Tarotkortlek

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet "Tarot" leder hit. För den finländska heavy metal-gruppen, se Tarot (musikgrupp).

En tarok-kortlek (svensk benämning sedan 1500-talet) eller tarotkortlek (svensk benämning sedan 1980-talet) är en kortlek som används för att spela sällskapsspel och spådomskonst.

Nutida tarotkortlekar[redigera | redigera wikitext]

Speltarotkortleken[redigera | redigera wikitext]

Den nutida speltarotkortleken innehåller, precis som i "en vanlig svensk kortlek", med 52 kort, som mer officiellt kallas den fransk-engelska kortleken, de fyra färgerna spader, hjärter, ruter och klöver. Alla kort som finns i en fransk-engelsk 52-kortslek (utan jokrar), finns med i en tarotkortlek. Dessutom finns det:

  • en riddare (värd mer än knekten, men mindre än damen) i var och en av de fyra färgerna
  • en "specialfärg" med 21 trumfkort, som är högre än alla kort, oavsett valör, i alla andra färger, och har ett inbördes värde från 1 till 21
  • ett ensamt kort (på franska kallas "l'excuse" eller "le fou") som har vissa likheter med 52-kortslekens joker, men ändå inte används riktigt på samma sätt.

( 52 ("vanlig" kortlek) + 4 (riddare) + 21 (trumfkort) + 1 ("l'excuse") = 78 ) Tarotkortleken har alltså totalt 78 kort.

Tarotkortlekar för spådomar och andra ockulta ändamål[redigera | redigera wikitext]

(Wikipedia: Det om de spanska färgerna på korten borde jag inte tagit bort, går det att ordna?)

I varje färg finns fyra klädda kort: Kung (K), Dam (D), Riddare (R)/Prins/Kavall och Page (P)/Prinsessa/Knekt. Varje färg innehåller också 10 nummerkort numrerade 1-10. Tarotkortleken har också 22 stycken extra trumfkort som, sedan publiceringen av Paul Christians Historie de la Magie (1870), tillsammans kallas för arcana major eller stora arkana.

Det finns också andra varianter av tarotkortlekar som skiljer sig åt i sammansättning, men den med 22 tilläggskort är idag standard. Trumfkorten har olika motiv, som många människor bosatta utanför den europeiska kontinenten, kanske främst förknippar tarotkortleken med. Lägst är Narren, högst är Världen. Andra exempel: Lyckans hjul, Rättvisan, Döden, Djävulen, Yttersta domen och De älskande.

Det finns flera olika "specialtarotkortlekar", tillverkad i uttalat syfte att användas för spådom och liknande. En känd sådan är Rider-Waite-Smith-kortleken, som gavs ut första gången 1909 (enligt engelska Wikipedia) eller 1910 (enligt franska Wikipédia), och som fortfarande ges ut. Det speciella med denna tarotkortlek är att inte bara trumfkorten, utan vart och ett av alla de 78 korten i leken, har egna bilder.

Stora arkanans 22 kort.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Man vet inte exakt när den skapades, men det rör sig om tidsperioden 1420-1450, och det skedde i norra Italien. Det finns belägg för kortlekar med 52 kort långt tidigare, men tarokleken tillkom genom att en fjärde honnör lades till i varje svit, och att en separat trumf-svit om 22 kort lades till.

Historiskt hade tarotkortleken 22 trumfkort med varsin bild med ett eget motiv. Kortet som idag har en sorts särställning, "l'excuse", även kallat "le fou" (dåren) fanns alltså inte, men en "dåre" eller något liknande kan förekomma som motiv på det lägsta trumfkortet. Det finns traditoner för vilket motiv som ska finnas på de olika korten, men dels har dessa traditioner varierat under olika tider och på olika platser, dels har det tillverkats det kortlekar med trumfkorten med motiv med en blandning av grekiska gudar, politiska makthavare etc. Senare har det tryckts nya kortlekar, med mindre provokativa motiv, för att ännu senare ge plats åt nya versioner av tarotkort med då aktuella politiska budskap o.s.v. (Det har även funnits fransk-engelska kortlekar ("vanliga" med 52 kort) där de klädda korten (knekt, dam och kung) i de olika färgerna, fått föreställa bibliska personer, grekiska gudar, fiktiva personer och kungar ur verklighetens historia, allt blandat i samma kortlek.)

De olika kortlekarna fick ofta namn efter var de tillverkats, eller troddes ha tillverkats, t.ex. tarot från Marseille, tarot från Bologna, tarot från Besançon, sisiliansk tarot och Roen-Bryssel tarot, även kallad belgisk tarot.

Ursprungligen var tarotkortens fyra färger ofta i de spanska kortfärgerna: bägare, mynt, stav och svärd, eller de "italienska" (numera främst tyska) färgerna: ekollon, hjärta, löv och bjällra (framför allt i östra Europa). Tarotkort i de fransk-engelska färgerna (klöver, hjärter, spader och ruter) började tillverkas i Tyskland på 1700-talet. De första sådana kortlekar hade olika djur som motiv på trumfkorten. Därför kallas de djurtarot.

Den kortlek som används för spel idag, kallas "nya tarot" eller "borgartarot". Den tillverkades av kortmakare C.L.Wüst i Frankfurt någon gång under 1800-talet. Även den använder de fransk-engelska färgerna. Motiven på trumfkorten är söta bilder, av personer i Europas övre borgarklass på 1800-talet, i färd med olika sociala aktiviteter typiska för sin tid och klass, därav namnet "borgartarot".

Ytterligare en viktig person i tarotkortens historia är Jean-Baptiste Camoin. I Marseille runt år 1880, började han sälja en tarotkortlek han anpassat för industriell tillverkning.

Sedan 1750-talet (Bologna) har spådomstroende ansett att tarotkorten bär på särskilda magiska eller symboliska innebörder.

Spådom[redigera | redigera wikitext]

Idag förknippas tarotkort framförallt med spådom, meditation och reflektioner, trots att syftet med denna lek (precis som med alla kortlekar) ursprungligen var att spela spel. Idén att spå i tarotkorten härstammar från 1700-talet och bruket lever kvar än idag. Den förste person som nämner spådom med tarotkort är schweizaren Antoine Court de Gébelin (1719-1784) i hans bok Le Monde primitif från 1773-1784.[källa behövs]

Spel[redigera | redigera wikitext]

Trots alla myter om spådom och ockultism spelas än idag kortspel med tarotkortlek i vissa europeiska länder. De spel som spelas är speciellt avpassade för tarotkortleken, men kan med vissa modifieringar även spelas med vanlig standardkortlek. Exempel på tarotkortspel är Scarto, Le Jeu de Tarots, Triomphe forcée och Tapp tarock.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]