Sveriges akademikers centralorganisation
- Uppslagsordet Saco leder hit. För andra betydelser, se Saco (olika betydelser).
| Saco Sveriges akademikers centralorganisation | |
| Information | |
|---|---|
| Ordförande | Göran Arrius |
| Historia | |
| Grundat | 1947 |
| Huvudkontor | Lilla Nygatan 14, Stockholm |
| Antal medlemmar | 650 000 (2013) |
| Övrigt | |
| Webbplats | saco.se |
Sveriges akademikers centralorganisation, Saco, är en facklig centralorganisation på den svenska arbetsmarknaden.
Verksamhet
Saco har 23[1] medlemsförbund, med egna styrelser och kanslier, som organiserar olika akademikergrupper såsom arkitekter, bibliotekarier, ekonomer, ingenjörer, jurister, läkare, lärare, naturvetare och psykologer. Förbunden driver frågor som är specifika för den egna yrkeskåren. Bland frågor som drivs av Saco och dess fackförbund kan nämnas medlemmarnas löner och anställningsvillkor, speciella anställningsformer, övertidsersättningar, jämställdhetsfrågor, försäkringar, pensioner och kompetensutvecklingsfrågor. Saco är partipolitiskt obundet.
Saco har ett kansli, med drygt 30 medarbetare, som arbetar med utredningar, opinionsbildning, information och statistik. Kongressen, med 101 ombud utsedda av förbunden, hålls vart fjärde år. Vid kongressen väljs bland annat styrelse. Den består av ordföranden Göran Arrius, som utsågs på en extrakongress 2011, och åtta ledamöter. Saco studentråds ordförande är adjungerad i styrelsen.
För förhandlingar finns separata organisationer där Saco-S agerar för statligt anställda akademiker.[2] Alla förbund i den fackliga centralorganisationen Saco utom Officersförbundet ingår i Saco-S-samarbetet. Totalt företräder Saco-S närmare 86 000 akademiker i förhandlingar med motparten Arbetsgivarverket.
Historia
Sveriges yngre akademikers centralorganisation bildades 1943 som ett resultat av det under 1940-talet ökade intresset för fackliga problem hos akademikerna. Man bildade därför SYACO, Sveriges Yngre Akademikers Centralorganisation. Organisationen skulle verka för förbättring av akademikernas villkor och föreslog bland annat inrättandet av ett prognosinstitut för intellektuell arbetskraft och en utredning av akademikernas sociala förhållanden. SYACO ombildades efter några år till Saco som konstituerades den 10 oktober 1947. Antalet medlemmar var 16 000, fördelat på 18 olika förbund. Samtidigt gick elva akademikerförbund, däribland Lärarnas Riksförbund, över från SR (Statstjänstemännens Riksförbund) till Saco efter att tidigare ha varit dubbelanslutna.
Verksamheten utgjorde en fortsättning och utvidgning av SYACO:s verksamhet. Sacos genombrott som förhandlingspart gentemot stat och kommun ägde rum under början av 1950-talet. Man bedrev en omfattande utredningsverksamhet, fungerade som remissinstans och var representerat i olika statliga organ och kommittéer. För att tillvarata särintressen inom organisationen inrättades rådgivande organ av vilka Yngrerådet (sedermera Saco studentråd) intog en särställning.
Senare, år 1975, förenades Saco och SR i en ny organisation: SACO/SR. Där ingick 26 förbund med 165 000 medlemmar. 1989 beslutade kongressen en namnändring tillbaka till SACO. De cirka 100 000 studentmedlemmarna samlas i Saco studentråd vilket är Sveriges största frivilliga studentorganisation.
2013 har Saco nästan 646 000 akademiker och en majoritet av Sacoförbundens medlemmar är kvinnor.
Tvister och konflikter
1946 drev Saco sin första stora fråga, att finna en lösning på akademikernas stora problem med amortering på banklån för studier och man fick en överenskommelse om studielån med staten som garant. 1955 låg Saco i konflikt med Stadsförbundet, den dåvarande kommunala arbetsgivarorganisationen. Konflikten rörde arbetsgivarens rätt att dra in lönetillägg för medlemmar vars organisation har varslat om eller vidtagit stridsåtgärder. Ett avtal slöts till sist utan en sådan klausul. SACO-konflikten 1966, som rörde lärarnas anställningsförhållanden, ledde till strejk med åtföljande lockout från Avtalsverket.
SACO/SR-konflikten 1971
1971 utbröt en storkonflikt efter att arbetsgivarna hade lagt fram ett lönebud som Saco fann oacceptabelt. Saco varslade, efter långdragna förhandlingar, om strejk. Arbetsgivarna svarade med lockout av 34 000 Sacomedlemmar. Konflikten stoppades då regeringen Palme ingrep och lade fram en proposition om en tjänstepliktslag, i media benämnd "tvångslag", för riksdagen. Lagen, som bröt mot svensk rättstradition, riktade sig mot anställda i stat och kommun och gav regeringen makt att för en tid av sex veckor avbryta sådana stridsåtgärder som ansågs hota väsentliga samhällsintressen.[3] Mot Sacos ordförande Bertil Östergren riktades hård kritik från politiskt håll och han beslöt att avgå. För Saco var regeringsingripandet ett allvarligt bakslag, som för decennier framöver reducerade dess kraft och auktoritet.[4][5]
Medlemsinflytande
SACO styrs av en styrelse och dess kanslitjänstemän. Styrelsen tillsätts visserligen formellt av medlemmarna men i flera steg och med lågt valdeltagande vilket gör att det reella medlemsinflytandet är svagt. Kongressen som väljer styrelse, beslutar om stadgar och diskuterar vissa övergripande frågor sammanträder sällan utan mycket av det löpande arbetet sköts av styrelsen. Kongressen utses dessutom inte i allmänna val utan delegaterna utses av yrkesförbunden. Hur detta går till kan troligen variera mellan förbunden, men åtminstone i Naturvetarförbundet utses de av detta förbunds styrelse som i sin tur är vald av Naturvetarförbundets kongress som sammanträder en gång efter val vart tredje år (nästa gång 2018). Valdeltagandet är lågt, under 10%, bl.a. eftersom medlemmarna inte får någon information om vad kandidaterna står för. Genom detta förfarande blir medlemsinflytandet ringa och i praktiken huvudsakligen upp till makthavarnas lyhördhet gentemot medlemmarna.
Medlemsförbund
Ordförande genom tiderna
SACO
SACO/SR
|
Saco
|
Riksdagsval
I Riksdagsvalet 2014 röstade Saco:s medlemmar enligt SVT:s vallokalsundersökning så här:[6]
| Parti | Röster | |||
|---|---|---|---|---|
| % | ||||
| Socialdemokraterna | 20% | |||
| Moderata samlingspartiet | 20% | |||
| Miljöpartiet de Gröna | 13% | |||
| Folkpartiet liberalerna | 11% | |||
| Feministiskt initiativ | 9% | |||
| Vänsterpartiet | 8% | |||
| Centerpartiet | 8% | |||
| Kristdemokraterna | 7% | |||
| Sverigedemokraterna | 4% | |||
| Övriga partier | 0% | |||
| Borgerliga blocket (m, fp, kd, c) | 46% | |||
| Röd-gröna blocket (s, v, mp) | 41% | |||
Referenser
Noter
- ^ ”Sjöbefälsföreningen ny medlem i Saco - Saco”. www.saco.se. http://www.saco.se/nyheter--debatt/aktuellt-fran-saco/pressmeddelanden/sjobefalsforeningen-ny-medlem-i-saco/. Läst 30 november 2015.
- ^ Saco-S webbplats
- ^ ”Regeringens proposition 1971:50”. Sveriges Riksdag. 11 mars 1971. http://data.riksdagen.se/fil/EB88DDCB-3CA3-4744-8918-A6E4B4B8D843.
- ^ Dagens Nyheter 1971-03-10--14.
- ^ Svenska Dagbladet 1971-03-11--15.
- ^ http://www.svt.se/svts/article2323667.svt/binary/SVT_ValuResultat_riksdagsval_2014_PK_0914.pdf läst 2016-01-13
Webbkällor
Vidare läsning
- Björnsson, Anders (2007). I kunskapens intresse: SACO:s första sex decennier. Stockholm: Carlsson. Libris 10465689. ISBN 978-91-7331-087-1
- Kjellberg, Anders (2013) Union density and specialist/professional unions in Sweden Lund: Sociologiska institutionen
- Åkerblom, Elisabet (1998). SACO som särintresse och allmänintresse: organisationens påverkan på arbetsmarknadspolitikområdet. Politiska institutioner och strategiskt agerande, 99-2194706-0 ; 43. Uppsala: Statsvetenskapliga institutionen, Univ. Libris 2667685
Externa länkar
- Officiell webbplats
- TAM-Arkiv (Saco och TCO:s arkiv)