Telefon

Från Wikipedia
Version från den 6 januari 2018 kl. 13.05 av B Lemeux (Diskussion | Bidrag) (førvirrende: * Snabbtelefon)
För filmen med titeln Telefon, se Telefon (film).
Telefon
Alexander Graham Bell, här ringande det första telefonsamtalet från New York till Chicago 1892.
Information
Användningsområdekommunikation
Utvecklad1865, av Innocenzo Manzetti [1]
Patenterad7 mars 1876, av Alexander Graham Bell [2]
Årligen sålda världen1 806 964 700 mobiltelefoner (2013[3]), varav 57,6% smartphones

En telefon (av grekiskans tēʹle, ’fjärran’, och phōnēʹ, ’röst’ eller ’ljud’[4]) är en apparat för telefoni - överföring av samtal via telekommunikationsnät eller datakommunikationsnät mellan vanligtvis två, ibland flera, samtalsparter. De första telefonerna introducerades på 1870-talet, och de första 100 åren fanns i stort sett bara en typ av telefoner, fast telefon, där apparaten är uppkopplad via teleledning till nätet. De senaste 30-40 åren har en mängd nya telefontyper introducerats, då tekniker, främst radioteknik, möjliggjort nya sätt att få telefonen anknuten till nätet. Mobiltelefoni är numera vanligare än fast telefoni i Sverige.[5] Även i världen i stort dominerar mobiltelefoni, speciellt har utvecklingen av mobiltelefonanvändningen varit kraftig i områden som tidigare saknat nät för fast telefon.[6]

De första telefonapparaterna

Ericssons taxen från 1892
En svensk telefon från 1896

Telefonen uppfanns av italienamerikanen Antonio Meucci som konstruerade den första telefonen omkring 1849. Den demonstrerades 1860 för en italienskspråkig tidning i New York. Han ansökte om patent för sin teletrofono den 28 december 1871, men i brist på pengar förmådde han inte betala för ansökan. Vid den tidpunkten försörjde han sig och familjen med socialbidrag och hans fru lär ha sålt hans apparater för att få in pengar.

Johann Philipp Reis hade 1860-1861 lyckat överföra toner och melodier samt enstaka ord, men lyckades aldrig överföra fullt tydbart tal med sin telefon. Elisha Gray konstruerade 1874 ett slags musikalisk telefon eller elektroharmonisk telegraf. Han var dock tvungen att förbättra sin uppfinning och då han 14 februari 1876 inlämnade sin patentansökan hade Bell kort dessförinnan inlämnat sin patentansökan.[7]

Alexander Graham Bell beviljades 7 mars 1876 patentet och fick i många år äran för uppfinningen. Meucci försökte hävda sin rätt fram till sin död 1889, då de juridiska processerna avstannade helt. Patentet upphörde i januari 1993 och den 15 juni 2002 erkände amerikanska representanthuset (amerikanska kongressens resolution 269) Meucci som uppfinnare av telefonen.

Till skillnad från Reis och övriga föregångare arbetade Bell med undulerande elektriska strömmar. I sitt ursprungliga patent hade Bell en kontinuerlig batteriström stående i ledningen och vid hörmembranen fäst en platinatråd nedsänkt i en svavelsyrehaltig vätska för att på så sätt få fram membranens svängningar. I sina senare patent 1876 och 1877 tog Bell bort dessa och gav telefonen den utformning den sedan huvudsakligen kom att ha under de närmaste 100 åren. Mottagare och sändare hade ursprungligen samma utformning, men lämnade alldeles för svaga strömmar för att telefonering skulle vara möjligt några längre sträckor, och man övergick därefter till en batterimatad mikrofon att tala i.[8]

År 1892 kom L.M. Ericssons skelettapparat, även kallad taxen för sitt utseendes skull. Den officiella beteckningen är: Nr 375/AC 110GPO No 16. Det patent som Ericsson erhöll, avsåg idén att låta de permanentmagneter, som behövdes för vevinduktorn, samtidigt utgöra apparatens ben. "Taxen" var världens första bordstelefon med handmikrotelefon, det vill säga hörtelefon och mikrofon i ett stycke. Apparaten blev en omedelbar nationell och internationell framgång för företaget och producerades i över 40 år.

Olika typer av telefoner

Bakelittelefonen svensk standardtelefon 1931-1947
Ericssons Dialog från 1962.
Ericofonen – lur och apparat i samma enhet
Diavox svensk standardtelefon 1978-1989
Trådlös telefon
Mobiltelefoner 2007.

Bild(video)telefon

Se även: Videokonferens

Rösttelefoner där apparaterna överför ljud (rösten) var länge den enda typen av telefon. Redan på 1950-talet började man experimentera med bildtelefoner, där sändare och mottagare skulle kunna se varandra. Bilder kräver väldigt mycket mer överföringskapacitet (bandbredd) än vad dåtidens telefoninät kunde erbjuda, till acceptabel kostnad och kvalitet, och det blev därför inte kommersiellt gångbart. Även när tekniken gav bättre möjligheter på 1990-talet visade det sig att behovet av att se varandra sällan motiverade de högre kostnaderna.

Apparater för videotelefoni var tidigare oftast en egen dedikerad utrustning, till exempel en videokonferensutrustning. Numera är det vanligare med en persondator med ansluten videokamera eller en kamerautrustad mobiltelefon.

Fast telefon

Den traditionella fasta telefonen består av en apparatdel och en handmikrotelefon, vanligen kallad telefonlur, och har i princip varit oförändrad genom tiderna. Som alternativ fanns till exempel Ericofonen där apparaten rymmer både mikrofon och hörtelefon. Den fasta telefonen finns väggmonterad eller bordsplacerad. Telefonen räknas som fast eftersom dess nätdel har förbindelse med uttag genom sladd. Strömkälla är vanligtvis det anslutna telefonnätet.

Telefonluren i den vanliga fasta telefonen är kopplad till apparaten med en sladd. Luren innehåller mikrofon och hörtelefon. Apparaten har funktion för att kunna ringa upp andra abonnenter och elektronik för att koppla ihop telefonen med nätet.

Varianter av fasta telefoner är till exempel konferenstelefonen som består av en högtalardel och olika varianter av mikrofoner som möjliggör att flera personer i samma rum kan prata med och lyssna på samtalet.

Trådlös telefon

Trådlös telefon är en telefonenhet som med radiovågor är uppkopplad till en apparat som har fast anknytning till nätet. Avstånden mellan telefonen och apparaten kunde tidigare inte vara längre än några tiotals meter. Nu, 2012 finns det trådlösa telefoner som klarar mellan 20 och 200 meter i optimal miljö utan problem. Det som sätter begränsningen för de flesta system med trådlösa telefoner är byggnader, miljö och basstationens placering.

Vanligaste förekommande bärarteknologin i Europa är DECT.

Mobiltelefon

Huvudartikel: mobiltelefoni

En mobiltelefon motsvarar tekniskt en radiotelefon, men istället för att telefonerna skulle vara i radioförbindelse med varandra håller de kontakt med basstationer, som i sin tur är anslutna till det fasta publika telefonnätet. På så sätt kan en mobiltelefon användas som traditionella telefoner. Nyare mobiltelefoner använder digitalteknik för kontakten med basstationen, och har därför en inbyggd dator, vilket gör det enklare att överföra data utöver själva samtalet (SMS, videosamtal etc.). Radiolänken har dock begränsad kapacitet.

IP-telefoni

Fördjupning: IP-telefoni

Det blev under tidigt 2000-tal mer och mer populärt med IP-telefoni, där signalerna skickas via en Internet-anslutning. För dem som har en fast avgift för anslutningen och inte betalar för trafiken blir själva samtalen då gratis. Nackdelen med tekniken är att de privata anslutningarna inte är säkrade för till exempel strömavbrott på samma sätt som de traditionella telefonanslutningarna, att trafik till nödnummer inte nödvändigtvis fungerar som förväntat och att det kan uppstå flaskhalsar som medför usel samtalskvalitet.

Många operatörer erbjuder IP-telefoni till en lägre kostnad än vanlig telefoni, ofta utan synliga skillnader för kunden. Genom att använda en dator eller särskild IP-telefon kan man välja operatör oberoende av hur man är kopplad till Internet. Vid sidan av den standardiserade IP-telefonin finns Skype, som använder egna protokoll för förbindelserna.

Andra typer av telefoner

Porttelefon används i fastigheter för att kommunicera mellan en oftast väggfast telefon i porten och de boende i bostäderna.

Digital telefoni

De allmänna telefonnätverken har gradvis utvecklats mot digital telefoni vilket har förbättrat kapaciteten och kvaliteten på nätverken. End-to-end analoga telefonnätverk modifierades först under det tidiga 1960-talet genom att uppgradera överföringsnätverken. Med senare tekniker som SONET och fiberoptiska överföringsmetoder avancerade digital överföring vidare. Även om analoga system fortsatte att användas, gjorde de digitala systemen det möjligt att kraftigt öka antalet kanaler som kunde multiplexas i varje enskilt överföringsmedium. Ännu idag förblir slutinstrumenten analoga på många plaster men de analoga signalerna konverteras typiskt sett vid samlingspunkterna. DLC-teknik används ofta, vilket placerar det digitala nätverket ständigt närmare kunden och de analoga looparna förskjuts till historisk status.

Tekniken i telefonen

De första telefonerna var elektromagnetiska, där ljudvågor fick sätta ett membran i svängning. Detta skapade en växelström, som sedan överfördes till en hörtelefon i den mottagande telefonen via två trådar. Där började ett membran svänga, i takt med växelströmmen, och skapade åter ljudvågor.

De följande telefonerna hade en kolkornsmikrofon istället. Där skapades växelströmmen genom att likström fick passera genom kolkornen. Membranet fick då kolkornen att göra varierande kontakt med varandra. Detta skapade ett varierande motstånd i kretsen. Signalerna skickades sedan vidare till den mottagande telefonen och omvandlades till ljud i membranet.

Uppringningsanordningen var i början enkelt uppbyggd. Abonnenten vevade på en induktor (generator) som alstrade växelström. Denna ström fick en ringklocka att ljuda i en annan telefon, eller i en telefonväxel. Den anropade abonnenten eller telefonisten svarade. Hos telefonisten begärde man önskat nummer, och sedan gjorde telefonisten uppkopplingen av samtalet genom att mekaniskt koppla ihop den uppringande med den uppringda. Efter avslutat samtal lade de två abonnenterna tillbaka lurarna i deras viloläge, och den anropande vevade återigen på induktorveven. Då fick telefonisten slutsignal och kunde bryta förbindelsen. Fingerskivan — familjärt kallad "petmoj" — som kom i och med automatväxlarna skickade sifferimpulser genom att göra avbrott i likströmmen som levererades av telefonstationens centralbatteri som mikrofonström. Impulserna styrde sedan den automatiska telefonväxeln som kopplade samtalen.

Tonsignalering var nästa sätt att slå ett nummer. Detta sker genom att tonsignaler med olika frekvenser parvis sänds över ledningen. Varje frekvenspar motsvarar en siffra. Detta styr idag elektroniska växlar.

Sekretessknapp

Sekretessknapp är en funktion på vissa telefoner som används för att tillfälligt koppla bort telefonens mikrofon utan att bryta samtalet. Då blir det möjligt att ha ett samtal med någon närvarande i rummet eller i en annan telefon utan att det förs vidare i det samtal som man tillfälligt kopplat bort.

Se även

Källor

Externa länkar