Sveriges regering

Från Wikipedia
Version från den 11 januari 2018 kl. 13.27 av Taylor 49 (Diskussion | Bidrag) (-space dvs revert)
Den här artikeln handlar om myndigheten Sveriges regerings funktionella roll och dess historiska bakgrund. För nuvarande ministär, se Regeringen Löfven.
Regeringens säte är Rosenbad samt flera omgivande hus på Norrmalm i Stockholm.

Sveriges regering (regeringen), formellt Konungariket Sveriges regering[1]; före den 1 januari 1975 officiellt benämnd Kungl. Maj:t eller Statsrådet; är Sveriges högsta verkställande myndighet[2] och består kollektivt av statsråden, sammankallade under statsministerns ordförandeskap. Regeringen är ansvarig inför riksdagen och måste i enlighet med parlamentarismens grundprincip åtnjuta riksdagsmajoritetens stöd för att bestå.

Till sitt förfogande har regeringen flera departement, Statsrådsberedningen och Förvaltningsavdelningen som tillsammans utgör avdelningar i Regeringskansliet, vars myndighetschef är statsministern.

Sveriges statsskick
Sveriges riksvapen
Denna artikel ingår i en artikelserie
Grundlagarna
Regeringsformen
Tryckfrihetsförordningen
Yttrandefrihetsgrundlagen
Successionsordningen
Ceremoniell makt
Statschefen
Verkställande makt
Regeringen
Statsministern
Statsråden
Regeringskansliet
Förvaltningsmyndigheterna
Lagstiftande makt
Riksdagen
Riksdagsordningen
Riksdagens talman
Riksdagens utskott
Riksbanken
Riksrevisionen
Dömande makt
Domstolsväsen
Högsta domstolen
Högsta förvaltningsdomstolen
Administrativ indelning
Staten
Län · Regioner
Kommuner
Övrigt
Europakonventionen
Europeiska unionen
Förenta nationerna
Post- och Inrikes Tidningar
Svensk författningssamling

Historia

Sveriges regering har sitt ursprung i det råd, kallat "rådet" eller "rikets råd", som omgav kungen från äldre tid. Rådets verksamhet är belagt åtminstone sedan medeltid. Under Magnus Erikssons förmyndartid på 1320-talet började rådet kallas "rikets råd" istället för den äldre benämningen "Konungens råd". Medlemmarna bestod i äldre tid oftast av stormän. De olika medlemmarna hade olika titlar som markerade deras funktion, bland annat kallades konungens ställföreträdare för riksdrots. Efter 1500-talet kom nya titlar till, bland annat riksskattmästare, se även riksämbetsmän. Benämningen "rådet" lever än idag kvar i ordet statsråd.

Riksrådet avvecklades av Gustav III efter införandet av Förenings- och säkerhetsakten efter Riksdagen 1789, och ersattes av Rikets allmänna ärendens beredning.

I och med 1809 års regeringsform fick Beredningen andra uppgifter, och ersattes som regeringsorgan av Statsrådet (vilket ursprungligen refererade både till kollektivet och dess enskilda medlemmar). Fram till utgången av 1974 ledde Konungen regeringssammanträdena, då kallade konselj (Kunglig majestät). Statsråden, som alla utsågs av Konungen, var i formell mening dennes rådgivare och det var formellt sett Konungen som enrådigt fattade alla regeringsbeslut och promulgerade lag (kunglig sanktion). Ursprungligen ägde konseljerna alltid rum på Stockholms slott.

Enligt den parlamentariska praxis som vuxit fram i vårt land och som nu föreslås bli grundlagsfäst ankommer det på regeringen att under ansvar inför riksdagen utöva vad som med en term hämtad från nuvarande RF benämns riksstyrelsen. I parlamentarismen såsom den nu allmänt uppfattas och kommer till uttryck i förslaget till RF ligger att regeringen är ett kollektiv, uppbyggt kring statsministerns person, vilket får förutsättas hållas samman av gemensamma politiska värderingar och målsättningar.
Justitieminister Lennart Geijer i Kungl Maj:ts proposition 1973:90, sid. 171

Efter att 1974 års regeringsform trädde i kraft 1 januari 1975 leder statsministern regeringssammanträdena och dessa äger sedan 1982 rum på Rosenbad. Fortfarande hålls konselj på Stockholms slott några gånger om året. De är numera möten som går ut på att informera statschefen om regeringens dagsaktuella arbete, så kallad informationskonselj, och statsministern är enligt regeringsformen skyldig att hålla statschefen informerad om rikets angelägenheter. Konselj är också obligatorisk efter att riksdagen valt en ny statsminister. Det är vid konseljen som den nya regeringen formellt tillträder.

Uppgifter

  • Genomförandet av de lagar som riksdagen har beslutat om
  • Införande av särskilda tillämpningsregler avseende olika lagar
  • Initiativ till och tillsättande av statliga utredningar
  • Formulerande av lagförslag i form av propositioner
  • Författande av statens budget
  • Utnämningar av landshövdingar, generaldirektörer för statliga myndigheter med mera
  • Benådanden eller mildrade straff för dömda brottslingar
  • Rättsliga avgöranden inom Högsta förvaltningsdomstolen
  • Utrikesförhandlingar och representation

Regeringen har i princip ansvar för allting som enligt regeringsformen inte tillkommer riksdagen, det vill säga allt utom budgetreglering och lagstiftning. Denna behörighet brukar kallas för restkompetensen.[3] Regeringen är till exempel statsförvaltningens högsta chef och har rätt att utfärda verkställighetsföreskrifter till lagarna och har rätt att förordna om nyval till riksdagen. Regeringens makt anses ha stärkts i Sverige på senare år, i förhållande till Riksdagen, bland annat som en följd av EU-medlemskapet

Tillsättning och regeringstyper

Konseljsalen på Stockholms slott är platsen där regeringsskiften äger rum samt där regeringen håller informationskonselj inför statschefen.
Statsministern Arvid Lindman (till vänster) på Slottets borggård vid sin andra regerings tillträde 1928 i sällskap av statsrådskollegerna Ernst Trygger, Claes Lindskog och Sven Lübeck.

Statsministern utses av riksdagen på förslag av talmannen. Statsråden utses av statsministern. Därefter godkänns hela regeringen av riksdagen. Vid koalitionsregeringar är det dock i praktiken respektive partis partiledare som utser partiets statsråd. Riksdagen kan avsätta regeringen genom en misstroendeförklaring mot statsministern eller avsätta ett enskilt statsråd genom misstroendeförklaring mot detta statsråd.

Om regeringen består av ett eller flera partier som tillsammans har 175 eller fler riksdagsmandat, är regeringen en majoritetsregering. Om ett sådant regeringsunderlag inte kan skapas, måste istället en minoritetsregering bildas. Eftersom regeringen behöver stöd för sina propositioner i Sveriges riksdag, behöver en minoritetsregering stöd från minst ett annat parti, ett så kallat stödparti, eller enskilda ledamöter från ett annat parti. Om flera samverkande partier tillsammans bildar regering kallas det koalitionsregering, medan en regering som endast har statsråd från ett parti kallas enpartiregering. Om en regering innehåller företrädare från alla eller nästan alla riksdagspartier, kallas den ibland för samlingsregering. Senast Sverige hade en samlingsregering var under andra världskriget.

Vart fjärde år sker ett nytt riksdagsval. Om det parlamentariska läget efter valet är oförändrat, kan regeringen enligt gällande praxis sitta kvar utan att talmannen uppdras att pröva andra regeringsalternativ. Skulle regeringen med eventuella stödpartier däremot inte längre ha majoritet i riksdagen, avgår statsministern normalt självmant. Regeringen kan själv utlysa extra riksdagsval mellan de ordinarie valen. Om en sittande regering avgår, sitter den ändå kvar under en övergångsperiod som expeditionsregering till dess att en ny regering tillträder.

Departement

Den nuvarande regeringen omfattar 24 ministrar inklusive statsministern. Antalet regleras inte i lag utan är helt upp till statsministern. Under delar av 2000-talet har Guiness rekordbok listat den svenska regeringen som världens mest jämställda med 11 kvinnliga av samtliga 22 statsråd. Statsministern leder regeringens arbete och är den officiella regeringschefen. Ibland har vice statsministrar utsetts; om ingen sådan finns är den mest seniore ministern vice statsminister.

Regeringskansliet är indelat i Statsrådsberedningen, ett antal departement och en förvaltningsavdelning. För tillfället finns tretton departement men antalet är inte fastställt i lag. Sålunda är vissa statsråd även departementschefer medan andra ansvarar för delområden inom ett större departement. Statsråden är vanligtvis riksdagsledamöter men de behöver inte vara det. Statsråd som är riksdagsledamöter, inklusive statsministern, ger upp sin plats i riksdagen under den tid de är ministrar och ersätts då av en annan representant från samma parti. Under sina besök i riksdagen - till exempel under interpellationer (frågor till regeringen från riksdagsledamöterna) - sitter ministrarna på särskilt utsedda platser i det nedre vänstra hörnet av riksdagens plenisal.

Statsförvaltningen

Fördjupning: Sveriges myndigheter

En statlig förvaltningsmyndighet lyder under regeringen om inte myndigheten enligt regeringsformen eller annan lag är myndighet under riksdagen.[4] Regeringen låter departementen i Regeringskansliet handlägga frågor och utgöra kontaktpunkter till myndigheterna uppdelat efter departementens sakområden. Det förekommer undantagsvis att fler än ett departement är kontaktpunkt mot en viss myndighet. Myndigheten lyder dock under regeringen och inte under Regeringskansliet eller något av departementen.

Förvaltningsmyndigheterna står, till skillnad från domstolarna, i ett principiellt lydnadsförhållande till regeringen.[5] Emellertid gäller den begränsningen att varken riksdagen eller regeringen får bestämma hur en myndighet ska besluta i ett ärende som utgör myndighetsutövning mot enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag.[6]

Sveriges ministärer och regeringar

Statsråd under 1809 års regeringsform

Fram till år 1876 var konungen inte bara statschef utan också regeringschef. Samtliga ministärer var ämbetsmannaregeringar, och dess medlemmar utvaldes av kungen, utan parlamentarisk inblandning.

Statsråd efter regeringschefsreformen 1876

1876 inrättades statsministerämbetet, vilket ersatte kungen i rollen som regeringschef. 1809 års regeringsform reviderades i enlighet med detta, men fortfor att vara gällande.

Tvåkammarriksdagen hade ersatt ståndsriksdagen 1866, men det dröjde till 1900-talets första decennier innan partiväsendet på allvar slog igenom. Under 1800-talet var många riksdagsledamöter oanslutna, och ministärerna bestod av ämbetsmän, såväl utan som med riksdagsmandat, som av förtjänat kungens förtroende.

Turerna kring den svensk-norska unionens upplösning föranledde 1905 ämbetsmannaregeringen Ramstedts avgång. För första gången genomfördes i Sverige ett totalt regeringsskiftet - tidigare hade aldrig en hel regering avgått simultant; ministrarna hade istället tillträtt och avgått successivt. Den efterförljande ministären, koalitionsregeringen Lundeberg, var den första att bildas utifrån riksdagens sammansättning, istället för de utnämnda statsrådens relation till kungen. Dess tillträde innebar sålunda ett första verkligt genombrott för parlamentarismen i Sverige.[7]

Samma höst genomfördes andrakammarvalet 1905, i vilket liberalernas framgångar innebar att Sverige fick sin första enpartiregering - regeringen Staaff I. För första gången hade ett allmänt val haft markant påverkan på regeringsbildningen.

Färgkoder: Obunden Socialdemokratisk Center Liberal Konservativ
Vid koalitionsregering anger färgen statsministerns partitillhörighet.
Ministär Statsminister Period Typ av regering Parti(er)
De Geer d.ä. Louis De Geer d.ä. 20 mars 187619 april 1880 Ämbetsmannaregering
Posse Arvid Posse 19 april 188013 juni 1883 Ämbetsmannaregering
Thyselius Carl Johan Thyselius 13 juni 188316 maj 1884 Ämbetsmannaregering
Themptander Robert Themptander 16 maj 18846 februari 1888 Ämbetsmannaregering
Bildt Gillis Bildt 6 februari 188812 oktober 1889 Ämbetsmannaregering
Åkerhielm Gustaf Åkerhielm 12 oktober 188910 juli 1891 Ämbetsmannaregering
Boström I Erik Gustaf Boström 10 juli 189112 september 1900 Ämbetsmannaregering
von Otter Fredrik von Otter 12 september 19005 juli 1902 Ämbetsmannaregering
Boström II Erik Gustaf Boström 5 juli 190213 april 1905 Ämbetsmannaregering
Ramstedt Johan Ramstedt 13 april 19052 augusti 1905 Ämbetsmannaregering
Lundeberg Christian Lundeberg 2 augusti 19057 november 1905 Majoritetskoalition Allmänna valmansförbundet, Liberala samlingspartiet
Staaff I Karl Staaff 7 november 190529 maj 1906 Minoritetsregering Liberala samlingspartiet
Lindman I Arvid Lindman 29 maj 19067 oktober 1911 Minoritetsregering Allmänna valmansförbundet
Staaff II Karl Staaff 7 oktober 191117 februari 1914 Minoritetsregering Liberala samlingspartiet
Hammarskjöld Hjalmar Hammarskjöld 17 februari 191430 mars 1917 Ämbetsmannaregering
Swartz Carl Swartz 30 mars 191719 oktober 1917 Minoritetsregering Allmänna valmansförbundet
Edén Nils Edén 19 oktober 191710 mars 1920 Majoritetskoalition Liberala samlingspartiet, Socialdemokraterna
Branting I Hjalmar Branting 10 mars 192027 oktober 1920 Minoritetsregering Socialdemokraterna
De Geer d.y. Louis De Geer d.y. 27 oktober 192023 februari 1921 Ämbetsmannaregering
von Sydow Oscar von Sydow 23 februari 192113 oktober 1921 Ämbetsmannaregering
Branting II Hjalmar Branting 13 oktober 192119 april 1923 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Trygger Ernst Trygger 19 april 192318 oktober 1924 Minoritetsregering Allmänna valmansförbundet
Branting III Hjalmar Branting 18 oktober 192424 januari 1925 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Sandler Rickard Sandler 24 januari 19257 juni 1926 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Ekman I Carl Gustaf Ekman 7 juni 19262 oktober 1928 Minoritetskoalition Frisinnade folkpartiet, Sveriges liberala parti
Lindman II Arvid Lindman 2 oktober 19287 juni 1930 Minoritetsregering Allmänna valmansförbundet
Ekman II Carl Gustaf Ekman 7 juni 19306 augusti 1932 Minoritetsregering Frisinnade folkpartiet
Hamrin Felix Hamrin 6 augusti 193224 september 1932 Minoritetsregering Frisinnade folkpartiet
Hansson I Per Albin Hansson 24 september 193219 juni 1936 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Pehrsson-Bramstorp Axel Pehrsson-Bramstorp 19 juni 193628 september 1936 Minoritetsregering Bondeförbundet
Hansson II Per Albin Hansson 28 september 193613 december 1939 Majoritetskoalition Socialdemokraterna, Bondeförbundet
Hansson III Per Albin Hansson 13 december 193931 juli 1945 Samlingsregering Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Högerpartiet, Folkpartiet
Hansson IV Per Albin Hansson[8] 31 juli 194511 oktober 1946 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Erlander I Tage Erlander 11 oktober 19461 oktober 1951 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Erlander II Tage Erlander 1 oktober 195131 oktober 1957 Majoritetskoalition Socialdemokraterna, Bondeförbundet
Erlander III Tage Erlander 31 oktober 195714 oktober 1969 Minoritetsregering (1957-1968)
Majoritetsregering (1968-1969)
Socialdemokraterna
Palme I Olof Palme 14 oktober 196931 december 1974 Majoritetsregering (1969-1970)
Minoritetsregering (1971-1974)
Socialdemokraterna

Regeringar under 1974 års regeringsform

Färgkoder: Socialdemokratisk Center Liberal Moderat
Vid koalitionsregering anger färgen statsministerns partitillhörighet.
Regering Statsminister Period Typ av regering Parti(er)
Palme I Olof Palme 1 januari 19758 oktober 1976 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Fälldin I Thorbjörn Fälldin 8 oktober 197618 oktober 1978 Majoritetskoalition Centerpartiet, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
Ullsten Ola Ullsten 18 oktober 197812 oktober 1979 Minoritetsregering Folkpartiet
Fälldin II Thorbjörn Fälldin 12 oktober 197922 maj 1981 Majoritetskoalition Centerpartiet, Moderata samlingspartiet, Folkpartiet
Fälldin III Thorbjörn Fälldin 22 maj 19818 oktober 1982 Minoritetskoalition Centerpartiet, Folkpartiet
Palme II Olof Palme[9] 8 oktober 198213 mars 1986 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Carlsson I Ingvar Carlsson 13 mars 198627 februari 1990 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Carlsson II Ingvar Carlsson 27 februari 19904 oktober 1991 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Bildt Carl Bildt 4 oktober 19917 oktober 1994 Minoritetskoalition Moderata samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokratiska samhällspartiet
Carlsson III Ingvar Carlsson 7 oktober 199422 mars 1996 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Persson Göran Persson 22 mars 19966 oktober 2006 Minoritetsregering Socialdemokraterna
Reinfeldt Fredrik Reinfeldt 6 oktober 20063 oktober 2014 Majoritetskoalition (2006-2010)
Minoritetskoalition (2010-2014)
Moderata samlingspartiet, Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna, Kristdemokraterna
Löfven Stefan Löfven 3 oktober 2014 Minoritetskoalition Socialdemokraterna, Miljöpartiet de gröna

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Svar på fråga 2004/05:1438 om undertecknare av slutdokument om nya grundregler inom EU, hämtad 2012-02-11.
  2. ^ Jfr prop. 1975/76:160 s. 134.
  3. ^ Prop. 1973:90, sid 139.
  4. ^ 12 kap. 1 § regeringsformen (1974:152)
  5. ^ ”SOU 2004:23”. Arkiverad från originalet den 13 februari 2006. https://web.archive.org/web/20060213023503/http://www.regeringen.se/content/1/c4/38/93/09a0a3e6.pdf.  s. 62.
  6. ^ 12 kap. 2 § regeringsformen (1974:152)
  7. ^ Evert Vedung och Margareta Brundin. Unionsupplösningens riksdagar, Stockholm: Sveriges riksdag, 2005. s. 44f
  8. ^ Hansson avled den 6 oktober 1946. Övriga statsråd satt kvar på sina poster.
  9. ^ Olof Palme avled den 28 februari 1986. Övriga statsråd satt kvar på sina poster.

Tryckta källor

  • Holmberg, Erik & Stjernquist, Nils (2003). Vår författning (13:e upplagan). Stockholm: Norstedts Juridik. ISBN 91-47-05175-2 
  • Halvarson, Arne m.fl. (2002). Sveriges statsskick (12:e upplagan). Stockholm: Liber. ISBN 91-47-05175-2 

Externa länkar