Sydafrikas flygvapen

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Sydafrikanska flygvapnet)
Sydafrikas flygvapen
South African Air Force emblem.svg
Sydafrikanska flygvapnets emblem
Information
Officiellt namnSouth African Air Force
Datumfrån 1 februari 1920
LandSydafrika
FörsvarsgrenFlygvapen
FöregångareSouth African Aviation Corps
ValspråkPer Aspera Ad Astra
Webbplatswww.af.mil.za
Tjänstetecken
Flagga
Nationalitetsbeteckning
Flygplan
EnhetsflygplanGripen
SpaningsflygplanCaravan
SkolflygplanHawk, PC-7
TransportflygplanHercules, Dakota, Super King Air, Aviocar, Caravan
Helikoptrar
AttackhelikoptrarRooivalk
TransporthelikoptrarPuma
UbåtsjaktshelikoptrarSuper Lynx
Övriga helikoptrarAW109

Sydafrikas flygvapen är republiken Sydafrikas flygvapen och en av vapengrenarna i South African National Defence Force (SANDF). Det bildades 1 februari 1920 med basen i Pretoria, där huvudkvarteret fortfarande är beläget.

Flygvapnet har använts inom landet, vid Randupproret 1922, och deltagit i andra världskriget och Koreakriget. Under 1960-talet sattes flyget in i Sydafrikanska gränskriget, på 1970-talet även i inbördeskriget i Angola. Deltagandet upphörde i slutet på 1980-talet, och under 1990-talet innebar ekonomiska besparingar för det militära även begränsningar inom flygvapnet. Det har dock kunnat användas i bland annat fredsbevarande insatser.

Under apartheid-eran var det officiella namnet Suid-Afrikaanse Lugmag (SALM), vilket fortfarande används som benämning på afrikaans.

Historia[redigera | redigera wikitext]

De första åren[redigera | redigera wikitext]

Sydafrikas flygvapen bildades, med basen i Pretoria 1 februari 1920 och är därmed det näst äldsta flygvapnet i samväldet efter brittiska RAF. Föregångaren South African Aviation Corps bildades redan i januari 1915, men bristen på flygplan gjorde att kårens aktiviteter inskränkte sig till utbildning, träning och enstaka spaningsflygningar över Tyska Västafrika. Hösten 1915 ombildades kåren som No.26 Squadron i Royal Air Force och fortsatte att verka i Östafrika under brittisk flagg. Vid en spaningsflygning lokaliserades den tyska kryssaren SMS Königsberg som därefter kunde sänkas av en brittisk flottstyrka under slaget vid Rufijifloden.[1] Efter första världskrigets slut skänktes över etthundra begagnade flygplan till Sydafrika av RAF vilka bildade stommen i det flygvapen som grundades 1920.[2]

Flygvapnets första insats gjordes 1922 under Randupproret när en gruvstrejk i Johannesburg övergick i regelrätt uppror. Upproret krossades av Jan Smuts regeringsstyrkor bland annat med hjälp av flygbombning. Under den stora depressionen gjordes stora nedskärningar i Sydafrikas flygvapen. När ekonomin återhämtat sig 1934 lanserades en femårsplan för återuppbyggnad av de sydafrikanska stridskrafterna, men när andra världskriget bröt ut 1939 hade planen till stora delar ännu inte genomförts.[3] Flygvapnet hade 104 stycken, mestadels omoderna, flygplan och bara 173 anställda officerare.[4] Över tusen piloter hade dock utbildats och den första åtgärden var att kalla in dessa för kompletterande stridsutbildning. Även alla flygplan från South African Airways (18 stycken Ju 86 och 11 stycken Ju 52) togs över av flygvapnet och användes för havsövervakning och transport.[4]

Andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

En Spitfire Mk.V från 40 Squadron i Gabès, Tunisien.

Sydafrika låg till en början långt ifrån krigets konfliktområden, men när Italien i maj 1940 började kraftsamla styrkor i Abessinien svarade Sydafrika med att basera 1 Squadron (jaktflyg) och 12 Squadron (bombflyg) i Nairobi i dåvarande Brittiska Östafrika. Italien förklarade krig 10 juni 1940 och Sydafrikas flygvapen drogs in i striderna dagen därpå. Trots att de italienska piloterna var bättre utbildade och hade modernare flygplan lyckades de sydafrikanska piloterna stå sig väl tack vare sin numerära överlägsenhet och bättre anpassad taktik. De italienska styrkorna i Östafrika kapitulerade i november 1940.[4] Efter att fälttåget i Östafrika var avslutat sattes Sydafrikas flygvapen in i ökenkriget.[5] Den erfarenhet som piloterna skaffat sig i Östafrika visade sig vara välbehövlig när de mötte den stridsvana tyska Jagdgeschwader 27.

Efter den japanska erövringen av Andamanerna och Nikobarerna i mars 1942 fick japanska flottan tillgång till baser vid Indiska Oceanen och kunde genomföra flera anfall mot brittiska fartyg i Bengaliska viken samt de brittiska baserna på Ceylon. För att hindra den japanska expansionen västerut beslutade de allierade att genomföra operation Ironclad; en invasion av den av Vichyregimen kontrollerade ön Madagaskar. Den 25 april 1942 lämnade den brittisk-sydafrikanska amfibiestyrkan ”Force 121” Durban med kurs mot hamnstaden Diego Suarez på Madagaskars nordspets. Sydafrikas flygvapen spelade en viktig roll genom spaningsflygningar från Lindi i Brittiska Tanganyika (idag Tanzania). Landstigningen började 5 maj och den 12 maj hade Arrachart Airport erövrats. Dagen efter lyfte en armada om 32 sydafrikanska flygplan från Lindi för att baseras på Arrachart varifrån de kunde ge flygunderstöd till den fortsatta erövringen av ön. Den 10 september 1942 kunde den sydafrikanska flygstyrkan flytta söderut till Mahajanga och 28 september till Ivato. De sista franska styrkorna på Madagaskar kapitulerade 5 november 1942.[5][6]

Efter fälttåget i Tunisien hade Sydafrikas flygvapen växt till sexton flygdivisioner i Nordafrika varav flera nu var både stridsvana och utrustade med moderna maskiner. De kunde därför övergå till en mer aktiv roll under operation Husky och det därefter följande italienska fälttåget.[5] De sydafrikanska flygdivisionerna deltog i luftstriderna över Jugoslavien och spelade en viktig roll under operation Tempest (de allierades understöd till Warszawaupproret).[7] Efter krigsslutet deltog Sydafrikas flygvapen i luftbron till Berlin under Berlinblockaden.[8]

Koreakriget[redigera | redigera wikitext]

En sydafrikansk P-51D i Korea, maj 1951.

När Koreakriget bröt ut skickade Förenta Nationerna ut en begäran till sina medlemmar att ställa upp med styrkor för att stoppa Nordkoreas invasion av Sydkorea. Den 20 juli 1950 beslutade unionsregeringen att skicka en jaktdivision till Korea för att hörsamma FN:s begäran. Divisionen avseglade från Durban 26 september och anlände till Yokohama sex veckor senare. Den 16 november var divisionen stridsklar och lämnade Japan för Pusan. Trots att divisionen på grund av de nordkoreanska landvinningarna flera gånger var tvungna att byta bas fortsatte den att strida till december 1953. Divisionen hade då förlorat 74 av sina 95 North American P-51 Mustang. Tolv av piloterna hade dödats och trettio var saknade i strid. I januari 1953 drogs divisionen tillbaka till Japan för att utrustas med North American F-86 Sabres. Det blev den första sydafrikanska divisionen som utrustades med jetflygplan. I mars samma år sattes den åter in i strid och var i tjänst fram till vapenstilleståndet i juli.[9][10]

Gränskrig[redigera | redigera wikitext]

Under 1960-talet utvecklades Sydafrikas flygvapen till ett toppmodernt flygvapen med flera nya typer av flygplan och helikoptrar. Utvecklingen drevs både av strävan efter oberoende från Storbritannien samt rädsla för kommunistisk expansion i Centralafrika, båda en följd av Harold Macmillans avkolonisering av Afrika.[11] Hotet från kommunistiska självständighetsrörelser i de norra grannländerna ledde till Sydafrikanska gränskriget och under 1970-talet Sydafrikas inblandning i Angolanska inbördeskriget. Sydafrikas Mirage F1 stod sig bra mot Angolas MiG-21, men var underlägsna de MiG-23 som Sovjetunionen senare sålde till Angola. På grund av vapenembargot kunde Sydafrika inte köpa modernare flygplan, men man hade ett hemligt samarbete med Israel som gjorde att man kunde licenstillverka en egen version av IAI Kfir som kallades Atlas Cheetah och som var i tjänst in på 2000-talet då de ersattes av Saab 39 Gripen.[12]

Kärnvapen[redigera | redigera wikitext]

Under 1970- och 1980-talen hade Sydafrika ett aktivt kärnvapenprogram.[13] Totalt åtta kärnladdningar tillverkades. En provsprängdes troligen i Sydatlanten 22 september 1979[14] och en blev bara halvfärdig innan tillverkningen avbröts. Kärnvapenprogrammet avslutades 1989 och de resterande sex kärnladdningarna destruerades efter att Harry Schwarz skrivit på icke-spridningsavtalet för Sydafrikas räkning. Vapenbärare för de sydafrikanska kärnvapnen var flygvapnets Hawker Siddeley Buccaneers och English Electric Canberras.[15] Båda dessa flygplansmodeller var dock omoderna och sårbara för det relativt moderna angolanska luftförsvaret och Sydafrika försökte därför licenstillverka de israeliska medeldistansrobotarna Jericho och Shavit.[16] Robotarna blev dock aldrig vapenbärare utan byggdes i stället som rymdraketer och tre av dem har använts för att skjuta upp satelliter från raketbasen i Overberg.[17]

Efter apartheid[redigera | redigera wikitext]

en Saab 39 Gripen i sydafrikanskt livré.

Gränskriget slutade 1989 och ungefär samtidigt började apartheid-systemet att avvecklas. Året efter blev Namibia självständigt från Sydafrika. Den slutliga omställningen till demokrati var valet 1994 när Nelson Mandela blev Sydafrikas president. Samtidigt upphävdes vapenembargot vilket gjorde att omoderna flygplan som Mirage och Cheetah kunde ersättas med modernare flygplan som Saab 39 Gripen. De politiska omvälvningarna innebar dock dyra reformer som krävde besparingar på bland annat försvarsmakten. Även om Sydafrikas flygvapen fortfarande anses vara det effektivaste flygvapnet söder om Sahara innebär besparingarna avsevärda begränsningar i operativ förmåga.[18] Bland annat saknas lufttankningsförmåga samt ett antal viktiga vapensystem till Gripen som jaktrobotar med lång räckvidd, sjömålsrobotar och attackrobotar.[19] Trots det har Sydafrikas flygvapen kunnat delta i fredsbevarande operationer i Kongo-Kinshasa och Centralafrikanska republiken.[20]

Sköldmärken[redigera | redigera wikitext]

Under åren har Sydafrikas flygvapen använt flera olika sköldmärken. Till att börja med använde man koncentriska cirklar liknande de som användes av RAF för att efter andra världskriget byta till nationalsymbolen springbock. År 1958 byttes den blåvita rundeln ut mot Godahoppsfästningens femkantiga kontur samtidigt som springbocken fick byta färg från orange till guld. År 1993 byttes springbocken ut mot flygvapnets heraldiska vapen, en kungsörn. Den sista förändringen gjordes 2003 när Godahoppsfästningens kontur byttes ut mot en niouddig stjärna som symboliserar Sydafrikas nio provinser.[21]

  • 1920 (experimentell)
    1920
    (experimentell)
  • 1920 (experimentell)
    1920
    (experimentell)
  • 1920–1927
    1920–1927
  • 1927–1947
    1927–1947
  • 1947–1958
    1947–1958
  • 1958–1993
    1958–1993
  • 1993–2003
    1993–2003
  • 2003–
    2003–

Utrustning[redigera | redigera wikitext]

Flygplan[redigera | redigera wikitext]

Namn Typ Antal Kommentar
Saab 39 Gripen Enhetsflygplan 26 17 Gripen C + 9 Gripen D
BAE Hawk 120 Skolflygplan 24
Pilatus PC-7 Skolflygplan 56 60 levererade, 4 förlorade i haverier
Lockheed C-130 Hercules Transportflygplan 7 Ytterligare 2 i icke flygbart skick
Cessna 208 Caravan Transport- och passagerarflygplan 7 10 levererade, 3 förlorade i haverier
Douglas C-47TP Turbo Dakota Transportflygplan 6 2 flygplan ombyggda för elektronisk krigföring
Beechcraft Super King Air Transport- och passagerarflygplan 4
CASA C-212 Aviocar Transportflygplan 3
Cessna Citation II Passagerarflygplan 2 Civilregistrerade som ZS-LIG och ZS-MLN
Dassault Falcon 50 Passagerarflygplan 2 Civilregistrerade som ZS-CAQ och ZS-CAS
Dassault Falcon 900 Passagerarflygplan 1 Civilregistrerad som ZS-NAN
Pilatus PC-12 Passagerarflygplan och ambulansflyg 1
Boeing 737 Passagerarflygplan 1 Civilregistrerad som ZS-RSA

Källa: [22]

Helikoptrar[redigera | redigera wikitext]

Namn Typ Antal Kommentar
Denel Rooivalk Attackhelikopter 12
Atlas Oryx Transporthelikopter 46 Pirattillverkad variant av Aérospatiale SA 330 Puma
AgustaWestland AW109 Transport- och spaningshelikopter 27 30 levererade, 3 förlorade i haverier
MBB/Kawasaki BK 117 Skol- och transporthelikopter 6 9 övertagna från Bantustan-miliserna när apartheid-systemet avvecklades, 3 förlorade i haverier
Westland Super Lynx Ubåtsjakthelikopter 4 Baserade på Sydafrikas Valour-klass fregatter

Källa: [22]

Vapensystem[redigera | redigera wikitext]

Namn Typ Målsökare Vapenbärare Kommentar
Denel Seeker 400 UAV Fjärrstyrd —
IRIS-T Jaktrobot Infraröd Saab 39 Gripen
A-Darter Jaktrobot Infraröd Saab 39 Gripen Ännu ej i tjänst
Mokopa Pansarvärnsrobot Laserstyrning Denel Rooivalk Ännu ej i tjänst
GBU-12 Paveway Smart bomb Laserstyrning Saab 39 Gripen
Umbani Smart bomb GPS, infraröd och laser BAE Systems Hawk Utvecklad men inte inköpt

Organisation[redigera | redigera wikitext]

Aktiva divisioner[redigera | redigera wikitext]

Division Plats Utrustning
2 Squadron Makhado Saab 39 Gripen
15 Squadron Durban Agusta A109, BK 117, Atlas Oryx
16 Squadron Bloemfontein Denel Rooivalk
17 Squadron Swartkop Agusta A109, Atlas Oryx
19 Squadron Hoedspruit Agusta A109, Atlas Oryx
21 Squadron Waterkloof Citation II, Boeing 737, Falcon 20, Falcon 900
22 Squadron Ysterplaat Atlas Oryx, Super Lynx
28 Squadron Waterkloof Lockheed C-130 Hercules
35 Squadron Ysterplaat Douglas C-47TP Turbo Dakota
41 Squadron Waterkloof Cessna 208 Caravan, Beechcraft Super King Air
44 Squadron Waterkloof CASA C-212 Aviocar, CASA CN-235
60 Squadron Waterkloof Saknar flygplan i väntan på inköp av tunga transportflygplan.

Källa: [23]

Reservdivisioner[redigera | redigera wikitext]

Division Plats
101 Squadron Hoedspruit
102 Squadron Makhado
104 Squadron Waterkloof
105 Squadron Durban
106 Squadron Bloemfontein
107 Squadron Bloemfontein
108 Squadron Port Elizabeth
110 Squadron Ysterplaat
111 Squadron Waterkloof

Källa: [24]

Skolor och centra[redigera | redigera wikitext]

Division Plats Utrustning
68 Air School Thaba Tshwane
80 Air Navigation School Ysterplaat
85 Combat Flying School Makhado BAE Systems Hawk
87 Helicopter Flying School Bloemfontein Agusta A109, BK 117, Atlas Oryx
Central Flying School Langebaanweg Pilatus PC-7
Air Force Command and Control School Hoedspruit
Air Force Gymnasium Hoedspruit
Air Publications Service Centre Thaba Tshwane
Command and Control School Waterkloof
Electronic Warfare Centre Waterkloof
Fire Training School Swartkop
Joint Air Reconnaissance Intelligence Centre Waterkloof

Källa: [23]

Radar- och stridsledningsförband[redigera | redigera wikitext]

Division Plats Utrustning
140 Squadron (mobil) Umlindi AR3D
142 Squadron (mobil) Marconi S711

Källa: [23]

Säkerhetsförband[redigera | redigera wikitext]

Division Plats
500 Squadron (mobil)
501 Squadron (mobil)
502 Squadron —
503 Squadron Swartkop
504 Squadron Waterkloof
505 Squadron Ysterplaat
506 Squadron Bloemfontein
508 Squadron Durban
514 Squadron Hoedspruit
515 Squadron Makhado
516 Squadron —
525 Squadron Overberg
526 Squadron Langebaanweg

Källa: [23]

Gradbeteckningar[redigera | redigera wikitext]

Officerare
Generaal Luitenant Generaal Generaal-Majoor Brigadier Generaal Kolonel Luitenant Kolonel Majoor Kaptein Luitenant Tweede Luitenant Beampte kandidaat
General Lieutenant General Major General Brigadier General Colonel Lieutenant Colonel Major Captain Lieutenant Second Lieutenant Officer candidate
General Generallöjtnant Generalmajor Brigadgeneral Överste Överstelöjtnant Major Kapten Löjtnant Fänrik Officersaspirant
Underofficerare och Underbefäl
Meester hoofwaarborg-beampte Senior hoofwaarborg-beampte Hoofwaarborg-beampte Meesterswaarborg-beampte Senior lasbrief-beampte Aandredings-beampte Klas 1 Aandredings-beampte Klas 2 Vlugsersant Sersant Korporaal Onderkorporaal
Master chief warrant officer Senior chief warrant officer Chief warrant officer Master warrant officer Senior warrant officer Warrant officer class 1 Warrant officer class 2 Flight sergeant Sergeant Corporal Lance corporal
Flottiljförvaltare Förvaltare Fanjunkare Förste sergeant Sergeant Korpral Vicekorpral

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Mahncke, J O E O (2002). ”The South African Aviation Corps (SAAC)”. Military History Journal 12 (3). http://samilitaryhistory.org/vol123jm.html. 
  2. ^ ”The Airforce – Formation of the SAAF”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/history/saaf/formation-of-the-saaf. 
  3. ^ ”The Airforce – Between the wars”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/history/saaf/between-the-wars. 
  4. ^ [a b c] Wessels, Andre (2000). ”The first two years of war: The development of the Union Defence Forces (UDF)”. Military History Journal 11 (5). http://samilitaryhistory.org/vol115aw.html. 
  5. ^ [a b c] ”The Airforce – World war two arrives”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/history/saaf/world-war-two-arrives. 
  6. ^ Clayton, J A (1992). ”The South African Air Force in the Madagascar Campaign, 1942”. Military History Journal 9 (2). http://samilitaryhistory.org/vol092jc.html. 
  7. ^ Moller, Pieter (2004). ”The Warsaw Airlift, A Triumph of South African Bravery”. Military History Journal 13 (1). http://samilitaryhistory.org/vol131pm.html. 
  8. ^ Speir, Anthony (1998). ”The Berlin Airlift, 1948-9”. Military History Journal 11 (2). http://samilitaryhistory.org/vol112ts.html. 
  9. ^ Moore, D. M. (1984). ”The South African Air Force in Korea: An Assessment”. Military History Journal 6 (3). http://samilitaryhistory.org/vol063dm.html. 
  10. ^ McGregor, P. M. J. (1978). ”The History of No 2 Squadron, SAAF, in the Korean War”. Military History Journal 4 (3). http://samilitaryhistory.org/vol043pm.html. 
  11. ^ ”The Airforce – The winds of change”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/history/saaf/the-winds-of-change. 
  12. ^ ”The Airforce – The border war”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/history/saaf/the-border-war. 
  13. ^ Engelbrecht, Leon (4 januari 2010). ”Book Review: How SA built six atom bombs”. Defence Web. http://www.defenceweb.co.za/index.php?option=com_content&view=article&id=5942:book-review-how-sa-built-six-atom-bombs-&catid=57:Book+Reviews&Itemid=141. 
  14. ^ ”Israel, S Africa conducted nuclear test in 1979: Declassified documents”. Press TV. 9 december 2016. Arkiverad från originalet den 29 september 2018. https://web.archive.org/web/20180929070222/https://www.presstv.com/Detail/2016/12/09/497178/Israel-South-Africa-nuclear-test-Jimmy-Carter-Gerard-Smith. Läst 20 juni 2018. 
  15. ^ ”South Africa – Nuclear”. Nuclear Threat Initiative. 1 september 2015. http://www.nti.org/learn/countries/south-africa/nuclear/. 
  16. ^ ”South Africa – Missiles”. Nuclear Threat Initiative. 1 april 2015. http://www.nti.org/learn/countries/south-africa/delivery-systems/. 
  17. ^ ”The South African Rocket and Space Programme”. The Aeronautical Society of South Africa. Arkiverad från originalet den 2 april 2016. https://web.archive.org/web/20160402140123/http://aessa.org.za/index.php?option=com_content&view=article&id=51&Itemid=55. Läst 21 juni 2018. 
  18. ^ Majumdar, Dave (12 september 2012). ”South African Air Force enjoys fruits of modernisation but challenges remain”. http://www.saairforce.co.za/news-and-events/1131/south-african-air-force-enjoys-fruits-of-modernisation-but-challenges-remain. 
  19. ^ ”Who has airpower superiority in southern Africa?”. Defence Web. 13 juli 2015. http://www.defenceweb.co.za/index.php?option=com_content&id=39861:who-has-airpower-superiority-in-southern-africa. 
  20. ^ Martin, Guy (27 maj 2013). ”Rooivalks, Gripens and additional troops were sent to the CAR”. Defence Web. http://www.defenceweb.co.za/index.php?option=com_content&view=article&id=30633:rooivalks-gripens-and-troops-were-sent-to-the-car&catid=111:sa-defence&Itemid=242. 
  21. ^ Berry, Bruce (26 maj 2015). ”South Africa Air Force Ensigns”. Flags of the World. CRW Flags. https://www.crwflags.com/fotw/flags/za-airf.html. 
  22. ^ [a b] ”The Airforce – Aircraft – Current”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/aircraft. 
  23. ^ [a b c d] ”The Airforce – Squadrons”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/squadrons/current. 
  24. ^ ”The Airforce – Reserve Squadrons”. The unofficial website on the South African Air Force. http://www.saairforce.co.za/the-airforce/squadrons/volunteer_air_squadrons. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sydafrikas_flygvapen&oldid=54528990”