Sveriges Lokalradio AB

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Sveriges Lokalradio AB, LRAB, var ett svenskt public service-bolag som inledde sin verksamhet 1977 med uppgiften att producera lokala radioprogram.

Förslaget att det skulle startas en lokalradioorganisation hade förts fram år 1973 av 1969 års radioutredning, RUT 69. Utredningen föreslog att det skulle skapas ett särskilt lokalradiobolag som skulle få ansvar för sändningar över 36 områden, med 15 personer anställda inom varje lokal station.[1]

Starten av de lokala sändningarna föregicks av en försöksverksamhet under våren 1973 med lokala radiosändningar över tre sändningsområden.[2] Beslutet att starta Sveriges Lokalradio AB fattades 1975. Då var utformningen delvis annorlunda än den som hade föreslagits i RUT 69. Det skapades 24 lokala stationer med bevaknings- och sändningsområden som bar och en omfattande ett län. De minsta stationerna (Östergötland och Västernorrland) hade sex journalister vardera, och de största (Stockholm, Göteborg, Malmöhus och Norrbotten) hade 14 journalister. Dessutom inrättades en stockholmsbaserad gemensam redaktion, Reportagebyrån, med tio journalister.[1]

Lokalradiostationerna ersatte de regionala radiosändningarna som hade skett inom Sveriges Radios distriktsorganisation, som delade in landet i betydligt större sändningsområden. Dessutom förlängdes sändningstiden och programutbudet breddades. De lokala kanalerna fick disponera ett sändningsutrymme i systerbolaget Riksradions kanal P3. På vardagar var sändningstiden ett morgonblock mellan klockan 06.00 och 07.45), en sändning vid lunch, mellan 12.00 och 12.30, samt ett eftermiddagsblock under timmen mellan 17.00 och 18.00). Under veckosluten var sändningsschemat annorlunda. Inom dessa sändningsfönster inrymdes även lokala sändningar på vissa invandrarspråk.[1]

LRAB organiserades som ett dotterbolag till SR, som då fortfarande var ett sammanhållet bolag med både radio- och TV-produktion. Nils-Petter Lindskog som varit chef för SR:s centrala kansli blev företagets verkställande direktör. Även programdirektören, vice vd Monica Boëthius, hämtades från SR.[1] De 24 lokalradiocheferna och deras medarbetare rekryterades både från SR och pressen.

I samband med att den nya SR-koncernen bildades år 1979 blev LRAB ett av fyra dotterbolag som hade ansvar för programproduktionen under det gemensamma moderbolaget. De övriga var Sveriges Riksradio, Sveriges Television och Utbildningsradion.[3]

Systemet med "sändningsfönster" i P3-kanalen fanns kvar till slutet av 1980-talet. År 1987 fick lokalradiostationerna en egen kanal, P4. År 1993 slogs de radioproducerande public service-bolagen Riksradion och Lokalradion samman, under namnet Sveriges Radio.[4]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Djerf Pierre, Monika; Weibull Lennart (2001). Spegla, granska, tolka: aktualitetsjournalistik i svensk radio och TV under 1900-talet. Stockholm: Prisma. Libris 8358021. ISBN 91-518-3734-X 
  2. ^ Hallingberg, Gunnar (2000). Tidens tusende tungor: radion i Sverige från 50-tal till 90-tal. Stockholm: Atlantis. Libris 8374726. ISBN 91-7486-522-6 
  3. ^ Hadenius, Stig (1998). Kampen om monopolet: Sveriges radio och TV under 1900-talet. Stockholm: Prisma. Libris 8357983. ISBN 91-518-3431-6 
  4. ^ ”Om Sveriges Radio. Företagshistoria”. Sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3113&grupp=5119&artikel=1971599. Läst 28 februari 2017.