Syntetisk is

Ishockeylag som tränar på rink med syntetisk is.

Syntetisk is eller plastis är ett solitt material av typen polymer, utformad för att glidas över med skridskor. Isrinkar byggs genom att sammanfoga plattor av materialet, på liknande sätt som pusselbitar eller trästavar i parkettgolv. Materialet är ofta en form av kompakt polyeten med mycket låg friktion.

Den syntetiska isen har likheter med andra underlag där polymerer med låg friktion ersatt snö eller is. Detta inkluderar i skid- eller hoppbackar, där olika typer av konstgräsmattor är vanliga. I stekpannor kan beläggningar av tetrafluoreten ersätta friktionen som matfett kan ge.

Teknik och skötsel

Den syntetiska "isen" är numera allt oftare gjord av kompakt polyeten (HDPE) eller ultrakompakt polyeten (UHMW-PE). Den sistnämnda varianten har den minsta friktionen, vilken då kan vara endast 10–15 procent högre än hos vattenis.

Traditionella skridskor (för konståkning eller ishockey) fungerar även på syntetisk is. Målet vid anläggandet av en bana med syntetisk is är att få den lägsta friktionen, samtidigt som den ska ge ett bra "grepp" åt skridskorna vid de olika faserna under åkningen över underlaget. Skridskornas skär förlorar skärpan snabbare vid åkning på syntetisk is, vilket leder till tätare behov av slipning av skridskorna. Under åkningen avskiljs platsspån från underlaget, vilka kan ackumuleras på skridskoskären eller på åkarens kläder. Plastis av ultrakompakt polyeten producerar färre sådana spån.

Plattorna av syntetisk is har en livslängd på mellan 8 och 12 år, och genom att vända på plattorna kan livslängden fördubblas. Skötseln av plattorna inkluderar att de spolas rena en gång om dagen med hjälp av högtryckstvätt. Tillverkarna har utvecklat system för att undvika att skarvarna mellan plattorna blir ett problem under åkning på underlaget.

Historik och användning

Syntetiska isrinkar har i flera årtionden använts av ishockeyspelare vid träning. Däremot är underlaget inte godkänt för användning i tävlingssammanhanget, beroende på skillnader i motståndet på de olika underlagen.

Under 2010-talet har anläggningar med syntetisk is blivit vanligare, och ibland syns de i uppvisningssammanhang. De finns installerade i många olika länder, inklusive vid American Museum of Natural History i New York, i träningsanläggningen hos HC Davos i Schweiz och den möjligen rekordstora syntetiska isrinken i Baku i Azerbajdzjan. En plastisrink i Mexico City, anlagd i slutet av 2010-talet, har plats för 1 200 åkare. Talespersoner för staden antydde att valet av underlag sparade in 185 000 liter vatten och cirka 100 ton koldioxid.

Syntetisk is marknadsförs under varumärkesnamn som Glice, Xtraice, PolyGlide Ice och Hauppage. En av tillverkarna hade fram till 2020 installerat cirka 1 800 rinkar i olika länder, den första anlagd 2017 i Detroit Zoo. En restaurang i Chicago installerade en plastisrink där besökare kunde pröva på curling på underlaget.

Liknande underlag

I vissa anläggningar för backhoppning finns en beläggning som efterliknar underlaget i en snöbeklädd hoppbacke. De används vid tävlingar eller träning under sommarsäsongen. Underlaget är oftast en form av konstgräsmatta som tillsammans med vatten skapar ett underlag som fungerar lika bra som snö.

Liknande underlag används även för skidbackar utan snö, ibland benämnda "plastbackar". I Sverige anlades en sådan backe på 1970-talet utanför Göteborg, och 2019 anlades backen Copenhill på sidorna av en stor sopförbränningsanläggning i Köpenhamn. 2017 omnämndes en plastskidbacke i Edinburgh som den största i Europa. I Stockholm har Hammarbybacken kompletterats med en HDPD-baserad konstgräsmatta som tillsammans med bevattning är tänkt att under sommarhalvåret motsvara ett snöklätt underlag.

Tetrafluoreten, känt via varumärket Teflon, är en annan typ av polymer där den låga friktionen lett till en ökad användning. Här används denna typ av fluorplast för att minska behovet av matfett i samband med stekning.