Tor Isedal

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Tor Isedal
Tor Isedal på diskotekspremiär på Döbelnsgatan 3 i Stockholm den 24 maj 1970
Tor Isedal på diskotekspremiär på Döbelnsgatan 3 i Stockholm den 24 maj 1970
FöddTor Carlsson
20 juli 1924
Norrköping, Sverige
Död18 februari 1990 (65 år)
Nynäshamn, Sverige
Aktiva år1950-1990
MakaMarie Isedal
Marie Hedeholm
Eva Kars
IMDb SFDb

Tor Edvard Isedal (ursprungligen Carlsson [1]), född 20 juli 1924 i Norrköping, död 18 februari 1990 i Nynäshamn,[2] var en svensk skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Isedal (mittenraden, längst till vänster) tillsammans med TV-teaterensemblen 1959/1960.

Isedal utbildade sig till dekoratör innan han började skådespela. Via IOGT:s amatörverksamhet kom han i kontakt med Tjadden Hällström och började spela i hans revyer. I slutet av 1940-talet kom han till Stockholm där han utbildade sig vid Axel Witzanskys teaterskola 1949–1950. Han gjorde även flera försök att komma in på Dramatens elevskola, men misslyckades.[3]

Tillsammans med Allan Edwall, som han träffat under teaterskoleåren, spelade han under det tidiga 1950-talet bland annat avantgardeteater vid Teatern i Gamla Stan, där han bland annat gjorde huvudrollen i Woyzeck 1953. Han engagerades vid Folkteatern i Göteborg 1955–1956 och kom 1957 till Malmö stadsteater. Vid den sistnämnda kom han i kontakt med Ingmar Bergman som gav honom en av hans mest kända filmroller som en av våldtäktsmännen i Jungfrukällan (1960). Ungefär samtidigt engagerades han vid TV-teatern och tillhörde dess första ensemble säsongen 1959–1960. Åren 1964–1966 var han vid Stockholms stadsteater, en scen han skulle återvända till vid flertalet tillfällen. Senare spelade han vid scener som Per Simon Edströms Arenabåten och Riksteatern.[3]

Isedal fick med sitt mörka, dystra och fårade ansikte och lite rossliga röst ofta gestalta skurkaktiga typer. Han spelade också ofta vanliga jobbare till exempel i TV-versionen av Söderkåkar (1970) och Hedebyborna (1978, 1980 och 1982). Det var heller inte ovanligt att han på ett övertygande sätt gestaltade mer eller mindre försupna karaktärer som t.ex. Lasse i Söderkåkar och Ölund i Ett resande teatersällskap. I TV-serien Spanarna (1983) gjorde han en luggsliten och varmhjärtad kriminalspanare. Han spelade även Joe Hill i TV-filmen Mannen som aldrig dog (1970). Han var därtill känd för att behärska monologer och ett paradnummer vad hans tolkning av Eugene O'Neills Hughie. Mot slutet av sin karriär gjorde han rollen som Stråholmaren i S.O.S. - En segelsällskapsresa (1988).[3]

Isedal var successivt gift med Marie Isedal, Marie Hedeholm och Eva Kars. Han är far till Per Isedal, Ola Isedal, Pernilla Isedal och Peter Isedal.

Filmografi[redigera | redigera wikitext]

Teater[redigera | redigera wikitext]

Roller (ej komplett)[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi Teater
1957 Den girige
Moliére
Tore Karte Fredriksdalsteatern[4]
Underbara människor
William Saroyan
Yngve Nordwall Malmö stadsteater
Eurydike
Jean Anouilh
Lars-Levi Læstadius Malmö stadsteater
Rödbetan
Marcel Achard
Yngve Nordwall Malmö stadsteater
Acaste Misantropen
Molière
Ingmar Bergman Malmö stadsteater[5]
1958 Herr Mississippis äktenskap
Friedrich Dürrenmatt
Lars-Levi Læstadius Malmö stadsteater
Boboll
André Roussin
Lars-Levi Læstadius Malmö stadsteater
Siebel Ur-Faust
Johann Wolfgang von Goethe
Ingmar Bergman Malmö stadsteater[6]
Ola i Gyllby Värmlänningarna
Fredrik August Dahlgren och Andreas Randel
Ingmar Bergman Malmö stadsteater[7]
1959 Amphitryon
Molière
Lars-Levi Læstadius Malmö stadsteater
1961 Tranio Så tuktas en argbigga
William Shakespeare
Per Gerhard Vasateatern[8]
Tybalt Romeo och Julia
William Shakespeare
Frank Sundström Uppsala stadsteater[9]
1962 Löjtnant Svält Karl XII
August Strindberg
Frank Sundström Uppsala stadsteater[10]
Kassabrist
Vilhelm Moberg
Johan Bergenstråhle Uppsala stadsteater[11]
1966 Rédillon Fruar på vift
Georges Feydeau
Etienne Glaser Stockholms stadsteater
1971 Medverkande Oh! Calcutta!
Kenneth Tynan
Hans Bergström Folkan[12]
1974 Petrucchio Så tuktas en argbigga
William Shakespeare
Lennart Kollberg Riksteatern[13]
Mina sånger de ska leva
Mikis Theodorakis
Pi Lind Nya Komediteatern/
Riksteatern[14]
1978 Frid Sommarnattens leende
Stephen Sondheim och Hugh Wheeler
Stig Olin Folkan[15]
1979 En man för mycket
Ray Cooney och John Chapman
Klaus Pagh Folkan[16]
Rooster Annie
Charles Strouse, Thomas Meehan och Martin Charnin
Stig Olin Folkan[17]
1982 Max Detweiler Sound of Music
Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II
Stig Olin Folkan[18]
1983 Snövit och de sju dvärgarna
Beppe Wolgers
Stig Olin Folkan[19]
1986 Pappa Erik Ringo
Birgitta Götestam, Göran Arnberg och Magnus Fermin
Birgitta Götestam Göta Lejon[20]
1987 Candy Möss och människor
John Steinbeck
Fred Hjelm Stockholms stadsteater
1989 Baylor Den stora lögnen
Sam Shepard
Jan Håkanson Stockholms stadsteater

Radioteater[redigera | redigera wikitext]

Roller[redigera | redigera wikitext]

År Roll Produktion Regi
1960 Ivan Petrovitj Rogov Han som sålde sin fru
David Tutaev
Staffan Aspelin[21]
Holgersson, en skogvaktare Jons födelsedag
Inge Johansson
Helge Hagerman[22]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Tor_Isedal i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 2013-03-13.
  2. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, Version 5.00, Sveriges Släktforskarförbund (2010): Isedal, Tor Edvard
  3. ^ [a b c] ”Tor Isedal”. Svensk Filmdatabas. http://sfi.se/sv/svensk-filmdatabas/Item/?type=PERSON&itemid=64045&iv=OVERVIEW. Läst 2 december 2013. 
  4. ^ Ingvar Holm (20 juni 1957). ”Franskt i Hälsingborg”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1957-06-20/165/12. Läst 27 juni 2018. 
  5. ^ ”Misantropen”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/misantropen. Läst 17 oktober 2015. 
  6. ^ ”Ur-Faust”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/ur-faust. Läst 19 oktober 2015. 
  7. ^ ”Värmlänningarna”. Stiftelsen Ingmar Bergman. http://ingmarbergman.se/verk/värmlänningarna-0. Läst 19 oktober 2015. 
  8. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 45. 2 oktober 1961. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1961-10-02/267/45. Läst 22 augusti 2015. 
  9. ^ Ebbe Linde (30 december 1961). ”Bibi Anderssons Julia”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1961-12-30/353/12. Läst 27 maj 2018. 
  10. ^ Ebbe Linde (10 februari 1962). ”Uppsala stadsteater: 'Karl XII' tredje segern”. Dagens Nyheter: s. 12. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-02-10/39/12. Läst 27 maj 2018. 
  11. ^ 'Kassabrist' sätter punkt”. Dagens Nyheter: s. 16. 27 april 1962. https://arkivet.dn.se/tidning/1962-04-27/113/16. Läst 27 maj 2018. 
  12. ^ Bengt Jahnsson (18 juni 1971). ”'Oh, Calcutta' på Folkan: Så snällt att man rodnar”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1971-06-18/162/14. Läst 20 augusti 2015. 
  13. ^ Bengt Jahnsson (4 april 1974). ”Riksteaterns 'Argbigga': Nyanserna saknas”. Dagens Nyheter: s. 24. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-04-04/93/24. Läst 18 mars 2018. 
  14. ^ Ingmar Glanzelius (21 september 1974). ”Theodorakis: Skönheten blir till ett vapen”. Dagens Nyheter: s. 18. https://arkivet.dn.se/tidning/1974-09-21/257/18. Läst 18 mars 2018. 
  15. ^ Leif Zern (15 september 1978). ”Musikfest i sommarnatten”. Dagens Nyheter: s. 14. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1978-09-15/251/14. Läst 22 augusti 2015. 
  16. ^ Bengt Jahnsson (9 mars 1979). ”Unket kvinno- och homoförakt”. Dagens Nyheter: s. 12. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-03-09/66/12. Läst 22 augusti 2015. 
  17. ^ Marcus Boldemann (14 september 1979). ”Kavata barn - förljugen värld”. Dagens Nyheter: s. 23. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1979-09-14/250/23. Läst 20 augusti 2015. 
  18. ^ Marcus Boldemann (18 september 1982). ”'Sound of Music': Lyckokast vid stupet”. Dagens Nyheter: s. 18. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1982-09-18/253/18. Läst 20 augusti 2015. 
  19. ^ Teaterannons”. Dagens Nyheter: s. 68. 16 oktober 1983. https://arkivet.dn.se/tidning/1983-10-16/281/68. Läst 2 december 2017. 
  20. ^ Marcus Boldemann (26 oktober 1986). ”Ungdomlig 'Ringo' på Göta Lejon: En alltför enkel historia”. Dagens Nyheter: s. 28. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1986-10-26/291/28. Läst 18 september 2016. 
  21. ^ Radioprogrammet”. Dagens Nyheter: s. 47. 29 september 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-09-29/265/47. Läst 18 mars 2016. 
  22. ^ TV och radio”. Dagens Nyheter: s. 31. 19 november 1960. http://arkivet.dn.se/arkivet/tidning/1960-11-19/315/31. Läst 18 mars 2016. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]