Tåg i London

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Kings Cross
Victoria Station

London är en mycket viktig järnvägsknut och en av de viktigaste i Europa.

Olika tågtyper[redigera | redigera wikitext]

Fjärrtåg[redigera | redigera wikitext]

London har inte en station utan flera och många av dessa är mycket stora. Varje station har hand om tågtrafiken i olika riktningar. Det finns elva start/slutstationer i centrala London, dessa är Marylebone, Paddington, Euston, S:t Pancras, King's Cross, Liverpool Street, London Bridge, Charing Cross, Cannon Street, Waterloo och Victoria.

Pendeltåg[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Londons pendeltåg

Londons pendeltåg består av lokala tåg på det brittiska järnvägsnätet med olika operatörer.

London Overground[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: London Overground

En ny metro, eller stadsbana - the Overground har de senaste åren börjat ta f.d. lokalbanor och hela f.d tunnelbanelinjen East London line (Shoreditch - New Cross/New Cross Gate) i anspråk. Syftet med the Overground är inte transport mellan förstäder och centrala London, utan att komplettera tunnelbanan främst söder om Themsen. Samt skapa en yttre motsvarighet till tunnelbanans Overground, så att alla resor mellan norra och södra eller östra och västra London inte behöver ske genom användande av den ofta överfulla tunnelbanan. Man har av samma anledning byggt en helt ny tåglinje från Londons största internationella flygplats Heathrow direkt till Paddington trots att tunnelbanans Piccadilly Line servat flygplatsens båda tunnelbanestationer sedan 1960-talet. Endast om man skall till närheten av Paddington sparar man tid, men Heathrow-express är i huvudsak byggt för att avlasta tunnelbanan.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Storbritannien var det första land som satsade på järnvägar och redan kring 1875 fanns ett välutvecklat järnvägsnät, och det var många olika järnvägsbolag som skötte såväl byggandet som driften av järnvägarna. Därav att antalet stationer särskilt i London är stort. Varje bolag hade sin huvudstation i London (eller i andra delar av nationen). Ett bra exempel, synligt än i dag från denna tid, var hur det järnvägsbolag som satsat på södra och sydvästra England och som hade Waterloo station som sin ändstation i London - för att inte tappa kunder tvingades bygga den linje som till och från ingått i Londons nuvarande tunnelbanenät - "Waterloo and City line", vilken byggdes som direkt service för de många av sina passagerare som arbetade på kontor i "the city".

Efter att den brittiska samlingsregeringen upplösts och parlamentsval utlysts vann Labour och Clement Attlee makten med stor majoritet strax efter krigsslutet 1945. Nu nationaliserades den brittiska järnvägstrafiken som British Rail från 1948. Ett system som först under de konservativa premiärministrarna Margret Thatcher och John Major började luckras upp och British Rail gick i graven. När "The New Labour" under Tony Blair och Gordon Brown fick makten 1997 återförstatligades delar av järnvägsnätet, bland annat efter en rad hemska järnvägsolyckor på 1990-talet. Ett samlingsnamn för järnvägen idag är National Rail och innefattar bland annat ett gemensamt biljettsystem för de olika privata aktörerna.