Tove Jansson

Från Wikipedia
Version från den 21 december 2017 kl. 13.40 av Reddarn (Diskussion | Bidrag) (Rullade tillbaka redigeringar av 83.68.236.75 (diskussion) till senaste version av Ascilto)
Tove Jansson
PseudonymVera Haij[1]
Född9 augusti 1914
Helsingfors, Storfurstendömet Finland, Kejsardömet Ryssland
Död27 juni 2001 (86 år)
Helsingfors, Finland
YrkeFörfattare, konstnär, serieskapare
NationalitetFinland Finländsk
SpråkSvenska
Verksam1928–1998
Genrerroman[2]
Noterbara verkMumintrollen
PriserNils Holgersson-plaketten, Elsa Beskow-plaketten, H.C. Andersen-medaljen, Pro Finlandia-medaljen, Svenska Akademiens stora pris
HemortKlovharun och Gardesstaden
PartnerSam Vanni (omkring 1935–38),
Tapio Tapiovaara (omkring 1939–42),
Atos Wirtanen,
Tuulikki Pietilä (1956–)
SläktingarSigne Hammarsten-Jansson (mor),
Viktor Jansson (far),
Per Olov Jansson (bror),
Lars Jansson (bror)
Namnteckning
Webbplatswww.tovejansson.fi

Tove Marika Jansson, född 9 augusti 1914 i Helsingfors, död 27 juni 2001 i Helsingfors, var en finlandssvensk författare, illustratör, konstnär och serieskapare. För sitt författarskap inom barnlitteraturen erhöll hon 1966 den prestigefyllda H.C. Andersen-medaljen.

Tove Jansson är framför allt känd för sina böcker och tecknade serier om mumintrollen. Den första boken, Småtrollen och den stora översvämningen, gavs ut 1945, men det var de två nästkommande böckerna, Kometen kommer och Trollkarlens hatt, publicerade 1946 respektive 1948, som gjorde henne berömd.

Tove Jansson växte upp i ett konstnärshem i Helsingfors som dotter till skulptören Viktor Jansson och tecknaren Signe Hammarsten-Jansson.[3] Hon studerade konst på Tekniska skolan i Stockholm 1930–33, på Finska konstföreningens ritskola i Helsingfors och på olika konstskolor i Paris 1938. År 1943 höll hon sin första konstutställning och samtidigt skrev hon romaner och artiklar och illustrerade bokomslag. Hon fortsatte att arbeta som bildkonstnär – vid sidan av sitt författarskap – under resten av sitt liv.

Hennes första vuxenroman, Bildhuggarens dotter, utgavs 1968. Därefter skrev hon ytterligare sex romaner och fem novellsamlingar för vuxna. Utöver sina egna böcker har hon bland annat målat tavlor och även illustrerat J.R.R. Tolkiens Bilbo – En hobbits äventyr och Lewis Carrolls Alice i Underlandet. En känd sångtext finns också bland hennes alster, "Höstvisa" som är tonsatt av Erna Tauro. Tove Janssons böcker har översatts till 45 språk.[4]

100-årsminnet av Tove Janssons födelse uppmärksammas i både Finland och Sverige. Den 9 augusti 2014 gavs Skatuddsparken i Helsingfors det nya namnet Tove Janssons park.

Biografi

Uppväxt och tidiga verk

Tove Jansson växte upp som äldsta syskon av tre i ett konstnärshem i en ateljévåning på Lotsgatan 4 i Skatudden i Helsingfors,[5] i en hyresfastighet som ägdes av kaffebolaget Paulig. Hennes mor, Signe Hammarsten-Jansson, var konstnär från Sverige och hennes far, Viktor Jansson, kallad Faffan, skulptör. Hennes bror Lars Jansson blev också tecknare, medan hennes andra bror Per Olov Jansson blev fotograf. Under hennes uppväxt tillbringade familjen vintrarna i Helsingfors och somrarna på Blidö i Stockholms skärgård. Blidö kom också att utgöra förebilden för Mumindalen i Tove Janssons böcker om mumintrollen.[6][7]

Tove Jansson 1923, fotograferad av sin far.

Som sextonåring reste Tove Jansson till Sverige för att studera teckning vid Konstfack i Stockholm. Då hade hon redan flera gånger blivit publicerad. 1928 syntes verser och illustrationer i Allas Krönika och samma år illustrationer i Julen. Hon tillverkade även egna tidningar som hon sålde, förutom att hon skrev på de ännu inte publicerade berättelserna "Osynliga makter" och "Matilda och konsten". Året efter publicerades Tove Janssons tecknade serie Prickinas och Fabians äventyr som följetong i den finlandssvenska barntidningen Lunkentus, signerade som "Tove".[a] 1929 syntes också hennes första teckningar i Garm.[9] Tove Jansson hade god hjälp av att vara dotter till en tecknare, och till många av de här tidningarna bidrog samtidigt signaturen "Ham" (efter Hammarsten-Jansson).

Bokdebut och resor

Tove Jansson återvände 1933 till Helsingfors, där hon samma år debuterade som författare, med Sara och Pelle och Neckens bläckfiskar, skriven under pseudonymen Vera Haij.[10] Därefter påbörjade hon studier vid Finska Konstföreningens ritskola i Helsingfors, som vanligtvis kallas Ateneum. Där skulle hon vara kvar fram till våren 1937, med återkommande avhopp från studierna. Efter fyra år hade hon ändå etablerat sig som konstnär. Hon blev medlem i konstnärsföreningar och valdes in i både Tecknarsamfundet och Konstnärsgillet.[11]

Efter studierna reste hon runt i Europa, bland annat till Tyskland, Italien och Paris. År 1934 tillbringade hon i Tyskland, där hon bland annat fäste ett tidigt mumintroll på akvarell.[12] Under 1938 vistades hon på ett stipendium i Frankrike. Senvåren 1939 reste hon till Italien och passerade på väg till väg mot Kampanien konsthistoriska sevärdheter från Verona och söderöver. I resebrev till sin mor beskrev hon hur hon till sist dränkte yllebyxorna (som hon fått från modern) i Lago di Garda, snarlikt hur Mumintrollet i Kometjakten slänger de yllebyxor han fått från sin mor i krokodilernas käftar.[13]

Efter återkomsten till Finland slog hon sig ned i Helsingfors, där hon blev tecknare för Garm. I sina karikatyrer protesterade hon mot Hitler och Finlands samarbete med Nazityskland. Dessa väckte reaktioner från Toves tyskvänlige far Viktor. Tove Jansson inledde 1935 en flerårig relation med den några år äldre Ateneum-studenten Sam Vanni, och när den relationen senare avslöjades föll den inte i god jord; Toves far var avogt inställt till judar. Men den självständiga unga konstnärinnan Jansson lät sig inte hindras, utan de två fortsatte att träffas.[14]

Sammanlagt tecknade Tove Jansson cirka 100 omslag till Garm, förutom ett 500-tal satirteckningar och illustrationer. Hon var mest aktiv under 1940-talet, då hon sågs som "Finlands obestritt främste skämttecknare".[15] Garm hade en viss opinionsbildande betydelse och kritiserade – inte minst genom Tove Janssons alla vassa skämtteckningar – Nazityskland och Finlands eftergiftspolitik.[16] Samtidigt kritiserade Jansson och Garm Stalins Sovjet med samma skärpa.

Mumintrollen

Huvudartiklar: Mumintrollen och Muminserien

Den första boken om mumintrollen, Småtrollen och den stora översvämningen, utkom 1945. Den var dock skriven flera år tidigare, som en motvikt mot kriget omkring henne. Mumintrollet var ursprungligen en liten arg signaturfigur från hennes skämtteckningar i Garm, men i böckerna hamnade han nu i huvudrollen.[17]

Tove Jansson med mumindockor från Atelier Fauni 1956.

Mumins genombrott kom med den tredje boken Trollkarlens hatt (1948).[18] Boken översattes till engelska och ledde till att böckerna fick internationell spridning. Samtidigt banade de väg för den tecknade serien om Mumin, som hon började teckna 1954 och som 1959 togs över av hennes yngre bror Lars.[17]

Böckerna om mumintrollen är Janssons mest kända. De målar upp en sagovärld utan människor men med figurer med väldigt utpräglade personligheter. Huvudpersonen i muminberättelserna är oftast det nyfikna Mumintrollet självt. Bland figurerna finns bland andra den träiga Hemulen, den ångestfyllda Filifjonkan, den självupptagne Muminpappan, den kompromisslösa Lilla My, den rastlöse Snusmumriken och den räddhågsne Sniff.

Ofta strävar mumintrollen efter att finna en mening, kanske inte med livet men med tillvaron som den ser ut just för stunden. Andra återkommande teman är det konstnärliga skapandets vedermödor och de ständigt hotande katastroferna. Liknande teman går igen även i hennes vuxenlitteratur, skriven på 1970- och 1980-talen. Finlands umbäranden under och efter andra världskriget ligger till grund för de ständigt annalkande katastroferna[19].

Tuulikki Pietilä, Tove Jansson och Signe Hammarsten-JanssonKlovharun 1958.

Jansson hämtade ofta inspiration till historierna och gestalterna från händelser och människor i sin egen närhet; Muminmamman har många drag gemensamma med hennes egen mor och Too-ticki är ett porträtt av livskamraten Tuulikki Pietilä. Huvudpersonerna i Sommarboken, en liten flicka och hennes farmor, är modellerade efter Janssons brorsdotter och mor. Handlingen är ofta förlagd till Helsingfors eller den finländska skärgården.

Övriga böcker och Pietilä

År 1968 kom Bildhuggarens dotter, en självbiografi med en beskrivning av barndomsmiljön.

Från 1956 levde hon tillsammans med Tuulikki Pietilä.[20] De skaffade också lägenheter/ateljéer i samma kvarter.[21] De tillbringade[22] 25 somrar ihop på holmen Klovharun i Borgå skärgård.

Efter moderns död 1970 gav sig Tove Jansson tillsammans med Tuulikki Pietilä ut på en lång resa under vilken hon började skriva för vuxna. År 1971 utgavs novellsamlingen Lyssnerskan. Året därpå kom Sommarboken, en historia om Sophia, hennes pappa och farmor och deras somrar på en skärgårdsö, inspirerad av brorsdottern Sophia Janssons somrar med fadern Lars Jansson och farmodern Signe Hammarsten-Jansson.

År 1974 publicerades Tove Janssons första roman. Solstaden hade en för henne ovanlig miljö, där den utspelade sig bland pensionärer i Florida. Efter novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser (1978) följde de två romanerna Den ärliga bedragaren (1982) och Stenåkern, där miljön återigen var den finska. Den ärliga bedragaren är en berättelse om den suddiga gränsen mellan gott och ont, medan Stenåkern har själva skapandet som motiv.

Åren 1976–77 skrev Jansson en hel del dramatik, med titlar som Gymnastiklärarens död, Dottern och Tio före fyra.[9]

Under sina sista kreativa år skrev Tove Jansson noveller, vilka utgavs i samlingarna Resa med lätt bagage (1987), Brev från Klara och andra berättelser (1990) och Meddelande. Noveller i urval 1971–1997 (1998). Tove Janssons sista roman var Rent spel 1989, i vilken hon skildrade en nära vänskap mellan två konstnärligt arbetande kvinnor.

De sista åren och rättigheter

Tove Jansson var aktiv ända fram till 1990-talet. Hennes sista egna bok var Meddelande. Noveller i urval 1971–1997, en novellsamling som gavs ut 1998. På 1990-talet godkände hon att Mumin lanserades som japansk animerad TV-serie. Denna följdes upp med en serieversion, producerad med olika nordiska serieskapare. År 1994 tilldelades hon Svenska Akademiens Stora pris och året därpå fick hon professors namn.[9]

Ön Klovharun i Borgå skärgård med sin stuga, där Tove Jansson och Tuulikki Pietilä tillbringade minst 25 somrar.

Tillsammans med Tuulikki Pietilä gav hon 1996 ut Anteckningar från en ö, och tre år senare hade dokumentärfilmen Haru – de ensammas ö premiär.

Den 26 juni 2001 avled Tove Jansson efter en längre tids sjukdom (hjärnblödning).[5] Hon ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Rättigheterna till Tove Janssons figurer förvaltas av Moomin Characters. Bolaget ägs av ättlingarna till hennes bröder Lars och Per Olov Jansson.[23] Det hade 2010 fem anställda och leds av Sophia Jansson, Lars Janssons dotter, tillsammans med Roleff Kråkström.[24]

Konsten och kärleken

Tove Jansson hade sin ungdomskärlek i Sam Vanni, kamrat på Ateneum. Senare, när Vanni flyttat utomlands till Paris och London, förälskade hon sig i konstnären Tapio Tapiovaara. Även honom hade hon mött på Ateneum, och de var ett par fram till våren 1942. Hennes komplicerade relation till sin tyskvänlige far spädde på Tove Janssons olust inför att gifta sig och få barn.[25]

Jag ser vad det blir av mitt yrke om jag gifter mig. För det hjälper inte; jag har alla dessa kvinnans instinkter att trösta, beundra, underkasta sig, ge upp sig själv. Jag skulle antingen bli en dålig målare eller en dålig fru. Och jag vill inte föda barn som skall dödas i något av de kommande krigen.
– Tove Jansson, oktober 1941[26]

Istället utvecklade hon en feministisk livssyn, där hon satte friheten som kvinna och konstnär högst. Denna inställning fanns kvar under Tove Janssons senare relation med tidningsmannen Atos Wirtanen,[27] liksom under åren med Tuulikki Pietilä.

Vivica Bandler och Tove Jansson hade en flerårig kärleksrelation. Den inspirerade till de två Muminfigurerna Tofslan och Vifslan.

År 1946 blev hon bekant med Vivica Bandler, och de blev häftigt förälskade. Eftersom detta var under en tid då relationer mellan kvinnor inte var tillåtna måste de vara diskreta. Muminfigurerna Tofslan och Vifslan var kodord för Tove och Vivica, och symbolen för hotet mot deras kärlek blev Mårran. Samtidigt var Bandler gift med Kurt Bandler och Jansson hade sin relation med Atos Wirtanen.[28]

I sitt senare författarskap inkluderade Tove Jansson också homosexuella inslag. De dyker upp i romanen Solstaden (mellan två män och mellan män och kvinnor), samt i novellerna "Brev till en idol" och "Den stora resan" (mellan två kvinnor). År 1992 medverkade hon och livskamraten Tuulikki Pietilä med råd och upplysningar till Barbro K. Gustafsson, som det året lade fram sin tvärvetenskapliga doktorsavhandling "Erotiska och homosexuella skildringar i Tove Janssons senare litteratur".[29] Homosexualitet avkriminaliserades i Finland först 1971 och klassades till 1981 som sjukdom. Fram till 1999 fanns i Finland en censur mot spridning av skrifter med homosexuellt innehåll (jämför omskrivningarna om Tofslan och Vifslan och Too-ticki samt Janssons senare författarskap).[30]

Astrid Lindgren och Tove Jansson 1958

Eftermäle

Tove Jansson ses ofta som en av 1900-talets största svenskspråkiga barnboksförfattare. Hon räknas också som en av de internationellt mest kända finländska konstnärerna[31] och en av de mest kända svenskspråkiga författarna.[32]

År 2014 firades Tove Janssons 100 år. På minnesportalen Tove 100[33] presenterades olika sidor av Tove Janssons konst och liv, kompletterat genom den separata Tove Janssons virtuella museum.[34]

Vid hundraårsjubileet av Tove Janssons födelse gav finländska Myntverket ut ett nytt tvåeuros specialmynt med Tove Jansson-motiv. Myntverket har tidigare gett ut två jubileumsmynt i silver till Tove Janssons ära.[35]

På hundraårsdagen av Tove Janssons födelse bytte Skatuddsparken i Helsingfors, belägen nära Tove Janssons föräldrahem, namn till Tove Janssons park. [36]

Tove Jansson-priset

Vid två tillfällen har Tove Jansson-priset delats ut till en person som förtjänstfullt verkat för barn- och ungdomskultur i Finland.[37]

Temapark och museum

År 1993 öppnades temaparken Muminvärlden i Nådendal. I Tammerfors finns den permanenta konstutställningen "Mumindalen", bestående av över 2 000 konstverk som Tove Jansson donerade till Tammerfors Konstmuseum mellan 1986 och 1997. Jansson är representerad vid bland annat Göteborgs konstmuseum[39].

Fil:Grave of Tove Jansson at Hietaniemi.JPG
Tove Janssons grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Bibliografi

Muminböckerna

Bilderböcker

Övriga böcker

Som illustratör

Biografier

Priser och utmärkelser i urval

Tove Jansson vann ett stort antal priser, medaljer och plaketter:

Kommentarer

  1. ^ Den sju sidor långa berättelsen är i sin helhet återtryckt i boken Vid min svans.[8]

Referenser

Noter

  1. ^ KANTO – Kansalliset toimijatiedot, Nationalbiblioteket, läs onlineläs online, licens: CC0.[källa från Wikidata]
  2. ^ hämtat från: azerbajdzjanska Wikipedia.[källa från Wikidata]
  3. ^ "Tove Jansson". NE.se. Läst 16 juni 2014.
  4. ^ Hällsten, Annika: Boksuccé efterlyses. Hufvudstadsbladet 22.1.2014, s. 21.
  5. ^ [a b] Nilsson, Kerstin (2001-06-26): "Farväl, lilla Muminmamman". Aftonbladet.se. Läst 9 augusti 2014.
  6. ^ "Tove Marika Jansson". tovejansson.se. Läst 9 maj 2016.
  7. ^ "Helsingfors 9.8.1914 – Helsingfors 27.6.2001". moomin.com. Läst 9 maj 2016.
  8. ^ Tolvanen 2000, s. 16ff
  9. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o] Westin 2007, s. 517ff
  10. ^ Westin 2007, s. 71
  11. ^ Westin 2007, s. 85f
  12. ^ Westin 2007, s. 127
  13. ^ Westin 2007, s. 105
  14. ^ Westin 2007, s. 91
  15. ^ Westin 2007, s. 112
  16. ^ Westin 2007, s. 110
  17. ^ [a b] "Janson, Tove". Arkiverad 27 november 2014 hämtat från the Wayback Machine., Schildts.fi. Läst 10 augusti 2014.
  18. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Tove Jansson)
  19. ^ Witt-Brattström, Ebba (2012):"Motståndets utopi". Nordicwimensliterature.net. Läst 1 juli 2014.
  20. ^ Westin 2007, s. 313
  21. ^ Westin 2007, s. 312
  22. ^ Teir, Philip (2012-09-17): "Bortom Mumindalen". Hbl.fi. Läst 10 augusti 2014.
  23. ^ Mosse Wallén (17 oktober 2005). ”Mumins nya mamma trollar fram miljarder”. Dagens Industri. http://www.di.se/artiklar/2005/10/17/mumins-nya-mamma-trollar-fram-miljarder/. Läst 8 augusti 2014. 
  24. ^ Marten, Peter (2010-04): "Moomin Characters Ltd keeps a national treasure in the family". Finland.fi. Läst 11 augusti 2014. (engelska)
  25. ^ Westin 2007, s. 125
  26. ^ Westin 2007, s. 126
  27. ^ Westin 2007, s. 126f
  28. ^ Westin 2007, s. 204f
  29. ^ Voss, Jon (1992/2001-06-27): "Att vara välsignad av kärlek". QX.se. Läst 10 augusti 2014.
  30. ^ Olle Stålström/Jussi Nissinen: "Uppkomsten av den finska rörelsen för bögar och lesbiska (SETA) - dess mål och verksamheter". Finnqueer.fi, 2005-10-01. Läst 10 augusti 2014.
  31. ^ "Jubileumsåret". Tove100.se. Läst 16 juni 2014.
  32. ^ Voss, Jon (2001-06-27): "Tove Jansson avled i morse". QX.se. Läst 10 augusti 2014.
  33. ^ "Tove 100 – Celebrating the art and life of Tove Jansson". Tove100.se. Läst 8 augusti 2014.
  34. ^ "Tove Janssons virtuella museum".. Tovejansson.fi. Läst 8 augusti 2014
  35. ^ "Ett nytt två euros mynt med Tove Jansson-motiv ges ut i juni.". Yle.fi, 2014-05-16. Läst 16 juni 2014.
  36. ^ Annola, Suvi (2014-08-07): "Tove Janssons park invigs". Helmet.fi. Läst 8 augusti 2014
  37. ^ " Tove Jansson-pris instiftat". Svd.se, 2002-03-25. Läst 16 juni 2014.
  38. ^ " Tove Jansson-priset". Boksampo.fi. Läst 16 juni 2014.
  39. ^ Göteborgs konstmuseum
  40. ^ Biblioteksföreningen: Elsa Beskow-plaketten, läst 1 december 2015
  41. ^ "Anni Swan-medaljen". Akateeminen.com. Läst 10 augusti 2014.
  42. ^ "Expressens Heffaklump". Svenska barnboksinstitutet. Läst 9 augusti 2014.
  43. ^ "Tollanderska priset". Boksampo.fi. Läst 10 augusti 2014.
  44. ^ Svenska Akademiens Finlandspris i Uppslagsverket Finland (webbupplaga, 2012). CC-BY-SA 4.0
  45. ^ "Finlandspriset". Boksampo.fi. Läst 10 augusti 2014.

Källförteckning

Vidare läsning

Externa länkar