Tobisgrissla

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tobisgrissla
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Cepphus grylle -Metinic Island, Maine, USA-8.jpg
Tobisgrisslan är inte bara kraftfullt rödfärgad om benen utan även i näbbgapet.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningAlkfåglar
Alcae
FamiljAlkor
Alcidae
SläkteCepphus
ArtTobisgrissla
C. grylle
Vetenskapligt namn
§ Cepphus grylle
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Cepphus grylle map.svg
Synonymer
Uria grylle
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tobisgrissla (Cepphus grylle) är en fågel som tillhör familjen alkor.[2] Den häckar i stenskravel nästan cirkumpolärt i nordligaste Nordamerika, Europa och Asien, men även utmed Atlantkusten, i Europa söderut till Irland, samt i Östersjön. Arten känns i sommardräkt igen på sin helsvarta dräkt, vita vingfläckar och lysande röda fötter. Globalt anses tobisgrisslan vara livskraftig. I Sverige har den dock minskat kraftigt i Östersjön till följd av predation från mink och kategoriseras som nära hotad.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan är med kroppslängden 34–37 cm och vingspannet 52–58 cm tydligt mindre än andra alkor som tordmulen och sillgrisslan, men större än lunnefågeln. Den har spetsig näbb, päronformad kropp och relativt litet huvud. Liksom andra alkor flyger den tätt över vattnet med snabba, svirrande vingslag. Om sommaren är fjäderdräkten helt svart utom en stor vit vingfläck och röda ben. Jämfört med liktecknade hane svärta urskiljer sig den tydligt i flykten med de för alkorna typiskt svirrande vingslagen och den baktunga profilen.

I flykten är de vita vingfläckarna en slående karaktär.

På vintern skiftar färgen på huvudet och undersidan till vitt, medan ovansidan är tvärvattrad. Vingarna behåller dock sina färger. Könen är lika.

Tobisgrissla i första levnadsårets vinterdräkt.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Från spelande hanar hörs ramsor av fint pipiga "sipp-sipp-sipp-...", ibland även sågande "sipp-sy-sipp-sy-sipp-sy..." och utdragna "siiiiiyy".

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan häckar på steniga stränder, klippor och öar i norra Atlanten, i Europa söderut till Irland, i arktiska delar av Asien och i Nordamerika söderut till Maine och västerut till Alaska. De övervintrar ofta i häckningsområdet, men kan också flytta något söderut på vintern. Om vattnet fryser flyttar de ut till öppet vatten. Arten delas in i fem underarter i två distinkta grupper:[2]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige häckar tobisgrisslan dels i på Västkusten från Bohuslän till nordvästra Skåne (arcticus), dels i Östersjön på Gotland och norrut från Östergötland till finska gränsen (grylle). Östersjögrisslor övervintrar i södra och mellersta delen av Östersjön, medan de på Västkusten i stor utsträckning flyttar till danska farvatten i Kattegatt.[3]

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

Trots namnet hör tobisgrisslan inte till släktet grisslor (Uria), dit bland annat sillgrisslan hör. Istället är den en del av släktet Cepphus tillsammans med ytterligare två arter, beringtejst och glasögontejst, som båda förekommer i norra Stilla havet och Berings sund. Tejsterna utgör en systergrupp till en klad alkor där grisslorna i Uria ingår, men även alkekungen, tordmulen, den utdöda garfågeln och alkorna i Synthliboramphus.[4][5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan häckar i små kolonier eller enstaka par i stenskravel och klippskrevor utmed klippiga kuster eller på öar. I Sverige har den på grund av minken trängts ut till ytterskärgårdar eller öar långt utanför fastlandet. De kolonier som finns kvar nära fastlandet är i branta stup omgärdade av vidsträckta vattenområden.

Fågeln är mycket ortstrogen och häckar monogamt i par som håller ihop i flera år. Den lägger två ägg oftast i en spricka i berget eller i en hålighet under en sten, men ibland även under ilandflutet virke eller i en jordhåla. Äggen värps i maj, ruvas i 28–29 dygn och ungarna stannar i boet ytterligare 35 dagar. Därefter överges de helt av föräldrarna och tar sig själva ner till vattnet för att lära sig söka föda på egen hand.

Ungar på bo.

Tobisgrisslan dyker från ytan och simmar under vattnet efter födan, huvudsakligen fisk och kräftdjur men också en del blötdjur, insekter och växtdelar. Viktigaste bytet i Östersjön är tånglaken och på Sveriges västkust tejstefisk.

Tobisgrissla och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och en stor population med stabil utveckling.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] 1996 uppskattades världspopulationen till mellan 400.000 och 700.000 individer. 2015 uppskattade dock Birdlife International beståndet i Europa till mellan 304 000 och 742 000 individer, vilket extrapolerat på hela utbredningsområdet skulle ge en större världspopulation mellan cirka 400 000 och 1,5 miljoner individer.[1]

Status i Sverige[redigera | redigera wikitext]

På Västkusten tycks tobisgrisslans bestånd vara stabilt eller svagt ökande. 1993–1994 uppskattades det till 637 par. I Östersjön har den de senaste decennierna minskat kraftigt utmed kusten från Småland till Uppland. I Småland finns bara några enstaka par kvar, i Östergötland några tiotal och i Stockholms skärgård minskade beståndet från 5 300 par 1975 till 1 200 par 1999. Å andra siden har den ökat krafitg i norra Bottenhavet och i norra Kvarken. Det svenska beståndet har totalt sett minskat med 20 % de senaste 20 åren och uppskattas till 11 000 par, inklusive en mindre del icke häckande individer. Sedan 2010 upptas arten som nära hotadArtdatabankens rödlista.[3][6]

Det största hotet mot tobisgrisslan är predation från den invasiva minken. Under 2005 blev Sveriges största koloni av tobisgrisslor, cirka 2 600 individer på Malgrundet i Västerbotten, helt utplånad av minkar.[7][3]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Tobisgrisslan har även kallats för grisla, gresla eller Olle drucken. I norra Bohuslän kallades den iste eller tiste och persupp. Det förra syftar på en adult individ i sommardräkt medan det senare syftar på en individ i vinter- eller ungfågeldräkt.[8] Andra äldre dialektala namn är iste i Skåne, gryllaGotland och gröttla i Kalmar.[9][10] Andra namn är tejst, teiste och teste, som även kan avse fisken tejstefisk (Pholis gunnellus), vilket är fågelns huvudföda.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] BirdLife International 2012 Cepphus grylle Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ [a b c] Artfakta om tobisgrissla, ArtDatabanken.
  4. ^ Baker, A.J., S.L. Pereira, and T.A. Paton (2007), Phylogenetic relationships and divergence times of Charadriiformes genera: multigene evidence for the Cretaceous origin of at least 14 clades of shorebirds, Biol. Lett. 3, 205-209.
  5. ^ Pereira, S.L. and A.J. Baker (2008), DNA evidence for a Paleocene origin of the Alcidae (Aves: Charadriiformes) in the Pacific and multiple dispersals across northern oceans, Mol. Phylogenet. Evol. 46, 430-445.
  6. ^ Artdatabankens rödlista 2020 PDF
  7. ^ "Mink tog hela fågelkolonin". Jaktojagare.se. Läst 2012-01-25.
  8. ^ C. A. Hansson (1889) Zoologiska anteckningar från norra Bohuslän, ur: Översigt af Kongl. Vetenskapas-Akademiens Förhandlingar, nr.5, Stockholm, sid:323
  9. ^ Teiste i Johan Ernst Rietz, Svenskt dialektlexikon (1862–1867)
  10. ^ Carl Agardh Westerlund (1867) Skandinavisk oologi, Albert Bonniers förlag, Stockholm, sid:67

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 208. ISBN 978-91-7424-039-9 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]