Svipdags sång

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Svipdagsmál (Svipdags sång) är det namn som Sophus Bugge år 1860 gav som huvudtitel på de båda eddasångerna Grógaldr (Groas trollsång) och Fjölsvinnsmál (Sången om Fjölsvinn),[1] båda troligen från sent 1200-tal.[2] Redan 1854 hade Svend Grundtvig, i samband med utgivningen av Danmarks gamle Folkeviser, påvisat att inledningen av den danska balladen om Ungen Sveidal[3] motsvarar handlingen i Grógaldr.[4] Bugge fann senare att samma ballads avslutning överensstämmer med handlingen i Fjölsvinnsmál.[1] Dessa båda eddadikter har alltså utgjort början och slutet på en och samma berättelse, vars enhet finns bevarad i balladen.[1][5] Att berättelsen en gång i tiden kan ha varit vida känd framgår av att balladen finns i flera varianter, av vilka några också har upptecknats på svenskt område som Unge Herr Svedendal[6] och Hertig Silfverdal.[7][8]

Grógaldr[redigera | redigera wikitext]

Uppväckt ur graven lär Groa, genom att sjunga för Svipdag, nio galder att användas till att vinna Menglöds hand. Illustration från 1908 av William Gershom Collingwood.
Huvudartikel: Groas trollsång

I Grógaldr har en yngling (som i Fjölsvinnsmál kallas Svipdag) av sin onda styvmor tvingats på friarfärd till gudinnan Menglöd, trots att han själv anser sig vara alltför ung för ett sådant företag och inte tror sig om att kunna överleva den farliga färden. Han uppväcker då ur graven sin döda mor, völvan Groa, och ber henne gala galdrar som kan skydda honom:

Galdra þú mér gal,
þá er góðir eru,
bjarg þú, móðir, megi.
Á vegum allr
hygg ek at ek verða muna,
þykkjumk ek til ungr afi.
Gal mig galdrar
som goda är,
fräls din förstfödde, mor!
Jag går under annars
på oviss färd,
alltför ung som jag är.[9]

Groa galer då nio galdrar, vilkas verkan hon också förklarar.[10]

Fjölsvinnsmál[redigera | redigera wikitext]

Svipdag och Menglöd. Illustration från 1908 av William Gershom Collingwood.
Huvudartikel: Sången om Fjölsvinn

I Fjölsvinnsmál har Svipdag nått fram till Menglöds borg som vaktas av jätten Fjölsvinn. Denne försöker jaga bort honom, men Groas nionde galder ger honom "mål och manvett" att locka in jätten i ett samtal. Svipdag börjar med att fråga ut Fjölsvinn om borgen och kvinnan som bor där. Sedan blir frågorna av mer allmänmytologisk natur, och Fjölsvinn – vars namn betyder "den mångvetande" – får tillfälle att briljera med sin kunskap. Den sista fråga som Svipdag ställer gäller om Menglöd har någon man. Fjölsvinn svarar:

Vætr er þat manna,
er knegi á Menglaðar
svásum armi sofa,
nema Svipdagr einn,
hánum var sú in sólbjarta
brúðr at kván of kveðin.
Den man ej finns
som på Menglöds arm,
den vänas, i vällust får vila,
utom Svipdag blott,
som åt solljus brud
av ödet till äkta lovats.[9]

Svipdag, som inte tidigare har talat om vem han är, nämner då sitt namn och den ointagliga borgen öppnar sig av sig själv. De blodtörstiga hundar, som vaktat den, blir fromma som lamm och Menglöd rusar Svipdag till mötes.[11]

Lakunen[redigera | redigera wikitext]

Någon eddadikt om Svipdags färd finns inte och har kanske aldrig funnits. Sophus Bugge ansåg det vara mest sannolikt att Svipdags resa endast har existerat som prosaberättelse.[12] I flera av Eddans hjältesånger binds de poetiska avsnitten samman av förklarande berättelser på prosa, och ett sammanhängande "Svipdagsmál" kan ha haft en liknande disposition. Dessutom är övergången mellan de två partier i balladerna om Ungen Sveidal, som motsvarar Grógaldr och Fjölsvinnsmál, ytterst knapphändig.

Han red over det vilde Hav
og gjennem de mørke Skove,
til han kom til det samme Slot,
hans Fæstemø monne inde sove.

Så sammanfattas Svipdags resa i en av balladversionerna.[12] Om Grógaldr och Fjölsvinnsmál ursprungligen har varit en sammanhängande dikt, kan övergången ha varit lika kortfattad. Vad som talar för denna möjlighet är att början på dikten Fjölsvinnsmál saknas.[12][13] Här finns alltså en passande lucka, som skulle ha kunnat innehålla en kort sammanfattning av resan.

Icke desto mindre gör antydningar i de båda dikterna det sannolikt att det faktiskt har funnits en utförligare berättelse om Svipdags färd – på vers eller prosa. Det har också gjorts försök att rekonstruera hur denna berättelse kan ha sett ut. Ett sådant försök gjordes av Viktor Rydberg;[14] ett annat (som delvis bygger på Rydberg) har gjorts av Eysteinn Björnsson.[15] Båda fann det troligt att Svipdag inte bara har korsat strida strömmar och stormiga hav, utan även har färdats genom underjorden/dödsriket, där hans uppdrag varit att hämta ett förtrollat vapen kallat Lævateinn.[15][a]

Tolkningar[redigera | redigera wikitext]

Freja och Svipdag. Illustration av John Bauer till Viktor Rydbergs Fädernas gudasaga, 1911. Det är Menglöd som här kallas Freja; hennes vakthundar Gífr och Geri skymtar i bakgrunden vid den nu öppna porten i muren.

Ett problem – som framför allt gäller Fjölsvinnsmál – är att nästan inga mytologiska personer, platser eller föremål nämns med sina riktiga namn.[15] Allt är dolt i omskrivningar. Yggdrasil kallas till exempel för Mímameiðr;[b] med Viðofnir avses troligen Gullinkambe;[c] Þrymgjöll är kanske Valgrind,[d] Hyr kan vara Valhall,[e] och så vidare. Dessutom förekommer mytologiska gestalter som inte är lätta att känna igen. Det gäller till exempel den ktoniska gudinnan Sinmara; en gud vid namn Svafnþorinn samt flera diser och dvärgar. Åtminstone skenbart beskriver dikten ett alternativt mytologiskt universum. Att Menglöd i denna "parallellvärld" skulle vara Freja föreslogs redan av Jacob Grimm 1835. Viktor Rydberg byggde vidare på samma tolkning.[20] Svipdag identifierade han följaktligen som Frejas ständigt frånvarande make Od (Óðr),[f] och eftersom han gissade att Svipdags mor Groa var identisk med den völva som i Skáldskaparmál 17 misslyckas med att galdra en brynstensskärva ur skallen på Tor, kunde han även ge Svipdag en far, nämligen Groas (nästan okände) make Aurvandil (eller Örvandel).[21] Fjölsvinn igenkände han som Oden – trots att denne vanligen inte brukar räknas till jättarna.[g]

Filologen Hjalmar Falk tog sig på 1890-talet an uppgiften att klarlägga Svipdagsmáls litterära källor och förebilder.[22][23] Diktens handling ansåg han vara ett hopkok på den gäliska sagan om Culhwch och Olwen i Mabinogion och sagan om den heliga Graal.[24] Menglöds borg på Läkedomsberget (Lyfjaberg) skulle då vara identisk med graalsagans slott på frälsningsberget Montsalvage.[25] Senare har Einar Sveinsson också funnit beröringspunkter mellan Svipdag och den i sagolandet kringflackande iriske hjälten Art mac Cuinn.[26]

Religionshistorikern Jan de Vries har framför allt uppmärksammat de folksagomotiv som finns i dikten ("den onda styvmodern", "Törnrosamotivet", med flera). Han drog slutsatsen att Svipdagsmál är en pseudomytologisk lärdomsdikt från högmedeltiden – en studie i eddisk stil snarare än en eddadikt i egentlig mening.[27][h]

Icke desto mindre är det, enligt Rudolf Simek, troligt att dikten har bevarat rester av en hednisk myt om en guds friarfärd till en gudinna.[28] Otto Höfler och F.R. Schröder förespråkade en naturmytologisk tolkning av dikten, enligt vilken Svipdag – vars far kallas Sólbjartr ("den ljusa solen")[29] – som vårens gud friar till växtlighetens gudinna.[30][31]

En matriarkalisk dikt[redigera | redigera wikitext]

I Groas nio galdrar, liksom i Fjölsvinnsmáls lista med frågor och svar, har man också tyckt sig skönja drag av en urgammal initiationsrit.[32] Lotte Motz trodde att både Groa och Menglöd (Svipdags mor och brud) var olika uppenbarelseformer av modergudinnan. Båda tilltalar Svipdag med ordet mögr – som betyder "son" – och måste därför vara samma väsen, menade hon.[33] Mot detta har dock invänts att mögr har ett vidare betydelsefält än vad denna tolkning förutsätter.[34][i]

Motz noterade också att diktens könsmaktsordning är matriarkalisk. I den värld där Svipdag rör sig är det kvinnor som har makten. Det är styvmodern som tvingar ut honom på friarfärd, och det är modern som hjälper honom att överleva. Ödesgudinnorna Urd och Skuld ger honom skydd. Resan tillhör lakunen, men det verkar som om Svipdag här har konfronterat två farliga kvinnoväsen: "en död kristen kvinna"[j] och en underjordisk härskarinna vid namn Sinmara.[15] Svipdag är alltså, från diktens första till dess sista strof, helt utlämnad åt kvinnliga makter. När han äntligen når fram till resans mål är det Menglöd som tar kommandot.

Hon börjar med att fara ut i grova hotelser mot Fjölsvinn, då denne kommer för att anmäla Svipdags ankomst:

Horskir hrafnar
skulu þér á hám galga
slíta sjónir ór,
ef þú þat lýgr,
at hér sé langt kominn
mögr til minna sala.
Hugvisa korpar
i högrest galge
hacke dig ögonen ut,
om lögn det är
att långväga från
min man till mitt möte kommit![9]

Av Svipdag kräver hon legitimation (eller motsvarande) – hon vill ju vara säker på att han är den rätte:

Hvaðan þú fórt,
hvaðan þú för gerðir,
hvé þik hétu hjú?
At ætt ok nafni
skal ek jartegn vita,
ef ek var þér kván of kveðin.
Varifrån kommer du,
varifrån for du,
vad hette du hos ditt hemfolk?
Av ätt och namn
vill jag äga visshet
om man lovade mig till din maka.[37]

Skírnismál[redigera | redigera wikitext]

En annan eddadikt som mycket påminner om Svipdagsmál är Skírnismál från senhednisk tid. Båda dessa dikter är på ljóðaháttr, har dialogform och handlar om ett frieri i gudavärlden. I Skírnismál sitter diktens kvinnliga huvudperson – den sköna Gerd – bakom en mur av eld, bevakad av hundar och en väktare. Detsamma gör Menglöd i Svipdagsmál. Den "eldmur" som det talas om heter på norröna vafrlogi och översätts ibland "drakeld", eftersom den i senare folktro troddes vara en fladdrande låga som kunde röja var det fanns nedgrävda skatter. Men i eddadiktningen rör det sig om en magisk eld som är helt ogenomtränglig, såvida man inte har tillgång till en särskilt orädd häst som kan hoppa över flammorna.[k] Gerds och Menglöds belägenhet är sålunda likartad, och man kan utgå från att båda dikterna är sprungna ur samma berättartradition.

Men i Skírnismál är det den manliga parten – guden Frej – som håller på att förgås av åtrå. Gerd, som han älskar, avskyr honom och diktens syfte är att visa hur hon genom hot och utpressning tvingas till underkastelse.

I Svipdagsmál är det gudinnan Menglöd som sitter och trånar. Svipdag, däremot, har mot sin vilja tvingats ut på friarfärd. När han äntligen når fram är det Menglöd som avgör om hon kan godkänna honom. Till skillnad från Gerd protesterar inte Svipdag mot det påtvingade äktenskapet, men hans roll är passiv.[15][33]

En hednisk dikt (?)[redigera | redigera wikitext]

Finnur Jónsson trodde att Svipdagsmál var en hednisk dikt från 900-talet.[38] Varken Grógaldr eller Fjölsvinnsmál anses dock numera vara äldre än från 1200-talet,[2] varför det hedniska kan ifrågasättas. Men när kristen tro sattes i lag på Island genom det berömda alltingsbeslutet år 1000, fastslogs även att var och en fick behålla hednisk tro och rit så länge det skedde i lönndom. Öppen avgudadyrkan däremot skulle straffas med fredlöshet, om det fanns vittnen som kunde intyga vad som skett.[39] Hur lång tid efter kristnandet som det ännu fanns kvar hedningar på Island kan vi inte veta. Eysteinn Björnsson har dock tänkt sig möjligheten att Svipdagsmál är en äkta hednisk dikt skriven mer än 200 år efter kristnandet. Det skulle förklara varför alla mytologiska namn är dolda i omskrivningar. "Man kan anta att mytologiska dikter, tillkomna efter kristnandet, skrevs som gåtor för att dölja det hedniska innehållet för kristna makthavare." Författaren skulle med andra ord ha haft den utstuderade avsikten att vara så obegriplig som möjligt för en kristen publik.[40]

Anmärkningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lævateinn ("skadekvist") har tolkats som kenning för "svärd",[16] men kan i likhet med Mistilteinn, som både var ett svärd och den pil som dödade Balder, vara nästan vilket slags vapen som helst. Kanske var Lævateinn en sejdstav (trollstav)?[17] Viktor Rydberg trodde att Lævateinn var Frejs förlorade svärd.
  2. ^ Mímameiðr ("Mimes träd"). Förmodligen avses Mimer (Mímir), vars brunn ligger vid Yggdrasils rot. (Genitiven Míma skulle egentligen förutsätta namnformen Mími.)
  3. ^ Viðofnir eller Víðopnir; kanske "den vars galande hörs vitt omkring" (Finnur Jónsson i Lexicon Poeticum, 1931). Flera olika översättningsförslag finns.
  4. ^ Þrymgjöll ("gällt skrikande eller ekande"); en igenrostad port.
  5. ^ Namnet kan komma av Hyr(r), "eld", eller Hýr, "glad, trevlig". I det ena fallet kan Hyr vara namnet på Menglöds borg omgiven av flammande eld,[18] i det andra fallet är Hyr kanske Valhall, som enligt Grímnismál 8 ligger i Glaðsheimr. (Glaðr och hýr är synonymer.) Det är så Eysteinn Björnsson tolkar namnet.[19] Handskrifternas dåliga skick gör det inte lätt att tolka mytologiska engångsnamn. Sophus Bugge emenderade Hyr till Lýr, men den läsningen har nu övergivits.[18]
  6. ^ Frejas bröllop med Od omtalas i Gylfaginning 35.
  7. ^ Odens mor Bestla var dock en jättinna (Gylfaginning 6) och Fjölsvinn (Fjölsviðr) är ett Odensheite i Grímnismál 47, liksom i tulorna.
  8. ^ Enligt Eysteinn Björnsson brukar dikten av just detta skäl ofta uteslutas ur engelskspråkiga översättningar av den poetiska Eddan.[15]
  9. ^ Ordet mögr betyder inte bara "son". Det kan betyda "yngling" (som i Fáfnismál 44), och det kan betyda "äkta man, make" (som i Första kvädet om Gudrun, stroferna 5 och 11.[35] Det är rimligen en sådan betydelse som Menglöd lägger in i ordet då hon tilltalar Svipdag.
  10. ^ Ordet "kristen" är sannolikt en felskrivning.[36] Einar Ól. Sveinsson har föreslagit rättelsen kerskin ("skamlös") i stället för kristin ("kristen").[26]
  11. ^ Att Svipdag har haft en sådan häst är väl troligt då den flygande hästen omtalas i balladerna om unge Sveidal. När dikten Fjölsvinnsmál tar sin början är dock det första hindret passerat.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] Sophus Bugge (1860), "Forbindelsen mellem de norrøne Digte Grógaldr og Fjölsvinnsmál", sid 123-140 i Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet i Christiania.
  2. ^ [a b] Rudolf Simek och Hermann Pálsson (2007), Lexikon der altnordischen Literatur, Kröner Verlag, sid 373. ISBN 978-3-520-49002-5
  3. ^ Ungen Sveidal För andra varianter, se flaggorna.
  4. ^ Svend Grundtvig, Danmarks gamle folkeviser, No 70, vol I, sid 239; II sid 667ff.
  5. ^ Anne Holtsmark (1972), ”Svipdagsmál” i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, band 17, spalt 585.
  6. ^ Unge Herr Svedendal Ur Svenska fornsånger av Adolf Iwar Arwidsson.
  7. ^ Hertig Silfverdal Ur Svenska folkvisor från forntiden av Erik Gustaf Geijer och Arvid August Afzelius.
  8. ^ Sophus Bugge (1860), "Forbindelsen mellem de norrøne Digte Grógaldr og Fjölsvinnsmál" i Forhandlinger i Videnskabs-Selskabet i Christiania, sid 124.
  9. ^ [a b c] Översättning Åke Ohlmarks i Eddasångerna Zindermans förlag, 1965.
  10. ^ Grógaldr med kommentarer av Finnur Jónsson. För översättningar, se flaggorna.
  11. ^ Fjölsvinnsmál För översättningar, se flaggorna.
  12. ^ [a b c] Sophus Bugge (1860), Forbindelsen mellem de norrøne Digte Grógaldr og Fjölsvinnsmál, sid 131f.
  13. ^ Björn Collinder (1957), Den poetiska Eddan, Forum, sid 232.
  14. ^ Viktor Rydberg, Sagan om svärdet (1882), Undersökningar i germanisk mythologi (1886-89) och Fädernas gudasaga (1887).
  15. ^ [a b c d e f] Eysteinn Björnsson (2001), Svipdagsmál
  16. ^ Rudolf Simek (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, sid 185. ISBN 978-0-85991-513-7
  17. ^ Leszek Gardeła (2009), "A Biography of the Seiðr-Staffs" i L.P. Słupecki & J. Morawiec (red) Between Paganism and Christianity in the North, Rzeszów University, sid 190-219.
  18. ^ [a b] Rudolf Simek (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, sid 170. ISBN 978-0-85991-513-7
  19. ^ Eysteinn Björnssons tolkning av Hyr
  20. ^ Viktor Rydberg (1889), Undersökningar i germanisk mythologi, I III: Ivaldeslägten, sid 561ff.
  21. ^ Rydbergs egen sammanfattning av Svipdags identitet i Fädernas gudasaga.
  22. ^ Hjalmar Falk (1893), "Om svipdagsmál" del 1, i Arkiv för nordisk filologi 9.
  23. ^ Hjalmar Falk (1894), "Om Svipdagsmál", del 2, i Arkiv för nordisk filologi 10.
  24. ^ Hjalmar Falk (1893). Några av argumenten sammanfattas här, sid 326-331.
  25. ^ Hjalmar Falk (1894), Arkiv för nordisk filologi sid 70.
  26. ^ [a b] Einar Ól. Sveinsson (1975), "Svipdag's Long Journey: Some observations on Grógaldr and Fjölsvinnsmál" i Bo Almqvist (red) Hereditas: Essays and Studies presented to Prof. Séamus O'Duilearga, Folklore of Ireland Society, Dublin, sid 289-319.
  27. ^ Jan de Vries (1999), Altnordische Literaturgeschichte, 3 uppl., Walter de Gruyter, sid 524ff. ISBN 3-11-016330-6
  28. ^ Rudolf Simek (2007), Dictionary of Northern Mythology, D.S. Brewer, sid 308. ISBN 978-0-85991-513-7
  29. ^ Fjölsvinnsmál 47.
  30. ^ Otto Höfler (1952) "Das Opfer im Simnonenhain" i Edda, Skalden, Saga: Festschrift für Genzmer, Heidelberg, sid 1-67.
  31. ^ Franz Rolf Schröder (1966), "Svipdagsmál" i Germanisch-Romanische Monatsschrift 47.
  32. ^ Britt-Mari Näsström (2009), Nordiska gudinnor, Bonniers, sid 281. ISBN 978-91-0-012237-9
  33. ^ [a b] Lotte Motz (1975), "The King and the Goddess: An Interpretation of the Svipdagsmál" i Arkiv för nordisk filologi 90, sid 133-150.
  34. ^ John McKinnell (2005), Meeting the Other in Norse Myth and Legend, D.S. Brewer, sid 204. ISBN 1-84384-042-1
  35. ^ Guðrúnarkviða in fyrsta För översättningar, se flaggorna.
  36. ^ Eysteinn Björnsson om Grógaldr 13
  37. ^ Översättning: Björn Collinder, Den poetiska Eddan, Forum 1957.
  38. ^ Finnur Jónsson, Den oldnorske og oldislandske litteraturs historie, del 1, 2 utg., København 1920, sid 223.
  39. ^ Ari Þorgilsson, Íslendingabók, kap 7, med flera källor.
  40. ^ Eysteinn Björnsson (2001), Svipdagsmál, Foreword avsnitt 2: Riddles and allegories.