Svenska armén

Från Wikipedia
 Den här artikeln behöver fler eller bättre källhänvisningar för att kunna verifieras. (2013-05)
Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan.
Armén
Arméns vapensköld
Vapen för Armén tolkat efter dess blasonering.
Information
Datum1521– (503 år)
LandSverige Sverige
LojalitetKrigsmakten (–1974)
Försvarsmakten (1974–)
TypArmé
Del avFörsvarsmakten / Arméns taktiska stab
HögkvarterHögkvarteret, Lidingövägen, Stockholm
MarschKungliga svenska arméns paradmarsch av Carl Anton Philipp Braun
Kända slag och krigLista över svenska krig från 1500-talet
Befälhavare
ArméchefGeneralmajor Karl Engelbrektson

Armén (äldre benämning Kungliga svenska armén), är en försvarsgren med uppgift att utveckla, organisera och utbilda markstrids- och luftvärnsförband. Armén består av en insats- och en grundorganisation. Armén är indelad i truppslag: infanteriet, kavalleriet, pansartrupperna, artilleriet, luftvärnet, ingenjörtrupperna, signaltrupperna och trängtrupperna. Armén utgör en av de tre försvarsgrenarna inom den svenska Försvarsmakten. Antalet soldater i armén har minskat avsevärt efter det kalla kriget.

Historia

Huvudartikel: Svenska arméns historia
Svenska arméns storlek under Vasatiden och Stormaktstiden
i jämförelse med övriga europeiska makter
Befolkning ~1650 (miljoner)
Soldater (tusen)
Stat Storlek ~1475 ~1555 ~1595 ~1630 ~1650 ~1710
Sverige 1.1 [1] .. .. 15 [2] 45 [2] 70 [2] 100 [2]
Danmark-Norge 1.3 [1] .. .. .. 30-40 [3] 35 [4] 53 [3]
Preussen 0.5 [5] .. .. .. 12 [6] 8 [7] 40 [8]
Polsk-litauiska samväldet 11 [9] .. .. .. 17 [10] 53 [11] 50 [11]
100* [11]
Ryssland 15 [12] .. .. .. 45 [2] 92 [6] 170 [2]
England 4.7 [13] 25[2] 20[2] 30 [2] . . 70 [2] 87 [2]
Republiken Förenade Nederländerna 1.5 [14] .. .. 20[2] 70 [15] 30 [15] 120 [15]
Frankrike 18 [16] 40[2] 50[2] 45 [2] 80 [15] 100 [15] 340-380 [15]
Habsburgska monarkin 8 [17] .. .. .. 100 [18] 20-24 [17] 110-130 [17]
Kastilien
Aragonien		 7 [16] 20[2] 155[2] 200 [2] 300 [2] 100 [2] 50 [2]
Osmanska riket ** 18 [19] .. .. .. 40 [20] 50 [20] 50 [20]
Osmanska riket *** 94 190 200 .. 70-150 ..
* Alla polska styrkor på båda sidor i Stora nordiska kriget. ** Enbart Janitsjarer. *** Alla trupper.

Vikingatid och medeltid

 Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01)

1520–1631

 Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01)

1634–1901

 Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01)

1901–1936

Den 23 maj 1901 beslutade Sveriges riksdag om 1901 års försvarsreform, vilken ledde till att Indelningsverket helt ersattes med allmän värnplikt. Värnpliktssystemet byggde på en fast anställd stam av officerare samt allmän värnplikt. Övningstiden för de värnpliktiga förlängdes till 240 dagar vid infanteriet och 365 för specialtruppslagen. I krig skulle hären bestå av sex arméfördelningar och en kavallerifördelning. Genom utbrottet av Första världskriget beslöt riksdagen om 1914 års härordning den 12 september 1914. Detta medförde att värnpliktstiden ändrades så att den kom att infalla ett år tidigare vid 20-års ålder och sträckte sig fram till 42 års ålder och omfattade då totalt 23 år. Övningstiden för värnpliktiga utökades och omfattade mellan 340 och 365 dagar medan 485 dagar gällde för reservbefäl. Härordningen, det vill säga storleken på armén skulle 1925 omfatta tolv arméfördelningar. Utökningen av krigsmakten skulle ske under en 10 års period, det vill säga mellan 1915 och 1925.

Efter 1925 ansågs det att krigsmakten skulle minskas. Efter slutet av kriget ansågs det att något större krig ej skulle uppkomma under en längre tid på grund av Rysslands och Tysklands kraftigt försvagade ställning samt tillkomsten av Nationernas förbund, genom detta fattades av riksdagen den 26 maj 1925 försvarsbeslutet 1925. Försvarsbeslutet medförde att arméfördelningarna minskade till 4 och att 17 militärförband avvecklades. Värnpliktstiden sänktes till 140 dagar för huvuddelen av de värnpliktiga och många värnpliktiga överfördes till ersättningsreserven. Arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till den nya försvarsgrenen Flygvapnet.

1936–2000

Stridsvagn 103.

I samband med försvarsbeslutet 1936 började armén satsa på pansarvapnet genom att stridsvagnsbataljon vid Göta livgarde (I 2) delades upp i två stycken pansarbataljoner och fördelades 1939 till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Utvecklingen för armén fortsatte i samband med försvarsbeslutet 1942 då beslutet innebar att krigsorganisationen skulle utökas med två arméfördelningar och totalt omfattas av sex stycken. Utöver det tillkom fyra nya truppslag. Luftvärnet avskildes från artilleriet, pansartrupperna avskildes från infanteriet och signaltrupperna som avskildes från fortifikationen samt tygtrupperna. Infanteriet ålades att sätta upp dubbleringsregementen organiserade som fältregementen.

Efter andra världskriget påbörjades en nedrustning men då Sovjetunionen gjorde länderna i Östeuropa till satellitstater, vilket blev startpunkten på kalla kriget mellan väst och öst. Det svenska svaret på detta kom genom försvarsbeslutet 1948 och resulterade i att försvarsorganisationen skulle bibehållas i samma storlek som under kriget. Värnpliktvolymen uppgick redan 1950 till 40 000 personer. Armén övergick till att organisera brigader efter att tidigare varit organiserad med fältregementen. Brigadens organisation var betydligt mer slagkraftigare och starkare förband. Totalt kom 35 infanteribrigader och pansarbrigader om 6 000 man vardera att sättas upp. Av dessa var sex stycken moderna pansarbrigader, vilka utrustadess med den brittiska Centurionstridsvagnen. Med beslutet följde även att tygtrupperna och intendenturtrupperna uppgick mellan åren 1948 och 1951 i trängkårerna inom trängtrupperna, som i samband med detta fick regementsstatus.

Genom försvarsbeslutet 1958 gjordes en mindre reducering av arméns krigsorganisation då fem stycken infanteribrigader avvecklades samt Södermanlandsbrigaden (PB 10) omorganiserades till pansarinfanteri. Dock så gjordes det en satsning på ett fortsatt starkt försvar genom att armén blev dels tillförda den nya stridsvagnen Stridsvagn 103. I samband med försvarsbeslutet 1963 fortsatte utvecklingen av arméns slagkraft under 1960-talet då fyra infanteribrigader omorganiserades till pansar samt att tre stycken infanteribrigader övergick till det nya typförbandet Norrlandsbrigad (totalt organiserades fem stycken brigader som norrlandsbrigad). Dock så medförde beslutet att två stycken infanteribrigader avvecklades.

I mitten av 70-talet bestod armén av ett stort antal fältförband, lokalförsvarsförband samt hemvärn. Fältförbanden utgjordes av fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, ca 50 självständiga infanteri-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 24 infanteri- och norrlandsbrigader, samt 6 pansarbrigader utgjorde huvuddelen av förmågan. Lokalförsvarsförbanden bestod av ca 100 bataljoner och 400–500 självständiga kompanier. Totalt kunde Armén mobilisera ca 600 000 man varav hemvärnet nästan bidrog med 100 000 man.[21]

I mitten av 1990-talet bestod armén av fältförband, territorialförband och hemvärn. Armén skulle inrikta sin planering mot 16 brigader och bestod i mitten på 1990-talet av sex fördelningsstaber med stabs- och sambandsförband, cirka 100 infanteri-, jägar-, pansar-, artilleri- och luftvärns (robot)-bataljoner. 11 infanteri- och norrlandsbrigader, samt två pansar- och tre mekaniserade brigader. Till detta kan läggas sju artilleriregementen fördelade över riket. Totalt 450 000 soldater fanns till förfogande varav cirka 100 000 bestod av hemvärnets personal. Viktigare vapensystem som kom ut till förbanden under mitten av 1990-talet var Stridsvagn 121 och Stridsvagn 122 samt Stridsfordon 90. Vidare fanns stridsvagnssystemen Stridsvagn 103 och Stridsvagn 104 kvar inom armén, dock under utfasning. Dessutom beslutades det i försvarsbeslutet 1992 att splitterskydda en stor del av arméns förband med inköp av öststatsfordon såsom Pansarbandvagn 401 och Pansarbandvagn 501.

2000–

Se även: Försvarsbeslutet 2000, Försvarsbeslutet 2004 och Försvarsbeslutet 2009
 Detta stubb-avsnitt behöver utökas. (2011-01)

Kvinnor i armén

I likhet med övriga europeiska arméer innefattade även den svenska armén en stor närvaro av kvinnor i fält i den sk trossen. Under medeltiden var det normalt i hela Europa att armén åtföljdes av kvinnor fält.[22] Dessa utgjordes av hustrur till både befäl och soldater, prostituerade kvinnor, och kvinnor som livnärde sig på att tvätta, sy, laga mat, tvätta och sälja andra hushållstjänster.[22] Eftersom de militära myndigheterna under äldre tid inte erbjöd soldaterna någon gemensam bespisning eller andra förnödenheter, var det upp till den enskilde soldaten att själv förse sig med mat och kläder, och eftersom matlagning, tvätt, sömnad, sjukvård och andra hushållssysslor inte ansågs lämpliga för män, fick dessa sysslor skötas av kvinnor som följde armén, i vardagligt tal kallade "trossen". Kvinnorna uppfattades som nödvändiga för arméns hushållsystem och sågs som en självklar del av det militära livet, även om de periodvis utsattes för hårda restriktioner. De kvinnor som sålde förnödenheter och sexuella tjänster ansågs också vara en viktig del av armédisciplinen, eftersom de ansågs utgöra en dämpande effekt på de pludringar och sexuella övergrepp på lokalbefolkningen som annars ansågs kunna bli en oundviklig konsekvens.[22] Med framväxten av de nationella arméerna under 1500-talet reglerades kvinnornas närvaro, och en vanlig trend var att soldathustrurna premierades medan de prostituerade kvinnorna och andra som inte var gifta med soldater uteslöts. I praktiken var det dock vanligt att de sk "lägerskökorna" accepterades av befälen.[22] Utvecklingen var snarlik i de flesta länder i Europa.

I den svenska armén nämns inte uttryckligen om kvinnor följde armén ut i fält under krigståg på 1500-talet. Reglementet nämner inte kvinnor, och Gustav Vasa föredrog att anställa ogifta legoknektar om möjligt.[22] I praktiken tros de ha varit ett så normalt inslag i militärlivet att de inte uppmärksammades. Att döma av till exempel bevarade listor på hur många personer som förplägades då armén och dess följe bespisades, är det noterat att ett betydligt större antal personer än antalet soldater fick mat, även om det inte nämns vilka dessa övriga personer var. Förhållandet var detsamma i den jämförbara danska armén, men under fälttåget vintern 1567-68 under nordiska sjuårskriget nämns hur en "landsknektskvinna" föder sitt barn i Holaveden: hon nämns av Axel Gyldenstjerne i en krönika av Jon Tursen och Peder Hegelund.[22]

I Krigsartiklarna 1621 får soldater uttryckligen tillstånd att ta med sig sina hustrur i fält, medan prostituerade förbjuds, och samma förhållningsorder upprepas i 1683 års krigsartiklar.[22] Under trettioåriga kriget åtföljdes den svenska armén i Tyskland omvittnat av ett mycket stort antal kvinnor. James Turner, en skotte i svensk tjänst, beskrev dem i tre kategorier: hustrur till högre befäl, som färdades i vagn; prostituerade, som färdades till häst efter bagaget; och soldathustrur, som gick till fots bredvid trossen och spelade i viktig roll i arméns hushållssystem.[22] Kvinnor fanns närvarande i fält vid samtliga av Sveriges krig under samma sekel. De högre befälens hustrurs uppgift var främst att upprätthålla ett representativt sällskapsliv även i fält, och bland dem fanns bland andra Agneta Horn och hennes mor. Även inom den svenska armén delade man den vanliga europeiska synen att kvinnorna stärkte disciplinen och dämpade soldaternas övergrepp på lokalbefolkningen genom att förse soldaterna med förplägning, hushållstjänster och sexuella tjänster, men myndigheter och enskilda befäl försökte ständigt motarbeta de prostituerade till förmån för soldathustrur, bland annat genom giftermål. År 1700 förbjöd Karl XII alla kvinnor att närvara i fält. De enda undantagen var marketenterskorna, som hade de militära myndigheternas tillstånd att sälja livsmedel, brännvin och tobak. Detta förbud var dock helt verkningslöst, och hustrur till militärer på alla nivåer följde med sina makar under hela det stora nordiska kriget, dessutom med kvinnligt tjänstefolk.[22] Det påpekas dock att kvinnorna i den svenska armén var betydligt färre till antalet än i till exempel den samtida sachsiska. En berömd episod ägde rum då Karl XII den 20 juni 1708 gav order om att samtliga kvinnor i armén, som då officiellt endast bestod av marketenterskor, skulle lämnas bakom då armén korsade floden Beresina till Ryssland, och återvända till Sverige. Kvinnorna korsade dock floden en mil längre upp och återförenades snart med armén, och en stor koloni svenska kvinnor och barn tillbringade några år senare fångenskapen med sina män i Ryssland.

Under 1700-talet professionaliserades och byråkratiserades de nya nationella arméerna allt mer i Europa, och allteftersom arméledningen började organisera ett militärt kollektivt hushållsystem i fält samtidigt som staten började organisera försörjning för soldathustrur i hemlandet, började kvinnors närvaro i fält förminskas allt kraftigare som det nya hushållsystemet gjorde deras närvaro oberättigad.[22] I många länder, bland annat i Danmark, utfärdades också förbud för soldater att gifta sig utan tillstånd, för att undvika att dessa förde med sig hustrur i fält.[22] Denna utveckling fortgick under hela seklet i de flesta länder i Europa och kulminerade vid sekelskiftet 1800, då de flesta europeiska arméer endast tillät marketenterskor med militärt tillstånd att följa armén. Det finns inga uppgifter om att kvinnor ska ha följt den svenska armén under Pommerska kriget 1757-1762, men däremot tycks soldathustrur ha funnits närvarande i fält under Gustav III:s ryska krig, om än i kraftigt begränsat antal.[22] I 1798 års Krigsartiklar nämns marketenterskorna som de enda kvinnor med tillstånd att åtfölja armén, och i kommunikationsrullorna för livgardet som kommenderades till Tyskland 1805-06 nämns till slut uttryckligen att hustrurna lämnades hemma.[22] Under 1800-talet var det som regel endast ogifta yrkeskvinnor som fick följa Europas arméer i fält, sedan de fått tillstånd för ett yrke som bedömdes nödvändigt för armén: detta var först endast det som marketenterska, från 1850-talet också som sjukvårdare. Prostituerade fortsatte informelt också följa armén trots de upprepade förbuden.

Förutom de kvinnor som offentligt följde armén i fält, har kvinnor också trots förbudet tjänstgjort som soldater utklädda till män, både i Sverige och i övriga Europa.[22]

Organisation

Befälhavare

Huvudartikel: Arméchef

Fram till år 1975 var det den svenska monarken som formellt var chef för armén samt för de ingående förbanden i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper. År 1937 bildades Chefen för armén (CA) för att leda armén i fredstid. Efter en stor omorganisation av Försvarsmakten år 1994 avskaffades CA och posten Chefen för arméledningen bildades vid det nyinrättade Högkvarteret (HKV).

År 1998 omorganiserades Försvarsmakten igen. De mesta av uppgifterna av Chefen för arméledningen flyttades över till den nya införda posten Generalinspektören för armén. Posten liknade den för svenska marinen Generalinspektören för marinen och Generalinspektören för flygvapnet.

Den 1 januari 2014 återinfördes befattningen Arméchef inom Försvarsmakten. Befattningen har inte samma uppgift som innan 1994, utan har som uppgift att produktionsleda förbanden inom armén, och vara deras främste företrädare genom att omhänderta Försvarsmaktens traditioner.[23][24]

Chefer för armén

Chefer för arméledningen

Generalinspektörer

Arméinspektörer

Arméchefer

Insatsorganisation

Inför att Försvarsmaktens går in i Insatsorganisation 2014, kommer armén att organisera nedan förband.[26]

Arméförband
Krigsförband Utbildningsförband Ort Kommentar
2. Brigadstaben Skaraborgs regemente (P 4) Skövde garnison
3. Brigadstaben Norrbottens regemente (I 19) Bodens garnison
Livbataljonen Livgardet (LG) Kungsängens garnison
12. Motoriserade bataljonen Livgardet (LG) Kungsängens garnison Under uppsättning rekrytering har nyligen (oktober 2015) påbörjat rekrytering.
13. Säkerhetsbataljon Livgardet (LG) Kungsängens garnison Består av 131. Säkerhetsskvadron Mark i Stockholm, 133. funktionsskvadron i Stockholm och 132. Säkerhetskompani Sjö i Göteborg
Stridsgrupp Gotland Skaraborgs regemente (P 4) Gotland "Stridsgrupp Gotland" Under uppsättning ett Mekaniserat Kompani och ett Stridsvagnskompani. Rekrytering påbörjas i slutet av november 2015.
21. Ingenjörsbataljonen Göta ingenjörregemente (Ing 2) Eksjö garnison
22. Ingenjörsbataljonen Göta ingenjörregemente (Ing 2) Eksjö
31. Lätta Manöverbataljonen Livgardet (LG) Kungsängens garnison 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med K 3
31. Lätta Manöverbataljonen Livregementets husarer (K 3) Karlsborgs garnison 7. Manöverbataljon (lätt). Utbildas tillsammans med LG
32. Underrättelsebataljonen Livregementets husarer (K 3) Karlsborgs garnison (lätt)
41. Mekaniserade bataljonen Skaraborgs regemente (P 4) Skövde garnison 2. Manöverbataljon (mekaniserad)
42. Mekaniserade bataljonen Skaraborgs regemente (P 4) Skövde garnison 1. Manöverbataljon (mekaniserad)
61. Luftvärnsbataljonen Luftvärnsregementet (Lv 6) Halmstads garnison
62. Luftvärnsbataljonen Luftvärnsregementet (Lv 6) Halmstads garnison
71. Lätta mekaniserade bataljonen Södra skånska regementet (P 7) Revingeheds garnison 5. Manöverbataljon (lätt mekaniserad). Vidmakthåller 711. Kompaniet)
72. Mekaniserade bataljonen Södra skånska regementet (P 7) Revingeheds garnison 6. Manöverbataljon (mekaniserad)
91. Artilleribataljon Artilleriregementet (A 9) Bodens garnison
92. Artilleribataljon Artilleriregementet (A 9) Bodens garnison
191. Mekaniserade bataljonen Norrbottens regemente (I 19) Bodens garnison 3. Manöverbataljon (mekaniserad)
192. Mekaniserade bataljonen Norrbottens regemente (I 19) Bodens garnison 4. Manöverbataljon (mekaniserad)
193. Jägarbataljonen Norrbottens regemente (I 19) Arvidsjaur (lätt)
1. CBRN-kompaniet Totalförsvarets skyddscentrum Umeå garnison CBRN-krigföring
1. Transportkompaniet Trängregementet (TrängR) Skövde garnison
1. Stridsvagnskompaniet Skaraborgs regemente (P 4) Skövde garnison
2. Stridsvagnskompaniet Skaraborgs regemente (P 4) Skövde garnison
3. Stridsvagnskompaniet Norrbottens regemente (I 19) Bodens garnison
14. Militärpoliskompaniet Livgardet (LG) Kungsängens garnison
15. Militärpoliskompaniet Livgardet (LG) Kungsängens garnison

Depåförband

I fredstid är armén indelade i ett antal olika depåförband, eller så kallade Utbildningsförband. Antalet aktiva fredsförband har sedan slutet av Kalla kriget reducerats genom de olika försvarsbesluten med cirka 80–85 procent (en siffra som skiljer sig beroende räknesätt).

Artilleriet

CBRN-förband

Infanteri & kavalleriet

Ingenjörtrupperna

Ledningsförband

Luftvärnstrupperna

Pansartrupperna

Trängtrupperna

Hemvärnet

Huvudartikel: Hemvärnet

Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna är en del av Sveriges territoriella försvar. Hemvärnet stöds med resurser för utbildning och administration av utbildningsgrupper. Dessa utbildningsgrupper är i sin tur underställda cheferna för utbildningsförband, flottiljer och centra.

Vapensystem

Inom armén finns bland annat nedan följande vapenslag. Dock så utgick Stridsvagn 121 i samband med försvarsbeslutet 2004 ur Försvarsmaktens insatsorganisation, beslut om dess framtid saknas dock. Artillerisystem 08 även kallad Archer påbörjas att levereras till armén under 2011.

Namn Ursprung Typ Antal Aktiv Bild Kommentar
Bandfordon
Stridsvagn 122 Tyskland Tyskland Stridsvagn 120 1996– Ett kompani om 14 stridsvagnar förrådsställt på Gotland. Övriga i Skaraborgs regemente i Skövde och Norrbottens regemente i Boden.
Bärgningsbandvagn 120 Tyskland Tyskland Bärgningsbandvagn 10+4 2002–
Brobandvagn 120 Tyskland Tyskland Brobandvagn 6 (På order) 2017– Fordon är baserad på chassit till tidigare Stridsvagn 121
Ingenjörbandvagn 120 Tyskland Tyskland Fältarbetsfordon 6 2011– Fältarbetsfordon tillverkad och konstruerad på chassit till tidigare Stridsvagn 121
Stridsfordon 90 Sverige Sverige Pansarskyttefordon 509 1993– Finns i flera version, Stridsfordon 90 (Strf 90), Luftvärnskanonvagn 90 (Lvkv 90), Stridsledningspansarbandvagn (Stripbv 90), Bärgningsbandvagn 90 (Bgbv 90), Eldledningspansarbandvagn (Epbv 90)
Bandvagn 206/208 Sverige Sverige Bandvagn ???
(4 500 beställda) 		1974–
Bandvagn 309 Sverige Sverige Bandvagn 93 2003–
Bandvagn 410 Sverige Sverige Bandvagn 153 2012–
Hjulfordon
Pansarterrängbil XA180 Finland Finland Trupptransportfordon 44 1988– XA-180 eller SISU som den även kallas, har främst använts till utlandsstyrkan. Totalt finns 44 vagnar. 2003/2004 återlämnades 26 lånade vagnar till Finland.
Pansarterrängbil 203 Finland Finland Trupptransportfordon 165 2001– Utvecklad version av XA-180, dock ej amfibisk. Finns i versioner som trupptransport, stridsledning, PVRobot, ambulans.
Pansarterrängbil 360 Finland Finland Trupptransportfordon 113 2013– 113 på order och under leverans (2013)
Terrängbil 16 Sydafrika Sydafrika Terrängfordon 102 2005–
Personbil 8 Tyskland Tyskland Grupptransportfordon 400 2013– 400 fordon är beställda, vilka levereras under 2013–2016. Fordonet används främst av Hemvärnet.
Artilleri
Artillerisystem 08 Sverige Sverige Haubits 24 (+24)[27] 2012– 155 mm "Archer", baserad på dumperchassi med ombyggd och modifierad Haubits 77B
Granatkastare m/41 Sverige Sverige Granatkastare 50 1941– 120 mm granatkastare

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ [a b] Ladewig-Petersen, E. (1999). "Nyt om trediveårskrigen." Historisk Tidsskrift., p. 101.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u] Parker, Geoffrey (1976). "The ’Military Revolution’, 1560-1660 – a myth?". Journal of modern history, vol. 48, p. 206.
  3. ^ [a b] Petersen, Nikolaj Pilgård (2002). Hærstørrelse og fortifikationsudvikling i Danmark-Norge 1500-1720. Aarhus universitet: Universitetsspeciale i historie, pp. 11, 43-44.
  4. ^ "Militærets udvikling." danmarkshistorien. Retrieved 2016-12-28
  5. ^ "Population of Germany." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  6. ^ [a b] Nolan, Cathal J. (2006). The Age of Wars of Religion, 1000-1650. London: Greenwood Press, vol. 2, p. 620, 852.
  7. ^ Kotulla, Michael (2008). Einführung in die deutsche Verfassungsgeschichte. Berlin: Springer, p. 267.
  8. ^ Craig, Gordon A. (1964). The Politics of the Prussian Army: 1640–1945. London: Oxford University Press, p. 7.
  9. ^ "Population of Central Europe." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  10. ^ Augustyniak, Urszula (2004). W służbie hetmana i Rzeczypospolitej. Klientela wojskowa Krzysztofa Radziwiłła. Warsaw: Semper.
  11. ^ [a b c] Nolan, Cathal J. (2008), Wars of the Age of Louis XIV, 1650-1715. London: Greenwood Press, pp. 368-369.
  12. ^ "Population of Eastern Europe." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  13. ^ "Population of the British Isles." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  14. ^ "The Netherlands." Population statistics. Retrieved 2016-12-28
  15. ^ [a b c d e f] Glete, Jan (2002). War and the State in Early Modern Europe. London : Routledge, p. 156.
  16. ^ [a b] "Population of Western Europe." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  17. ^ [a b c] Hochedlinger, Michael (2003). Austria's Wars of Emergence, 1683-1797. London: Routledge, p. 26, 102.
  18. ^ Creveld, Martin van (2004 ). Supplying War. Cambridge University Press, p. 5.
  19. ^ "Population of Eastern Balkans." Tacitus.nu. Retrieved 2016-12-28
  20. ^ [a b c] Ágoston, Gabor (2010), "Ottoman-Habsburg rivalry and military transformation." In: Tallet, Frank & Trim, D.B.J. (eds.). European Warfare, 1350–1750. Cambridge University Press, p. 128.
  21. ^ Bergh, Mats (30 maj 2006). ”Manövertänkande inom Armén. ”Nytt” namn på gammalt tänkande?”. Anna Lindh-biblioteket. Försvarshögskolan. http://www.annalindhbiblioteket.se/publikationer/uppsatser/2006/chp0406/bergh_29161.pdf. Läst 12 november 2009. 
  22. ^ [a b c d e f g h i j k l m n] Sjöberg, Maria: Kvinnor i fält 1550-1850
  23. ^ 9 kap. 11 § ”FFS 2013:4 Försvarsmaktens arbetsordning”. Försvarsmakten. Arkiverad från originalet den 11 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140111110900/http://www.forsvarsmakten.se/Global/Myndighetswebbplatsen/4-Om-myndigheten/Dokumentfiler/lagrum/G%C3%A4llande%20FFS%202012%20-/FFS-2013-4-fmarbo.pdf. Läst 11 januari 2014. 
  24. ^ ”Nya namn på nya poster”. forsvarsmakten.se. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/?section=15809. Läst 23 januari 2014. 
  25. ^ ”Nya namn på nya poster”. Försvarsmakten. http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2013/12/nya-namn-pa-nya-poster/. Läst 11 januari 2014. 
  26. ^ forsvarsmakten.se (2011-08-12) Försvarsmaktens delårsrapport 2011 Läst 27 augusti 2011
  27. ^ ”Försvaret får 24 extra Archer-haubitsar”. http://www.nyteknik.se/fordon/forsvaret-far-24-extra-archer-haubitsar-6788151. Läst 27 september 2016. 

Tryckta källor

  • Artéus, Gunnar (1996) [1985]. Den gamla krigsmakten (2.uppl. Östersund). Stockholm. ISBN 91-972969-0-2 

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Svenska_armén&oldid=42284111”