Tio i topp

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tio i topp
(14 oktober 196129 juni 1974)
Genre Hitlista
Land Sverige Sverige
Språk Svenska
Produktion
Produktionsbolag SR
Sändning
Kanal SR P3

Tio i topp var Sveriges Radios första topplista för musik, och sändes mellan 1961 och 1974.

Programmet hade premiär den 14 oktober 1961 med Lill Lindfors som programledare. Programmets sista programledare var Kaj Kindvall. Låtarna som låg på Tio i topp var ofta garanterade en plats på svenska försäljningslistan, Kvällstoppen.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Programledare Period
Lill Lindfors 14 oktober 1961- mars 1962
Lars-Gunnar Björklund mars 1962
Lasse Sarri mars- juni 1962
Pekka Langer Sommartoppen 1962-1965
Torbjörn Johnsson september 1962- april 1963
Carl-Eiwar Carlsson november 1962- juni 1963
Klas Burling september 1963- juni 1964
Leif H. Andersson september 1964- maj 1966
Inger Flyckt september 1965-juni 1966
11 olika programledare Sommartoppen 1966
Kersti Adams-Ray september 1966
Hasse Linder oktober 1966
Inger Flyckt november 1966
Rune Hallberg december 1966
Björn Jonsson januari 1967
Bo Billtén februari och december 1967
Inger Flyckt mars och juli 1967
Kerstin Melinder april 1967
Leif Aldal maj och september 1967
Åke Strömmer juni och november 1967
Hasse Linder augusti 1967
Kersti Adams-Ray oktober 1967
Inger Flyckt januari 1968
Leif Aldal februari 1968
Lennart Wretlind mars 1968
Lars Johansson april 1968
Inger Flyckt maj 1968
Lars Johansson juni- juli 1968
Inger Flyckt augusti- september 1968
Lennart Häggkvist oktober 1968- augusti 1970
Urban von Rosen januari- augusti 1970
Kaj Kindvall 5 september 1970- 29 juni 1974

Tio i topp startades som Melodiradions svar på Radio Nords lista Topp 20+10. Där fick lyssnarna brevledes rösta på låtar, men i Tio i topp användes en annan metod. Omröstningen skedde genom besök i olika städer och gick ut i direktsändning på lördagseftermiddagar kl 15.00. Ungdomar fick trycka på så kallade mentometerknappar, och en ljudillustration gick ut i radioapparaterna, ett smattrande ljud som många trodde kom från själva röstknapparna men ljudet kom från en leksak, en batteridriven kulsprutepistol som Carl-Eiwar skötte. Från början fanns juryn i två städer, där Stockholm var stående juryort.

En timme innan programmet gick ut i radio fick juryn lyssna på tio nya låtar. Av dessa röstades fem låtar fram vilka sedan utmanade de tio som låg på listan. De 15 låtar som var kvar spelades upp i programmet, och publiken fick genom sina mentometerknappar först rösta på vilka låtar som skulle åka ur listan. Till sist spelades de tio låtar som varit mest omtyckta och publiken hade nu att rösta på en enda låt, fast eftersom det inte fanns någon som helst möjlighet att kontrollera så var det säkerligen många som röstade på flera låtar som de gillade.

Under sommaren 1962–1966 ersattes Tio i topp av Sommartoppen, där det bara fanns jury i en stad, men där hade man bara en omröstningsomgång istället för den tredelade som var i huvudprogrammet. I september 1963 slopades den omständliga röstningsproceduren även i huvudprogrammet, och det blev tillåtet att rösta på tre låtar.

Det fanns en regel som stadgade att varje artist bara fick ha med en låt på listan, en regel som dock inte hindrade Ray Adams att ha med två låtar på de första Tio i topp-listorna, och som inte hindrade The Shadows från att ligga på listan både som soloartister och som kompgrupp till Cliff Richard. Den 4 januari 1964 blev det tillåtet för en artist att ha med två låtar på listan, och anledningen var att man ville testa The Beatles I Want to Hold Your Hand på grund av deras stora popularitet. I december 1964 slopades tvålåtarsregeln helt, och det blev nu tillåtet för en artist att ha mer än två låtar på listan, något som Hep Stars gynnades av då de vid ett par tillfällen låg etta, tvåa och fyra på listan.

Hösten 1964 ändrades också urvalsförfarandet till något som kallades Trettio i test, vilket från och med 15 april 1966 också sändes i radio.

Vissa artister gjorde "kupper" mot programmet. Svenska popgrupper med singlar som togs in på försök till listan kunde till exempel spela live i den stad där Tio i topp skulle hållas dagen innan programmet sändes och på det sättet påverka jurymedlemmarna. Detta motverkades genom att antalet juryorter från den 3 september 1966 utökades till tre, dock var Stockholm fortfarande stående juryort. Men efter att gruppen Science Poption hade “kuppat” mot programmet genom att de skickade sina fans till biljettutdelningsplatsen i Stockholm så fråntogs Stockholm sin status som ständig juryort.

Den 1 juni 1968 togs dock mentometerröstningen bort och istället valde SCB ut jurymedlemmar som fick lämna sina röster via telefon. Detta system användes fram till nedläggningen.

Den 15 april 1972 utökades Trettio i test till 35 låtar, men den 14 juli 1972 slopades Trettio i test och ersattes med Kanske på Tio i topp, där juryn nu hade 30 låtar att välja bland, varav 10 från den senaste listan. Nackdelen med jurysystemet var att omsättningen av låtar var trög, och den 14 oktober 1972 infördes ett åldersavdrag, vilket i praktiken gjorde det omöjligt för någon låt att ligga mer än tolv veckor på listan.

Tio i topp har fått flera efterföljare, men uppstod ursprungligen som ett sätt att bemöta populariteten från piratradion Radio Nord i början av 1960-talet som hade omröstningar om de populäraste låtarna.

Programmet lades ner efter en kulturpolitisk debatt och kritik från musikrörelsen. Det sista programmet sändes den 29 juni 1974 och den sista listettan var Sugar Baby Love med The Rubettes.

"Ett av deras (Aktionsgruppen Rädda radion 1971) krav var avskaffandet av radions topplistor, som man ansåg bidrog till att konservera musiksmaken till förmån för de multinationella skivbolagens 'imperialistiska Coca Cola-kultur'." [1]

Rekord[redigera | redigera wikitext]

Signatur[redigera | redigera wikitext]

Tio i topps signaturmelodi var från början The Hully Gully Twist (1960) med Bill Doggett’s Combo. 1972 byttes den ut mot Outa Space (1971) med Billy Preston. Sommartoppens signaturmelodi var Tequila Twist (1962) med The Champs.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Hallberg, Eric; Henningsson Ulf (1998). Tio i topp med de utslagna på försök 1961–74 (1. uppl.). Stockholm: Premium. Libris 7797980. ISBN 91-972712-5-X 

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eric Hallberg, Ulf Henningsson: Tio i topp med de utslagna på försök 1961–74, 1998, s. 30

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]