Terrängbil m/42 KP

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skp m/42
Armoured car, Army Museum Stockholm.jpg
SKP från 1980-talet vid Armémuseum i Stockholm.
Produktionshistoria
Tillverkare Scania-Vabis
Specifikationer
Vikt 8 500 kg
Längd 6,90 m
Bredd 2,30 m
Höjd 2,90 m
Besättning 3
Passagerare 7

Pansar 8-20 mm
Primär beväpning 2 st 8 mm Ksp m/36
Ersatta med 2 st 7.62mm Ksp 58
Sekundär beväpning 6 st rökkastare
Motor Scania 402/1
4-cylindrig bensin
115 hk
Hastighet 70 km/h (väg)
35 km/h (terräng)
Vkp m/42
Terrängbil m42 VKP Malmköping 07.08.03.jpg
Typ Pansarbil
Produktionshistoria
Tillverkare Volvo
Specifikationer
Vikt 8 500 kg
Längd 6,85 m
Bredd 2,33 m
Höjd 2,80 m
Besättning 3
Passagerare 16

Pansar =8-20 mm
Primär beväpning 2 st 8 mm Ksp m/36
Motor Volvo FET
6-cylindrig bensin
105 hk
Växellåda Volvo D-8
Upphängning Stela axlar med halvelliptiska bladfjädrar
Bränslekapacitet 120 liter
Hastighet 70 km/h (väg)

Terrängbil m/42 KP, ofta kallad KP-bil, var en bepansrad terränggående lastbil för transport av skyttesoldater som konstruerades under andra världskriget och uppgraderades fortlöpande tills den sista slutligen togs ur tjänst 2004.[1] KP-bilen kunde även användas för sjuktransport av sårade soldater på bår, vilket bland annat utnyttjades i Kongo där den fick sitt elddop under FN-flagg.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Med stridsvagnarnas ökade rörlighet under slutet av 1930-talet hade infanterisoldaterna fått svårt att hålla jämna steg, likaså hade artilleriets inverkan på slagfältet uppmärksammats varför splitterskydd stod högt på kravlistan. Eftersom det rådde brinnande krig fanns inga möjligheter att anförskaffa fordon genom köp utomlands, varför KAFT 1941 uppdrog åt AB Landsverk att rita ett fordon baserat på kronans vanliga lastbilar. Pansarkarosserna levererades från Landsverk, Bröderna Hedlund och KMV till Volvo (100 exemplar) och Scania-Vabis (300 exemplar, varav endast 262 godkändes för leverans på grund av att svetsfogarna till en början sprack, detta avhjälptes slutligen med en kombination av mjukhärdning av plåtarna och ugnar stora nog att rymma en hel kaross så spänningarna kunde värmas bort) för montering på respektive chassi (Volvo TLV 141/Scania-Vabis F10[2]).

De första KP-bilarna levererades till P 1 mot slutet av 1944, SKP[förtydliga] anlände 9 november och VKP fem dagar senare, 14 november.[3] Dessa skapelser blev snabbt kända bland soldaterna som "likkistan" på grund av dess utpräglade form. 1960 skickades 11 SKP till FN-bataljonen i Kongo, där de deltog i striderna i och kring Elisabethville. Deras användbarhet gjorde att FN köpte in ytterligare 15 fordon som tilldelades de irländska och indiska bataljonerna. 1970 utgick VKP som överskott medan SKP som prövats i FN-tjänst behölls. SKP användes även av FN-styrkan på Cypern fram till maj 1978, där lokalbefolkningen respektfullt omnämnde dem som "De vita elefanterna" (White elephants). Dessutom hade polisen tillgång till minst 64 KP-bilar som kuppförsvar i perioden 1968–1981.[4] I början av 1970-talet överfördes de sista fordonen till Gotlands regemente (P 18), där regementschefen överste Lars-Erik Wahlgren med små medel fick dem uppgraderade till sin slutliga form. 11 st av dessa tgbil m/42 E SKPF placerades på Livgardets dragoner (K 1) i Stockholm som förstärkning av kuppförsvaret där.

Utländska användare[redigera | redigera wikitext]

FN (Irland och Indien) med 15 KP-bilar. Estland, Lettland och Litauen försågs med 10 KP-bilar var i samband med deras självständighet när Sovjet kollapsade.

Utförande[redigera | redigera wikitext]

Förare och fordonschef var placerade i hytten, medan flaket hade bänkar för 16 man som satt med ryggen mot varandra. Transportutrymmet hade pansarskydd bakåt och på sidorna men saknade tak för att soldaterna skulle kunna skjuta från flaket. Det fanns en lucka baktill på flaket, men den vanliga vägen för att ta sig in och ut var över sidan. Beroende på chassi-tillverkare fick KP-bilen tilläggsbeteckningen VKP (Volvo Karosseri Pansar) eller SKP (Scania Karosseri Pansar). Utseendemässigt var den största skillnaden att Scanias version var försedd med ett nockspel på vänster sida som gjorde att den gick att bärga både framåt och bakåt, medan VKP hade en fast vinsch på höger sida som endast medgav bärgning framåt.

1956 försågs bilarna med beväpning i form av luftvärnskulspruta m/36 och bytte för en tid tillägg till SKPF respektive VKPF (där F står för Fordonsluftvärn) för att skilja dem från ännu inte uppgraderade fordon. Erfarenheterna under FN-insatsen i Kongo 1960-1964 ledde till att plåtar till skydd för kulspruteskytten monterades. 1971 utrustades de kvarvarande SKP bland annat med nya bromsar och överfördes till Gotland. I början av 1980-talet genomgick de en sista uppgradering där de byggdes om och försågs med pansartak, förbättrat splitterskydd, kortare bakparti med en dörr för avsittning och ilastning, styrservo samt ny belysning och reflexer för att uppfylla trafiklagstiftningen. Antalet transporterade soldater minskades till sju. För att förbättra terrängframkomligheten ändrades den bakre axelns tvillingmontage till singelmontage och de nya fälgarnas mått valdes så att man fick samma spårvidd fram som bak med bredare däck. Beväpningen byttes till två Ksp 58 och kompletterades med rökkastare.

Galleri[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Svenskt Pansar, R.Lindström C-G.Svantesson, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, 2009, ISBN 978 91 85789 375
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 9 oktober 2008. https://web.archive.org/web/20081009150327/http://toolkitstatic.scania.com/millennium/archive/1941-2.html. Läst 6 juni 2010.  Scania.com
  3. ^ PANSAR nr 3/2004 utgiv SPHF
  4. ^ http://www.ointres.se/terrangbil_m_42_kp.htm

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]