Titus Andronicus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Titus Andronicus
Faksimil av första sidan i The Lamentable Tragedy of Titus Andronicus från First Folio, publicerad 1623
Faksimil av första sidan i The Lamentable Tragedy of Titus Andronicus från First Folio, publicerad 1623
Författare William Shakespeare
Originaltitel Titus Andronicus
Originalspråk Engelska
Översättare Carl August Hagberg, Per Hallström, Åke Ohlmarks, Allan Bergstrand
Utgivningsår 1594
Utgiven på
svenska
1849
Svensk
premiär
1971
Titelsida för första utgåvan av pjäsen (1594)

Titus Andronicus (originaltitel Titus Andronicus) är en tragedi av William Shakespeare. Tillsammans med Antonius och Cleopatra, Coriolanus och Julius Caesar brukar den räknas till Shakespeares romarpjäser.

Tillkomsthistoria[redigera | redigera wikitext]

Datering[redigera | redigera wikitext]

Det råder oenighet kring dateringen av Titus Andronicus. Teaterdirektören Philip Henslowe rapporterar i sitt diarium att pjäsen som han kallar titus & andronicus spelades av Sussex's Men på the Rose theatre 22 januari 1594. Pjäsen registrerades hos boktryckarskrået (the Stationers Company) 6 februari samma år, bara några dagar efter att Roseteatern stängdes på grund av pestepidemin. Några forskare tycker sig ha funnit språkliga likheter med de anonyma pjäserna The Troublesome Reign of King John tryckt 1591, A Knack to Know a Knave spelad 10 juni 1592 och Titus an Vespacia spelad 11 april 1592. Andra stilistiska studier anses dock ha vederlagt dessa teorier och vill förlägga tillkomsten till senare. De som argumenterar för en tidigare datering brukar anföra att Shakespeare samarbetat med George Peele. De som å andra sidan vill datera pjäsen till mellan sent 1593 och tidigt 1594 förutsätter dock att pjäsen är Shakespeares eget verk.[1]

Pjäsens källor[redigera | redigera wikitext]

Det finns ingen specifik källa till Titus Andronicus, men Shakespeare har varit inspirerad av Seneca den yngres skräcktragedier.[2] Även Thomas Kyd skrev pjäser i samma stil.[1][3] Namnen tycks vara hämtade från berättelsen om Scipio Africanus i Plutarchos Jämförande levnadsteckningar (Bíoi parálleloi).[2] Lavinia har likheter med Philomela i Ovidius Metamorfoser.[1]

Tryckningar och text[redigera | redigera wikitext]

Den första kvartoupplagan 1594 anses bygga på Shakespeares eget originalmanus. Versionen saknas scenanvisningar och är inkonsekvent i adresseringen av replikerna. Nya kvartoupplagor följde år 1600 och 1611.[1] Därefter trycktes pjäsen på nytt 1623 i First Folio, den första samlingen av nästan alla Shakespeares pjäser (37 av dem, två saknas) som sammanställdes av Shakespeares skådespelarkollegor John Heminges och Henry Condell och publicerades av Edward Blount och Isaac Jaggard.[4] Folioupplagan tros grunda sig på en sufflörs exemplar och innehåller en tidigare saknad scen i akt 3.[1]

Det enda fullständigt bevarade exemplaret av 1594 års kvarto hittades 1904 i Skåne och införskaffades av Folger Library i Washington D.C..[1]

Handling[redigera | redigera wikitext]

Rollfigurer[redigera | redigera wikitext]

Efter Allan Bergstrand.[5][6]

  • Saturninus, son till den framlidne kesaren av Rom; sedermera kejsare.
  • Bassianus, bror till Saturninus, Lavinias älskare.
  • Titus Andronicus, en romersk ädling, högste befälhavare i kriget mot goterna.
  • Marcus Andronicus, folktribun och bror till Titus.
  • Söner till Titus Andronicus:
    • Lucius
    • Quintus
    • Martius
    • Mutius
  • Unge Lucius, son till Lucius.
  • Publius, son till Marcus Andronicus.
  • Släktingar till Titus:
    • Sampronius
    • Caius
  • Aemilius, en romersk ädling.
  • Söner till Tamora:
    • Alarbus
    • Demetrius
    • Chiron
  • Aaron, en mohr, Tamoras älskare.
  • Tamora, goternas drottning.
  • Lavinia, dotter till Titus.
  • En barnsköterska och ett svart barn.
  • En bonde, en budbärare, släktingar till Titus, senatorer, folktribuner, centurioner,soldater och uppvaktande.

Resumé[redigera | redigera wikitext]

Pjäsen handlar om (och är namngiven efter) en fiktiv romersk general och dennes våldsamma hämndaktioner mot sin fiende Tamora, goternas drottning.[7]

Saturninus och Bassianus grälar om vem som skall efterträda deras far som kejsare. Marcus Andronicus annonserar att det istället är hans bror, krigsherren Titus som skall bli kejsare. Titus återvänder i triumf från kriget mot goterna. Med sig har han deras drottning Tamora, hennes tre söner och moren Aaron som krigsfångar. Titus offrar en av Tamoras söner och hon svär att hämnas.[7]

Titus avsvär sig kronan och utser istället Saturninus till kejsare samtidigt som han lovar honom sin dotter Lavinia, som dock är trolovad med Bassanius. Titus söner hävdar att det är Bassanius som rättmätigen skall äkta Lavinia. Ett gräl utbryter under vilket Titus råkar döda en av sina söner. Saturnius fördömer hans familj och bestämmer sig för att gifta sig med Tamora. Hon förmås Saturnius att benåda Bassanius och familjen Andronicus.[7]

Efter en kunglig jakt nästföljande dag dödar Tamoras återstående båda söner Demetrius och Chiron Bassanius och våldtar Lavinia. För att hon inte skall kunna skvallra skär de av hennes tunga och dessutom hennes båda armar. Med ett falskt brev ger de skulden till Titus söner Martius och Quintus som Saturnius dömer till döden.[7]

Moren Aaron lurar Titus att om han hugger av sin vänstra hand och skickar den till Saturnius så kommer hans söner att skonas. Titus gör så. Men Saturnius skickar istället Martius och Quintus avhuggna huvuden tillsammans med den avhuggna handen till Titus. För att hämnas sänder denne sin återstående son, Lucius, till goterna för att uppamma en armé.[7]

Tamora föder i hemlighet sin oäkta son som hon fått med moren Aaron. Denne flyr tillsammans med spädbarnet men tillfångatas av Lucius som hotar att hänga sonen. För att skona sin son avslöjar Aaron Tamoras hämndplaner.[7]

Lavinia har lyckats skriva sina förövares namn i sanden med en pinne i munnen. Tamora klär tillsammans med våldtäktsmännen Demetrius och Chiron ut sig till Hämnd, Mord och Våldtäkt. Förklädda uppsöker de Titus som börjat uppträda som galen. Tamora lurar i Titus att hon kan hjälpa honom att hämnas om han sänder bud till Lucius att blåsa av anfallet mot Rom. Hämnd (Tamora) säger att han borde bjuda in kejsaren Saturnius och Tamora till en fest. När hon ger sig av skär Titus halsen av Demetrius och Chiron.[7]

På festen frågar Titus kejsar Saturnius om en man borde döda sin dotter ifall hon blivit våldtagen. Det tycker Saturnius och Titus dödar sin dotter Lavinia och berättar om våldtäkten. Saturnius undrar var Demetrius och Chiron är och Titus avslöjar att deras blod bakats in i pajen som Tamora just ätit av. Titus dödar därpå Tamora och dödas själv av Saturnius som i sin tur dödas av Lucius. Lucius utnämns då till ny kejsare. Han ger Saturnius en statsbegravning och begraver Aaron upp till skuldrorna och lämnar honom att svälta till döds.[7]

Översättningar till svenska[redigera | redigera wikitext]

Titus Andronicus finns i fyra tryckta översättningar till svenska. 1849 kom Carl August Hagbergs översättning som ingick i Shakspere's dramatiska arbeten. Bd 8. Per Hallströms översättning 1923 ingick i Shakespeares dramatiska arbeten. Sorgespel, Bd 1. 1962 trycktes Åke Ohlmarks översättning i samlingsbandet Tragedier. Allan Bergstrands översättning gavs ut 1977.

Uppsättningar[redigera | redigera wikitext]

Den enda samtidiga avbildningen av en Shakespearepjäs föreställer en scen i Titus Andronicus.

Titelbladet till den första kvarton anger att pjäsen vid det laget (1594) spelats av Sussex's Men, Lord Strange's Men och Pembroke's Men.[1] Pjäsen var populär under Shakespeares livstid och spelades även efter restaurationen som John Downes rapporterade i Roscius Anglicanus 1708. Därefter har pjäsen spelats sällan.[8]

Under 1800-talet spelades moren Aaron av den svarte amerikanske skådespelaren Ira Aldridge som förvandlade skurken till en värdig karaktär. Den första uppsättningen under 1900-talet var Robert Atkins på Old Vic i London 1923. Delar av publiken svimmade av det explicita våldet på scenen. En berömd uppsättning är Peter BrooksShakespeare Memorial Theatre i Stratford-upon-Avon 1955 med stiliserat våld. Titus Andronicus spelades av Laurence Olivier och Lavinia av Vivien Leigh. Uppsättningen blev startskottet för en nyvunnen popularitet. Det förutspåddes att Peter Brook skulle misslyckas och att det skulle kunna bli slutet på hans karriär, istället blev det en succé. Han lyckades levandegöra det tragiska i pjäsen och hitta en fördjupning bortom den våldsamma ytan. 1985 satte Deborah Warner upp en brutalt realistisk Titus Andronicus på the Swan Theatre i Stratford.

I modern tid har de båda tyska dramatikerna Heiner Müller och Botho Strauss gjort var sin adaption som haft internationella framgångar. Heiner Müllers Anatomie Titus Fall of Rome hade premiär 1984 i Bochum i Nordrhein-Westfalen. Bothos Strauss Viol gavs ut 2004.

Uppsättningar i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Filmatiseringar[redigera | redigera wikitext]

Från 1970-talet och framåt har Titus Andronicus filmats påfallande ofta.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] The Oxford Companion to Shakespeare sid 478f
  2. ^ [a b] Kenneth Muir: The Sources of Shakespeare's Plays sid 23
  3. ^ Kent Hägglund: William Shakespeare - En man för alla tider sid 216
  4. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 145
  5. ^ William Shakespeare: Titus Andronicus, översättning Allan Bergstrand, sid 149
  6. ^ William Shakespeare: Titus Andronicus: Personer, översättning Carl August Hagberg, sid 1
  7. ^ [a b c d e f g h] The Oxford Companion to Shakespeare sid 479
  8. ^ The Oxford Companion to Shakespeare sid 480

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Wikisource-logo.svg
Wikisource har originalverk relaterade till Titus Andronicus. (engelska)
Wikiquote-logo.svg
Wikiquote har citat av eller om Titus Andronicus. (engelska)
Commons-logo.svg
Wikimedia Commons har media relaterad till Titus Andronicus.