Svenska frivilliga i Waffen-SS

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Svenska frivilliga i Waffen-SS avser de svenska frivilligsoldater som verkade i tyska Waffen-SS under andra världskriget. De allra flesta av dem stred på östfronten i divisionerna Wiking och Nordland. Efter det tyska angreppet på Sovjetunionen sommaren 1941 ökade tillströmningen av utländska frivilliga till Waffen-SS. Fälttåget målades upp som ett europeiskt krig mot kommunismen. Inklusive ett rimligt mörkertal tror man att 180 svenskar[1] anmälde sig som frivilliga, varav drygt 100 kom ut till fronten. Orsakerna till att man anmälde sig varierade, men en majoritet var anslutna till någon nationalsocialistisk organisation. Av de svenska frivilliga stupade 28 man[1], vilket betyder ungefär en tredjedel av de som kom ut till fronten. Därutöver känner man till cirka 40 estlandssvenskar, ett fyrtiotal finlandssvenskar samt rimligtvis ett hundratal ukrainasvenskar som tjänstgjorde i Waffen-SS. Det har spekulerats om att uppemot 500 svenskar tjänstgjorde[1], men man inte funnit någon grund för de påståendena. Däremot tror man att många fler hade anmält sig om inte Finland hade accepterat frivilliga i sin armé.

Mellan 1941 och 1943 tjänstgjorde de flesta svenskarna i 5. SS-Panzer-Division Wiking. När sedan 11. SS-Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland bildades under våren 1943 slussades de flesta skandinaviska frivilliga dit. Svenskarna samlades huvudsakligen i divisionens pansarspaningsbataljon, SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 Nordland, eller förkortat AA11. Det fanns även en del svenskar i SS-Standarte Kurt Eggers som var ett förband med krigskorrespondenter. I övrigt fanns det enstaka svenskar i andra förband. 20 svenskar utbildades till officerare vid SS-Junkerschule i den bayerska orten Bad Tölz. Det låga antalet svenska frivilliga var en besvikelse för tyskarna som hade räknat med en mycket större uppslutning. De hade tagit fram en armsköld bestående av den svenska flaggan och en texten ”Schweden” ovanför som de svenska frivilliga skulle bära, men sannolikt kom den aldrig i produktion. I januari 1949 gjorde den sovjetiska säkerhetstjänsten, NKVD, en lista över de krigsfångar som togs av de sovjetiska trupperna. Antalet registrerade svenskar (inklusive finlandsfrivilliga) i denna lista uppgår till 72 man. 37 av dessa dog i fångenskapen, 31 släpptes strax efter krigsslutet, två skickades till Gulag och slutligen var 2 man fortfarande i krigsfångenskap den 1 januari 1949[2].

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Sverige önskade vara neutralt under andra världskriget. Trots detta försökte Tyskland att rekrytera svenskar att bli soldater i tysk uniform, något som i stort sett stoppades av den svenska regeringen. Minst 180[1] svenska medborgare kom ändå att tjänstgöra i det tyska Waffen-SS genom att ta sig över till det ockuperade Norge eller Danmark, alternativt Finland och anmäla sig vid de värvningskontor för Waffen-SS som fanns där. I boken Svenskarna som stred för Hitler påstod författaren Bosse Schön ha identifierat minst 260 svenska i Waffen-SS.[3][4] Det råder osäkerhet kring det exakta antalet svenska SS-soldater[5]. I Gottlob Bergers, värvningsansvarig i SS, opublicerade biografi uppger han antalet SS-svenskar till 315.[källa behövs]

Att svenskar tjänstgjorde i Waffen-SS stämde väl in i SS-ideologin då svenskar inte bara ansågs vara arier utan även tillhöra den högsta kasten i denna ras. De ansågs alltså vara germaner. Därmed var svenskar mycket välkomna att delta i kampen mot bolsjevismen. De svenska frivilliga var till stor del organiserade nationalsocialister, huvudsakligen inom partiet Svensk socialistisk samling (SSS). Andra betydelsefulla faktorer var att många hade tysk bakgrund: en tysk far/mor eller andra band till Tyskland. Andra var nazistsympatisörer eller helt enkelt äventyrare med antikommunistisk inställning.

Försök till en svensk frivilligkår[redigera | redigera wikitext]

Under försommaren 1941 hölls en konferens mellan SS och det tyska utrikesdepartementet. Där beslutades att SS skulle få kontroll över rekryteringen av nordiska frivilliga och det skissades på en svensk frivilligkår i kommande fälttåget i öster. Tyskarna ville också att en del av de svenska finlandsfrivilliga skulle överföras till Waffen-SS. När kriget mot Sovjetunionen väl blev verklighet uppvaktades den svenska regeringen av anbud att sluta upp på tysk sida, något som kategoriskt avböjdes. Då framfördes istället förslag om att Sverige skulle sätta upp en frivilligkår. Den svenske utrikesministern Christian Günther svarade nekande och fastslog att svenska frivilliga i någon annan armé förutom den finska är helt otänkbart. Tyskarna gav sig inte utan gav ett förslag som innebar att svenska officerare skulle få delta i fälttåget i utbildningssyfte. Detta var ett förslag som svenskarna nappade på och ett intressecirkulär skickades ut till ett 40-tal utvalda officerare. Projektet rann dock ut i sanden efter att Hitler satt ner foten och avvisat förslaget.

Under sensommaren 1941 kom istället förhandlingarna handla om enskilda svenskars rätt att ansluta sig till Waffen-SS. 31 ansökningar kom in till regeringen, men samtliga avslogs. Efter att saken uppmärksammats i media beslutade försvarsminister Per-Edvin Sköld den 2 september 1941 att enbart ansökningar till tjänstgöring i den finska armén kommer att godkännas. Detta beslut upprörde tyskarna och utrikesministern Joachim von Ribbentrop kallade beslutet för "en helt oförståelig hållning till Europas ödeskamp." Men trots den svenska regeringens hållning anmälde sig likväl svenskar sig till Waffen-SS. De flesta tog sig illegalt över gränsen till Norge och letade sig fram till SS rekryteringskontor i Oslo. Där skedde läkarundersökning och de som antogs utrustades med en uniform och sattes på ett tåg till utbildningslägret i Sennheim, i Elsass. Där utbildades de i tyska, politisk ideologi och grundläggande exercis. Därefter genomfördes vapen- och stridsutbildningen i Graz eller Klagenfurt i Österrike.

Tjänstgöring[redigera | redigera wikitext]

Svenskarna tjänstgjorde huvudsakligen i SS-divisionerna 5. SS-Panzer-Division Wiking samt 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordland vilka båda även innehöll norska och danska frivilliga. Båda enheterna stred på östfronten mot Sovjetunionen. Svenskar deltog i några av andra världskrigets största och blodigaste strider på östfronten, bland annat i Ukraina 1942-44 (exempelvis i Korsun-Tjerkassy-fickan där åtminstone en svensk stupade), i Baltikum 1944 samt under slutstriden i Berlin 1945. Den siste svensken som stupade under kriget var Ragnar Johansson från Skövde som stupade första maj. Svenskar tjänstgjorde även i SS-divisionerna "Leibstandarte Adolf Hitler, "Das Reich", 3. SS-Panzer-Division Totenkopf "Nord" och 10. SS-Panzer-Division Frundsberg, "Hitlerjugend". Ett tjugotal tjänstgjorde i andra tyska formationer än SS, det vill säga i Heer (den reguljära tyska armén), Luftwaffe (tyska flygvapnet) och Organisation Todt (OT), som var en militär byggorganisation.

Cirka 40 svenskar stupade i strid och cirka tio stycken fick officersutbildning vid Waffen-SS officersskola Bad Tölz i Oberbayern. Det sattes formellt aldrig upp någon svensk enhet inom Waffen-SS (som var fallet med de flesta andra nationaliteter). För detta var antalet svenska frivilliga för litet. Dock fanns en liten informell svensk enhet; 4. plutonen i 3. spaningskompaniet inom AA11, det vill säga 11. SS Freiwilligen-Panzergrenadier-Division Nordlands pansarspaningsbataljon. Inom AA11 kom totalt 28 svenska medborgare att tjänstgöra. Därtill var fem svenska SS-krigskorrespondenter tidvis i AA11, liksom 18 estlandssvenskar (estniska medborgare). Eftersom de flesta svenskar och estlandssvenskar hamnade i 4. plutonen i 3. spaningskompaniet fick plutonen det inofficiella namnet Schwedenzug, dvs. "svenska plutonen".

Hemkomsten[redigera | redigera wikitext]

Efter Tysklands nederlag i kriget blev de utländska frivilliga ofta illa behandlade när de återvände till sina respektive hemländer. Men för de svenska frivilliga var hemkomsten relativt odramatisk. De flesta förhördes rutinmässigt av Säpo och vissa dömdes för att ha lämnat landet olagligt andra dömdes för att rymt från sin militärtjänst. Några dömdes till fängelse för spioneri mot Sverige. De flesta anpassade sig efter kriget till ett normalt civilt liv, även om del fick psykiska problem som bland annat ledde till alkoholism.

Endast ett fåtal före detta svenskar i Waffen-SS har kunnat kopplas samman med utförandet av krigsförbrytelser, men flera bevittnade med säkerhet olika tyska (och sovjetiska) förbrytelser. Bevisen för att svenska SS-soldater bevittnade mord på exempelvis judar är inte minst deras egna ord i olika förhör under och just efter kriget. Några svenska SS-veteraner har också på senare tid berättat om tyska mord på civila etc. Dessa utfördes sällan av Waffen-SS utan istället av andra SS-grupperingar.

Forskning[redigera | redigera wikitext]

Intresset för de svenska frivilliga i Waffen-SS var under efterkrigstiden länge svalt. Det gjordes några artiklar i olika dagstidningar, exempelvis i Expressen 1977. Men det fanns inget större intresse från allmänheten och dessutom fanns en tyst överenskommelse bland de frivilliga om att hålla tyst. Därför blev det viss uppståndelse bland de frivilliga när Ingemar Somberg den 30 april 1985 intervjuades i TV-programmet Magasinet[6].

Den första avhandlingen om dessa frivilliga gjordes av Lennart Westberg under titeln Svenska krigsfrivilliga i tyska Waffen-SS 1941-45. Ett bidrag till den svenska frivilligrörelsens historia och publicerades i Meddelande XXXXV – XXXXVI. Armémuseum 1984–1986. Journalisten Bosse Schön publicerade under 1990-talet flera artiklar i ämnet och kom 1999 ut med boken Svenskarna som stred för Hitler (2000) som följdes upp av Där järnkorsen växer (2001). Dessa böcker fick mycket kritik för sina faktafel och bristande källkritik[7][8]. Till sin hjälp hade Schön Tobias Hübinette som gjort listor på de svenska frivilliga. Även dessa listor har fått kritik för att innehålla en del felaktigheter[källa behövs]. Schöns böcker blev en succé och TV4 följde upp med dokumentär där den påstådda Treblinka-vakten Harald Sundin fick stort utrymme[4]. Sundins berättelse kunde dock snabbt avfärdas som påhitt.[källa behövs]

Schöns böcker gjorde att intresset för de svenska frivilliga ökade. Fler böcker kom ut bland andra: Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten. SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland" (2006), Svenskar i krig 1914-1945 (2008), Såsom en brinnande eld (2003), samt flera nya utgåvor av Ragnarök (2003). Det historiska underlaget är tunt och en del av arkiven förstördes under kriget.[källa behövs] Därför är information om de frivilliga många gånger svår att få fram och uppgifterna går i vissa fall isär.

Populärkultur[redigera | redigera wikitext]

Svenska frivilliga i Waffen-SS har endast skildrats en enda gång på film och det är i vampyrfilmen Frostbiten. Filmens antagonist är en svensk soldat som slåss i divisionen Wiking. Hans pluton blir förintad av vampyrer och själv blir han smittad och flyr hem till Sverige igen vid krigets slut. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal har kommenterat att filmens skildring av svenska frivilliga i SS i filmen är mycket trovärdig, med undantag för vampyrerna. [9]

Artiklar om svenska frivilliga[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Bergström, Christer (2011). ”Det är oklart hur många svenskar som stred i SS”. Levande Historia (nr 6): sid. 15. ”Det har cirkulerat uppgifter om att det skulle kunna ha varit så många som drygt femhundra. Andra forskare, som Martin Månsson och Lars Larsson, eller författarna till den år 2004 utgivna "Svenskar i krig", Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg, menar att siffran är betydligt lägre, 180 - varav uppskattningsvis ett hundratal kom ut till fronten. [[...]] Av SS-svenskarna ska 28 ha stupat.”. 
  2. ^ Krigens historia (nr 3): sid. 32. 2010. 
  3. ^ Österholm, Ulla-Lene (19 december 1999). ”Svenskar försvarade Hitlers liv i bunkern”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9912/19/ss2.html. Läst 20 september 2011. 
  4. ^ [a b] Peruzzi, Britt (20 december 1999). ”’Jag var vakt i Treblinka’”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9912/20/vakt.html. Läst 20 september 2011. 
  5. ^ von Schmidt-Laussitz, Nicholas & Pipes, Jason. ”Swedish Volunteers in the German Wehrmacht in WWII” (på engelska). Feldgrau.com. http://www.feldgrau.com/articles.php?ID=58. Läst 20 september 2011. 
  6. ^ Schön, Bosse (1999). Svenskarna som stred för Hitler: ett historiskt reportage. Stockholm: DN. sid. 11ff. Libris 7650170. ISBN 91-7588-207-8 
  7. ^ Ericson Wolke, Lars, red (2003). ”Svenskar i Waffen-SS”. Andra världskriget: dramatiska händelser 1939-45. Lund: Historiska media. Libris 9151850. ISBN 91-85057-16-9 [sidnummer behövs]
  8. ^ Gyllenhaal, Lars; Westberg, Lennart (2006). Svenskar i krig 1914-1945. Militärhistorisk storpocket. Lund: Historiska media. sid. 377, 381. Libris 10142348. ISBN 91-85377-98-8 
  9. ^ http://larsgyllenhaal.blogspot.com/2010/10/waffen-ss-viking-vampire.html

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Poller, Herbert; Lindberg, Henrik; Månsson, Mårten; Westberg, Lennart (2006). Pansarspaning med Waffen-SS på östfronten: SS-Panzer-Aufklärungs-Abteilung 11 "Nordland" och svenska SS-plutonen i Baltikum, Pommern och Berlin 1943-1945. Stockholm: Leandeoer & Ekholm. Libris 10268660. ISBN 91-975894-5-4 
  • Schön, Bosse (2005). Hitlers svenska soldater. Stockholm: Pocky. Libris 9799579. ISBN 91-85011-11-8 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]