Syrien

Syriska arabiska republiken
الجمهوريّة العربيّة السّوريّة
al-Jumhuriyyah al-'Arabiyyah as-Suriyyah
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Homat el Diyar Hemlandets försvarare
läge
Huvudstad
(även största stad)
Damaskus
Officiellt språk Arabiska
Demonym Syrier
Statsskick Republik
 -  President Bashar al-Assad
 -  Premiärminister Hussein Arnous
Självständighet från Förenade arabrepubliken 
 -  Deklarerad 5 oktober 1961 
 -  Erkänd 5 oktober 1961 
Area
 -  Totalt 185 180 km² (89:e)
 -  Vatten (%) 1,1 %
Demografi
 -  2012 års uppskattning 22 530 746[1] (53:e)
 -  Befolkningstäthet 122 inv./km² (101:a)
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt $ 105,238 miljarder (63:e)
 -  Per capita $ 5 043 
HDI (2021) 0,577[2] (150:e)
Valuta Syriskt pund (SYP)
Tidszon UTC+2
Topografi
 -  Högsta punkt Jabal el-Sheikh, 2 814 m ö.h.
 -  Största sjö Assadsjön, 80 km²
 -  Längsta flod Eufrat
Kör på Höger
Nationaldag 17 april
Nationalitetsmärke SYR
Landskod SY, SYR, 760
Toppdomän .sy
Landsnummer 963

Syrien (arabiska: سورية eller سوريا), formellt Syriska arabiska republiken, alternativt Syriska arabrepubliken (arabiska: الجمهورية العربية السورية)[3], är ett land i västra Asien och gränsar till Libanon i väst, Turkiet i norr, Irak i öst, Jordanien i syd och Israel i sydväst. Syrien har en maritim gräns med Cypern i väst. Två tredjedelar av Golanhöjderna är sedan 1967 ockuperat av Israel och blev 1981 annekterat av Israel, den östra tredjedelen styrs av Syrien, med UNDOF (FN:s övervakningsstyrka för truppåtskillnad mellan Israel och Syrien) emellan som upprätthåller en buffertzon för att implementera lila linjens vapenvila.[4][5] Syriens huvudstad och största stad är Damaskus och landet har kust mot Medelhavet.

Syrien, ett land bestående av bördiga slätter, höga berg och öknar, bebos av en blandning av olika etniska och religiösa grupper. Bland de etniska grupperna finns bland andra syriska araber, greker, armenier, assyrier/syrianer, kurder, tjerkesser[6], mandéer[7] och turkar. Religiösa grupper innefattar sunniter, kristna, alawiter, druser, ismailiter, mandéer, shiiter, sufer, yazidier och judar. Sunniterna utgör den största religiösa gruppen i landet.

Syrien blev ett självständigt land första gången 1946, efter att tidigare ha varit en del av det Osmanska riket och under mellankrigstiden ett NF-mandat styrt av Frankrike. 1958-1961 ingick Syrien i Förenade arabrepubliken tillsammans med Egypten, men blev sedan åter självständigt. Landet har sedan början av 1960-talet kontrollerats av Baathpartiet och sedan 1970 av al-Assad-familjen.

Konflikter i landet mellan den styrande makteliten och vissa av det syriska folket har flera gånger lett till uppror, senast genom det inbördeskrig som sedan 2011 förvandlat stora delar av landet till en krigszon. Inbördeskriget har lett till att större och mindre områden övertagits av väpnad opposition och att de kurdiska styrkorna i nordöst förklarat sig självstyrande. Den jihadistiska terrorganisationen Islamiska staten (IS), som först grundades i Irak efter irakkriget, spred sig vidare mot den centrala och östra delen av Syrien under kriget mellan dessa övriga tre gruppringar. [8] [9] IS besegrades 2019 då terrororganisationen förlorade sitt sista territorium i landet. [10] Utländsk inblandning i inbördeskriget har skett via Iran (för regeringen), Ryssland (sedan 2015, för regeringen), en USA-stödd koalition (mot IS, för kurder och tidigare för oppositionsgrupper) och Turkiet (för icke-kurdiska oppositionsgrupper och mot övriga).

Inbördeskriget har lett till en stor utvandring till bland annat Libanon, Jordanien, Turkiet och Europa. En stor utvandringsvåg 2015 till länder i Europeiska unionen var huvudorsaken till migrationskrisen i Europa.

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Namnet Syrien härstammar från den luvianska termen "Sura/i" på 800-talet f.Kr., och det härledda antika grekiska namnet: Σύριοι, Sýrioi eller Σύροι, Sýroi, som båda ursprungligen härrörde från Aššūrāyu i norra Assyria i Mesopotamien (dagens Irak).[11] Men från Seleukidriket (323–150 f.Kr.) tillämpades denna term också på Levanten, och från denna punkt tillämpade grekerna termen utan åtskillnad mellan assyrierna i Mesopotamien och arameerna i Levanten.[12][13] De flesta nutida akademiker förespråkar att termen 'Syrien' härleddes från Ἀσσυρία, Assyrien, som kommer från akkadiskans Aššur, i norra Mesopotamian (dagens Irak).[14]

Denna teori har bekräftats genom upptäckten av Çineköy-inskriptionen år 2000, vilken fastslår att namnet Syrien härleds från Assyrien (likaledes att ordet "syrier" etymologiskt kommer från "assyrier").[15]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Statyett av Ishqi-Mari, kung av det andra kungadömet i Mari (cirka 2300 f.Kr.).

Forntiden[redigera | redigera wikitext]

Det område som i dag kallas Syrien var föremål för en neolitisk kultur med jordbruk och boskapsskötsel omkring 10 000 f.Kr. Obsidian från Anatolien är bevis på en tidig handelskultur, och städerna Hamoukar och Emar från omkring 4000 f.Kr. har kallats för bland de äldsta i världen. Den kanske första dokumenterade stadsstaten och kungadömet i Syrien var Ebla från cirka 3500 f.Kr.,[16] som bedrev handel med Mesopotamien, Anatolien och Egypten.

Ebla efterträddes av Mari som regional stormakt, och Syrien hamnade under akkadiska imperiet cirka 2300 - 2100 f.Kr. Syrien invaderades av hurriterna 2100 f.Kr. och splittrades sedan i flera småstater, som de återuppståndna Ebla och Mari, Ugarit och Yamhad, av vilka Yamhad blev en regional stormakt som dominerade Syrien 1800–1600 f.Kr. Syrien blev sedan ett slagfält där stormakterna hettiternas rike och Mitanni i norr, Egypten i väster och Assyrien i öster slogs om överhögheten om dess småstater och ofta delade dem mellan sig. Västra Syrien delades mellan hettiterna och Egypten till 1200 f.Kr., medan östra Syrien tillföll Assyrien. I småstaterna dominerade först amoriterna och sedan araméerna.

När hettiternas rike föll 1200 f.Kr. och det gammalassyriska riket försvagades 1100 f.Kr. blev Syrien fritt från överhöghet. Dess inre övertogs då av arameiska stadsstater som Bit Bahiani, Aram-Damascus, Hamath, Aram-Rehob, Aram-Naharaim och Luhuti, medan syro-hettitiska småstater bildades i nordsyrien. Längs kusten uppstod då feniciernas stadsstater.

Antiken[redigera | redigera wikitext]

De syriska småstaterna hamnade under Nyassyriska riket 900–606 f.Kr., det Nybabyloniska riket 605–539 f.Kr. och slutligen de persiska akemeniderna 539–330 f.Kr. innan det erövrades av Alexander den store 330 f.Kr. Efter Alexander den stores död och diadokernas krig tillföll Syrien Seleukiderriket 323–64 f.Kr. Syrien kallades då Coele-Syria. De seleukidiska kungarna kallades sig så småningom kung av Syrien, och området blev deras kärnområde med Antiokia som deras huvudstad från cirka 240 f.Kr. Längs dess gränser mellan Syrien och Armenien uppstod med tiden även mindre grekiska kungariken.

År 64 f.Kr. erövrades Syrien av Pompejus som utropade området till den romerska provinsen Syria. Den kom att bli en av romarrikets kommersiella centrum, och Antiokia blev imperiets största stad efter Rom och Alexandria. Längs dess gränser uppstod mindre stater som stadsstaterna Emesa och Palmyra. Efter romarrikets delning år 395 tillföll Syrien östromerska riket, sedan känt som Bysantinska riket.

Historisk karta över Syrien på korstågstiden.

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Det bysantinska Syrien var ockuperat av sasanidernas Persien 609–628 och erövrades av araberna efter slaget vid Yarmuk 636 och Antiokias fall 637. Området var sedan en del av ett islamiskt kalifat, först det umayyadiska 636–750, vars huvudstad låg i Syrien, och sedan det abbasidiska 750–887, som flyttade huvudstaden till Bagdad. Syrien tillhörde sedan tuluniderna 887–905, ikschididerna 941–969, och hamdanidernas emirat i Aleppo 890–996. Mellan 967 och 996 återerövrades Syrien av Bysans, som dock inte lyckades få permanent kontroll över området. Under 1000-talet var Syrien splittrad mellan flera småstater, och ett ständigt slagfält mellan Bysans, hamdaniderna, fatimiderna i Damaskus och buyiderna i Bagdad.

Syrien låg sedan under seldjukerna 1084–1154, Zengiddynastin 1154–1175, ayyubidernas Egypten 1175–1260, och Mamluksultanatet, vars centrum oftast låg i Egypten. Parallellt med detta etablerade sig en rad korsfararstaterna längs Syriens kuster 1098–1252. Mongolerna härjade Syrien 1260, och Timur Lenk år 1400, men i båda fallen gav de sig av igen efteråt. Syrien upplevde en nedgångsperiod efter att Europa upptäckte en sjöväg till Fjärran Östern, och en landväg mellan Öst och Väst inte längre var nödvändig.

På 1500-talet erövrades området från Egyptiska Mamluksultanatet av osmanerna och uppgick i det Osmanska imperiet, som det tillhörde mellan 1516 och 1920.

Franskt mandat[redigera | redigera wikitext]

Imperiet bestod i 400 år fram till första världskriget, då de vinnande makterna Frankrike, Storbritannien och Ryssland styckade upp Storsyrien enligt det hemliga Sykes-Picot-avtalet.[17] Det område som idag utgör Syrien inordnades under det franska kolonialimperiet, och fransmännen styrde landet med järnhand i 25 års tid under ett NF-mandat.

Vid övertagandet var både ekonomin och administrationen i mycket dåligt skick. Fransmännen kontrollerade viktiga funktioner i samhället, och hindrade syrierna från politisk aktivitet. Alla nationalistiska strävanden slogs ned, och man fråntog även människorna deras medborgerliga rättigheter.[18] Missnöjdheten bland folket ledde 1925 till en allmän revolt, ledd av druserna. Upproret slogs snabbt ner, men missnöjet mot fransmännen fortsatte och kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatay-provinsen i nordväst.[17] Fler och fler röster om självständighet började höjas i Syrien. Den franska exilregeringen ledd av general de Gaulle gav till slut efter och lovade Syrien självständighet.

Efter andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Syrien förklarades självständigt den 17 april 1946, i samband med att de sista franska trupperna lämnade landet. Därefter karakteriserades politiken i landet (men även i regionen i stort) av oroligheter, och regeringarna avlöste varandra.

Syrien blev ett centrum för panarabiska strömningar och för arabstaternas motstånd mot FN:s beslut att dela Palestina i en judisk och en arabisk stat. Frivilligförband organiserades på syriskt territorium och dessa överskred vid flera tillfällen i början av 1948 gränsen till Palestina och anföll judiska kolonier. Senare samma år ryckte reguljära syriska trupper in i Palestina för att tillsammans med övriga arabstater försöka förhindra upprättandet av den israeliska staten. 1949 ingicks ett vapenstilleståndsavtal mellan Israel och Syrien.[19]

Under andra halvan av 1950-talet blev Baathpartiet den starkaste politiska kraften i Syrien, och de kombinerade panarabism med socialism. Syrien ingick i union med Egypten mellan 1958 och 1961. Regeringen skrev också under avtal om ekonomiskt och militärt samarbete med Sovjetunionen. Efter en militärkupp 1963 förstatligades stora delar av näringslivet och en jordreform genomfördes.

Militärkuppen 1963 förde den nuvarande regeringen till makten. Det socialistiska Baathpartiet regerade i ett i praktiken enpartisystem, där oppositionspartier inte erkändes. Partiet nationaliserade banker och industrier. En ny regering 1966 stärkte ytterligare banden till Sovjetunionen. Genom ytterligare en kupp 1970 togs makten över av Hafez al-Assad, vilket förde landet mot en mer auktoritär regering där all makt skulle komma att centreras runt honom som Syriens president. Med hjälp av säkerhetstjänsten och militären höll han ett hårt grepp om det syriska folket i 30 år.[18] Sedan Hafez al-Assad avlidit 2000 efterträddes han av sin son Bashar al-Assad.

Syrien förlorade Golanhöjderna till Israel i sexdagarskriget. Kravet att detta område ska återlämnas har flera gånger utgjort stötestenen vid informella fredsförhandlingar där Israel och Syrien varit inblandade. Under och efter inbördeskriget i Libanon fick Syrien en förhållandevis vittgående kontroll över Libanon, vilket lett till konflikter med grupper där och resulterade i Cederrevolutionen 2005.

Syriska inbördeskriget (2011–)[redigera | redigera wikitext]

2011 utbröt protester i Syrien mot den sittande presidenten inspirerade av protesterna i arabvärlden 2010–2011. Regeringen svarade både med eftergifter och med våld.[20] Den 11 november 2011 släppte Human Rights Watch en 63-sidig rapport som hävdade att den syriska regeringen begick systematiska övergrepp och använde dödligt våld mot civila. Rapporten betecknar det som ett brott mot de mänskliga rättigheterna.[21] Under ett seminarium den 12 september 2012, arrangerat av Olof Palmes Internationella Center och ABF i Stockholm, berättade Amnestys generalsekreterare Lise Bergh att fall av avrättningar och andra övergrepp hade utförts av såväl den "Fria syriska armén" som regeringstrupper.[22] Mycket tydde på att de syriska rebellerna i ett tidigt stadium fått hjälp från främmande makt, både vad gäller vapen och underrättelser.[23] Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov pekade formellt ut USA som den främmande makt som i hemlighet hade beväpnat de syriska rebellerna.[24]

Förstörelse i Homs.

Under kriget har ett flertal internationella medlingsförsök genomförts, bland annat av Arabförbundet och FN.[25] EU har sedan oroligheterna började vid upprepade tillfällen fördömt regeringens brutala repression mot demonstranter och civila och krävt att våldet upphör. EU har till följd av det fortsatta våldet beslutat att införa sanktioner riktade mot regeringen. EU stödjer vidare FN:s och Arabförbundets gemensamma sändebud Lakhdar Brahimi och hans fortsatta arbete för att försöka hitta en fredlig lösning på konflikten.[26] I september 2013 beslutade Migrationsverket att villkorslöst ge alla syrier som kommer till Sverige permanent uppehållstillstånd.[27]

Ryssland har sedan 30 september 2015 med stöd av det iranska revolutionsgardet intervenerat militärt i det pågående syriska inbördeskriget. Ryska angrepp har bland annat riktat sig mot rebellgrupper som stöds och beväpnats av USA. Det syriska inbördeskriget har utvecklats till vad många[vilka?] anser vara ett ombudskrig mellan Ryssland och USA.[28][29][30][31][32][33]

Inbördeskriget har lett till att omkring nio miljoner syrier är flyktingar. Av dessa är sex miljoner internflyktingar medan tre miljoner har flytt till Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.[34]

Sedan 2020 har krigets stora stridande avtagit och kriget är sedan dess i en lågintensitetsfas. Landet styrs till största del av syriska regeringen lett av president Bashar al-Assad. Därefter kontrolleras cirka en fjärdedel av landet i nordost av det multietniska självstyret AANES. Cirka 10 procent av landet, framförallt Idlibprovinsen i nordväst, kontrolleras av olika rebellgrupper, framförallt den av EU terrorstämplade gruppen Hayat Tahrir al-Sham.[35]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Syrien omfattar den norra delen av Levanten, utom delar av kustområdet som tillhör Libanon eller Turkiet. Eufrat flyter genom landet från norr till sydöst, vilket ger en koppling till Mesopotamien. Längst i nordöst når Syrien även fram till Tigris.

I västra delen av Syrien rinner Nahr al-Asi (antikens Orontes från söder mot norr). Mellan flodens lopp och medelhavskusten i väster ligger syriska kustbergen, en nordlig fortsättning på Libanonberget.

I södra delen av Syrien utbreder sig Syriska öknen. Även områdena i sydväst, runt huvudstaden Damaskus, är torra; området ligger i regnskugga öster om Libanonberget och Anti-Libanon.

Politiskt omges Syrien av Libanon i väster, av Israel (som sedan 1967 ockuperar Golanhöjderna) i sydväst, av Jordanien i söder, av Irak i öster samt av Turkiet i norr.[36] Den längsta landgränsen har Syrien mot Turkiet, där stora delar av gränsen löper genom etniskt kurdiska områden (Turkiska Kurdistan och delar av norra Syrien).

Klimat[redigera | redigera wikitext]

Syriens klimat enligt Köppens klimatklassifikation.

Syriens kust har ett medelhavsklimat med varma, torra somrar och regniga, milda vintrar. Resten av landet har i allmänhet ett torrt klimat. I sydöst, där Hamadöknen ligger, råder det ett ökenklimat med väldigt varma somrar (över 40 grader). Under vintern så snöar det ofta i bergen, och det händer också att det kommer nederbörd i form av snö i huvudstaden Damaskus.

Syrien har en mycket artrik flora, speciellt i och runt bergen.[37]

Panoramisk vy av Ayn Al Bayda, Latakia, en by i norra Syrien.

Politik och styre[redigera | redigera wikitext]

Syriens parlament i mitten av 1900-talet.

Syrien är officiellt en enhetlig republik. Tillämpandet av konstitutionen 2012 transformerade Syrien till en semipresidentiell republik där det blev en konstitutionell rätt att välja individer som inte är en del av Nationella progressiva fronten.[38] Presidenten är statschef och överbefälhavare och nomineras formellt av parlamentet och måste godkännas i en folkomröstning.[38]Mandatperioden är sju år och presidenten kan återväljas. Parlamentets 250 ledamöter utses i val vart fjärde år. Bashar al-Assad, son till avlidne presidenten Hafez al-Assad, är sedan 2000 Syriens president. Baathpartiets ideologi är panarabiskt med socialistiska förtecken och partiet dominerar den politiska scenen. Utrikespolitiskt har landet länge varit allierat med Sovjetunionen och Egypten, senare med Iran och Ryssland. Den lagstiftande församlingen, Folkets råd, är det ansvariga organet för att stifta lagar, godkänna regeringens propositioner samt för att debattera politik.[38] Vid en misstroendeomröstning backad av en enkel majoritet måste premiärministern lämna in kabinettens entledigande till presidenten.

Bashar al-Assad, landets nuvarande president sedan 2000.

Den verkställande makten består av presidenten, två vicepresidenter, premiärministern och ministerrådet (kabinetten). Konstitutionen kräver att presidenten är muslim, men deklarerar inte Islam som landets statsreligion.[39] Den 31 januari 1973 tillämpade dåvarande presidenten Hafez al-Assad en ny konstitution som ledde till en nationell kris. Till skillnad från tidigare konstitutioner krävde inte denne att Syriens president måste vara muslim, vilket gav upphov till häftiga demonstrationer i Hamah, Homs och Aleppo organiserade av terrorstämplade Muslimska brödraskapet samt 'ulaman. De betecknade Assad som "guds fiende" och uppmanade till jihad mot hans styre.[40] Regeringen överlevde en serie av militanta revolter, huvudsakligen av Muslimska brödraskapet, mellan 1976 och 1982.

Konstitutionen ger presidenten rätt till att utse ministrar, utropa krig och undantagstillstånd, utfärda lagar (något som, förutom i krisfall, måste ratificeras av Folkets råd), deklarera amnesti, ändra konstitutionen samt befordra statsförvaltning och militär.[41]

Syriens lagstiftande församling är Folkets råd (arabiska: مجلس الشعب, Majlis al-Sha'ab). Folkets råd har ett enkammarsystem. I den tidigare konstitutionen hölls det inte flerpartival för församlingen, med två tredjedelar automatiskt givna till den styrande koalitionen.[41][42] Den 7 maj 2012 höll Syrien sitt första val där partier utanför den styrande koalitionen kunde ställa upp. Sju nya partier ställde upp i valet, varav Populära fronten för förändring och befrielse var det största oppositionspartiet. De beväpnade rebellerna beslöt sig för att inte ställa upp och uppmanade sina följare att bojkotta valet.

Presidenten är för närvarande den regionala sekreteraren för Baathpartiet i Syrien och leder Nationella progressiva fronten. Utanför koalitionen finns 14 olagliga kurdiska politiska partier.[43]

Syriens rättssystem består av högsta konstitutionella domstolen, högsta juridiska rådet, kassationsdomstolen och statssäkerhetsråden. Islamisk rättslära är en viktig utgångspunkt för lagsystemet och centrala element inom Syriens rättssystem inkluderar osmanska, franska och islamiska lagar. Syriens domstolsväsende är uppdelat i tre nivåer: domstolar i första instans, appellationsdomstolar och den konstitutionella domstolen, är den högsta tribunalen. Religiösa domstolar hanterar frågor rörande person- och familjelagar.[41] Den högsta statssäkerhetsdomstolen (SSSC) avskaffades av Bashar al-Assad genom lagstiftningsdekret nummer 58 den 21 april 2011.[44]

Lagen om personlig status 59 från 1953 (ändrad av lag 34 från 1975) är i mer eller mindre kodifierad sharia.[45] Artikel 3 (2) ur 1973 års konstitution deklarerar islamisk rättslära som en viktig utgångspunkt för lagstiftande.[46]

Som en konsekvens av det rådande inbördeskriget i landet har flera alternativa regeringar bildats, däribland Syriens interimsregering, Demokratiska unionspartiet och lokala regioner styrda enligt sharialag. Representanter för Syriens interimsregering erbjöds att få Syriens plats i Arabförbundet den 28 mars 2013[47] och erkändes som "det syriska folkets enda representant" av flera länder, inklusive USA, Storbritannien och Frankrike.[48][49][48]

Det kan noteras att tillämpningen av landets författning påverkas av det faktum att Syrien mellan 1963 och 2011, kontinuerligt styrdes av undantagslagar.[26] När "Den arabiska våren" 2011 spred sig till Syrien mötte Assads styrkor protesterna med våld, inklusive massakrer och grym tortyr mot tillfångatagna.[50] Den 26 februari 2012 röstade syrierna fram en ny konstitution för landet. Den nya konstitutionen innebär bland annat flerpartisystem, vilket satte punkt för det halvsekellånga enpartisystemet. Av landets 14 580 000 röstberättigade tog sig 8 376 000 (ungefär 57%) till valurnorna och 89% röstade för den nya konstitutionen. Omröstningen ifrågasattes av många som en skenmanöver för att dämpa protesterna. Den 6 maj 2012 grundades flera partier (flerpartisystem) och ett parlamentsval inleddes.

13 april 2016 hölls nya parlamentariska val för landets alla 250 platser i Folkets råd, det syriska parlamentet, inom landets regeringskontrollerade områden.[51] Innan valresultatet hade fastställts tillkännagav flera nationer sin vägran att erkänna valresultatet, och menade att "det inte representerar det syriska folkets vilja". Ryska representanter uttalade dock sitt stöd för valresultatet.[källa behövs] Syrien anses vara odemokratiskt av den oberoende amerikanska organisationen Freedom House.[52]

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Syriens provinser

Syrien är indelad i en stadsprovins (madinah) och tretton provinser (plural muhafazat, singular: muhafazah). Huvudstaden Damaskus utgör den enda stadsprovinsen. Dessa totalt 14 provinser är följande:

Syriens administrativa indelning.

Autonoma Administrationen i Norra och Östra Syrien[redigera | redigera wikitext]

Den Autonoma Administrationen i Norra och Östra Syrien (AANES), även känt som Rojava, är en de-facto autonom region i nordöstra Syrien.[53] Den består av självstyrande subregioner i områdena Jazira, Eufrat, Raqqa, Tabqa, och Deir Ezzor.[54][55] Området fick de-facto autonomi efter formandet av de syriska demokratiska styrkorna (SDF) efter krigets utbrott.[56][57]

Regionen är inte internationellt erkänd som autonom av varken Syrien eller någon annan stat[58], men den har dock erkänts av det regionala katalanska parlamentet.[59] AANES har stort stöd bland västerländsk publik på grund av sitt uppfattade stöd för demokratiska ideal, feminism och pluralism.[60][61][62] Nordöstra Syrien, liksom Syrien i stort, är polyetniskt och hem till betydelsefulla etniska arabiska, kurdiska, och assyriska befolkningar, med mindre minoriteter som turkmener, armenier, tjerkesser[63] och yazidier.[64][65][66]

De som stödjer AANES menar att det är en officiellt sekulär enhet[67][68], med direktdemokratiska ambitioner baserat på anarkistisk, feministisk och libertariansk-socialistisk ideologi som propagerar för decentralisering, autonomi, jämställdhet[69][70], miljömässig hållbarhet, social ekologi, pluralistisk tolerans för religiös, kulturell och politisk mångfald, och att dessa värderingar reflekteras av dess konstitution, samhälle, och politik. Administrationen ser sig som en modell för ett federaliserat Syrien i stort, och strävar inte efter självständighet.[71][72][73][60][74][75][76] Till exempel är AANES unikt i att ha tillämpat civila äktenskap, något som inte finns i övriga Syrien. Dessutom implementeras en könskvotering i alla dess representativa organ där minst 40 procent måste vara kvinnor.[77] Regionen har också konstitutionellt erkänt flera officiella språk - kurdiska, arabiska och syriska.[78] AANES har också avskaffat dödsstraff.[79]

Regionen har samtidigt också anklagats av kritiker för kurdifiering, auktoritärism, tvångsförflyttningar, och för rekryterandet av barnsoldater. Under 2016 rapporterade Fabrice Balanche att PYD strävade efter att ansluta kantonerna Kobane och Afrin i Manbijområdet mellan floden Eufrat och Afrin, där kurder representerar mindre än en fjärdedel av befolkningen, i hopp om att diverse kurdifieringsmetoder kan leda till att slå ned en stor andel av den turkmenska och arabiska befolkningen där.[80] Kurdiska milisen YPG har också anklagats för att kurdifiera namnen på byar, speciellt de arabiska byarna i Raqqa.[81] Arameiska världsrådet har också anklagat PYD för kurdifieringen av regionen och för att terrorisera de kristna, genom nedstängning av privata assyriska och syrianska skolor, påtvingad kurdisk läroplan, påtvingat lärande av det kurdiska språket samt konfiskering av land.[82] AANES har kritiserats för auktoritära tendenser av flera partiska och icke-partiska organisationer, där kurdiska partier illojala till PYD, såsom KDP och KNC, förtrycks och ledare till dessa arresteras. OHCHR har mellan mars 2020 och april 2021 dokumenterat 33 fall av arbiträra arresteringar och överträdelser av arresteringsprocedurer riktat mot journalister och aktivister.[83] Deras auktoritära styre av provinsen Deir Ezzor, primärt arabiskt befolkat, har också lett till en revolt av de arabiska stammarna med våldsamma sammandrabbningar mellan SDF och revolterande bedouiner.[84] SDF har också fått kritik för att rekrytera barnsoldater, och är enligt FN den grupp som har rekryterat betydligt mer barnsoldater än andra rebellgrupper eller syriska regeringsstyrkor.[85] AANES har också fått kritik för tvångsförflyttningar av bland annat Amnesty International, som i en fältstudie från 2015 rapporterade om rivningen av hem, och beslagtagande och förstörelse av egendom tillhörande araber och turkmener (inklusive förstörandet av hela byar i några fall)[86].

Trots denna kritik betraktas regionen som den mest demokratiska aktören bland andra aktörer i kriget, med öppna val, social jämlikhet, respekterandet av mänskliga rättigheter inom regionen, såväl som respekterandet av minoriteter inom Syrien.[87][72][60][74][75][88]

Militär[redigera | redigera wikitext]

Syriens president är överbefälhavare över den syriska armén, vilken bestod av 400 000 soldater vid mobilisering. Män kan bli soldater när de fyllt 18 år[89]. Efter det syriska inbördeskrigets utbrott har denna styrka minskat till 150 000 soldater, på grund av stridsförluster, deserteringar och värnpliktsflykt.[90]

Syrisk soldat med en automatkarbin

Syriens krigsmakt består av fyra försvarsgrenar: armén, marinen, flygvapnet och luftvärnet. Armén hade innan inbördeskriget 9 300 pansarfordon och 850 bandartilleripjäserar av sovjetisk tillverkning. Flottan hade två fregatter och 30 robotbåtar. Flygvapnet bestod innan inbördeskriget av 27 stridsflyg- och fem attackhelikopterdivisioner. Det är huvudsakligen utrustat med sovjetiska eller ryska flygplan. Två flygbaser uppges ha tagits av rebellstyrkor.[91][92][93] Luftvärnet hade 130 luftvärnsrobotbatterier utrustade med i huvudsak sovjetisk materiel.

Ryssland har en marinbas i Tartus för kärnvapenbestyckade örlogsfartyg. De ryska flygstridskrafterna i Syrien är baserade i Khemimims militära flygplats utanför Latakia.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Syrien var före inbördeskriget ett medelutvecklat land med en mångsidig ekonomi, dock med stora regionala skillnader. Oljeutvinningen, turismen och jordbruket har varit tre viktiga ekonomiska sektorer. Landets ekonomi var fram till 2005 sluten och statligt reglerad. Reformer på det ekonomiska området från en "socialistisk planekonomi" mot en mer social marknadsekonomi har gått relativt långsamt.[26]

Syriens ekonomi växte uppskattningsvis med 2,9 procent under 2006, främst genom tillväxt i petroleum- och jordbrukssektorerna, som tillsammans motsvarar hälften av BNP. Genom högre priser på råolja ökade inkomsterna trots sjunkande utvinning och export av petroleumprodukter. Regeringen har genomfört smärre ekonomiska reformer under de senaste åren, däribland lägre låneräntor, öppnandet av privata banker, reformera de olika officiella växelkurserna samt minskandet av subsidier av några konsumtionsvaror, däribland bensin och cement.

Trots dessa reformer har statsmakten fortfarande stort inflytande över ekonomin – i de delar av landet som man kontrollerar. Olösta problem inför framtiden är sjunkande oljeutvinning, låg investeringstakt, hög arbetslöshet (mellan 2011 och 2016 ökade den från 14 till 50 procent[94]), krig och anarki.

Under det sedan 2011 pågående inbördeskriget har stora områden av Syrien förvandlats från jordbruksmark till krigszon. Detta har minskat produktionen av livsmedel, vilket ökat priserna på en mängd basvaror. Priserna på bland annat bröd, mjölk och ris ökade från 2010 till 2016 med mellan 1 500 och 20 000 procent – i belägrade områden. Den syriska Assadregeringen har dock, genom import av vete från Ukraina och Ryssland, kunnat hålla prisökningarna nere i större regeringskontrollerade områden.[94]

Naturresurser[redigera | redigera wikitext]

Bland de olika naturresurserna i Syrien finns petroleum, naturgas, fosfat, krom, mineraler, järn, salter, marmor, gips och vattenkraft.

Turism[redigera | redigera wikitext]

Latakia, Syriens största hamnstad och en viktig turistort för landet.

Före 2011[redigera | redigera wikitext]

År 2010 hade turismen i Syrien ökat markant jämfört med föregående år. Enligt syriska turismdepartementet januari 2011 besökte 6 miljoner turister Syrien år 2009; år 2010 ökade den siffran till 8,5 miljoner turister - en ökning på över 40 procent. Turismomsättningen uppgavs vara 30,8 miljarder syriska pund år 2010, och utgjorde 14 procent av ekonomin.[95] Rapporter från 2012 från samma turismdepartement visade att turistindustrin år 2010 omsatte 6,5 miljarder amerikanska dollar, och stod för 12 procent av landets BNP och 11 procent av jobben.[96]

Efter 2011[redigera | redigera wikitext]

Sedan inbördeskriget bröt ut mars 2011 har turismen kraftigt sjunkit. Första kvartalet 2012 var turistomsättningen 12,8 miljarder syriska pund, jämfört med 52 miljarder syriska pund första kvartalet 2011, och antalet utländska turister minskade med mer än 76 procent första kvartalet 2012. Samma period hade sysselsättning i branschen minskat med nära två tredjedelar samma period.[96]Enligt Unesco har alla Syriens sex världsarv skadats av kriget.[96]

År 2013 hade turistomsättningen totalt minskat med över 94 procent, Aleppo värst drabbat, och i slutet av september samma år fastslog turistministern att 289 turistdestinationer hade skadats sedan krigets utbrott 2011.[97]

År 2015 hade antalet turister minskat med mer än 98 procent. Syriska turistdepartementet påstod att 45 000 turister fortfarande besökte landet, men dessa siffror ifrågasätts av observatörer, enligt Syrian Economic Forum, som påstod att det enda som fanns kvar var iransk religiös turism.[98] Enligt en artikel från 2015 i The Telegraph hade hotell vid stränder i medelhavskusten i Tartus och Latakia fortfarande tagit emot lokala turister och ett hotell var fullt i somrarna 2014 och 2015.[99]

En graf som demonstrerar turismens utveckling före och efter kriget. [100]

Den syriska konflikten har rapporterats attrahera äventyrssökande.[101] Enligt pensionerade Israeliska försvarsstyrkans överste Kobi Marom, som leder rundturer av krigszonen vid israeliska gränsen, är turister intresserade av att se konflikten och "bli galna" av insikten att de antagligen observeras av militanta anhängare av Al Qaeda.[102][103]

Sedan krigets stora stridande avtagit efter 2018 har turismen börjat återhämta sig igen. År 2019 rapporterade landets turistminister att Syrien besöktes av 2,4 miljoner turister, en rekordsiffra som landet inte sett sedan krigets utbrott.[104] År 2020 och 2021 stängde landet igen sina gränser med anledning av COVID-pandemin. Landet har sedan 2022 återöppnats för turister efter en två år lång nedstängning på grund av pandemin, och besöktes år 2022 av 1,8 miljoner utlänningar.[105] Turistminister Rami Martini rapporterade att 2 miljoner utlänningar besökte landet under 2023, en ökning med 20 procent jämfört med tidigare år. 1,75 miljoner av dessa är från arabländer, och resterande 250 000 är icke-arabiska utlänningar. De vanligaste nationaliteterna bland arabiska utlänningar är framförallt libaneser, irakier, jordanier, bahrainare och kuwaitier, och bland de icke-arabiska utlänningarna är de vanligaste nationaliteterna ryssar, pakistanier, iranier, och indier.[106]

Syriens världsarv[redigera | redigera wikitext]

Sex av Unescos världsarv ligger i Syrien. Utöver dessa (som räknas upp nedan) har tolv andra platser nominerats: Hamahs vattenhjul, Ugarit, Ebla, Mari, Dura-Europos, Apamea, Qasr al-Hayr ash-sharqi, Maaloula, Tartus, Arwad och två platser i Eufratdalen.[107] Alla sex av UNESCOs världsarv har erhållit skada i varierande mån från kriget. [108]

  • Teatern i staden Bosra, ett av Syriens världsarv.
    Gamla Staden i Aleppo: Gamla Staden i Aleppo är stadens historiska centrum som består av antika staden inom murarna och de celliknande kvarteren utanför murarna. Dessa utgör ungefär 350 hektar, och utgör hem till över 120 000 invånare.[109] Gamla staden är känd för sina stora herrgårdar, smala grändar, täckta souker och antika karavanserajer, och finns med i Unescos världsarvslista sedan 1986.[110]
  • Bosra: Bosra är en antik romersk stad känd för sin romerska teater, som möjligtvis är den bäst bevarade i världen. Många kvarlevor av den gamla staden är bevarade såsom bad, kolonnader och rester av antika hus och tempel. Bosra står relativt oskatt från krigets effekter, med minimala skador på amfiteatern men mer signifikanta skador på mindre byggnader i den gamla staden. Sedan området togs över av den syriska armén 2018 har flera restaureringsprojekt genomförts för att renovera dessa skador. [111]
Gamla staden i Damaskus är ett världsarv.
  • Damaskus: Damaskus är Syriens huvudstad, tillika den näst största staden i landet. Staden har smeknamnet Jasminstaden (arabiska: مدينة الياسمين Madīnat al-Yāsmīn). I tillägg till att vara en av världens äldsta fortfarande bebodda städer är staden dessutom ett stort kulturellt och religiöst center i Levanten. Den är känd för sin gamla stad med antika souker, gamla hus och Umayyadmoskén. Staden har också många kvarlevor från romartiden, såsom Jupiters tempel, och har några av världens äldsta kyrkor, däribland Sankt Paulus kapell.
  • Norra Syriens Döda Städer: De döda städerna består av över 700 övergivna byar i nordvästra Syrien mellan Aleppo och Idlib. De flesta byarna är från 0-talet till 600-talet e.Kr. och övergavs mellan 700-talet och 900-talet. Bosättningarna innefattar välbevarade rester av tempel, cisterner, badhus och många antika kyrkor från tidig kristendom. De allra mest betydelsefulla är Sankt Simeon Stylites kyrka, Serjilla och al-Bara.
    Bals tempel i Palmyra
  • Krak des Chevaliers och Qal’at Salah El-Din: Krak des Chevaliers är ett fort från korsfarartiden på 900-talet, och är en av de allra viktigaste bevarade medeltidsslotten i världen. Platsen bosattes först på 1000-talet av kurdiska trupper garnisonerade där av mirdasiderna; det ledde till att den blev känd som Hisn al-Akrad ("Kurdernas slott"). År 1142 gav Raymond II, greve av Tripoli, staden till Johanneriterorden, som hade den i sin ägo fram till att den föll 1271. Tillsammans med Qal'at Salah El-Din (Saladins citadell) är Krak des Chevaliers en av de bäst välbevarade exemplen för korsfarartidens arkitektur.
  • Palmyra: Palmyra, en stad mitt i syriska öknen, grundades runt 2000 f.Kr och blev senare en romersk koloni. De antika palmyrerna var kända handelsmän som skapade sig enorma rikedomar genom att byta sällsynta varor från öst. Palmyrerna använde denna rikedom till att bygga stora monument, såsom Bels tempel och Triumfbågen, och formgav även grekisk-romersk och persiskt influerade bas-reliefer. Många av dessa återfinns nu hos världens största internationella museer.

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Fördjupning: Syriens demografi
Etniska/religiösa folkgrupper i Syren 1976.

Syrien hade år 2011 cirka 22 miljoner invånare. 94 procent araber; 4 procent är kurder. Syriens befolkning består av 88 procent muslimer – varav 58% sunniter och 30% övriga islamska riktningar, inklusive alawiter, ismailiter, shiiter och druser – och 12 procent kristna grekisk-ortodoxa, assyrier/syrianer och armenier. Det finns också en liten judisk befolkning kvar i Aleppo och Damaskus, även om de flesta emigrerade till Israel under efterkrigstiden. Syrien är sekulärt och har ingen statsreligion. Det råder religionsfrihet i landet. 79,6 procent av landets befolkning kan läsa och skriva; detta gäller 86 procent av alla män och 73,6 procent av alla kvinnor.[1]

Maaloula är tillsammans med sina två grannbyar de tre sista platserna i världen där västarameiska, det språk Jesus talade, fortfarande talas.

Sedan inbördeskrigets start har dock invånarantalet i Syrien minskat, bland annat genom en stor flykt ut ur landet. Från 2011 till 2015 minskade befolkningen från 24,5 till 17,9 miljoner. Inom landet har stora folkomflyttningar skett genom flykt från krigszoner, framför allt till regeringskontrollerade områden. Befolkningen har minskat i de flesta områden av Syrien, men den har ökat i delar av Damaskusregionen. De största befolkningsminskningarna har skett i provinserna Aleppo i norr (5,9 till 4 miljoner), Homs i centrala Syrien (2,1 till 1,5 miljoner) och Dayr az-Zawr i öster (1,7 till 1 miljon).[94]

Språk[redigera | redigera wikitext]

Arabiska är det officiella språket. Flera moderna arabiska dialekter används i den syriska vardagen. Kurdiska (Kurmanji) talas utbrett i de kurdiska regionerna i norra Syrien. Armeniska och turkiska (sydazerbajdzjansk dialekt) talas bland de armeniska och turkmenska minoriteterna.

Arameiska var lingua franca i regionen innan arabiskan, och talas fortfarande bland Assyrier, Syrianer och Keldaner. Klassisk syriska används fortfarande som liturgiskt språk för olika syriska kristna grupper. Västarameiska talas fortfarande i byn Ma'loula såväl som grannbyarna Bakhaa och Jubbaddin, 56 kilometer nordöst om Damaskus.

Många syrier med högre utbildning talar också språk som engelska, franska, spanska och italienska, vanligtvis engelska och franska. I Suwaydaprovinsen, även känd som "Lilla Venezuela", är spanska framförallt utspritt, efter att delar av den stora syriska diasporan i Venezuela återvänt till provinsen. Enligt Venezuelas ambassad i Damaskus har 60 procent av provinsens befolkning venezuelanskt medborgarskap, och det är vanligt att se skyltar i spanska på Suwaydas gator. [112] [113] Dessutom bodde det 1998 cirka 33 000 människor på det av Israel ockuperade området Golanhöjderna, varav cirka 14 000 var israeliska bosättare (med hebreiska som modersmål) och 16 000 var druser.[114][115]

Större städer
Rank Stad Provins Inv. (2004[116][a])
1 Aleppo Aleppo 2 132 100
2 Damaskus Damaskus 1 414 913
3 Homs Homs 652 609
4 Latakia Latakia 383 786
5 Hamah Hamah 312 994
6 Ar-Raqqah Ar-Raqqah 220 488
7 Dayr az-Zawr Dayr az-Zawr (provins) 211 857
8 Al-Hasakah Al-Hasakah 188 160
9 Qamishli Al-Hasakah 184 231

Större städer[redigera | redigera wikitext]

Damaskus är Syriens huvudstad och troligen den största staden (efter slaget om Aleppo har utvandringen lett till att staden troligtvis inte är de facto störst). Andra större städer är Aleppo, Homs, Latakia, Hamah, Ar-Raqqah och Deir ez-Zor.

Hälso- och sjukvård[redigera | redigera wikitext]

År 2010 stod hälso- och sjukvården i Syrien för 3,4 procent av landets BNP. År 2008 fanns det 14,9 läkare och 18,5 sjuksköterskor per 10 000 invånare.[117] 2010 låg den förväntade medellivslängden vid födsel låg på 75,7 år - för män låg siffran på 74,2 år och 77,3 år för kvinnor.[118] 2015, efter krigets utbrott, står hälso- och sjukvården för 1,5 procent av landets BNP, och det fanns då 1,5 fysiker och 2,3 sjuksköterskor per 10 000 invånare.[119]

2010-talets inbördeskrig har förstört stora delar av samhällsapparaten, inklusive institutioner för hälso- och sjukvård. I början av kriget dog de flesta genom beskjutningar via demonstrationer och andra protester. Under 2012 ökade mängden döda genom artilleribeskjutning med mera. Flygräder har blivit ett allt viktigare medel för Assads regering att behålla eller överta kontrollen över olika områden. Därigenom har också förstörelsen av infrastrukturen i rebellkontrollerade områden tilltagit. Mellan mars 2011 och november 2015 finns rapporter om minst 336 attacker på minst 240 sjukhus eller läkarstationer runt om i landet. Detta har helt eller delvis slagit ut mer än hälften av dessa, och endast cirka 55 av den tidigare sjukhuspersonalen finns numera tillgänglig (beräkning från tidigt 2016).[94]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Damaskus Universitet

Det finns 6 statliga universitet[120] och 19 privata universitet i Syrien.[121] De två främsta statliga universiteten i landet är Damaskus universitet (cirka 170 000 studenter)[122] och Aleppos universitet. Bland landets främsta privata universitet finns Syrian Private University (SPU), Arab International University (AIU), Kalamoon University (UOK) och International University for Science and Technology (IUST).

Sedan 2011 har (fram till 2015) minst 1 miljon syriska skolbarn dödats eller tvingats fly med sina familjer ut ur landet. Av de kvarvarande 5,5 miljonerna skolbarnen saknade 2015 drygt två miljoner skolgång, att jämföra med en miljon fyra år tidigare. En fjärdedel av landets lärare (motsvarande drygt 50 000) hade då på olika sätt försvunnit ur det kvarvarande utbildningssystemet.[94]

Läskunnighet[redigera | redigera wikitext]

79,6 procent av landets befolkning kan läsa och skriva; detta gäller 86 procent av alla män och 73,6 procent av alla kvinnor.[1]

Kultur och samhälle[redigera | redigera wikitext]

Syrien har alltid varit en mötesplats mellan öst och väst och har därför en kultur som är inspirerad av både öst och väst. De flesta arabiska traditionerna lever kvar fast på ett mer sekulariserat vis. Man har även blivit inspirerade av den turkiska kulturen speciellt inom mat och dryck. Även den franska kulturen har satt en viss prägel på Syriens unika kultur som på många sätt kan jämföras med Libanons.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Nizar Qabbani betraktas vara Syriens nationalpoet.[123]

Syrisk litteratur har påverkats av litteraturen i andra arabisktalande länder, av fransk litteratur och av landets politiska historia. Syriens litteratur har också bidragit mycket till arabisk litteratur. Landet har en stor tradition av muntlig och skriftlig poesi. Syriska skribenter, varav många migrerade till Egypten, spelade en avgörande roll i nahdan eller den arabiska litterära och kulturella återupplivandet av 1800-talet. Bland moderna syriska skribenter märks Adunis, Muhammad Maghout, Haidar Haidar, Ghada al-Samman, Nizar Qabbani och Zakaria Tamer.

Baathpartiets styre, sedan kuppen 1966, har lett till ny censur. I denna kontexten, har historiska novellgenren, ledd av Nabil Sulayman, Fawwaz Haddad, Khyri al-Dhahabi och Nihad Siris, använts som ett sätt att uttrycka missnöje, på så vis att den kritiserar nutiden genom att framställa dåtiden. Syriska folksagor, i form av historisk fiktion, innefattar magisk realism och används även som en täckt kritik av nutiden. Salim Barakat, en syrisk émigré bosatt i Sverige, är bland de ledande figurerna i genren. Modern syrisk litteratur täcker också science fiction och futuristisk utopi (Nuhad Sharif, Talib Umran), vilka kan också användas som former av media för att uttrycka missnöje.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Asmahan

Syrisk musik, särskilt den i Damaskus, har länge varit bland Arabvärldens allra mest betydelsefulla, särskilt inom klassisk arabisk musik. Syrien har producerat flera stora arabiska stjärnor. Två kända syriska artister från 1900-talet är syskonen Asmahan och Farid Al Atrash, som båda var framstående och respekterade i hela arabvärlden. På sent 1990-tal växte nya prominenta syriska artister fram som också blev väldigt kända i arabvärlden, såsom Assala, George Wassouf, Mayada al-Hennawy, Mayada Bsellis, Ali al-Deek och Sabah Fakhri. Staden Aleppo är känd för sin muwashshah, en slags andalusisk sjungen poesi som populariserades av Sabri Moudallal samt andra populära artister som Sabah Fakhri. Under tidigt 2000-tal växte artister som syrisk-armeniska sångerskan Lena Chamamyan fram, känd för att återskapa gammal syrisk folklorisk musik i jazz-stil och Saria al-Sawas som blev känd för hennes dabke-specialiserade musik. 2010-talet har kännetecknats av en försvagad musikindustri till konsekvens av kriget. Trots det har flera nya syriska artister kommit in i den syriska och arabiska scenen, som Nassif Zeytoun, Omar Souleyman och syrisk-svenska Faia Younan.

Television[redigera | redigera wikitext]

TV startade år 1960 i Syrien, när Syrien och Egypten var i union (Förenade arabrepubliken). Sändningarna var i svart-vitt ända fram till 1976. I juni 2012 bad Arabförbundet officiellt Arabsat och Nilesat att sluta sända syrisk media.[124][125]

Syrien har de senaste årtiondena haft en alltmer betydande roll hos arabvärlden inom TV-industrin. Det höll på att ske ett skifte innan det syriska inbördeskriget där arabisk mediadominans förflyttades från egyptierna till syrierna. Bab Al-Hara är en syrisk produktion som är en av de allra mest populära serierna inom hela arabvärlden, och som har setts av hundratals miljoner människor.[126] Den korsar olika generationer, med en tittarpublik bland muslimer, kristna, druser och judar från arabländer, och har beskrivits sträcka sig från "utfattiga Gaza till gulfländernas överflödande städer".[127] Serien utspelar sig på 1930-talets Syrien, då landet var under franskt mandat efter att ha varit i flera århundraden under osmanskt styre. Bab Al-Hara skildrar hur det syriska samhället såg ut innan övergången till postkolonialism.

Statliga satellitkanaler
  • Syria TV
  • Syria News Channel
  • Syria Drama TV
  • Syrian Education TV
  • Noor Al-Sham
  • Massaya TV

Privata satellitkanaler

  • LANA TV
  • LANA Plus TV
  • El Khabar TV
  • Massaya TV
  • SAMA TV
Aleppos internationella stadium

Idrott[redigera | redigera wikitext]

De mest populära sporterna i Syrien är fotboll, basket, simning och tennis. Syriska idrottsmän har deltagit i de olympiska spelen.

I Damaskus hölls de femte och sjätte upplagorna av de Panarabiska spelen. Många populära fotbollslag är grundade i Damaskus, Aleppo, Homs och Latakia. Abbasiyyin stadion i Damaskus är hem till Syriens herrlandslag i fotboll.

Syriska köket[redigera | redigera wikitext]

En typisk syrisk måltid.

Det syriska köket är rikt och varierat i sina ingredienser. Den har många rätter och mattraditioner gemensamt med Medelhavet, Grekland och Sydvästasien. Vissa syriska rätter uppkom från turkisk och fransk matlagning - såsom shish kebab, fylld zucchini/courgette och yabra' (ifyllda druvblad, ordet yabra' kommer från turkiskans yaprak som betyder blad).

Det syriska köket utgörs främst av kibbeh, hummus, muhammara, tabbouleh, Fattoush, labneh, shawarma, mujadarra, shanklish, makdous, pastırma, sujuk, knafeh, halawet el-jibn och baklava. Baklava är gjord av filodeg fylld med hackade nötter och täckt i honung. Syrier brukar ofta servera ett antal smårätter, meze, innan huvudrätten. Za'atar, köttfärs och manakish är populära Hors-d'œuvre. Meze äts alltid med det arabiska tunnbrödet khebz.

Drycker i Syrien varierar beroende på tid på dagen och tillfället. Arabiskt kaffe är den mest välkända varmdrycken, vanligtvis gjord till frukost på morgonen eller till kvällen. Den serveras ofta till gäster eller efter mat. Arrak, en alkoholhaltig dryck, är också en välkänd dryck och serveras oftast vid speciella tillfällen.[128] Andra exempel på syriska drycker är ayran, jallab och vitt kaffe. Syrien är också världens tredje största importör av mate, en sydamerikansk tédryck som spridits i landet efter att delar av den stora syriska diasporan i Sydamerika som bekantades av drycken återvänt till Syrien.[129] Traditionellt har den primärt varit konsumerad av druser i Suwaydaprovinsen i syd och av alawiter i den syriska kusten i nordväst[130], men på senare tid har den blivit alltmer populär i andra delar av landet oavsett region och sekt.

Helgdagar[redigera | redigera wikitext]

Påskfirande i Suwaydaprovinsen
Kristen scoutgrupp genomför en julmarsch i Damaskus.
Firande av Eid al-Fitr i Hamah. Det är sedvanligt i Syrien att ställa upp karuseller i städerna under eid.
Datum Namn Lokalt namn Iakttagelser
1 januari Nyårsdagen عيد راس السنة الميلادية

‘Īd Ra’s as-Sanät al-Mīlādīyä

 
8 mars 8 mars-revolutionen - -
21 mars Mors dag عيد الأم

‘Īd al-’Umm

-
17 april Självständighetsdagen عيد الجلاء

‘Īd al-Ğalā’

Firar självständighet från Frankrike 1946
Varierar Gregoriansk påsk عيد الفصح غريغوري

‘Īd al-Fiṣḥ Ġrīġūrī

Enligt gregorianska kalendern
Varierar Juliansk påsk عيد الفصح اليوليوسي

‘Īd al-Fiṣḥ al-Yūliyūsī

Enligt julianska kalendern
1 maj Arbetardagen عيد العمال

‘Īd al-‘Ummāl

-
6 maj Martyrdagen عيد الشهداء

‘Īd ašh-Šhuhadā’

Årsdagen för avrättandet av syriska nationalister i Damaskus av turkarna.
1 augusti Arméns dag ذكرى تأسيس الجيش العربي السوري Firar upprättandet av syriska armén
6 oktober Oktoberkriget حرب تشرين التحريرية

Harb Teshreen Al-Tahririyyah

Firar oktoberkriget
25 december Jul عيد الميلاد المجيد

‘Īd al-Mīlād al-Mağīd

-
Datum följer den islamiska kalendern
Dhu-l-Hijjah 10 Eid ul-Adha عيد الأضحى

‘Īd al-’Aḍḥà

-
Shawwal 1 Eid al-Fitr عيد الفطر

‘Īd al-Fiṭr

-
Rabi' al-Awwal 12 Mawlid المولد النبوي

al-Mawlid an-Nabawī

Muhammeds födelsedag

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index of Economic Freedom 2019 N/A
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2019 174 av 180
Transparency International Korruptionsindex 2018 178 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2018 154 av 189
Global Firepower Military Strength Ranking 2019 50 av 137

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Detta är enligt den senaste folkräkningen i Syrien. Sedan Syriska inbördeskrigets utbrott har stora omflyttningar och flyktingströmmar förändrat situationen.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Syria, 15 november 2015.
  1. ^ [a b c] ”MIDDLE EAST :: SYRIA” (på engelska). Central Intelligence Agency. Arkiverad från originalet den 29 december 2017. https://web.archive.org/web/20171229122345/https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/sy.html. Läst 24 januari 2016. 
  2. ^ ”Human Development Report 2021/2022” (på engelska) ( PDF). United Nations Development Programme. sid. 284-287. https://hdr.undp.org/system/files/documents/global-report-document/hdr2021-22pdf_1.pdf. Läst 3 december 2022. 
  3. ^ ”Syrien”. Landsguiden. Arkiverad från originalet den 29 december 2015. https://web.archive.org/web/20151229183802/http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Syrien. Läst 24 januari 2016. 
  4. ^ (på engelska) The Situation of Workers of the Occupied Arab Territories. Boydell & Brewer. 2009. ISBN 9789221206309. https://books.google.se/books?id=DqIv03qWPc0C&printsec=frontcover&dq=The+situation+of+workers+of+the+occupied+Arab+territories:+report+of+the&redir_esc=y#v=snippet&q=%22The%20international%20community%20maintains%20that%20the%20Israeli%20decision%20to%20impose%20its%20laws,%20jurisdiction%20and%20administration%20in%20the%20occupied%20Syrian%20Golan%20is%20null%20and%20void%20and%20without%20international%20legal%20effect.%22&f=false. Läst 22 februari 2018 
  5. ^ ”Israel and the Occupied Palestinian Territories travel advice”. 20 juli 2009. Arkiverad från originalet den 20 juli 2009. https://web.archive.org/web/20090720052803/http://www.fco.gov.uk/en/travelling-and-living-overseas/travel-advice-by-country/middle-east-north-africa/israel-occupied. Läst 22 februari 2018. 
  6. ^ Gammer, Moshe (2004-06-25) (på engelska). The Caspian Region, Volume 2: The Caucasus. Taylor & Francis. ISBN 9780203005125. https://books.google.se/books?id=5CVBWjMAtLEC&dq=Circassian+Syria&source=gbs_navlinks_s&redir_esc=y. Läst 22 februari 2018 
  7. ^ Sassoon, Joseph (2008-11-30) (på engelska). The Iraqi Refugees: The New Crisis in the Middle-East. I.B.Tauris. ISBN 9780857719034. https://books.google.se/books?id=dYcAAwAAQBAJ&pg=PA74&lpg=PA74&dq=mandeans+syria&source=bl&ots=Rqz2q8RoZz&sig=ZwRdpAQUAPUgIgS1hQWAx6KZzcg&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjV2q2Ng7nZAhUFEVAKHZEkCc8Q6AEIZDAF#v=onepage&q&f=false. Läst 22 februari 2018 
  8. ^ https://www.nbcnews.com/id/wbna6268680#.VvkwFnlf0dU
  9. ^ ISI Confirms That Jabhat Al-Nusra Is Its Extension In Syria, Declares 'Islamic State Of Iraq And Al-Sham' As New Name Of Merged Group (archive.org)
  10. ^ ”Islamic State group defeated as final territory lost, US-backed forces say” (på brittisk engelska). 23 mars 2019. https://www.bbc.com/news/world-middle-east-47678157. Läst 6 januari 2024. 
  11. ^ Rollinger, Robert (2006-10-01). ”The Terms “Assyria” and “Syria” Again”. Journal of Near Eastern Studies 65 (4): sid. 283–287. doi:10.1086/511103. ISSN 0022-2968. https://www.journals.uchicago.edu/doi/10.1086/511103. Läst 11 juni 2022. 
  12. ^ Herodotus, The Histories, VII.63, s:History of Herodotus/Book 7.
  13. ^ Joseph, John (22 maj 2008). ”Assyria and Syria: Synonyms?” (på english) (PDF). Arkiverad från originalet den 6 juli 2013. https://www.webcitation.org/6HuPS7gNq?url=http://www.jaas.org/edocs/v11n2/JohnJoseph.pdf. 
  14. ^ Theodor Nöldeke 1881; cf. Harper, Douglas (November 2001). ”Syria”. Online Etymology Dictionary. http://www.etymonline.com/index.php?term=Syria. Läst 13 juni 2007. 
  15. ^ Robert Rollinger (2006). ”The terms "Assyria" and "Syria" again” (på engelska) (pdf). Journal of Near Eastern Studies. sid. 284-287. http://www.aina.org/articles/ttaasa.pdf. Läst 24 januari 2016. 
  16. ^ Pettinato, Giovanni. The Archives of Ebla; Gelb, I. J. "Thoughts about Ibla: A Preliminary Evaluation" in Monographic Journals of the Near East, Syro-Mesopotamian Studies 1/1 (May 1977) s. 3–30.
  17. ^ [a b] ”Landguiden: Syrien - äldre historia”. Utrikespolitiska institutet. Arkiverad från originalet den 27 september 2013. https://web.archive.org/web/20130927172726/http://www.landguiden.se/Lander/Asien/Syrien/Aldre-Historia. Läst 15 september 2013. 
  18. ^ [a b] Kornelia Kotsinas och Marie Allansson (16 oktober 2012). ”Fördjupning Syrien”. säkerhetspolitik.se. http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Syrien/Fordjupning-Syrien/. Läst 10 september 2013. 
  19. ^ ”S”. Norstedts uppslagsbok 1948. http://www.rosekamp.dk/Nordstedts_All/nordstedt_S_Text.pdf. Läst 24 januari 2016. 
  20. ^ ”Undantagslagarna hävs i Syrien”. dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/undantagslagarna-havs-i-syrien. Läst 24 januari 2016. 
  21. ^ ”Report says Syrian crackdown amounts to crimes against humanity” (på engelska). CNN. http://edition.cnn.com/2011/11/11/world/meast/syria-unrest/index.html?hpt=hp_t2. Läst 24 januari 2016. 
  22. ^ ”Oklara förutsättningar för syrisk fred”. Olof Palme International Center. Arkiverad från originalet den 29 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160129135847/http://www.palmecenter.se/nyheter/oklara-forutsattningar-for-syrisk-fred/. Läst 24 januari 2016. 
  23. ^ http://www.reuters.com/news/syria/article-rebels-foreign-support.html#[död länk]
  24. ^ ”Russia accuses US of arming Syrian rebels” (på engelska). Telegraph Media Group Limited. http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/syria/9329366/Russia-accuses-US-of-arming-Syrian-rebels.html#. Läst 24 januari 2016. 
  25. ^ Magnus Lundgren (2016). ”Mediation in Syria: initiatives, strategies, and obstacles, 2011–2016”. Contemporary Security Policy. http://www.tandfonline.com/doi/abs/10.1080/13523260.2016.1192377. 
  26. ^ [a b c] ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 29 september 2013. https://web.archive.org/web/20130929125904/http://www.regeringen.se/sb/d/2688/a/61427. Läst 1 september 2013. 
  27. ^ ”Alla syrier får permanent uppehållstillstånd”. Sveriges radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5634316. Läst 24 januari 2016. 
  28. ^ ”U.S. Weaponry Is Turning Syria into Proxy War With Russia”. The New York Times. 12 oktober 2015. http://www.nytimes.com/2015/10/13/world/middleeast/syria-russia-airstrikes.html. Läst 14 oktober 2015. 
  29. ^ ”John McCain says US is engaged in proxy war with Russia in Syria”. The Guardian. 4 oktober 2015. http://www.theguardian.com/us-news/2015/oct/04/john-mccain-russia-us-proxy-war-syria-obama-putin. Läst 17 oktober 2015. 
  30. ^ ”U.S., Russia escalate involvement in Syria”. CNN. 13 oktober 2015. http://edition.cnn.com/2015/10/13/middleeast/syria-civil-war/index.html. Läst 17 oktober 2015. 
  31. ^ ”"The Russians have made a serious mistake": how Putin's Syria gambit will backfire”. Vox. 1 oktober 2015. http://www.vox.com/2015/10/1/9434365/putin-syria-russia-mistake. Läst 26 oktober 2015. 
  32. ^ ”In Syrië dreigt nu een proxy-oorlog” (på nedeerländska). nrc.nl. Arkiverad från originalet den 3 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160203104441/http://www.nrc.nl/handelsblad/2015/10/14/in-syrie-dreigt-nu-een-proxy-oorlog-1544574. Läst 24 januari 2016. 
  33. ^ ”Russia has big ambitions, growing capabilities” (på engelska). MilitaryTimes. Arkiverad från originalet den 24 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160124154242/http://www.militarytimes.com/story/military/2015/10/05/us-russia-vladimir-putin-syria-ukraine-american-military-plans/73147344/. Läst 24 januari 2016. 
  34. ^ Syrian Refugees 2015-11-08.
  35. ^ ”Map of military control across Syria at the end of 2022 and the beginning of 2023”. web.archive.org. 14 november 2023. Arkiverad från originalet den 14 november 2023. https://web.archive.org/web/20231114081611/https://jusoor.co/en/details/map-of-military-control-across-syria-at-the-end-of-2022-and-the-beginning-of-2023. Läst 3 januari 2024. 
  36. ^ Syrien i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 13 september 2016.
  37. ^ http://exploretours.se/sv/syrien/klimat/[död länk]
  38. ^ [a b c] ”Qordoba - Translation of the Syrian Constitution Modifications 15-2-2012 | Citizenship | United States Government” (på engelska). Scribd. https://www.scribd.com/doc/81771718/Qordoba-Translation-of-the-Syrian-Constitution-Modifications-15-2-2012. Läst 27 februari 2018. 
  39. ^ LL.M., Prof. Dr. Axel Tschentscher,. ”ICL - Syria - Constitution”. www.servat.unibe.ch. http://www.servat.unibe.ch/icl/sy00000_.html. Läst 27 februari 2018. 
  40. ^ 1940-, Alianak, Sonia, (2007). Middle Eastern leaders and Islam : a precarious equilibrium. Peter Lang. ISBN 9780820469249. OCLC 137244736. https://www.worldcat.org/oclc/137244736 
  41. ^ [a b c] ”Syria (05/07)”. 28 december 2016. Arkiverad från originalet den 28 december 2016. https://web.archive.org/web/20161228143802/http://www.state.gov/outofdate/bgn/syria/85051.htm. Läst 27 februari 2018. 
  42. ^ Abdel-Latif, Omayma; Abdel-Latif, Omayma. ”Syria: Elections without Politics” (på engelska). Carnegie Endowment for International Peace. http://carnegieendowment.org/sada/21265. Läst 27 februari 2018. 
  43. ^ ”Syria clamps down on Kurd parties” (på brittisk engelska). 3 juni 2004. http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/3774055.stm. Läst 27 februari 2018. 
  44. ^ ”Syrian Arab news agency - SANA - Syria : Syria news ::”. 28 mars 2012. Arkiverad från originalet den 28 mars 2012. https://web.archive.org/web/20120328221640/http://sana.sy/eng/21/2011/04/22/pr-342711.htm. Läst 27 februari 2018. 
  45. ^ ”Syria”. Carnegie Endowment for International Peace. sid. 13. http://www.carnegieendowment.org/files/Syria_APS.doc. 
  46. ^ ”Syria (Syrian Arab Republic)” (på brittisk engelska). Arkiverad från originalet den 25 januari 2014. https://web.archive.org/web/20140125091656/http://www.law.emory.edu/ifl/legal/syria.htm. Läst 27 februari 2018. 
  47. ^ Black, Ian (26 mars 2013). ”Syrian opposition takes Arab League seat” (på engelska). the Guardian. http://www.theguardian.com/world/2013/mar/26/syrian-opposition-appeals-nato-support. Läst 27 februari 2018. 
  48. ^ [a b] ”France backs anti-Assad coalition” (på brittisk engelska). BBC News. 13 november 2012. http://www.bbc.com/news/world-middle-east-20319787. Läst 27 februari 2018. 
  49. ^ ”Obama says U.S. will recognize Syrian opposition” (på engelska). USA TODAY. https://www.usatoday.com/story/news/world/2012/12/11/al-nusra-designated-terrorists/1760755/. Läst 27 februari 2018. 
  50. ^ ”Syrien: Ny rapport avslöjar utbredd systematisk tortyr och misshandel av frihetsberövade”. Amnesty International. Arkiverad från originalet den 14 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141014071233/http://www.amnesty.se/nyheter/nyheter/37281/. Läst 24 januari 2016. 
  51. ^ mh-CD, teleSUR /. ”Syria Votes in Parliamentary Elections, Kurdish PYD Boycotts”. https://www.telesurtv.net/english/news/-Syria-Votes-in-Parliamentary-Elections-Kurdish-PYD-Boycotts-20160413-0013.html. Läst 27 februari 2018. 
  52. ^ ”Syria” (på engelska). freedomhouse.org. Arkiverad från originalet den 28 februari 2018. https://web.archive.org/web/20180228161459/https://freedomhouse.org/report/freedom-world/2017/syria. Läst 27 februari 2018. 
  53. ^ van Wilgenburg, Bonnie; van Wilgenburg, Kim; Paisner, Kathryn; van Deventer, Sander; Rooswinkel, Rogier W. (2019-04). ”Mapping the European startup landscape”. Nature Biotechnology 37 (4): sid. 345–349. doi:10.1038/s41587-019-0076-4. ISSN 1087-0156. http://dx.doi.org/10.1038/s41587-019-0076-4. Läst 3 januari 2024. 
  54. ^ Allsopp & van Wilgenburg (2019), pp. 11, 95.
  55. ^ ”A delegation from the Democratic administration of self-participate in the second conference of the el- Shahba region”. web.archive.org. 9 augusti 2016. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2016. https://web.archive.org/web/20160809175326/http://cantonafrin.com/en/news/view/1658.a-delegation-from-the-democratic-administration-of-self-participate-in-the-second-conference-of-the-el--shahba-region.html. Läst 3 januari 2024. 
  56. ^ ”Turkey's Syria offensive explained in four maps” (på brittisk engelska). 9 oktober 2019. https://www.bbc.com/news/world-middle-east-49973218. Läst 3 januari 2024. 
  57. ^ ”Syria Kurds adopt constitution for autonomous federal region”. web.archive.org. 5 oktober 2018. Arkiverad från originalet den 5 oktober 2018. https://web.archive.org/web/20181005194832/https://www.alaraby.co.uk/english/news/2016/12/30/syria-kurds-adopt-constitution-for-autonomous-federal-region. Läst 3 januari 2024. 
  58. ^ ”Assad on the offensive”. The Economist. ISSN 0013-0613. https://www.economist.com/middle-east-and-africa/2016/02/13/assad-on-the-offensive. Läst 3 januari 2024. 
  59. ^ Wladimir van Wilgenburg (21 oktober 2021). ”Catalan parliament recognizes administration in northeast Syria”. Kurdistan24. https://www.kurdistan24.net/en/story/25991-Catalan-parliament-recognizes-administration-in-northeast-Syria. Läst 3 januari 2024. 
  60. ^ [a b c] Shahvisi, Arianne (2021-07-05). ”Beyond Orientalism: Exploring the Distinctive Feminism of Democratic Confederalism in Rojava” (på engelska). Geopolitics 26 (4): sid. 998–1022. doi:10.1080/14650045.2018.1554564. ISSN 1465-0045. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14650045.2018.1554564. Läst 3 januari 2024. 
  61. ^ Şimşek, Bahar; Jongerden, Joost (2021-07-05). ”Gender Revolution in Rojava: The Voices beyond Tabloid Geopolitics” (på engelska). Geopolitics 26 (4): sid. 1023–1045. doi:10.1080/14650045.2018.1531283. ISSN 1465-0045. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14650045.2018.1531283. Läst 3 januari 2024. 
  62. ^ Burç, Rosa (2020). ”Non-territorial autonomy and gender equality: The case of the autonomous administration of north and east Syria - Rojava” (på engelska). Filozofija i drustvo 31 (3): sid. 319–339. doi:10.2298/FID2003319B. ISSN 0353-5738. https://doiserbia.nb.rs/Article.aspx?ID=0353-57382003319B. Läst 3 januari 2024. 
  63. ^ Moshe Gammer, red (2004-06-25). The Caspian Region, Volume 2. Routledge. ISBN 978-0-203-00512-5. http://dx.doi.org/10.4324/9780203005125. Läst 3 januari 2024 
  64. ^ Allsopp & van Wilgenburg (2019), pp. xviii, 112.
  65. ^ Zabad (2017), pp. 219, 228–229.
  66. ^ Mami, Fouad (2021-12-05). ”The battle for the mountain of the Kurds: self-determination and ethnic cleansing in the Afrin Region of Rojava, by Thomas Schmidinger, Trans. Michael Schiffmann, Kairos Oakland, CA, PM Press, 2019, xvii +176 pp., £13.07 (paperback), ISBN 978-1629636511”. Social Movement Studies 22 (5-6): sid. 831–832. doi:10.1080/14742837.2021.2010531. ISSN 1474-2837. http://dx.doi.org/10.1080/14742837.2021.2010531. Läst 3 januari 2024. 
  67. ^ Allsopp & van Wilgenburg (2019), pp. xviii, 66, 200.
  68. ^ ”Syria Kurds challenging traditions, promote civil marriage - ARA News”. web.archive.org. 22 februari 2016. Arkiverad från originalet den 22 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160222111444/http://aranews.net/2016/02/syria-kurds-challenging-traditions-promote-civil-marriage/. Läst 3 januari 2024. 
  69. ^ Zabad (2017), p. 219.
  70. ^ Allsopp & van Wilgenburg (2019), pp. 156–163.
  71. ^ ”PYD leader: SDF operation for Raqqa countryside in progress, Syria can only be secular - ARA News”. web.archive.org. 1 oktober 2016. Arkiverad från originalet den 1 oktober 2016. https://web.archive.org/web/20161001094203/http://aranews.net/2016/05/poyd-leader-current-sdf-operation-recapture-northern-countryside-raqqa-not-city/. Läst 3 januari 2024. 
  72. ^ [a b] Küçük, Bülent; Özselçuk, Ceren (2016-01-01). ”The Rojava Experience: Possibilities and Challenges of Building a Democratic Life”. South Atlantic Quarterly 115 (1): sid. 184–196. doi:10.1215/00382876-3425013. ISSN 0038-2876. http://dx.doi.org/10.1215/00382876-3425013. Läst 3 januari 2024. 
  73. ^ Barkhoda, Dalir. The Experiment of the Rojava System in Grassroots Participatory Democracy: Its Theoretical Foundation, Structure, and Strategies. https://www.academia.edu/30582442/The_Experiment_of_the_Rojava_System_in_Grassroots_Participatory_Democracy_Its_Theoretical_Foundation_Structure_and_Strategies. Läst 3 januari 2024. 
  74. ^ [a b] Gerber, Damian; Brincat, Shannon (2021-07-05). ”When Öcalan met Bookchin: The Kurdish Freedom Movement and the Political Theory of Democratic Confederalism” (på engelska). Geopolitics 26 (4): sid. 973–997. doi:10.1080/14650045.2018.1508016. ISSN 1465-0045. https://www.tandfonline.com/doi/full/10.1080/14650045.2018.1508016. Läst 3 januari 2024. 
  75. ^ [a b] Moberg, M.J. (2016). ”NATION-BUILDING IN ROJAVA: PARTICIPATORY DEMOCRACY AMIDST THE SYRIAN CIVL WAR”. Pathways to Peace and Security (2(51)): sid. 15–36. doi:10.20542/2307-1494-2016-2-15-36. ISSN 2307-1494. http://dx.doi.org/10.20542/2307-1494-2016-2-15-36. Läst 3 januari 2024. 
  76. ^ Tadros, Mariz (2016-05-25). ”Glossary - Ruptures and Ripple Effects in the Middle East and Beyond”. IDS Bulletin 47 (3). doi:10.19088/1968-2016.148. http://dx.doi.org/10.19088/1968-2016.148. Läst 3 januari 2024. 
  77. ^ ”Biden-Harris Should Lead on Women’s Rights and Help End Syrian Conflict” (på engelska). Council on Foreign Relations. https://www.cfr.org/blog/biden-harris-should-lead-womens-rights-and-help-end-syrian-conflict. Läst 3 januari 2024. 
  78. ^ The Kurdish Project (20 maj 2016). ”The History of Kurdish Language in Rojava” (på amerikansk engelska). The Kurdish Project. https://thekurdishproject.org/history-kurdish-language-rojava/. Läst 3 januari 2024. 
  79. ^ Knapp, Michael. Introduction. Pluto Press. sid. xxiii–xxvii. http://dx.doi.org/10.2307/j.ctt1gk07zg.6. Läst 3 januari 2024 
  80. ^ ”Rojava's Sustainability and the PKK's Regional Strategy | The Washington Institute” (på engelska). www.washingtoninstitute.org. https://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/rojavas-sustainability-and-pkks-regional-strategy. Läst 3 januari 2024. 
  81. ^ SİVRİKAYA, Halil Atilla (2019-11-13). ”REFLECTIONS OF THE ARAB SPRING TO THE ARABIC LANGUAGE IN SYRIA: PYD/YPG CASE”. Güvenlik Bilimleri Dergisi 8 (2): sid. 329–357. doi:10.28956/gbd.646356. ISSN 2147-2912. http://dx.doi.org/10.28956/gbd.646356. Läst 3 januari 2024. 
  82. ^ ”World Council of Arameans [Syriacs - Kurdish PYD-YPG Shamelessly Terrorizes Christian Churches In Northeast Syria”]. wca-ngo.org. https://wca-ngo.org/wca-news/press-releases/656-kurdish-pyd-ypg-shamelessly-terrorizes-christian-churches-in-northeast-syria. Läst 3 januari 2024. 
  83. ^ Lyse Mauvais (22 juli 2021). ”Authoritarian tendencies mar the AANES’ quest for recognition” (på amerikansk engelska). Syria Direct. https://syriadirect.org/authoritarian-tendencies-mar-the-aanes-quest-for-recognition/. Läst 3 januari 2024. 
  84. ^ ”In northeastern Syria, Arab tribes rebel against the domination of Kurdish forces” (på engelska). Le Monde.fr. 10 september 2023. https://www.lemonde.fr/en/international/article/2023/09/10/in-northeastern-syria-arab-tribes-rebel-against-the-domination-of-kurdish-forces_6131482_4.html. Läst 3 januari 2024. 
  85. ^ ”Recruitment of children by armed groups in Syria is on the rise, even as fighting subsides” (på engelska). AP News. 28 juni 2023. https://apnews.com/article/syria-child-recruitment-d4d48148e0b04e5649aa43f540988ace. Läst 3 januari 2024. 
  86. ^ ”Syria: 'We had nowhere to go' - Forced displacement and demolitions in Northern Syria” (på engelska). Amnesty International. https://www.amnesty.org/en/documents/mde24/2503/2015/en/. Läst 3 januari 2024. 
  87. ^ Knapp, Michael; Jongerden, Joost (2016-10-06). ”Communal Democracy: The Social Contract and Confederalism in Rojava”. Comparative Islamic Studies 10 (1): sid. 87–109. doi:10.1558/cis.29642. ISSN 1743-1638. http://dx.doi.org/10.1558/cis.29642. Läst 3 januari 2024. 
  88. ^ Tadros, Mariz (2016-05-25). ”Glossary - Ruptures and Ripple Effects in the Middle East and Beyond”. IDS Bulletin 47 (3). doi:10.19088/1968-2016.148. http://dx.doi.org/10.19088/1968-2016.148. Läst 3 januari 2024. 
  89. ^ John Pike. ”Syria – Overview”. Globalsecurity.org. http://www.globalsecurity.org/military/world/syria/overview.htm. Läst 30 januari 2013. 
  90. ^ ”Syria increasing efforts to build up military after substantial loses”. South China Morning Post. 29 december 2014. http://www.scmp.com/news/world/article/1670515/syria-increasing-efforts-build-military-after-substantial-loses. Läst 29 december 2014. 
  91. ^ ”Rebels 'take control of key north Syria airbase'”. BBC. 11 januari 2013. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-20984142. Läst 11 januari 2013. 
  92. ^ Anne Barnard (11 januari 2013). ”Syrian Rebels Say They Seized Helicopter Base in the North”. The New York Times. http://www.nytimes.com/2013/01/12/world/middleeast/syria-war-developments.html. Läst 12 januari 2013. 
  93. ^ ”BBC News - Syria conflict: Islamic State seizes Tabqa airbase”. BBC News. http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-28918792. Läst 13 februari 2015. 
  94. ^ [a b c d e] "Life and death in Syria". bbc.co.uk. Läst 12 september 2016. (engelska)
  95. ^ ”Syria sees tourist numbers leap 40%” (på engelska). The National. https://www.thenational.ae/business/travel-and-tourism/syria-sees-tourist-numbers-leap-40-1.583832. Läst 21 februari 2018. 
  96. ^ [a b c] 0. ”Conflict decimates Syria tourism: official report”. www.alarabiya.net. http://www.alarabiya.net/articles/2012/08/29/235010.html. Läst 21 februari 2018. 
  97. ^ ”Minister: Syria war costs tourism industry $1.5 billion” (på engelska). english.alarabiya.net. http://english.alarabiya.net/en/business/economy/2013/09/30/Minister-Syria-war-costs-tourism-industry-1-5-BN.html. Läst 21 februari 2018. 
  98. ^ ”Tehran extends a lifeline to Damascus through religious tourism - Syrian Economic Forum | Syrian Economic Forum”. 20 september 2016. Arkiverad från originalet den 20 september 2016. https://web.archive.org/web/20160920221008/http://www.syrianef.org/En/2015/09/tehran-extends-a-lifeline-to-damascus-through-religious-tourism/. Läst 21 februari 2018. 
  99. ^ Porter, Lizzie (4 februari 2016). ”It's 'happy holidays in Syria' according to the Assad regime” (på brittisk engelska). The Telegraph. ISSN 0307-1235. http://www.telegraph.co.uk/travel/destinations/middle-east/syria/articles/Its-happy-holidays-in-Syria-according-to-the-Assad-regime/. Läst 21 februari 2018. 
  100. ^ ”World Bank Open Data”. World Bank Open Data. https://data.worldbank.org/. Läst 6 januari 2024. 
  101. ^ Taub, Ben (2 november 2013). ”War Tourists Flock to Syria’s Front Lines” (på engelska). The Daily Beast. https://www.thedailybeast.com/articles/2013/11/02/war-tourists-flock-to-syria-s-front-lines. Läst 21 februari 2018. 
  102. ^ Kamin, Debra. ”The Rise of Dark Tourism” (på amerikansk engelska). The Atlantic. https://www.theatlantic.com/international/archive/2014/07/the-rise-of-dark-tourism/374432/. Läst 21 februari 2018. 
  103. ^ ”War tourists pose for photos in front of Syrian town besieged by ISIS”. Mail Online. http://www.dailymail.co.uk/news/article-2783682/Postcard-frontline-War-tourists-pose-photos-Syrian-town-siege-ISIS-hit-U-S-airstrikes.html. Läst 21 februari 2018. 
  104. ^ ruaa-jazaeri (14 januari 2020). ”2,200 tourism facilities put into service in 2019, arrivals reach 2.4 million” (på amerikansk engelska). Syrian Arab News Agency. https://sana.sy/en/?p=182587. Läst 3 januari 2024. 
  105. ^ nagham alnajjar (5 januari 2023). ”١١.١ مليار أرباح فنادق وزارة السياحة.. مرتيني لـ "الوطن": ١.٨ مليون قدموا إلى سورية في ٢٠٢٢” (på arabiska). الوطن أون لاين. https://www.alwatanonline.com/%D9%A1%D9%A1-%D9%A1-%D9%85%D9%84%D9%8A%D8%A7%D8%B1-%D8%A3%D8%B1%D8%A8%D8%A7%D8%AD-%D9%81%D9%86%D8%A7%D8%AF%D9%82-%D9%88%D8%B2%D8%A7%D8%B1%D8%A9-%D8%A7%D9%84%D8%B3%D9%8A%D8%A7%D8%AD%D8%A9-%D9%85/. Läst 3 januari 2024. 
  106. ^ Editor1 (27 december 2023). ”«السياحة» تودع 2023 وهي راضية ... مليونا عربي وأجنبي قدموا إلى سورية هذا العام.. و٣٦٠ ألف نزيل في الفنادق قضوا 1.7 مليون ليلة فندقية” (på arabiska). صحيفة الوطن. https://alwatan.sy/archives/373509. Läst 3 januari 2024. 
  107. ^ Centre, UNESCO World Heritage. ”Syrian Arab Republic - UNESCO World Heritage Centre” (på engelska). whc.unesco.org. http://whc.unesco.org/en/statesparties/sy. Läst 21 februari 2018. 
  108. ^ AFP (29 augusti 2012). ”Conflict decimates Syria tourism: official report”. Al-Arabiya News (Al Arabiya Network). 
  109. ^ bleeker. ”History and modernity in the Syrian town of Aleppo”. www.historische-aleppo-seife.de. http://www.historische-aleppo-seife.de/engl_history.html. Läst 21 februari 2018. 
  110. ^ ”موقع حلب - مخططات "حلب" التنظيمية عبر التاريخ”. www.esyria.sy. http://www.esyria.sy/ealeppo/index.php?p=stories&category=misc&filename=201009251220032. Läst 21 februari 2018. 
  111. ^ malek. ”خمسة مشاريع ترميم وتأهيل في مدينة بصرى الشام” (på arabiska). S A N A. https://sana.sy/?p=1891160. Läst 8 januari 2024. 
  112. ^ ”Do come back”. The Economist. ISSN 0013-0613. https://www.economist.com/middle-east-and-africa/2010/06/03/do-come-back. Läst 6 januari 2024. 
  113. ^ Diego Gómez Pickering (28 februari 2012). ”El Levante y América Latina. Una bitácora de Latinoamérica en Siria, Líbano, Jordania y Palestina” (på spanska). Distintas Latitudes. https://distintaslatitudes.net/archivo/el-levante-y-america-latina-arabe-con-acento-espanol-una-bitacora-de-latinoamerica-en-siria-libano-jordania-y-palestina. Läst 6 januari 2024. 
  114. ^ ”damascus-online.com”. Arkiverad från originalet den 29 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070629140906/http://www.damascus-online.com/se/geo/golan_heights.htm. 
  115. ^ ”Golan Heights”. Tiscali.co.uk. Arkiverad från originalet den 27 maj 2006. https://web.archive.org/web/20060527202928/http://www.tiscali.co.uk/reference/encyclopaedia/hutchinson/m0003982.html. 
  116. ^ "Syria". citypopulation.de. Läst 12 september 2016.
  117. ^ ”SESRIC - Statistical, Economic and Social Research and Training Centre for Islamic Countries”. 13 maj 2013. Arkiverad från originalet den 13 maj 2013. https://web.archive.org/web/20130513184758/http://www.sesrtcic.org/oic-member-countries-infigures.php?c_code=50&cat_code=8. Läst 23 februari 2018. 
  118. ^ ”Syria” (på engelska). Wikipedia. 2018-02-22. https://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Syria&oldid=827123452. Läst 23 februari 2018. 
  119. ^ ”SESRIC - Statistical, Economic and Social Research and Training Centre for Islamic Countries” (på engelska). www.sesrtcic.org. http://www.sesrtcic.org/oic-member-countries-infigures.php?c_code=50&cat_code=8. Läst 23 februari 2018. 
  120. ^ ”Public Universities”. archive.is. 5 augusti 2012. Arkiverad från originalet den 5 augusti 2012. https://archive.is/20120805072653/http://www.mohe.gov.sy/new/index.php?page=show&ex=2&dir=docs&lang=2&ser=1&cat=1168&ref=home. Läst 27 mars 2018. 
  121. ^ ”Higher education in Syria | SPHERE” (på engelska). supporthere.org. Arkiverad från originalet den 27 mars 2018. https://web.archive.org/web/20180327212113/http://supporthere.org/page/higher-education-syria. Läst 27 mars 2018. 
  122. ^ ”Damascus University” (på engelska). Top Universities. 8 december 2012. https://www.topuniversities.com/universities/damascus-university/undergrad. Läst 27 mars 2018. 
  123. ^ ”Nizar Qabbani” (på engelska). obo. https://www.oxfordbibliographies.com/display/document/obo-9780195390155/obo-9780195390155-0272.xml. Läst 6 januari 2024. 
  124. ^ ”Blocking of Syrian television is justified” (på engelska). The National. http://www.thenational.ae/thenationalconversation/comment/blocking-of-syrian-television-is-justified. Läst 24 januari 2016. 
  125. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 4 mars 2021. https://web.archive.org/web/20210304112450/https://www.newser.com/. Läst 3 november 2012. 
  126. ^ ”The Arab Nationalist Show-Stopper - New Matilda” (på amerikansk engelska). New Matilda. 13 april 2011. https://newmatilda.com/2011/04/13/arab-nationalist-show-stopper/. Läst 21 februari 2018. 
  127. ^ ”Hit soap calls Gaza faithful from evening prayer for a nightly dose of nostalgia” (på engelska). www.scotsman.com. https://www.scotsman.com/news/world/hit-soap-calls-gaza-faithful-from-evening-prayer-for-a-nightly-dose-of-nostalgia-1-695556. Läst 21 februari 2018. 
  128. ^ ”Drinking Arak - A Gourmet Ritual in the Middle East” (på engelska). Arab America. 3 januari 2018. https://www.arabamerica.com/drinking-arak-gourmet-ritual-middle-east/. Läst 28 november 2020. 
  129. ^ Abdulrahim, Raja (11 september 2023). ”With Straws, Gourds and Tea in Tow, Syrians Spread Their Love of Mate” (på amerikansk engelska). The New York Times. ISSN 0362-4331. https://www.nytimes.com/2023/09/11/world/middleeast/yerba-mate-tea-syria.html. Läst 3 januari 2024. 
  130. ^ Sulaiman, Naji; Pieroni, Andrea; Sõukand, Renata; Whitney, Cory; Polesny, Zbynek (2021). ”Socio-Cultural Significance of Yerba Maté among Syrian Residents and Diaspora”. Economic Botany 75 (2): sid. 97–111. doi:10.1007/s12231-021-09523-6. ISSN 0013-0001. PMID 34522052. PMC: 8431956. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/34522052/. Läst 3 januari 2024. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]