Tredje vågens feminism

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Den tredje vågens feminism är namnet på den tredje fasen av feminismen. Den spred sig från USA till den övriga världen under 1990-talet.[1] Den föregicks av den andra vågens feminism och följdes av den fjärde vågens feminism.

Den tredje vågens feminism (från cirka 1990-talet) har fokuserat på ojämlikhet som inte beror på lagar utan härrör från informella fenomen som könsroller, så som sexuell dubbelmoral och könsdiskriminering inom olika delar av livet och samhället.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Se huvudartikel: Feminismens historia

Tredje vågen definieras av individualism och medvetandet om att det finns olika typer av problem bland olika samhällsgrupper i frågan om jämlikhet, och att olika typer av feminism därför är nödvändig för att möta dessa gruppers behov och uppnå målet om jämlikhet mellan könen. Tredje vågens feminism är i enlighet med sin individualistiska natur därför inte reserverad för enbart kvinnor och heller inte någon sammanhängande och organiserad rörelse, som de två föregående vågorna av feminism, utan indelad i en mängd undergrupper, som till exempel sexpositiv feminism och postmodern feminism, som var och en syftar till att möta de problem varje grupp har för att nå det gemensamma målet. Den fjärde vågens feminism, som kom på 2010-talet och fokuserar på intersektionalitet, föddes därför naturligt ur denna individualism.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Evans, Elizabeth (2015). The Politics of Third Wave Feminisms: Neoliberalism, Intersectionality, and the State in Britain and the US. London: Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-137-29527-9.