Sverige under vikingatiden
| |||||||||||||
Denna artikel behandlar Sveriges förhistoria under vikingatiden, det vill säga perioden från omkring år 800 till omkring år 1100. Till Sverige räknades under denna tid inte Bohuslän och Jämtland, vilka var en del av Norge, samt Halland och Skåne, vilka tillhörde danerna.
Källor
De enda kända skriftliga källor från vad som idag är Sverige som härrör från denna tid är runinskrifterna. Det finns dock utländska källor och senare inhemska källor som beskriver förhållandena under vikingatiden: skildringar föranledda av kristendomens införande, utländska krönikor om vikingatågen, runinskrifterna (som till övervägande del härrör från 1000-talet), landskapslagarna (som i sin bevarade form tillhör 1200-1300-talen, men dock i mycket grundar sig på överlämningar från vikingaperioden), samt i någon mån den isländska och danska historielitteraturen (fastän även den härrör från en senare tid). Ett stort arkeologiskt källmaterial kompletterar dock de bristfälliga skriftliga källorna.
Samhället och staten under vikingatiden
I det som idag är Sverige levde folken i släktsamhällen, innan småstater bildades. Även lång tid efter att dessa bildats förblev släktbanden av stor betydelse. Det fanns till en början ett flertal mindre bygder som tillsammans bildade ett landskap. I dem hölls makten dels av folket på ting (jämför med landsting), dels av lokala stormän - båda som instanser för rättsskipning.
Då Sveriges samling till en enhetlig stat sannolikt inte blivit fullständigt genomförd förrän under medeltiden kan Sveriges historia i betydelsen svenska statens och svenska statsmaktens först sägas börja då.
Den centrala statsenheten var länge mycket svag. Kungen var dess ende sammanhållande representant. Han kunde till landets försvar uppbåda ledungen och även genomföra plundrings- och erövringståg. Dessutom hade han så länge hedendom varade vård om Uppsalatemplet, enligt dem som menar att det faktiskt existerat.
I övrigt berodde hans maktställning egentligen bara på att han i sin tjänst hade fler handgångna krigare i den så kallade hirden, än andra stormän. Han kunde ha den större hären genom avkastningen från godsen och de frivilliga sammanskott, som han vid ambulerandet mellan dessa fick från den kringboende befolkningen.
En kunglig riksregering och ett därmed sammanhängande ordnat skatteväsen existerade inte. Riket var i själva verket bara ett av kungens person sammanhållet förbund av autonoma menigheter, som under ledning av lagmän själva på tingen skötte sina angelägenheter (lagstiftning, rättskipning och förvaltning).
Samhällsskicket var jämlikt i den betydelsen att befolkningens huvudmassa bestod av politiskt likberättigade jordägare (bönder). Men bland dessa höjde sig några storbönder som mäktiga jorddrottar över de andra, och en betydande del av befolkningen var trälar. Vikingatågen, som gav perioden dess karaktär, bidrog säkert i hög grad till att de mäktiga blev rikare och att antalet trälar ökade.
Under perioden torde den senare dokumenterade indelningen i härader (Götalandskapen) och hundaren (Svealandskapen) ha uppstått, härad främst som namn på en bygd förenad av ett lokalt ting, häradsting till skillnad från det större landstinget (landskapstinget), hundare främst kopplad till den militära organisationen.
Se även
Litteratur
- Hyenstrand, Åke: Lejonet, draken och korset - Sverige 500 - 1000. (1996) ISBN 91-44-61901-4
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.
| Företrädare: Vendeltiden |
Sveriges förhistoria 800–1050 |
Efterträdare: Äldre medeltiden |