magister Sven Thunborg, en rad kolonialtjänstemän samt cirka 50 soldater. Fartyget anlöpte engelska Portsmouth i december och fortsatte mot S:t Barthélemy i januari 1785. Färden gick därefter via Martinique, Guadeloupe och Sint Eustatius och fartyget anlände till S:t Barthélemy den 6 mars 1785.[3][7][10]

Öns befolkning uppgick då till cirka 750 personer varav 281 var slavar. Huvudspråket på landsbygden var franska och man använde engelska i huvudorten där cirka 500 personer bodde.[2][5][6]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Kolonin låg i den norra delen av Läöarna bland de Små Antillerna och omfattade huvudön Saint-Barthélemy samt de kringliggande obebodda småöarna Ile Fourchue, Roche Le Boeuf , île Pelé, île de Boulanger, île Petit Jean, île Chevreau La Frégatte, Toc Vers, Les Grenadins, och La Tortue norr om ön samt La Pain de Sucre, La Balaine, Les Islettas, Les Petit Saintes, Ile de Coco och Fourmis söder om ön.

Guvernörer[redigera | redigera wikitext]

Kolonins förste guvernör Salomon von Rajalin.

Under den svenska perioden förvaltades ön av 15 förvaltare kallad guvernör eller kommendant.[1][3][11][12]

Historia[redigera | redigera wikitext]

1785–1811[redigera | redigera wikitext]

Beskrivning av Gustavia.
Stämningsmålning omkring 1795
Guvernören von Rajalin och kolonins officiella stämpel.

Den 7 mars överlämnade den franske kommendanten Chevalier de Durant styret till von Rajalin. Efter ankomsten började man att anlägga staden Gustavia kring hamnen La Carénage [5][6][9][10] och utveckla infrastrukturen. Franska förblev det dominerande språket på landsbygden och engelska i Gustavia. Svenska talades endast av de högre tjänstemännen och en del affärsmän.[6]

Den 16 april 1785 beslutade von Rajalin att införa viss tullfrihet för besökande fartyg och den 7 september 1785 inrättades S:t Barthélemy som "Porto Franco" (frihamn) genom ett kungligt dekret.[6][8][10]

Slavhandel var tillåten och den 28 augusti 1786 stadgades taxeringen på varor i ett kungligt brev där även en taxeringslista för slavar ingick. Den 12 mars 1790 infördes en ny tulltaxa genom ett kungligt brev som inkluderade en ny taxeringslista för utskeppning av slavar.[13]

1787 invigdes den svenska kyrka "Sofia Magdalena" på ön med en svensk präst.[7][10] Kyrkan revs 1857.

Den 30 juni 1787 författade guvernör Pehr Herman von Rosenstein nya lagar (Code Noir-Svarta koden) som skulle styra livet för öns slavar. Regelverket publicerades den 6 juli och genom lagstiftningen delades befolkningen in i tre grupper: Vita, fria kulörta och svarta slavar.[6][13] Svarta koden byggde på "Code de la Martinique" skriven av Jacques Petit de Viévigne som fastställdes 1767 på grannön.[14]

Jämfört med andra länder var den svenska slavhandeln relativt liten till sin omfattning. Enligt den svenska regeringen förekom cirka 50 svenska slavskeppstransporter mellan 1600- och 1800-talet.[15] I databasen ”Trans-Atlantic Slave Trade Database” finns 1 283 slavar registrerade som anlända till S:t Barthélemy. Av dessa hade 421 transporterats på brittiska fartyg, 536 på danska / baltiska fartyg, 250 på franska fartyg och 76 på amerikanska fartyg. Allt som allt finns endast 10 resor med svenska fartyg registrerade.[16]

Den 31 okt 1786 inrättades det Svenska Västindiska Kompaniet som samtidigt erhöll handelsrättigheterna på Västindien och Nordamerika och förvaltningsrätt över kolonin. Svenska kronan representerades av en guvernör.[2][4][5] Kompaniet ansvarade för underhåll av hamnen och lönerna till kolonialtjänstemännen, inkomster och tullavgifter gick till största del till kompaniet. I slutet av århundradet anlöpte cirka 1330 fartyg Gustavia årligen.[10]

Åren 1789–1793 vistades svenske Robert Montgomery i exil på ön.

I början på 1800-talet uppgick befolkningen till cirka 6 000 personer varav cirka 5 000 bodde i Gustavia.[2][4][5][9][10] Fahlberg arbetade även som lantmätare och 1800 ritade han en karta över ön.[9]

Mellan den 19 mars 1801 och den 10 juli 1802 ockuperades ön av Storbritannien.[9]

Den 2 april 1804 utkom lokaltidningen "The Report of St. Bartholomew" med sitt första nummer, tidningen utkom med 368 nummer fram till den 28 oktober 1819.[6][13] Den 28 maj 1804 infördes en förnyad tulltaxa.

Den 15 oktober 1805 infördes ett nytt reglemente och förvaltningen övergick från 1806 helt till guvernören. Inkomster och tullavgifter gick direkt till Sverige.[2][4][5]

När Storbritannien erövrade grannöarna Martinique och Guadeloupe 1809 beslöt guvernör Anckarheim att upprätta en lokal milisstyrka utöver garnisonen under befäl av Bagge för att öka försvarsstyrkan. Oroligheter uppstod mellan franska flyktingar och milisstyrkorna och garnisonen och ön delades i en engelskvänlig och en franskvänlig del. Anckarheim beslöt då att upplösa stadskompanierna under befäl av Anders Bergstedt. Följden blev ökade oroligheter som kulminerade i ett regelrätt upplopp den 23 september. Bergstedt avsattes och han och Fahlberg förvisades från ön.

Den 25 september 1811 överfördes förvaltningen till en konselj bestående av guvernören och ytterligare 6 ledamöter (senare minskad till 5). Samtidigt infördes en modell av folkrepresentation genom en församling som sammanträdde vart 3:e år.[2][4]

Under de första decennierna efter det svenska övertagandet blomstrade handeln under stormaktskonflikterna i samband med Franska revolutionen och 1812 års krig mellan Storbritannien och USA.[2][4][5] Under detta krig gick 20 % av USA:s totala export via S:t Barthélemy.[6]

Lista över folkmängden 1801.

1812–1844[redigera | redigera wikitext]

1812 beslöt svenska riksdagen att överföra kolonin direkt till kungen som privat egendom och ett kolonialdepartement inrättades i kungens kansli. Inkomster och tullavgifter gick nu direkt till kungens S:t Barthélemyfond.[2][4][6]

Under denna tid blomstrade S:t Barthélemy ekonomiskt, mellan 1812 och 1816 uppgick intäkterna till cirka 1,9 miljoner kronor och mellan 1817 och 1830 till cirka 1,8 miljoner kronor vilket medförde ett överskott på cirka 2,2 miljoner kronor totalt.[2][4]

Efter 1830 minskade sedan intäkterna i och med att Gustavia förlorade sin betydelse som neutral frihamn och kolonin krävde nu allt större årliga bidrag från Sverige.[4][5] Under perioden då kolonin var kungens enskilda egendom betalades bidragen direkt av denne.[2]

I september 1819 drabbades S:t Barthélemy av en våldsam orkan som bl.a. förstörde 56 hus i Gustavia.[9] 1821 och 1837 drabbades ön ånyo av förödande orkaner.

1840 utbröt en svår feberepidemi på ön som kostade 300 invånare livet. Befolkningen sjönk till cirka 2 500 personer.[9]

1850 drabbades S:t Barthélemy istället av en svår torka.[9]

1844–1878[redigera | redigera wikitext]

Foto cirka 1865.
Ceremoni då ön återlämnades till Frankrike 1878.

1844–1845 års svenska riksdag beslutade att återföra S:t Barthélemy direkt under rikets förvaltning och bidragen betalades nu av Sverige.[2][4]

I början på 1790-talet startade motståndet mot slaveriet bland annat i England och även i början på 1800-talet i Sverige. 1813 förbjöds all slavhandel i Sveriges territorier.[8] Trots detta så var mellan en tredjedel och halva befolkningen S:t Barthélemy registrerade slavar, och att Sverige hade så få kolonier beror troligen på att landet inte lyckades förhandla till sig fler kolonier.[17]

Vid Sveriges riksdag 1844–1845 beslutades att slavarna på S:t Barthélemy skulle friköpas.[5] En särskild kommitté inrättades och öns 523 slavar friköptes för sammanlagd 119 765 riksdaler.[6][8] Den 9 oktober 1847 förklarar Sverige under Oscar I slaveriet som olagligt.[2][8]

Efter Napoleonkrigens slut började en nedgång i handeln med Nordamerika, frihetskampen i de spanska och portugisiska områdena i Syd- och Latinamerika påverkade i sin tur handeln med Sydamerika.[5]

1863 uppgick befolkningen till cirka 2800 personer och vid den sista folkräkningen i slutet på 1875 till cirka 2300 varav cirka 800 bodde i Gustavia.[2][4] Samma år anlöpte endast 399 fartyg ön varav 227 från England och 132 från Sverige.[2]

De ökade kostnaderna för kolonins förvaltning föranledde svenska regeringen att inleda förhandlingar med Frankrike om ett återköp av ön.[4] Den 10 aug 1877 undertecknades överlåtelseavtalet i Paris vilket sedan ratificerades i Stockholm den 9 november 1877 och i Paris den 4 mars 1878.[4] Köpesumman blev 80 000 franc för de svenska tillgångarna och 320 000 franc för omkostnader för de svenska tjänstemännen (hemresa, pension, mm).[10]

Utifrån köpeavtalet hölls även en lokal folkomröstning i augusti 1877 där majoriteten (351 för, 1 emot) röstade för en återförening.[5][6][9]

Den 16 mars 1878 överlämnades S:t Barthélemy officiellt åter till Frankrike.[1][3][6][7]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Gatuskylt i Gustavia.

Det svenska arvet kvarstår på S:t Barthélemy bland annat genom vapnet som bär Tre kronor, namn på orter och gator, frihamnsrättigheter samt skattefriheten.[8][9]

I september 1964 grundades Svenska S:t Barthélemysällskapet vid ett möte på Sjöhistoriska museet i Stockholm, sällskapet fick sedan sina stadgar den 16 november.[9] Under 1966 och 1967 satte sällskapet upp en rad svenska gatuskyltar i Gustavia.

Den 22 december 1977 beslutade kommunfullmäktige i Piteå att bli vänort med S:t Barthélemy, samma beslut fattades av konseljen på S:t Barth redan tidigare samma år.[10]

1978 högtidlighölls 100-årsminnet av ”La Rétrocession” (återföreningen) med Frankrike och 1984 högtidlighölls 200-årsminnet av det svenska övertagandet.[10]

1988 utgavs 2 jubileumsmynt ”Sanct Barthélemy Sverige 1784–1878” i nickel med valörerna 50 riksdaler/franc och 500 riksdaler/franc.[18]

Över 300 nummer av tidningen "The Report of St. Bartholomew" finns arkiverade på Kungliga biblioteket i Stockholm.[6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Saint-Barthélemy”. World statesmen. http://www.worldstatesmen.org/Saint_Bart.html. Läst 20 oktober 2012. 
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Barthélemy i Nordisk familjebok (första upplagan, 1878)
  3. ^ [a b c d] ”Saint-Barthélemy”. Rulers. http://www.rulers.org/ruls1.html#saint-barthelemy. Läst 20 oktober 2012. 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l m] Barthélemy i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1904)
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p] Norman, Hans; Larsdotter, Anna. ”När Sverige skulle bli kolonialmakt”. Populär Historia nummer=4:1994. http://www.popularhistoria.se/artiklar/nar-sverige-skulle-bli-kolonialmakt/. Läst läst 20 oktober 2012. 
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] ”S:t Barthélemy”. Sjöhistoriska Museet. http://www.sjohistoriska.se/Besok/Utstallningar/Vandringsutstallningar1/Europeisk-slavhandel/St-Barthelemy/. Läst 20 oktober 2012. 
  7. ^ [a b c d e] ”Kolonin Saint Barthélemy 1784-1878”. Historiesajten. http://www.historiesajten.se/handelser2.asp?id=49. Läst 20 oktober 2012. 
  8. ^ [a b c d e f g h] ”Historiska Fakta”. Projekt Kolonin. http://www.kolonin.com/html_sv/pkPage_hf.html. Läst 20 oktober 2012. 
  9. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] ”Historik”. S:t Barhélemysällskapet. http://www.stbarthsallskapet.com/historik/sverigetiden.htm. Läst 20 oktober 2012. 
  10. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Saint-Barthélemey”. Piteå kommun. http://www.pitea.se/du-och-din-kommun/Internationellt/Piteas-vanorter/Saint-Barthelemey/. Läst 20 oktober 2012. [död länk]
  11. ^ S:t Barthélemysällskapet, översikt (läst 20 oktober 2012)
  12. ^ Tingbrand, Per (2001) (på Engelska). Who Was Who in St. Bartholomew during the Swedish epoch? 3. uppl. Stockholm: Swedish St. Barthélemy Society. sid. 34. ISBN 91-88812-80-4 
  13. ^ [a b c] Memoires St Barth (läst 20 oktober 2012)
  14. ^ Potomitan (läst 20 oktober 2012)
  15. ^ Lindqvist, Herman (2015-08-14). Våra kolonier - de vi hade och de som aldrig blev av. Albert Bonniers Förlag. ISBN 9789100155346. https://books.google.se/books?id=Bn3UCQAAQBAJ&pg=PT178&lpg=PT178&dq=50+svenska+slavskeppstransporter&source=bl&ots=AxBm1LjCcd&sig=reS6VFZ09tx3Y0NJnnpLMSnBcuM&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwi1lvn3vdbSAhVIiywKHXxvCQsQ6AEINTAE#v=onepage&q=50%20svenska%20slavskeppstransporter&f=false. Läst 14 mars 2017 
  16. ^ Trans-Atlantic Slave Trade Database Arkiverad 29 juni 2015 hämtat från the Wayback Machine. (läst 20 oktober 2012)
  17. ^ ”St Barth under Sverigetiden” (på sv-SE). S:t Barthélemysällskapet. http://stbarthsallskapet.se/?page_id=476. Läst 26 oktober 2015. 
  18. ^ Unusual World Coins, George S Cuhaj, 2011, sida 546 (läst 20 oktober 2012)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]