Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Krematoriet på Norra begravningsplatsen i Stockholm, uppfört 1909. Byggnaden kallas Norra krematoriet, eller Norra kapellet då kremeringar inte längre utförs där.
Första utgåvan av föreningens skrift
Illustration på en incinerator ur första utgåvan av föreningens skrift
Illustration från 1874 på hur en Siemensugn är integrerad.
Statistik över hur andelen avlidna som kremerats ökat. (Kalcinering är den process som sker under kremering.)

Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund (SKKF), tidigare Svenska Eldbegängelseföreningen och ännu tidigare Svenska Likbränningsföreningen, är en politiskt och religiöst obunden branschorganisation för begravningsverksamheten i Sverige. Medlemmar i förbundet är huvudmän för begravningsverksamheten, regionala organisationer och enskilda medlemmar via lokala eldbegängelseföreningar. Antalet huvudmän som är medlemmar är cirka 370. De representerar ungefär 70 procent av Sveriges befolkning. Den största medlemmen är Stockholms kommun.

Då föreningen bildades 1882 var den en ett uttryck för det sena 1800-talets framväxande av en eldbegängelserörelse, som verkade för användning av kalcinering idag allmänt kallat för kremering. Som ideell rörelse har den nått framgång på så vis att Sverige idag är det land som har flest krematorier per capita i Europa. Internationellt är det bara Japan som har fler. Fram till 1917 var firmanamnet Svenska Likbränningsföreningen, därefter Svenska Eldbegängelseföreningen. Sitt nuvarande namn fick organisationen 1983.

Verksamhet

Förbundets uppgift är att främja en god begravningsverksamhet och en positiv utveckling av olika tillåtna gravskick i Sverige från etiska, etniska, religiösa, ekologiska och ekonomiska utgångspunkter. SKKF arbetar med begravningsfrågor i stort, såväl jordbegravning som kremering. Utbildning, rådgivning och information riktad till såväl anställda i branschen, förtroendevalda och specialgrupper som till exempel begravningsombud utgör en stor del av verksamheten.

Sedan 2013 är riksdagsdirektör Kathrin Flossing ordförande i SKKF:s centralstyrelse.[1] Verkställande direktör är Jan Olov Andersson.

Tidning

SKKF ger ut branschtidningen Kyrkogården. Tidningens rötter går tillbaka till 1883. Sitt nuvarande namn fick den 1984. Tidningen bevakar kyrkogårds- och krematoriefrågor i vid mening med utblickar mot andra delar av begravningsverksamheten.

Historia

Svenska Likbränningsföreningen bildades i Stockholm den 31 maj 1882, i Hantverksföreningens lokaler vid Brunkebergstorg, av föreningens förste sekreterare, ingenjör Per Lindell (1842–1902), efter ett föredrag som han hållit i Kungl. Vetenskapsakademiens hörsal. Föreningen verkade initialt för införande av likbränning i Sverige, ett arbete som tog mer än 50 år innan det slog igenom. Lindell hade själv användbara yrkeskunskaper från sitt arbete på Gustavsbergs porslinsfabrik, men också som chef för Lotorps träoljefabrik, som chefredaktör för tidningen Norden, en tidskrift för industriell och teknologisk utveckling och som redaktör för Tidning för arbetsskolor och hemslöjd, Tidning för patent- och varumärken och Leveranstidningen.

Efter ansökningar på olika distanser från föreningen så tolkade Högsta Domstolen, sist i raden, att fakultativ likbränning var förenligt med rådande lagstiftning i Sverige 1888, förutsatt att kalcinet, i vardagstal kallat aska, nedsattes i vigd jord. Katolska kyrkan i Europa skapade samtidigt ett förbud mot likbränning som upphävdes först 1964. Från början användes nybildade ord som kremering och krematorium bara internt inom föreningen. Uttrycken kom med i svenska ordlistorna 1883 respektive 1936. Frivillig likbränning var det uttryck som de använde sig av utåt i sin information. 1917 ändrade föreningen namn till Svenska eldbegängelseföreningen. Ett steg för att nå ut bättre. Eldbegängelse beskrivs vid den här tiden som ett sätt att medelst eld eller stark upphettning förvandla den döda människokroppen till aska. Samtidigt säger man att några flammor aldrig kommer i beröring av kroppen.[2]

I början av 1930-talet hade det bildats mer än 60 lokalavdelningar över landet men uppslutningen hos folket var lågt. Fram till 1929 hade föreningen byggt fem likbränningsanstalter. 1930 invigdes i Luleå den första anstalten bekostad av kyrkliga medel. Domprosten i Luleå John Hanson (1877–1941), var initiativtagare och aktiv föredragshållare i föreningen. Han blev en nyckelperson i utvecklingen av relationerna mellan kyrkan och föreningen. Totalt byggdes det 18 anstalter under 1930-talet.[3] Kyrkans delaktighet och införandet av nybildade termer som krematorium gjorde att idén om likbränning etablerades även hos arbetarklassen i mitten av 1900-talet. Fram tills dess var frågan om eldbegängelse en kampfråga för den borgerliga kultureliten.[4][5][6]

Se även

Källor

  1. ^ Lennart Lundberg (28 maj 2013). ”Hon blir ny ordförande för SKKF”. kyrkanstidning.se (Kyrkans Tidning). http://www.kyrkanstidning.se/inrikes/hon-blir-ny-ordforande-skkf. Läst 7 december 2013. 
  2. ^ Nordisk familjebok, Andra upplagan
  3. ^ Möller, Lotte (2011). Hej då! Begravningsboken. Arena. sid. 169-171. ISBN 9789178433612 
  4. ^ Svensk uppslagsbok, Malmö 1961
  5. ^ Engelsk-Svensk Teknisk Ordbok, Hans Einar Engström, AB Svensk Trävarutidning Förlaget 1995
  6. ^ Lilla Uppslagsboken, Förlagshuset Norden 1966, Andra upplagan

Externa länkar