Sverigefinnar

Från Wikipedia
Ej att förväxla med Finlandssvenskar.
Sverigefinnar
Finland Sverige
Finland
Sverige
Sverigefinnarnas officiella flagga
Sverigefinnarnas officiella flagga
Språk

Finska
Svenska

Religion

Främst kristendom

Sverigefinnar (finska: ruotsinsuomalaiset, eller ruosut) är en finskspråkig nationell minoritetsgrupp i Sverige. Sverigefinnarna räknas som en av Sveriges officiella nationella minoriteter. Den finska som talas av sverigefinnar brukar ibland kallas för sverigefinska.

Sverigefinnarna är en av de äldsta migrantgrupperna i Sverige. Medan det som nu är Finland var en del av Sverige förekom naturlig migration mellan olika delar av landet, till exempel lockade Stockholm som huvudstad folk också från andra sidan Ålands hav. Spår av inflyttade finnar finns på flera håll i landet, där så kallade finnmarker eller finnskogar uppstått, exempelvis Rättviks finnmark och Orsa finnmark. Sedan sverigefinnarna i dessa områden assimilerats till majoritetssamhället, har nya grupper av finsktalande kommit till Sverige främst under andra halvan av 1900-talet. I slutet av 1940-talet och i början av 1950-talet utgjorde finnarna omkring hälften av alla emigranter som flyttade från Finland till Sverige. Den andra hälften utgjordes av finlandssvenskarna. Numera beräknas finnarnas andel av invandrarna från Finland till mellan 75 procent och 85 procent.[1]

Tornedalens meänkielitalande befolkning är inte resultat av någon migration i historisk tid; gränsen efter Finska kriget drogs inte längs någon språkgräns. Trots det nära släktskapet mellan meänkieli och finska räknas dock tornedalingarna som en skild minoritetsgrupp.

Definition

Sverigefinnar är benämning på alla i Sverige bosatta personer med finska rötter som huvudsakligen[förklaring behövs] härstammar från den finskspråkiga språkgruppen i Finland.[ifrågasatt uppgift] Det finns också finskspråkiga i Sverige som inte härstammar från Finland.

Finland är ett land med två formellt likställda nationalspråk: finska och svenska. Av den anledningen indelas i Sverige bosatta personer med finländsk bakgrund i två grupper, på grundval av vilken språkgrupp personerna tillhörde i Finland[källa behövs]: finskspråkiga sverigefinnar och svenskspråkiga sverigefinlandssvenskar. Sverigefinländare är ett samlingsbegrepp för alla i Sverige bosatta personer med bakgrund i Finland.

Antal

Ungefärlig procentuell befolkningsandel sverigefinnar i södra Sverige, 2005.

På grund av att Sverige saknar en allmän språkstatistik går det inte att få exakta uppgifter om invånarnas språkliga och/eller etniska tillhörighet. Därför är det omöjligt att ange något exakt tal för hur många sverigefinnar som det finns i dagsläget i Sverige. Genom åren har det dock gjorts en del forskning över invandrare från Finland till Sverige.

  • RUAB intervjuade 30 000 svenskar under 2005 och det visade sig att 5,2 procent av dessa hade antingen svaga eller mycket goda kunskaper i finska eller meänkieli,[2] vilket utslaget på hela befolkningen blir cirka 470 000 personer.
  • I slutet av 2008 fanns det enligt SCB 436 000 personer födda i Finland eller med minst en förälder född i Finland, det vill säga sverigefinländare (sverigefinnar och sverigefinlandssvenskar). Räknar man in den tredje generationen (med minst en mor- eller farförälder född i Finland) uppgick antalet sverigefinländare till 675 000 personer. [3] Av dessa cirka 675 000 sverigefinländare (d.v.s. första-, andra- och tredjegenerationsinvandrare med rötter i Finland) skulle alltså antalet sverigefinnar uppgå till cirka 505 000 och antalet sverigefinlandssvenskar till cirka 170 000.
  • Enligt uppskattningar 2004 från Finskt språk- och kulturcentrum på Mälardalens högskola av Eric De Geer skall antalet finskspråkiga personer i Sverige (sverigefinnar) uppgå till cirka 260 000 personer, motsvarande 2,9 % av befolkningen.[4] De Geer utgår från att i runda tal 80 procent av de finlandsfödda härstammar från den finskspråkiga språkgruppen i Finland, samt att 75 procent av barnen med två finskspråkiga föräldrar och 40 procent med en finskspråkig förälder är finskspråkiga.
  • Enligt rapporten: Sveriges språk - vem talar vad och var? av lingvist Mikael Parkvall, utgiven 2009 av institutionen för lingvistik vid Stockholms universitet, är antalet invånare i Sverige som i dagsläget talar finska på modersmålsnivå cirka 210 000.[5] Rapporten menar att De Geer (se ovan) överskattat de finskspråkigas andel av invandrarna från Finland. Mikael Parkvall uppskattar att 75 % av invandrarna från Finland härstammar från den finskspråkiga språkgruppen i Finland, det vill säga finnarna. Av alla genomförda undersökningar torde lingvisten Mikael Parkvalls rapport vara den allra mest genomtänkta.[källa behövs]
  • Läsåret 2011/12 anmälde 8 372 (1,0%) elever i grundskolan att de har finska som modersmål,[6] vilket gör finska till det sjätte största minoritetsspråket i Sverige bland barn i grundskoleåldern. Läsåret 2006/2007 deltog 37 % av de berättigade i modersmålsundervisning på finska.[7]

Nationell minoritetsstatus

Sverigefinnarna fick nationell minoritetsstatus den 1 april 2000. Detta ger rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar i de geografiska områden där "språken har använts av tradition och fortfarande används i tillräcklig omfattning" (förvaltningsområde för finska). Dessa områden omfattade ursprungligen fem kommuner i Norrbotten och Lappland (Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå), vilka 1 januari 2010 för finska utökades med ytterligare arton kommuner i södra Sverige (Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar, Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala och Älvkarleby, Österåker, Östhammar) och den 1 maj 2010 med ytterligare tre (Borås, Surahammar och Västerås). Göteborg blev finskt förvaltningsområde 1 februari 2011

Det innebär bland annat följande:

Den enskilde har rätt att använda finska i kontakterna med förvaltningsmyndigheter och domstolar. Rätten är begränsad till ärenden som rör myndighetsutövning. Myndigheten ska ge muntliga svar på finska. Förskoleverksamhet och äldreomsorg på finska ska också erbjudas.

Aktivistier inom de sverigefinska leden har funnits sedan länge, och kampen för att höja finskans status i Sverige har pågått sedan länge. Speciellt Gottlund, som brukar kallas för sverigefinnarnas apostel, var utmärkande för den finska saken i Sverige. Redan 1830 grundades den första sverigefinska föreningen i Stockholm av Carl Axel Gottlund där alla finnar i Sverige, inräknat svedjefinnar, oberoende medborgarskap var välkomna. Föreningen hade även ett högre syfte än att bara fungera som en klubb för gemensam trevnad, utan även att befrämja det finska språket och litteraturen i Sverige.

Idén om finska förvaltningsområden är gammal, och förslag på finska som officiellt språk i Värmland var något som skogsfinnarna med Gottlund i spetsen kämpade för länge. Men arbetet för att verka för ett finskspråkigt Värmland gav ingen frukt då motståndet från Stockholm och den centrala makten var kompakt.

Sverigefinnarna har allt sedan den stora inflyttningen från 1950-talet och framåt fört en aktiv kamp för finskans status i Sverige. Sedan 2000 kan man skönja en identitetspolitik som går ut på att finnarna mer och mer skapar sig en egen identitet, bortom invandraridentiteten. Detta kan synas i att man sedan 2007 har en inofficiell sverigefinsk flagga, sedan 2010 har sverigefinnarna dessutom en egen "nationaldag", den 24 februari, även kallad Gottlunds dag. Även en sverigefinsk folkdräkt har tagits fram. Vissa menar dessutom att den traditionella finska tangolåten "Satumaa" fungerar som sverigefinnarnas inofficiella nationalsång.

Finskhet i Sverige

Minnessten över tusende finnar jordade på Katarina kyrkogård i Stockholm 1600-1800.

Finskheten i Sverige kan delas i åtminstone fem historiskt olika grupper:

  1. Tornedalsfinnar, som bodde i Tornedalen innan Finland avskildes från Sverige. De är inte en invandrargrupp och egentligen inte "sverigefinnar", i meningen inflyttade från Finland, utan en finsktalande folkgrupp av svenska medborgare. Deras varietet av finska heter meänkieli. Eftersom många av dem är svensk- eller tvåspråkiga kallas de numera hellre tornedalingar.
  2. Finnar som flyttat före 1809, då Sverige och Finland var ett och samma rike, och som väl därför tekniskt sett inte heller var invandrare. Det finska språket levde länge kvar, men försvann på några generationer i och med landsbygdens omvandling, urbaniseringen och den svenska språkpolitiken.[8] Enstaka personer som levde fram till senare delen av 1900-talet talade s.k. "fäderneärvd finska". Av ättlingarna till dessa finnskogarnas folk är ytterst få finsktalande i dag, men de är givetvis ändå en viktig del av finnkulturen i Sverige. (I Mälardalsområdet har det sedan ännu längre funnits finsktalande folk, som väl assimilerats snabbare, men fyllts på österifrån.)
  3. Finnar som flyttat efter 1809 och som alltså är de enda som kan kallas invandrare. De utgör i dag en majoritet av de finsktalande i Sverige. De flesta har invandrat efter 1954, då passfrihet och arbetsfrihet infördes för nordiska medborgare.
  4. De finländska krigsbarnen (och deras barn och barnbarn) som evakuerades under andra världskriget, åren 1939-1945. Cirka 70 000 barn skickades från Finland till Sverige.
  5. En femte, mindre grupp för sig utgör de finskspråkiga som kommit till Sverige från Ingermanland och ryska Karelen. Om de inte bott i Finland (ens före vinterkriget 1939-1940) är de tekniskt sett inte sverigefinländare men kan ändå kallas sverigefinnar (och deras finska förfäder kan ha varit svenska undersåtar före 1721). Vid slutet av andra världskriget kom ungefär 4 500 flyktingar från Ingermanland till Sverige.[9]

Sverigefinnarnas spridning

Sverigefinnarna är utspridda i stort sett över hela Sverige. På denna punkt skiljer de sig från finlandssvenskarna, som bor mycket mer koncentrerat, i det så kallade Svenskfinland. Majoriteten av sverigefinnarna är dock bosatta i det så kallade industribältet från Stockholm över Mälardalen till Göteborg samt på mindre industriorter i Dalarna, Västmanland, Norrbotten och Lappland.[10]

Personer som talar eller förstår finska eller meänkieli efter lokalradioområden

De lokalradioområden som ligger över riksgenomsnittet på 5,2 % av befolkningen som talar eller förstår i någon mån finska och/eller meänkieli.[2]

  • Norrbottens län 60 000 (27,7%)
  • Sjuhärad 12 000 (7,0%)
  • Södermanland 16 000 (7,0%)
  • Västmanlands län 14 000 (6,5%)
  • Stockholms län 102 000 (6,4%)
  • Västerbottens län 13 000 (5,7%)
  • Dalarnas län 13 000 (5,6%)
  • Uppsala län 14 000 (5,6%)
  • Gävleborgs län 13 000 (5,3%)

Sverigefinländare efter kommun

Siffrorna är hämtade från "Ruotsin Suomessa syntynyt väestö" (födda i Finland) 1998 (Korkeasaari & Tarkiainen). De siffror i kursiv stil är från Sverigefinska Riksförbundet där även de sverigefinländare som är födda i Sverige är medräknade. Observera att i tabellen här nedan är också sverigefinlandssvenskarna (cirka 25 procent) medräknade.

 

Finskspråkig media

Av finskspråkiga tidningar finns Haparandabladet, som utkommer på både finska och svenska och Ruotsin Suomalainen, som ges ut en dag i veckan i Stockholm. Dessutom fanns femdagars-tidningen Ruotsin Sanomat som fick läggas ner på grund av konkurs 2005. En nättidning, Ruotsi.se, finns också och i Eskilstuna ges Yks’Kaks ut 10 ggr/år. Ett antal svenska dagstidningar i områden med mycket finsktalande har en del sidor eller spalter med nyheter på finska.

Som sverigefinsk kulturtidskrift utkommer tidningen Liekki.

På SVT sänds det finskspråkiga nyhetsprogrammet Uutiset varje vardag, dessutom visas barnprogrammet Karamelli.

SR har både riks- och lokalradiosändningar på FM från Sisuradio. Utöver FM-sändningarna sänder Sisuradio via webb, kabel och digitalradio.

Förutom i gränsområdet kan man ta emot finländsk tv (TV Finland) via marknätet i Mälardalen samt i de flesta kabelnät.

Sverigefinnarnas dag

Sverigefinnarnas dag firas på Carl Axel Gottlunds födelsedag, den 24 februari.[11]

Några kända sverigefinnar

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Docent Eric de Geer, Den finska närvaron i Mälarregionen, 2004 (sid 13) (pdf-format) Arkiverad 16 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. (svenska) Läst 27 mars 2013.
  2. ^ [a b] Hur svenska folket talar och förstår finska och meänkieli, samt en kartläggning av radiovanor. (pdf-format) Ruab, 2005 (svenska) Läst 27 mars 2013.
  3. ^ SCB-statistik (2008): Tre generationer sverigefinländare (exel-format (svenska) Läst 27 mars 2013.
  4. ^ Eric De Geer Den finska närvaron i Mälarregionen: En geografisk-statistisk studie över de finsktalande i Sverige Arkiverad 16 augusti 2016 hämtat från the Wayback Machine. Rapporter från Finskt språk- och kulturcentrum, Mälardalens högskola, 2004, ISBN 91-975201-1-X (svenska) Läst 27 mars 2013.
  5. ^ Mikael Parkvall Sveriges språk - vem talar vad och var? Institutionen för lingvistik, Stockholms universitet, 2009, ISBN 978-91-978304-0-9
  6. ^ http://www.scb.se/statistik/_publikationer/ov0904_2013a01_br_23_a01br1301.pdf Skolverket, tabell 22.14 sidan 441
  7. ^ Statistik - grundskola Tema Modersmål, Skolverket. (svenska) Läst 27 mars 2013.
  8. ^ Per Jonsson Svensk överhet och finska undersåtar. Svensk språkpolitik under 400 år. Föreläsning på Finsk-ugriska institutionen, Lunds universitet, april 1990. Utgiven i serien Finsk-ugriska småskrifter, häfte 8, 1991, arkiverad 6 junli 2007 från originalet
  9. ^ Historik. Sveriges Ingermanländska Riksförbund (svenska) Läst 27 mars 2013.
  10. ^ [1] Läst 11 december 2013.
  11. ^ ”Pressmeddelande om Sverigefinnarnas dag”. Svenska Akademien. 21 november 2012. Arkiverad från originalet den 7 juni 2015. https://web.archive.org/web/20150607191844/http://www.svenskaakademien.se/information/pressinformation/2012/sverigefinnarnas-dag. Läst 27 mars 2013. 

Webbkällor

Litteratur

  • Broberg, Richard (1981). ”Äldre invandringar från Finland i historia och tradition.”. Fataburen (Stockholm : Nordiska museet, 1906-) 1981,: sid. 32-65 : ill.. ISSN 0348-971X. ISSN 0348-971X ISSN 0348-971X.  Libris 3236616
  • Mörtberg, Matti; Forsberg Anna (2008). Folktro och trolldom: Matti Mörtbergs uppteckningar om den skogsfinska kulturen. Folktro och folkminnen från Finnskogen ; 1. Gävle: Veidarvon. Libris 11222156. ISBN 978-91-974677-3-5 
  • Nordlund, Sven (1984). ”Finnarna”. Den dolda historien : 27 uppsatser om vårt okända förflutna (1984): sid. 46-62 : ill..  Libris 9566517
  • Sundén-Cullberg, Ann (2000). Tolvmilaskogen: om svedjefinnarna i Skandinaviens skogar. Torsby: Boviggen. Libris 7800445. ISBN 91-973664-0-4 
  • Ågren, Marja (2006). "Är du finsk, eller-?": en etnologisk studie om att växa upp och leva med finsk bakgrund i Sverige. [Skrifter från Etnologiska föreningen i Västsverige], 0283-0930. Göteborg: Arkipelag. Libris 10223772. ISBN 91-85838-71-3 

Externa länkar

v • r
Sveriges demografi
Befolkning
Majoritetsbefolkning
Nationella minoriteter
Sveriges historia · Sveriges migrationshistoria · Språk i Sverige · Minoritetsspråk i Sverige
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sverigefinnar&oldid=42170791”