Thomas Thorild

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet "Thorild" leder hit. För andra betydelser, se Thorild (olika betydelser).
Thomas Thorild

Thomas Thorild (hette fram till 1785 Thomas Jönsson Thorén[1]), född 18 april 1759 i Svarteborgs socken i Bohuslän, död 1 oktober 1808 i Greifswald, var en svensk författare, poet, filosof, från 1795 professor och bibliotekarie vid Greifswalds universitet.[2]

Studier i Göteborg[redigera | redigera wikitext]

Thorild var son till en kronolänsman Jöns Olsson och Börta Thomasdotter[3], blev redan vid två års ålder föräldralös och vårdades först av morföräldrarna och sedan hos en äldre broder i Kungälv, i vars skola han visade en sådan begåvning att han togs om hand av dess rektor Anders Tranchell i Kungälv och dennes broder, kassören, sedan direktören i Ostindiska kompaniet Jonas Tranchell i Göteborg, vilken sedermera alltjämt förblev hans välgörare. Redan som gymnasist i Göteborg utmärkte Thorild sig framför sina skolkamrater, han torde där ha fått impulser av Leibniz och Swedenborgs filosofi.

Studier i Lund[redigera | redigera wikitext]

1775 blev han student i Lund, men lämnade universitetet på ett år och kom som informator till Rånnum vid Vänersborg. 1777 återvände han till Lund och höll där 1778 inför Göteborgs nation ett tal om "Det ädla och sköna i vetenskaperna", det tidigaste provet av hans filosofisk-estetiska studier och, trots sin ungdomlighet, i åtskilligt röjande en icke ringa grad av självständighet och tankestyrka. Hans vistelse vid universitetet, där han inte avlade någon examen, blev i hög grad avgörande för hans framtid genom de vänskapsförbindelser han där knöt, bland annat med göteborgaren Bengt Lidner, det anseende bland studenterna han skaffade sig samt de studier, åt vilka han ägnade sig. Rousseau, Klopstock, Gessner, Goethe (Werther) blev hans älsklingsförfattare, medan han ägnade sig åt spekulationer under Spinozas inflytande och så leddes in på en egen art av panteism, vilken sedan fortfor att prägla hans åskådning.

Stockholmstiden[redigera | redigera wikitext]

Thomas Thorild

Känslan av överflödande kraft och bristande utrymme för dess användning var det väl, som drev honom att i december 1780 lämna Lund och över Göteborg fara till Stockholm, dit han anlände i februari 1781. Det första året sysselsatte Thorild sig där med filosofiska studier, författande av skaldestycket Passionerna, brevväxling med vännerna Heurlin och Hylander (i utdrag utgiven av P.D.A. Atterbom i Siare och skalder, del 4) samt enskild undervisning. Breven är av stort intresse, dels för kännedomen om Thorilds öden, dels för den glödande entusiasm och den översinnliga, för tiden betecknande sentimentalitet, av vilka de överflödar.

Poesitävling och polemik[redigera | redigera wikitext]

Lärodikten Passionerna, författad med anledning av ett 1780 av sällskapet Utile Dulci utsatt pris i en poesitävling, skulle i sig sammanfatta Thorilds spekulativa system och tillika framträda som ett skaldestycke i helt ny form och anda. Young, Klopstock, Gessner, men framför alla Ossians sånger - skrivna av den av James Macpherson påhittade skotske barden - var de mönster, efter vilka han bildat sig i yttre hänseende. Till förebilderna hörde även Shakespeare, Bacon, Newton, Montesquieu, Pope, Helvétius och Rousseau.[4] Dikten inlämnades i slutet av 1781, jämte ett Ode till jordbrukaren, och Thorild själv skildrar den såsom "innehållande kraften av hans filosofi och glansen av hans inbillning; orimmat, hänryckt, förunderligt". I februari 1782 belönades Passionerna av sällskapet, men endast med ett "accessit", och detta domslut motiverades utförligt av Kellgren, sällskapets sekreterare, som angav de fel och svagheter det ansågs förråda, jämte dess betydande förtjänster, men i synnerhet klandrade han dess "orimmade daktyliska" versslag, hexametern, vilket ansågs innebära "en likaså vådlig som onödig nyhet".

I en strax därefter offentliggjord förklaring avsade Thorild sig det sålunda tillerkända priset; och nu utspann sig en tidningstvist, som å ena sidan lade Thorilds hänsynslösa självkänsla och naiva övermod i dagen, men å den andra också blottade åtskilliga svagheter hos det hävdvunna åskådningssättet rörande poesin. Striden återupptogs 1783 och rörde sig då huvudsakligen kring den orimmade versens berättigande. Kellgren angrep då Thorild i det ypperliga stycket Nytt försök till orimmad vers. Denne svarade med den sedermera offentliggjorda beryktade Straffsången och fann sig därjämte föranlåten att uppsätta ett eget tidningsorgan, Den nya granskaren (1784), dels för att sprida sina nya åsikter i stats- och samhällsläran, dels för att angripa Kellgren. Tidningen vann dock ej någon synnerlig spridning och avstannade, efter 4 månaders tillvaro, i augusti samma år. Strax innan hade Thorild utgivit Fragment av 1783 års vitterhet (även kallat Straffsången eller Nyaste försök til orimmad vers), som med en mosaik av grova skällsord överöste Kellgren och verkligen på denne lär ha gjort ett djupt sårande intryck. Att den hos allmänheten nedsatte inte den angripne, utan angriparen tyckes författaren själv snart ha insett, då han i november 1784 offentliggjorde Inbillningens nöjen, prosaisk ode, med en i hög grad smickrande tillägnan till samme Kellgren, "behagens skald". Emellertid vann han föga därmed, och själv tycks han med hela detta förfarande velat endast än en gång visa sin överlägsenhet.

Memorial till kungen[redigera | redigera wikitext]

Nu inträdde ett stillestånd på längre tid. Thorild utgav sin redan omtalade lärodikt Passionerna 1785, men förhöll sig för övrigt tämligen tyst. Han ansågs dock redan då som "ett rang-geni med anhang, tillbedjare, fiender", såsom han själv yttrar. Ett närmande till Leopold, som 1786 blev kungens sekreterare, ledde inte till någon vidare påföljd. Riksdagen 1786 gav honom anledning att uppträda som politisk författare. I ett strax efter riksdagskallelsen till Kanslikollegium inlämnat och till kungen riktat memorial, som dock ej befordrades, samt i ett nytt sådant, inlämnat till ridderskapet och adeln, yrkade Thorild på införandet av oinskränkt tryckfrihet och hade även till det förra fogat ett "ideal af en tryckfrihetslag", där avskaffandet av all censur föreslogs. Dessa memorial (tryckta 1792) är "skrivna med glödande entusiasm och i stilistiskt hänseende, men det ledde inte till något praktiskt resultat. För Thorild var den förnämsta vinsten av denna riksdag den att han då gjorde bekantskap med den originelle mecenaten ThamDagsnäs, som sedan under en följd av år förblev hans outtröttlige välgörare och beskyddare, såsom man kan se av den betydande samling brev, som växlats mellan dem (i utdrag hos Atterbom). Under riksdagens lopp utfärdade Thorild en prenumerationsanmälan på översättningar av Tacitus och Ossian[förtydliga], arbeten, som sysselsatte honom en kort tid, men aldrig fulländades eller utkom.

Studier i Uppsala och resa till England[redigera | redigera wikitext]

Under tiden mognade hos honom alltmer beslutet att bege sig till England, där han trodde sig kunna finna större gehör än i Sverige för sina storartade världsförbättrareplaner. Innan dess ansåg han likväl nödvändigt att skaffa sig en lärdomsgrad och begav sig fördenskull i februari 1787 till Uppsala. Där ägnade han sig åt juridik, men ämnade även ta medicinsk grad, vilken plan han dock snart övergav. Efter ett år tryckte han såsom disputation sin Critik öfver Montesquieu, vilken han under presidium av professor Hernbergh försvarade den 22 mars 1788. Åhörarkretsen, med kungen och hans förnämsta hovherrar, var lysande, Thorilds försvar och hälsningstal likaså. Bland andra opponenter uppträdde på kungens befallning Schröderheim, överste Hastfehr och Leopold ("Allt herrligt och applauderadt. Kungen liksom utom sig", berättar Thorild själv). Någon för hans framtid gynnsam påföljd fick emellertid inte denna på sin tid länge omtalade triumf. Juris-kandidatexamen avlade han väl; men han avbröt fortsättningen av studierna på grund av misshällighet med examinatorn, som skulle lett till hans underkännande i licentiatexamen, lämnade Uppsala och for, antagligen understödd av Tranchell samt med ett fördubblat huitfeldtskt stipendium, hösten 1788 över Göteborg till London. England behagade honom till en början särdeles. Men i samma mån hans överdrivna förhoppningar om att där vinna anseende och författarära sjönk, avkyldes även hans entusiasm, och denna förbyttes omsider i köld, ja förakt för folk och land. Under den tid av ett och ett halvt år han tillbragte i London sysselsatte han sig med författarskap på engelska och utgav ett par skrifter: The Sermon of Sermons (1789) och True Heavenly Religion Restored (1790), den senare starkt påverkad av Swedenborgs läror. Han författade även flera andra engelska småskrifter och påbörjade poemet Cromwell med mera.

Återkomst till Sverige[redigera | redigera wikitext]

Med en helt annan uppskattning av Sverige än förut återvände Thorild, sedan filantropen Carl Bernard Wadström löst ut honom ur bysättningshäktet, på våren 1790. Sommaren tillbringade han vid Medevi och kom på hösten till Stockholm. Där sökte han till en början genom Rosensteins bemedling kunglig fullmakt som professor i Uppsala, med survivans på filosofiska professuren samt rättighet att disputera och ge enskilda lektioner, men av förslaget blev intet. Under hans frånvaro hade Kellgrens och Stockholms-Postens anseende alltmer vuxit, medan Thorild själv fann sig halvt bortglömd och tillika trodde sig fortfarande i Kellgrens uppträdande spåra det översitteri och den skoningslöshet, som förut så starkt stött honom.

Återupptagande av polemik med Kellgren samt Leopold[redigera | redigera wikitext]

Också började han på eftersommaren 1791 utge En critik öfver critiker. Med utkast till en lagstiftning i snillets värld, vilken väckte ett betydligt uppseende, inte endast genom sitt lysande, fastän deklamatoriska skrivsätt, sin flödande känsla och sina stora vyer, vilket inte bara gör den till Thorilds yppersta arbete i stilistiskt avseende, utan även för den stora egenkärlek och den föraktfulla behandling av Kellgren, som den lade i dagen. Omedelbart efter dess avslutande, i januari 1792, var Thorild färdig att kasta sig in i en ny strid, den finansiella, i vilken han utgav Det enda nödvändiga för et rikes financer (1792), en tämligen intetsägande, åtminstone i praktiskt hänseende betydelselös skrift. Han fann dock nu en motståndare, som med överlägsen satirisk förmåga förenade uthållighet och arbetskraft. Leopold utgav i februari sitt "Bref til den store och märkvärdige författaren Th-" och i mars "Den nya lagstiftningen i snillets verld något litet i fråga satt", där han med stor grundlighet och skärpa, fastän ändå ensidigt, uppvisade svagheterna och löjligheterna hos Critik öfver critiker och dess författare. Thorild blev honom ej svaret skyldig, utan offentliggjorde mot det förra Uplysning om handelns sanna frihet (1792) och mot den senare Svar på luntan emot lag och rätt i vitterheten: eller ABC i vett och heder (s.å.), båda skrifterna, men i synnerhet den senare, tämligen svaga i bevisföringen, fastän häftiga, ja ej sällan grova i formen. Kungens död satte en gräns för striden, som pågått även i tidningarna.

I augusti 1792 framträdde Thorild med skriften Mildheten, på vers tillägnad hertig Karl, för vars handlingssätt mot kungamördarna den utgör ett försvar, medvetet eller omedvetet. Den av förmyndarregeringen utfärdade tryckfrihetsförordningen hade väckt åtskilliga tidningsföretag till liv, och Thorild fann sig generad av den härmareskara, som där, liksom förut i vitterheten, uppträdde, överdrivande hans idéer och uttryck (Erik Nordforss och L.M. Philipson, för att inte nämna de mer eller mindre misslyckade poeterna Engzell, Enbom m.fl.). Han utgav därför i oktober skriften Om efterhärmning. "Den innehåller Thorilds kanske snillrikaste anmärkningar om estetiska frågor, men på samma gång hans mest bizarra." (Arvid Ahnfelt har påpekat, att Thorild hämtat huvudsatserna i denna skrift ur Youngs On Original Composition.) Även denna skrift bemötte Leopold i en tidningsuppsats. Den allmänna sinnesstämningen i huvudstaden befann sig emellertid i ett alltmer stegrat nervöst tillstånd på grund av de uppskakande underrättelser, som oupphörligen inkom från Frankrike.

I delo med rättvisan samt intresse av göticism[redigera | redigera wikitext]

I december 1792 utgav Thorild sin avhandling Om det allmänna förståndets frihet. Han hade däri sammanfört två av honom redan 1786 författade memorial, det ena riktat till kungen, det andra till ridderskapet och adeln, och i vilka yrkades på införande av oinskränkt tryckfrihet. Avhandlingen var försedd med ett förord, kallat Ärligheten. Til H. K. Höghet regenten. Häri uppmanades hertig Karl att inte se på former och statuter utan på landets sanna bästa, samt "afskaffa de fyra barbariska nationerna: rikets stånd, hvilka visat sig vara dess obestånd". Broschyren blev dagen efter dess utgivande (den 22 december 1792) konfiskerad, och Thorild ställdes inför åtal i hovrätten samt häktades, allt på dåvarande underståthållaren Liljensparres yrkande och, efter vad han bestämt uppgivit, mot Reuterholms avstyrkande. Rättegången bidrog i hög grad till att öka Thorilds popularitet och framställa vederbörandes beteende i en förhatlig dager. Hovrättens dom av den 17 januari 1793 lydde emellertid på 14 dagars fängelsevatten och bröd, varjämte Ärligheten, såsom innehållande yttranden, vilka ansågs brottsliga, borde skiljas från det övriga och förstöras. I fängelset läste Thorild Rudbecks Atlantica och diktade Sånger i götiskt lynne (även kallade "Sånger ur Engelbrekts tider"), som visar starka arkaiserande ansatser.

Utvisning[redigera | redigera wikitext]

Både Thorild och åklagaren vädjade; men Högsta domstolen ändrade den 22 februari straffet till fyra års landsflykt och båda av handlingarnas förstörande "såsom onyttiga och till deras sammanhang brottsliga". Till domen medverkade väl farhågan att Thorild skulle bli en oberäknelig och således besvärlig folkledare för en möjlig statskupp, om han fick stanna kvar i huvudstaden. I den oro, som gripit de ledande kretsarna i Sverige under intrycket av de ohyggliga blodsscenerna i skräckväldets Frankrike, uppfattades Thorilds skrift som ett farligt uttryck av jakobinism. Verkställigheten av domen mildrades dock därigenom att det tilläts den dömde i sakta mak avresa samt genom de summor, som han erhöll i respenningar och i årligt understöd under landsflykten, förmodligen på Reuterholms tillskyndelse.

Om kvinnokönets naturliga höghet[redigera | redigera wikitext]

Under april - augusti 1793 uppehöll han sig i Köpenhamn, varifrån han brevväxlade med vänner i Stockholm och utgav den lilla roande skriften Om Qvinnokönets naturliga höghet, där han med lysande kraft försvarar kvinnans rätt till utveckling och medborgarskap, förebådande en långt senare tids uppfattning, men säkerligen själv påverkad av samtida rörelser i denna riktning. Han skrev att männen är råbarkade odjur som kuvar och behärskar varandra. De hade misskött världen medan kvinnorna var ädla varelser som hade högre styrka genom "sanningens, skönhetens och välgörandets makt". I sammanhang med denna skrift står Harmonien eller allmän plan för en upplyst och äkta kärleksförening, av en mycket nykter hållning och utmynnande i ett slags praktisk äktenskapsfilosofi. Även utgavs då, sannolikt på hans begäran, en dansk översättning av den skrift, för vilken han landsförvisats. Idén om en särskild kvinnonatur är explicit hos honom. Kvinnostyrkan liknade ängelns.

Just i den mån som en karl förädlas, liknar han, i mildhet av seder och väsende, en kvinna, såsom man ser hos alla karlars av själ och känsla, och tvärtom att just i den mån en kvinna försämras, börjar hon, i all slags osed, likna en karl.
— David Gaunt, Familjeliv i Norden. Gidlunds: Lund 1983, s. 138f

Utvisning från Danmark och tiden i Tyskland[redigera | redigera wikitext]

Från Köpenhamn utvisades han på grund av ett oförsiktigt uttryck om en medlem av kungliga familjen och for sedan till Hamburg, men trivdes inte länge där, utan valde Lübeck till vistelseort redan mot slutet av samma år. På hösten hemsände han de genom Philipson utgivna småskrifterna Om upplysningens princip (1793), en mycket ytlig granskning af Rosensteins avhandling, och Om et stort tänkesätt emot våld, list och partier (1793).

I Lübeck författade han, efter det han, såsom hans brev från denna tid visar, blivit grundligt rubbad i sin tro på den franska revolutionens omedelbara förträfflighet, den likaledes av Philipson utgivna Rätt, eller alla samhällens eviga lag (4 del., 1794-95), ett av honom själv högt skattat arbete, som också är det i vetenskapligt avseende mest betydande han på modersmålet författat. Två smärre skrifter av honom utkom även 1794, Sjelfständigheten, ett poem, samt den redan i London författade Harmonien eller allmän plan för en uplyst och ägta kärleksförening, en raskt och väl skriven avhandling. I juli 1795 befann sig Thorild i Greifswald, som då tillhörde Svenska Pommern, och landsflykten hade sålunda i förtid upphört. I november 1795 utnämndes han till bibliotekarie vid Greifswalds universitet med professors karaktär, installerades 1796 och blev 1797 filosofie magister där. Sedan han 1795 därifrån utgivit Handbok för omtänksamma hushåld i diäten, upphör han med sitt svenska skriftställeri, och hans verksamhet tillhör sedan endast Tyskland.

Thorilds betydelse för den svenska litteraturen var i huvudsak en väckande. Genom honom öppnades för den bildade allmänheten och, även för hans motståndare nya synvidder på filosofins och vitterhetens områden, även om Thorild själv inte förmådde som skald eller filosof åstadkomma något fullt erkänt eller omdanande. Genom sin originella, kraftfulla personlighet och såsom uttryck för de nya känslo- och tankeströmningar, vilka föregick och förberedde omvälvningarna i Europa mot århundradets slut, är han i alla fall intressantare och viktigare än som författare. Hans fel och svagheter, hans ofantliga och dock naiva självuppskattning, hans polemiska häftighet och osystematiska framställning gjorde, att hans läror och åsikter inte vann det anseende, som de förtjänat, och först medelbart, efter ett par årtionden, fick något, fastän inte stort, inflytande på svenska litteraturen och samhällslivet.

I Greifswald, där han tillbringade ett fredligt och åt vetenskapen ägnat liv, sysselsatte han sig med föreläsningar och författarskap, dels i disputationer, dels i andra större och smärre skrifter. Viktigast av dessa är hans Maximum seu Archimetria (1799), till vilken sluter sig Die gelehrten Welt (2 häften, omkring 1800), innehållande förklarande och supplerande uppsatser till det förstnämnda, större arbetet. I detta har han, utgående från sin panteistiska ståndpunkt, framlagt grunddragen till ett filosofiskt system, som ställer sig i skarp och uttrycklig motsats till Kants, Fichtes och Friedrich von Schellings system, vilka han anser alldeles förfelade. Att boken även av dessa skäl inte skulle vinna gehör i Tyskland var tämligen naturligt. En närmare redogörelse för Thorilds filosofi, sådan den framträder huvudsakligen i detta verk, har lämnats av Nyblæus. Dennes slutomdöme om honom blir, att han är "mera hel i djupet och anläggningen af sina åsigter, än han var det på ytan eller i sättet för dess framställning", samt att han "i flere punkter gått framför sina samtida och uttalat filosofiska sanningar, hvilka voro fördolda till och med för en Fichte, en Schelling och Hegel, och hvilka knappt ännu i dag vunnit vederbörligt erkännande inom tyskarnas filosofiska spekulation". Archimetrien gjorde att han kom i vänskaplig brevväxling med Herder och Reinhold, två liktänkande andar, men tycks för övrigt gått tämligen spårlöst förbi. Därtill bidrog väl också i sin mån den originella latinska stilen, som inte blott "lyser, utan blixtrar" av snille och ordlekar. För övrigt utgav han tre latinska sändebrev till Franska akademien, påven Pius VII och kejsar Alexander I av Ryssland, samlade under titel Orpheus sive panharmonion (1801), samt ett par tyska småskrifter: Die Grösse des Geistes (1803) och Reform der Universitäten (1804).

En synnerlig glädje bereddes Thorild under Gustav IV Adolfs långa vistelse i Greifswald 1806, då flera av kungens omgivning besökte hans hus och visade honom mycken uppmärksamhet. Men följande året besattes staden av fransmännen, och även Thorild måste mottaga inkvartering. Därigenom fördystrades hans lynne, hans hälsa led, och hans litterära verksamhet avbröts. Efter en kort sjukdom avled han i Greifswald natten till den 1 oktober 1808 och begravdes på den närbelägna lantkyrkan Neuenkirchens kyrkogård. Hans gravvård renoverades 1889 på Svenska akademiens bekostnad.

Familj[redigera | redigera wikitext]

Thorilds son, Ivar Thord Thorild, född 1796, blev konrektor vid tyska skolan i Stockholm och avled 1835. Av dennes söner blev Gotthard Thorild (död 1857) xylograf och Ivar Thorild (död 1867) bryggare i Stockholm. Thorilds maka, Gustava Carolina Steilich von Kowsky[5], avled i Greifswald 1857.

Sammanfattning[redigera | redigera wikitext]

1781 sände Thorild in lärodikten Passionerna till en litterär pristävling anordnad av sällskapet Utile dulci men fick endast ett positivt omdöme för dikten. Därefter drogs han in i en långvarig litterär polemik med Kellgren om kritikers rätt till kritik och om författarens rätt att sätta sig över formen. Striden kom att stå mellan de förromantiska idéerna och klassicismens uppfattning om den goda smaken. Thorild skrev en slags programförklaring 1791 En kritik över kritiker.

1793 blev Thorild åtalad och dömd till fyra års landsförvisning då han pläderade för tryckfrihet och mot ståndsuppdelningen av riksdagen. Han tillbringade sina sista år i Greifswald.

Thorild väckte bland annat uppseende genom sin skrift Om kvinnokönets naturliga höghet, 1793, där han för fram sin idé om jämlikhet mellan könen; han uppmärksammade att män betraktades som personer först, och som män, det vill säga sexuella varelser/könsvarelser, i andra hand, medan kvinnor sågs som enbart kön och sällan som personer, och ansåg att det var lika fel att betrakta kvinnor enbart "i egenskap som en HON" som det skulle vara att betrakta män enbart i egenskap av en HAN.

Monument och hedersbetygelser[redigera | redigera wikitext]

Thorilds aforism över dörren till Uppsala Universitets stora aula.

I Uppsala universitets huvudbyggnad från 1887 är Thorild citerad ovanför ingången till aulan:

Tänka fritt är stort
men tänka rätt är större

Vid Thorilds födelsegård, Blåsopp drygt en kilometer nordnordväst om Svarteborgs kyrka, finns en minnessten. En minnesplats skapad inför 200-årsdagen av Thorilds död finns inne i samhället Hällevadsholm.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Karitz, Anders (1881-1961). Tankelinjer hos Thorild; ungdomsårens filosofi. Bilagor: några hittills otryckta eller annars svåråtkomliga skrifter av Thorild. Lund, 1913
  • Thomas Thorild förekommer som figur i Carl-Michael Edenborgs roman Alkemistens dotter, Stockholm, 2014.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter
  1. ^ Litteraturbanken
  2. ^ Focus, 1970
  3. ^ Thomas Thorild i Herman Hofberg, Svenskt biografiskt handlexikon (andra upplagan, 1906)
  4. ^ Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Den svenska litteraturen, Bonnier Alba, 1988
  5. ^ Thorild feministen
Tryckta källor
  • Herman Lindqvist, Historien om Sverige. Gustavs dagar
Webbkällor

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Rydholm, Claes (2015). Göteborgsadresser med betydelse - i stort och i smått: berättelser från dåtid till nutid. TNF-bok 186. [Stockholm]: Trafik-Nostalgiska Förlaget. sid. 22-23. Libris 17831487. ISBN 9789186853907 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]