Tofsvipa

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tofsvipa
Status i världen: Nära hotad[1]
Status i Sverige: Livskraftig
Northern-Lapwing-Vanellus-vanellus.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Vadarfåglar
Charadriiformes
Underordning Vadare
Charadrii
Familj Pipare och vipor
Charadriidae
Släkte Vanellus
Art Tofsvipa
V. vanellus
Vetenskapligt namn
§ Vanellus vanellus
Auktor (Linné, 1758)
Utbredning
DistributionVanellus.jpg
Synonymer
  • Tringa Vanellus Linné, 1758 (protonym)
  • Vanellus cristatus (Meyer)
  • Vanellus vulgaris (Bechstein)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm. Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Flygande tofsvipa med sina karakteristiska "fyrkantiga" vingar.
Flygande tofsvipa sedd underifrån.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd.
Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipan var en av de arter som Carl von Linné beskrev i den tionde upplagan av sin Systema Naturae från 1758. Han placerade den i gruppen vadare under det vetenskapliga namnet Tringa Vanellus.[2]. Tofsvipan delas inte upp i några underarter.[3]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipan häckar i Europa, Marocko och Asien så långt österut som till Kina.[3] Merparten av alla världens tofsvipor, det vill säga populationerna i norra och östra Europa, och i Asien är flyttfåglar.[3] De Skandinaviska och nordeuropeiska populationerna flyttar till Frankrike, Iberiska halvön, länderna i Medelhavsregionen och norra Afrika men även Madeira och Kanarieöarna. Stora delar av Asiens populationer flyttar till Mellanöstern, södra Centralasien och Sydostasien.[3]

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Som en av de tidigaste flyttfåglarna kommer den på vårvintern till Sverige, från vinterkvarteren i Syd- och Mellaneuropa. Den är då till en början ofta synlig på strandängar när den söker föda, men senare under häckningssäsongen blir tofsviporna mer skygga. Efter häckningen blir fåglarna successivt mer synliga, fram till dess att de drar sig söderut i början av hösten. Innan flytten kan man se dem tillsammans i flockar. De är sällan stilla utan flaxar hit och dit med en typisk fladdrig och svajig flykt.

Spridningen täcker hela landet, även om fågeln är ovanligare i Norrlands inland. Från att ha funnits med ungefär 120 000 par runt 1970 har stammen minskat till ett bestånd på cirka 50 000 par under 1990-talet, på grund av de moderna jordbruksmetoderna och det minskade betet. Samma procentuella minskning har också noterats i grannländerna och för flera andra arter (till exempel stare och skrattmås).

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipeunge fotograferad i Tyskland i början av maj.
Vissa år är arten mer talrik och samlas i stora flockar efter häckningen. På bilden en del av en jätteflock uppskattad till cirka 3000 individer den 29 september 2011 vid Öja mosse i Ystad.

Tofsvipan trivs i våtmarker, sankmark och på strandängar men syns även längre upp på torrare områden då den födosöker på fält och dylikt. Tofsvipan lever av ryggradslösa djur och tack vare god hörsel och mörkersyn kan den vara aktiv också på natten.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Många etymologer menar att vipa kan härledas ur ord som anspelar på vipans tofs. Den kallades helt enkelt för tofsen. Dess vetenskapliga namn Vanellus vanellus kommer från det senlatinska ordet vannus som var en sorts skyffel som man använde för att skilja agnar från kornen.

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Tofsvipan har ett flertal svenska dialektala namn. På olika håll i Sverige kallas tofsvipan ibland för tivitta. I Västergötland har den kallats bälghandske och på Gotland förekommer bläcka, vilket kan härledas från det fornnordiska blakkr med betydelsen svartaktig.[4]

Namn Trakt Notering Referens

Bäcka Gotland Av fornordiska blakkr = svartaktig [4]
Bälghandske Västergötland Fågeln sedd från sidan har en teckning som kan liknas vid en tumhandske [5]
Tivitta På många håll
Vive Skåne [6]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ BirdLife International 2015 Vanellus vanellus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 7 mars 2016.
  2. ^ Carl von Linné (1758). Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines, genera, species, cum characteribus, differentiis, synonymis, locis. Tomus I. Editio decima, reformata.. Holmiae. (Laurentii Salvii). sid. 148 
  3. ^ [a b c d] Larsson, 2001
  4. ^ [a b] Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 43 [1], Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  5. ^ Institutet för språk och fornminnen [2]
  6. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 363 (KULL 2) [3] Gleerups, Lund 1862–1867, faksimilutgåva Malmö 1962

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]