Tobisgrissla
| Tobisgrissla Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Livskraftig[2] Status i Finland: Sårbar[3] | |
 Tobisgrisslan är inte bara kraftfullt rödfärgad om benen utan även i näbbgapet. | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Vadarfåglar Charadriiformes |
| Underordning | Alkfåglar Alcae |
| Familj | Alkor Alcidae |
| Släkte | Cepphus |
| Art | Tobisgrissla C. grylle |
| Vetenskapligt namn | |
| § Cepphus grylle | |
| Auktor | Linné, 1758 |
| Utbredning | |
 | |
| Synonymer | |
| Uria grylle | |
Tobisgrissla (Cepphus grylle) är en fågel som tillhör familjen alkor.[4] Den häckar i stenskravel nästan cirkumpolärt i nordligaste Nordamerika, Europa och Asien, men även utmed Atlantkusten, i Europa söderut till Irland, samt i Östersjön. Arten känns i sommardräkt igen på sin helsvarta dräkt, vita vingfläckar och lysande röda fötter. Globalt anses tobisgrisslan vara livskraftig.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Utseende
[redigera | redigera wikitext]
Tobisgrisslan är med kroppslängden 34–37 cm och vingspannet 52–58 cm tydligt mindre än andra alkor som tordmulen och sillgrisslan, men större än lunnefågeln. Den har spetsig näbb, päronformad kropp och relativt litet huvud. Liksom andra alkor flyger den tätt över vattnet med snabba, svirrande vingslag. Om sommaren är fjäderdräkten helt svart utom en stor vit vingfläck och röda ben. Jämfört med hane av svärta, som den kan påminna om, skiljer den sig tydligt i flykten med de för alkorna typiskt svirrande vingslagen och den baktunga profilen.
På vintern skiftar färgen på huvudet och undersidan till vitt, medan ovansidan är tvärvattrad. Vingarna behåller dock sina färger. Könen är lika. I juvenil dräkt påminner den om adult i vinterdräkt, men ovansidan är mörkare och brunare. Ettåriga fåglar i sommardräkt kan särskiljas från adulta individer på de brunspräckligare vingfläcken på ovansidan och att den vita vingfläcken på undersidan är också är spräcklig. Övrig dräkt är brunare än den adulta svarta fjäderdräkten.[5]
Tobisgrisslan delas upp i fem underarter som skiljs åt genom midre morfologiska skillnader, som vinglängd, näbblängd och mängden vitt på vingen. Den subarktiska underarten mandtii som lever längst norrut särskiljs på sin större vita vingfläck och att den är mycket ljusare i vinterdräkt.[5]
Läte
[redigera | redigera wikitext]Från spelande hanar hörs ramsor av fint pipiga "sipp-sipp-sipp-...", ibland även sågande "sipp-sy-sipp-sy-sipp-sy..." och utdragna "siiiiiyy".
Utbredning och systematik
[redigera | redigera wikitext]Tobisgrisslan häckar på steniga stränder, klippor och öar i norra Atlanten, i Europa söderut till Irland, i arktiska delar av Asien och i Nordamerika söderut till Maine och västerut till Alaska. De övervintrar ofta i häckningsområdet, men kan också flytta något söderut på vintern. Om vattnet fryser flyttar de ut till öppet vatten. Arten delas in i fem underarter:[4]
- nordlig tobisgrissla[6] Cepphus grylle mandtii – arktiska östra Nordamerika och arktiska norra Palearktis
- atlanttobisgrissla[7] Cepphus grylle arcticus – subarktiska östra Nordamerika och södra Grönland till Brittiska öarna och Skandinavien
- Cepphus grylle faeroeensis – Färöarna
- östersjötobisgrissla[7] Cepphus grylle grylle – Östersjön
- Cepphus grylle islandicus – Island
Förekomst i Sverige
[redigera | redigera wikitext]I Sverige häckar dels atlanttobisgrissla (arcticus) på Västkusten, från Bohuslän till nordvästra Skåne, dels östersjötobisgrissla (grylle) i Östersjön, på Gotland och norrut från Östergötland till finska gränsen. Östersjötobisgrissla övervintrar i södra och mellersta delen av Östersjön, medan de på Västkusten i stor utsträckning flyttar till danska farvatten i Kattegatt.[8]
Släktskap
[redigera | redigera wikitext]Trots namnet hör tobisgrisslan inte till släktet grisslor (Uria), dit bland annat sillgrisslan hör. Istället är den en del av släktet Cepphus, tillsammans med de två arterna beringtejst och glasögontejst, som båda förekommer i norra Stilla havet och Berings sund. Tejsterna utgör en systergrupp till en klad alkor där grisslorna i Uria ingår, men även alkekungen, tordmulen, den utdöda garfågeln och alkorna i Synthliboramphus.[9][10]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]Tobisgrisslan häckar i små kolonier eller enstaka par i stenskravel och klippskrevor utmed klippiga kuster eller på öar. I Sverige har den på grund av minken trängts ut till ytterskärgårdar eller öar långt utanför fastlandet. De kolonier som finns kvar nära fastlandet är i branta stup omgärdade av vidsträckta vattenområden.
Fågeln är mycket ortstrogen och häckar monogamt i par som håller ihop i flera år. Den lägger två ägg oftast i en spricka i berget eller i en hålighet under en sten, men ibland även under ilandflutet virke eller i en jordhåla. Äggen värps i maj, ruvas i 28–29 dygn och ungarna stannar i boet ytterligare 35 dagar. Därefter överges de helt av föräldrarna och tar sig själva ner till vattnet för att lära sig söka föda på egen hand.
Tobisgrisslan dyker från ytan och simmar under vattnet efter födan, huvudsakligen fisk och kräftdjur men också en del blötdjur, insekter och växtdelar. Viktigaste bytet i Östersjön är tånglaken och på Sveriges västkust tejstefisk.
Tobisgrissla och människan
[redigera | redigera wikitext]Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med oklar populationsutveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till mellan 400 000 och 1,5 miljoner adulta individer.[1]
Status i Sverige
[redigera | redigera wikitext]Artens hotstatus i Sverige har från 2025 ändrats från nära hotad (NT) till livskraftig [11] Revideringen grundar sig på en tydlig populationsökning, vilket bland annat bekräftas av data från Svensk fågeltaxeringen under perioden 2015–2024. Både antalet reproduktiva individer och utbredningsområdets storlek överstiger numera gränsvärdena för rödlistning. Förekomstarean uppskattas till cirka 632 km², inom ett totalintervall på 506–771 km².
De största hoten mot den svenska populationen av tobisgrissla är förmodligen oljeutsläpp och predation från mink.[2] Under 2005 blev Sveriges största koloni av tobisgrisslor, cirka 2 600 individer på Malgrundet i Västerbotten, helt utplånad av minkar.[12]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Tobisgrisslan har även kallats för grisla, gresla eller Olle drucken. I norra Bohuslän kallades den iste eller tiste och persupp. Det förra syftar på en adult individ i sommardräkt medan det senare syftar på en individ i vinter- eller ungfågeldräkt.[13] Andra äldre dialektala namn är iste i Skåne, grylla, grylle, grautle och sillknipare på Gotland och gröttla i Kalmar.[14][15][16] Andra namn är tejst, teiste och teste, som även kan avse fisken tejstefisk (Pholis gunnellus), vilket är fågelns huvudföda.
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 4 BirdLife International 2018 Cepphus grylle . Från: IUCN 2018. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 6 januari 2021.
- 1 2 SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: tobisgrissla (Cepphus grylle). läst 2026-04-11
- ↑ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av tobisgrissla – Cepphus grylle” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.27855. Läst 22 mars 2022.
- 1 2 AviList Core Team. 2025. AviList: The Global Avian Checklist, v2025. https://doi.org/10.2173/avilist.v2025
- 1 2 https://www.npolar.no/en/species/black-guillemot/
- ↑ BirdLife Sverige: Taxonomikommittén och Raritetskommittén. 2025. Förteckning över Sveriges fågeltaxa, version 2025: fynd t.o.m. 2023 Arkiverad 13 juni 2025 hämtat från the Wayback Machine..
- 1 2 Asplund, G., Lagerqvist, M., Jirle, E., Fromholtz, J., Tyrberg, T. (2020). ”Förändringar i Tk:s lista”. Vår fågelvärld (5). Arkiverad från originalet den 18 oktober 2020. https://web.archive.org/web/20201018102521/https://cdn.birdlife.se/wp-content/uploads/2020/10/R11-hela-rapporten.pdf. Läst 14 oktober 2020.
- ↑ Artfakta om tobisgrissla, ArtDatabanken.
- ↑ Baker, A.J., S.L. Pereira, and T.A. Paton (2007), Phylogenetic relationships and divergence times of Charadriiformes genera: multigene evidence for the Cretaceous origin of at least 14 clades of shorebirds, Biol. Lett. 3, 205-209.
- ↑ Pereira, S.L. and A.J. Baker (2008), DNA evidence for a Paleocene origin of the Alcidae (Aves: Charadriiformes) in the Pacific and multiple dispersals across northern oceans, Mol. Phylogenet. Evol. 46, 430-445.
- ↑ (LC).Svensson, M., Grahn, J., Green, M., Lignell, N., Nilsson, J. & Tjernberg, M. (2023-2025). Rödlista 2025 – expertkommittén för fåglar, Uppsala: SLU Artdatabanken, läst 2026-04-11
- ↑ "Mink tog hela fågelkolonin". Jaktojagare.se. Läst 2012-01-25.
- ↑ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:323
- ↑ Teiste i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
- ↑ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:67
- ↑ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:107
Tryckta källor
[redigera | redigera wikitext]- Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 208. ISBN 978-91-7424-039-9
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör tobisgrissla.
Wikispecies har information om tobisgrissla.- Läten på xeno-canto.org
- Artportalen: Dagens fynd – senaste observationerna – bilder
|