Sagan om ringen

För andra betydelser, se Sagan om ringen (olika betydelser).

Sagan om ringen Härskarringen / Ringarnas herre
Den enda ringen (även kallad Härskarringen) som spelar en nyckelroll i romanen.
Författare	J.R.R. Tolkien
Originaltitel	The Lord of the Rings
Originalspråk	Engelska
Översättare	Åke Ohlmarks Erik Andersson Lotta Olsson
Land	Storbritannien
Genre	Heroisk fantasy, Episk fantasy, Äventyrsroman
Förlag för förstautgåvan	Allen & Unwin (Storbritannien) Hugo Gebers förlag (Sverige)
Utgivningsår	1954–1955
Först utgiven på svenska	1959–1961
Huvudpersoner	Frodo, Gandalf, Sam, Aragorn, Merry, Pippin, Legolas, Gimli, Boromir
Utmärkelser	International Fantasy Award Århundradets 100 böcker enligt Le Monde Prometheus Award
Del i serie
Föregås av	Bilbo – En hobbits äventyr
Efterföljs av	Tom Bombadills äventyr

Sagan om ringen eller Härskarringen, i nyöversättning Ringarnas herre (originaltitel The Lord of the Rings), är en episk fantasyroman skriven av den brittiske författaren och filologen J.R.R. Tolkien. Handlingen utspelar sig i den fiktiva världen Midgård och skrevs som en uppföljare till barnboken Bilbo – En hobbits äventyr (1937), men utvecklades till ett betydligt större och mer ambitiöst verk. Tolkien arbetade med berättelsen i huvudsak mellan 1937 och 1949. Den publicerades 1954–1955 och gavs ut i tre volymer med titlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. Tolkien avsåg dock att verket skulle läsas som en sammanhållen roman.

Berättelsen kretsar kring Härskarringen, en magisk ring som både skänker makt och fördärvar sin bärare. Ringen är knuten till mörkrets och ringarnas herre, Sauron, som en gång smidde den för att kontrollera maktens ringar och lägga hela Midgård under sin makt. Konflikten i romanen drivs av insikten att ringen inte bör användas, utan måste förintas för att förhindra Saurons herravälde över Midgård. Uppdraget går ut på att föra ringen till Domedagsberget i Mordor, där den kan förgöras. Utgångspunkten är det fredliga landet Fylke, där hoben Frodo Bagger blir ringbärare och tvingas lämna sitt tidigare fridfulla liv. Han medföljs av sin vän Sam Gamgi och andra reskamrater, och får senare stöd av en större grupp allierade från Midgårds fria folk och bildar Ringens brödraskap. Berättelsen växlar dels mellan Frodos farliga färd mot Domedagsberget, och dels det krig som samtidigt trappas upp när Saurons styrkor anfaller Midgårds fria folk.

Sagan om ringen är i sin inre struktur indelad i sex "böcker" (två per volym i den ursprungliga tredelade utgivningen) och kompletteras av omfattande appendix. Där återfinns bland annat tideräkningar, släkttavlor och historiska översikter som fördjupar romanens bakgrund och kopplar den till Tolkiens större fiktiva historieskrivning. Tolkien byggde dessutom sin värld med kartor och fiktiva språk, vilket bidrog till verkets särprägel och detaljrikedom. Tolkiens inspirationskällor brukar knytas till hans akademiska arbete med språk och äldre litteratur, samt till mytologiska motiv och idéer om striden mellan de goda och de onda, ansvar och frestelse. Återkommande teman i romanen är maktens korrumperande verkan, mod och uthållighet under svåra villkor, vänskap och trohet, samt spänningen mellan ett stillsamt vardagsliv och en hotande katastrof.

Mottagandet var delvis blandat vid utgivningen, men romanen fick snabbt en stor läsekrets och kom att bli ett av 1900-talets mest sålda och inflytelserika verk inom fantasygenren. Den har översatts till ett stort antal språk, inklusive på svenska av Åke Ohlmarks 1959–1961 och senare nyöversatt av Erik Andersson 2004–2005. Romanen har sålts i 150 miljoner exemplar fram till 2007 och haft betydande genomslag i populärkultur och senare fantasylitteratur. Berättelsen har också ombearbetats för flera medier, bland annat radio, teater och datorspel, och nådde en ny masspublik genom den uppmärksammade och prisbelönta filmtrilogin om Härskarringen (2001–2003) regisserad av Peter Jackson.

Romanens sammansättning

Sagan om ringen, med sin engelska originaltitel The Lord of the Rings, är uppdelad i tre volymer, och den försågs även med både en prolog i den första volymen och en särskild appendix i den tredje volymen. Varje volym består i sin tur av två "böcker", som var och en behandlar en mer eller mindre tematiskt sammanhållen del av romanens berättelse.

Romanens tre volymer släpptes på originalspråket engelska under titlarna The Fellowship of the Ring, The Two Towers och The Return of the King. I två svenska språkversioner av romanen utgavs volymerna under titlarna Sagan om ringen respektive Ringens brödraskap, Sagan om de två tornen respektive De två tornen, och Sagan om konungens återkomst respektive Konungens återkomst.

Sagan om ringen (Ringens brödraskap)

Prolog

Baggershus, Bilbos och Frodo Baggers hem i Fylke, som den gestaltas i Peter Jacksons filmtrilogi om Härskarringen. Bild från 2018.

I romanens prolog introduceras läsarna om folkslaget hoberna, och omfattar fyra avsnitt:

• Angående hoberna – som behandlar hobernas förhistoria i kontinenten Midgård före romanens händelser, där läsaren får en översikt över deras fysiska kännetecken, vanor och kultur.
• Angående piptobak – som beskriver hobernas vana och ursprung med att röka piptobak.
• Om Fylkes indelning – som beskriver hobernas land Fylke och dess geografiska indelning, styrelseskick och samhällsfunktioner.
• Om hur ringen blev funnen – som ger en sammanfattning av den föregående romanen Bilbo – En hobbits äventyr (1937). Den skildrar hoben Bilbo Baggers äventyr tillsammans med trollkarlen Gandalf och de tretton dvärgarna i Torin Ekensköldes sällskap för att återta dvärgarnas hem och skatt från draken Smaug. Särskilt fokus läggs på hur Bilbo hittade den enda ringen (även kallad Härskarringen) under hans möte med varelsen Gollum.

Första boken

Engelsk skisskarta föreställande den fiktiva kontinenten Midgård, där handlingen i Sagan om ringen utspelar sig.

Berättelsen inleds i Fylke under slutet av Midgårds tredje tidsålder, där Bilbo Bagger firar sin 111-årsdag med en stor födelsedagsfest. Bilbos vän, trollkarlen Gandalf, deltar i firandet. Efter sitt födelsedagstal sätter Bilbo på sig sin magiska ring och försvinner från festen till gästernas bestörtning. Gandalf förstod redan Bilbos planer och konfronterar honom i Baggershus. Bilbo tvekar att följa Gandalfs råd att lämna ringen som arv till sin syssling Frodo Bagger, men låter sig till slut övertalas. Bilbo ger sig sedan iväg på sin sista resa för att nedteckna sina memoarer. Gandalf hyser oro för ringens natur, och reser själv iväg för att söka mer kunskap om ringen. Han råder Frodo att förvara den säkert och undvika att använda den.

Sjutton år senare återvänder Gandalf till Baggershus med beskedet att Frodo bär på Härskarringen. Den är den mäktigaste av maktens ringar som bars av mäktiga alver, dvärgar och människor, och den ger sin bärarare ett onaturligt långt liv och förmågan att göra sig osynlig. Gandalf berättar för Frodo att ringen skapades under den andra åldern av mörkrets och ringarnas herre, Sauron. Denne ingjöt en stor del av sin kraft i Härskarringen för att kunna ta kontrollen över de andra ringarna och därigenom dominera andra varelsers vilja. Efter en avgörande strid besegrades Sauron av en armé av alver och människor, och Isildur, människoriket Gondors tidigare kung, tog ringen från honom. Isildur förlorade sedan den i floden Anduin, innan den återfanns tusentals år senare av Gollum och Bilbo. Gandalf varnar Frodo att Sauron, från sitt torn Barad-dûr i Mordor, har återuppstått och att han vill få tillbaka ringen till varje pris. Båda beslutar att mötas utanför Fylke, i värdshuset Stegrande Ponnyn i Bri, för att därefter föra ringen till alvernas boning Vattnadal, där de vise ska avgöra dess öde. Frodos trädgårdsmästare Sam Gamgi tjuvlyssnar på deras samtal, och han beordras av Gandalf att bli Frodos följeslagare.

Frodo och Sam gör upp en plan om att lämna Fylke, under förevändning att Frodo flyttar till sina avlägsna släktingar. Planen genomskådas dock av hans vänner, kusinerna Pippin Took och Merry Vinbock, som beslutar att slå följe. Samtidigt blir hoberna hemsökta av mystiska svartklädda ryttare som stryker omkring i Fylke, men de får hjälp på vägen av bonden Maggot och ett sällskap alver ledda av Gildor Inglorion. För att undvika landsvägarna tar hoberna vägen genom Gamla skogen och blir attackerade av Pilträdsgubben, ett farligt naturväsen. De räddas av den gåtfulle Tom Bombadill och gästar hans hem i några dagar. När hoberna fortsätter vidare mot Bri går de vilse i dimman och hamnar på Kummelåsarnas gravgård, där de blir fångade av kummelgastar. Efter att Frodo sjungit en ramsa som Tom lärt honom kommer denne åter till hobernas undsättning.

Väl i Bri tar hoberna in på Stegrande Ponnyn, men de upptäcker att Gandalf inte dykt upp. Av misstag sätter Frodo på sig Härskarringen och röjer därmed sin närvaro för de svarta ryttarna. De undviker deras angrepp mot Bri med hjälp av människan Aragorn, en utbygdsjägare och vän till Gandalf samt en avlägsen ättling till Isildur. Aragorn ledsagar hoberna genom vildmarken mot Vattnadal. På Väderklint anfaller de svarta ryttarna på nytt och Frodo såras svårt. De lyckas fly från dem och når trakten kring floden Bruinens vadställe, där de möter alvherren Glorfindel från Elronds hus. Glorfindel ger Frodo sin häst och hjälper honom att rida i förväg över floden. När de svarta ryttarna försöker korsa vadstället sveps de bort av Elronds vattenmagi, och Frodo faller medvetslös.

Andra boken

Trollkarlen Gandalf strider med balrogen på Khazad-dûms bro i Moria. Illustration (1981) av Korotich.

I Vattnadal läker Elrond Frodos sår, och när han tillfrisknat återförenas han med Gandalf, Bilbo och sina vänner. Gandalf berättar för Frodo att de svarta ryttarna är nazgûl, odödliga människor och bärare av maktens nio ringar, vilket gjort dem förslavade under Saurons och Härskarringens makt. Han meddelar också att ett rådslag kommer hållas av Elrond med företrädare för Midgårds fria folk för att diskutera om de tidigare händelserna och besluta om Härskarringens öde. Vid rådslaget berättar Gandalf om trollkarlen Sarumans förräderi när han eftersökte dennes råd. Saruman avslöjade att han själv ville ta Härskarringen och fängslade Gandalf i Isengård, men denne räddades av örnarnas ledare Gwaihir. Rådet beslutar att ringen måste föras till Mordor och förstöras i Domedagsbergets eldar, där den en gång smiddes. Frodo åtar sig detta uppdrag, och Elrond utser hans följeslagare: Gandalf, Aragorn, Sam, Merry, Pippin, dvärgen Gimli, alven Legolas samt människan Boromir, son till Gondors rikshovmästare Denethor. Tillsammans bildar de Ringens brödraskap.

Efter två månader bryter brödraskapet upp från Vattnadal. Genom det forna alvriket Eregion når de Dimmiga bergen och försöker korsa dem via Rödhornspasset för att undvika Isengård. En snöstorm tvingar dem att vända om och i stället ta vägen genom dvärgarnas ödsliga gruvor i Moria. Vid Morias västra port angrips de av Vattnets väktare, som spärrar vägen tillbaka och driver dem in i gruvorna. I en gravkammare finner de en krönika som berättar hur dvärgarna dödades av orcher. Efter en strid med dessa tar sig brödraskapet till Khazad-dûms bro, där Durins bane, en uråldrig balrog, framträder. Gandalf offrar sitt liv genom att slåss mot balrogen och båda faller ner från bron.

Brödraskapet sörjer Gandalfs död och fortsätter till alvernas skog Lothlórien. Alven Haldir och hans bröder ger dem beskydd och för dem till alvhärskarna Celeborn och Galadriel. Galadriel prövar deras lojalitet till uppdraget och skänker dem magiska gåvor. Hon låter Frodo och Sam se in i hennes magiska spegel, som visar gåtfulla syner av både dåtiden och framtiden. När Frodo erbjuder henne Härskarringen avböjer hon den, och uppmuntrar Frodo att fortsätta sitt uppdrag. Efter en månads vila fortsätter brödraskapet sin resa, och Celeborn förser dem med färdmedel och alvbåtar för att kunna färdas söderut längs floden Anduin. Under båtfärden lyckas de undkomma orcher som tjänar Saruman och Sauron. Vid Amon Hen går Frodo avsides för att överväga fortsatt färd utan att utsätta sina vänner för ytterligare fara. Boromir, som länge frestats av Härskarringen, följer efter och försöker övertala Frodo att föra ringen till Gondors huvudstad Minas Tirith i stället för att förstöra den. När Frodo vägrar försöker Boromir ta ringen från honom, men Frodo sätter på sig den och undkommer. Boromir ångrar sig och återvänder till de andra. Brödraskapet försöker då leta efter Frodo, och Aragorn beordrar Boromir att beskydda Merry och Pippin medan han själv letar efter Sam. Sam finner Frodo vid flodkanten och båda ger sig av för att fortsätta uppdraget på egen hand.

Sagan om de två tornen (De två tornen)

Tredje boken

Enten Lavskägge med hoberna Merry och Pippin. Illustration (2007) av Tom Loback.

Kort efter att Frodo och Sam lämnat Amon Hen dödas Boromir i strid mot Sarumans orcher när han försöker försvara Merry och Pippin, som därefter tas till fånga. Aragorn, Legolas och Gimli jagar efter orcherna för att rädda hobernas liv. Trion anländer till hästfurstarnas rike Rohan. Där möter de rohirrims ledare Éomer, som berättar om sin drabbning med orcherna vid skogen Fangorns utkanter, där hoberna kan ha omkommit. Spår på slagfältet leder dock trion in i Fangorn, där de plötsligt återfinner Gandalf. Han berättar för dem att han hade under sin dödskamp lyckades besegra balrogen från Moria, och har återvänt till livet som Gandalf den vite. Merry och Pippin hade under tiden lyckats fly undan orcherna och tagit sin tillflykt till Fangorn, där de möter enten Lavskägge. Han ger hoberna skydd i skogen, och sammankallar därefter enternas råd för att avgöra hur Sarumans hot mot deras skog ska bemötas.

Tillsammans färdas Gandalf, Aragorn, Legolas och Gimli till Rohans huvudstad Edoras, där kung Théoden befrias från inflytandet hos Gríma Ormtunga, en av Sarumans hantlangare. På Gandalfs inrådan drar sig Aragorns följe och Théodens folk tillbaka till Rohans uråldriga fästning vid Helms klyfta. I det efterföljande slaget vid Helms klyfta stormar Sarumans armé fästningen, men tack vare försvararnas uthållighet, Gandalfs ankomst med förstärkningar och de mystiska huornerna (levande träd utsända av Lavskägge) går segern till Rohans folk. Kort efter striden rider Théoden, Gandalf, Aragorn, Legolas, Gimli och Éomer mot Isengård för att konfrontera Saruman. Till allas förvåning påträffar de Merry och Pippin, som berättar hur enterna hade anfallit och förintat Isengård och lämnat Saruman fångad i sitt torn Orthanc. Gandalf erbjuder Saruman en sista chans att gottgöra sig för sitt förräderi. När denne vägrar bryter Gandalf dennes trollstav och lämnar honom i Lavskägges förvar. Samtidigt kastar Gríma ut en sten som Gandalf snabbt tar om hand, som visar sig vara en magisk palantír. Natten därpå ser Pippin in i stenen och fångas av Saurons blick, vilket får denne att tro att Pippin bär på Härskarringen. Händelsen råkar röja Gandalfs planer och tvingar honom att föra Pippin till Minas Tirith för att förbereda stadens försvar.

Fjärde boken

Frodo och Sam vägleds av varelsen Gollum. Illustration (1984) av Korlich.

Skilda från övriga brödraskapet vandrar Frodo och Sam genom berglandskapet Emyn Muil och möter Gollum, som har följt efter dem sedan Moria. Besatt av att återta Härskarringen svär Gollum, efter hot och övertalning, att föra dem mot Mordor. De lämnar Emyn Muil, korsar Döda träsken och når Morannon, Mordors svarta port, men de upptäcker att porten är hårt bevakad. På Gollums inrådan väljer de i stället en annan väg in i Mordor längre söderut via Cirith Ungol, som antas vara svagare bevakad. I Ithiliens skogar tas hoberna tillfälligt till fånga av Faramir, bror till Boromir, under en strid mot Saurons allierade mänskliga trupper från Harad. Gollum blir också fången, något han upplever som ett svek, vilket väcker hans besatthet av ringen på nytt. När Faramir inser ringens natur slits han mellan plikt och frestelse, men i strid med sin far Denethors vilja tilllåter han Frodo, Sam och Gollum fortsätta sin färd.

Frodo, Sam och Gollum fortsätter till bergspasset nära Minas Morgul, där Gollum försvinner upprepade gånger och smider planer på att döda hoberna och återta Härskarringen. Trion får bevittna när nazgûlernas ledare, Häxmästaren av Angmar, leder härar av orcher mot Minas Tirith. Gollum för dem uppför en hemlig trappa över passet och lockar dem mot Honmonstret, en väldig spindel. Gollum överfaller Sam, men misslyckas och flyr från platsen, och Frodo blir stungen av spindeln och sjunker ned i ett skenbart dödstillstånd. Sam lyckas såra Honmonstret och jagar bort henne med hjälp av en magisk flaska som Frodo fick som gåva av Galadriel. Han tar sedan Härskarringen från Frodo och överväger att fullfölja uppdraget ensam. Osedd under ringens skydd bevittnar Sam hur orcher bär Frodos kropp till Cirith Ungols torn. Från orchernas samtal får han veta att Frodo fortfarande lever men är förlamad av spindelgiftet. Således beslutar han sig för att följa efter orcherna och rädda Frodos liv.

Sagan om konungens återkomst (Konungens återkomst)

Femte boken

Gandalf och Pippin rider till Minas Tirith för att varna Denethor om Saurons planerade anfall. Pippin berättar om händelserna som ledde till Boromirs död och som gottgörelse svär han Denethor trohet. Samtidigt möter Aragorn Elronds söner Elladan och Elrohir och Grå skvadronens utbygdsjägare. På Elronds inrådan väljer Aragorn att tillsammans med Legolas, Gimli, Grå skvadronen, Elladan och Elrohir passera Vita bergen genom Dödens stig för att nå södra Gondor och stoppa Umbars härjande piratflotta. På vägen kallar Aragorn på edsbrytarna, odöda människor bundna av en uråldrig förbannelse som förvägrar dem vila förrän de uppfyllt sin ed att kämpa för Gondors kung. I Minas Tirith tätnar skuggan när Häxmästaren inleder stadens belägring med en armé av orcher och onda människor. Faramir tvingas retirera med sina trupper till Minas Tirith och återvänder svårt sårad. Denethor drivs till vansinne och beslutar att bränna sig själv och sin son på bål. Pippin och Gandalf lyckas rädda Faramir, men Denethor bränns till döds. Under belägringen bryts stadens mäktiga port av murbräckan Grond, och Gandalf hejdar Häxmästaren från att inträda staden.

I Rohan samlar Théoden rohirrims ryttare för att rida till Gondors undsättning. Merry svär trohet till Théoden och blir dennes väpnare, men han förbjuds från att följa med i strid; den unge ryttaren Dernhelm tar i hemlighet upp Merry på sin sadel. En fientlig truppstyrka hindrar rohirrims väg, men med hjälp av skogsmännen drúedain under deras ledare Ghân-buri-Ghân ledsagas ryttarna genom Drúadanskogen för att undvika större blodspillan. Vid gryningen anfaller rohirrim och bryter belägringen av Minas Tirith. Efter hårda stridigheter faller Théoden och krossas av sin egen häst. När Häxmästaren försöker döda honom avslöjar Dernhelm sig som Éowyn, Théodens systerdotter, och med Merrys hjälp lyckas hon fälla nazgûlernas ledare, men Théoden dör av sina skador. Samtidigt når piraternas fartyg Minas Tirith, men ur dem landstiger Aragorn tillsammans med sitt följe och flera soldater från södra Gondor, och Häxmästarens armé besegras. Efter segern inträder Aragorn Minas Tirith och läker Faramir, Éowyn och Merry. På Gandalfs initiativ beslutar Aragorn att marschera mot Morannon med en mindre armé från Gondor och Rohan för att avleda Saurons uppmärksamhet och ge Frodo en chans att fullborda sitt uppdrag.

Sjätte boken

Tolkien tog inspiration för Domedagsberget från vulkanen Stromboli utanför Sicilien.

I Cirith Ungols torn har orcherna dödat varandra i strid om Frodos värdesaker, vilket gör att Sam kan befria Frodo och ge honom tillbaka Härskarringen. Förklädda i orchmundering vandrar de tvärs över Mordors karga land, ovetandes om att Gollum följer efter dem. Utmattade når de Domedagsberget, och Sam bär till sist den nästan kraftlöse Frodo uppför sluttningen. Inne i berget tar ringen över Frodos vilja: han vägrar kasta den i elden och sätter den på sitt finger. Gollum överfaller sedan dem, biter av Frodos ringfinger och återfår ringen. I sitt glädjerus råkar Gollum göra ett felsteg och störtar ner i elden tillsammans med ringen. Både Sauron och dennes torn Barad-dûr förintas, nazgûlerna förtärs av Domedagsbergets utbrott, och vid Morannon segrar Gondor och Rohan över Saurons armé.

Örnarna under Gwaihir räddar Frodo och Sam från det brinnande berget och för dem till Ithilien. Där återförenas de med resten av Ringens brödraskap, och hyllas av Gondors och Rohans folk som hjältar. I Minas Tirith bevittnar de Aragorns kröning till Gondors kung och hans giftermål med Elronds dotter Arwen. Samtidigt blir Éomer krönt till Rohans kung, och Faramir blir Gondors nye rikshovmästare och ingår äktenskap med Éowyn. Efter Théodens begravning i Edoras reser sällskapet till sina hem. På hemvägen vid Isengård berättar Lavskägge för sällskapet att Saruman och Gríma Ormtunga blivit frisläppta och setts på resande fot. I Vattnadal återförenas Frodo med Bilbo och denne överlämnar till Frodo sin memoarbok, Västmarks röda bok. Gandalf följer med hoberna till Gamla skogen, där han viker av för att besöka Tom Bombadill. Vid deras återkomst till Fylke blir hoberna förskräckta när de får veta att hela landet har skövlats och dess befolkning tyranniseras av onda människor under Sarumans ledning. Merry och Pippin reser ett uppbåd av hober och fördriver människorna från Fylke. Vid tröskeln till Baggershus konfronterar de Saruman och Gríma, och beordrar dem att lämna landet för evigt. Gríma mördar sin herre innan han själv dödas av hobernas pilar.

Några år senare återställs friden i Fylke. Landet återuppbyggs och Merry, Pippin och Sam skaffar familjer och får viktiga poster i Fylkes styre. Frodo är dock fortfarande sårad till kropp och själ efter att ha burit Härskarringen så länge. Han beslutar sig för att lämna Midgård genom att färdas till de Grå hamnarna tillsammans med sina hobervänner och Gandalf, Elrond, Galadriel och Bilbo. Frodo säger farväl till Sam, Merry och Pippin, och seglar med sitt sällskap västerut till alvernas odödliga land Valinor.

Appendix

I slutet av Konungens återkomst, främst i senare upplagor av romanen, finns en serie av appendixer till Sagan om ringen. Dessa innehåller kortare berättelser, kronologier, släktträd och noter om verkets fiktiva språk:

• Appendix A – som ger en krönika över Midgårds olika kungar och härskare. Förteckningarna kompletteras med korta historiska översikter för varje härskarätt, samt en berättelse om Aragorns och Arwens kärlekshistoria.
• Appendix B – som redovisar en kronologi över viktiga händelser under de andra och tredje tidsåldrarna, den senare med särskild tyngdpunkt på romanens händelser. Där ingår även de få kända uppgifterna om fjärde åldern, daterade enligt Fylkes tideräkning.
• Appendix C – som innehåller släktträd för sex hoberfamiljer från Fylke.
• Appendix D – som förklarar Midgårds olika tideräkningar.
• Appendix E – som beskriver skrivregler, stavning och uttal för Tengwar och Cirth, de skriftsystem som används för verkets fiktiva språk.
• Appendix F – där redogörs de olika språk som talas av Midgårds folk under tredje åldern, och för principerna bakom deras återgivning i texten.

Tillkomst

Skapelseprocess

Författaren J.R.R. Tolkien (1925).

Bakgrund

J.R.R. Tolkien hade en bakgrund som litteraturvetare, filolog och medeltidsexpert. Hans forskning fokuserade dels på medeltidens språk och dels på poesi från Nordeuropa och den fornengelska traditionen. Hans kunskaper inom fornengelska och finska diktverk, såsom Beowulf och Kalevala, inspirerade honom till att under flera års tid bilda en sammanhängande samling berättelser, dikter, fiktiva historier, påhittade språk och litterära essäer om en fantasivärld vid namn Arda och dess kontinent Midgård. Hans främsta fantasyverk, som båda utspelar sig i Midgård, är barnboken Bilbo – En hobbits äventyr (1937) och Sagan om ringen.

Tolkiens arbete med Sagan om ringen blev både utdraget och stötigt. Under författandet arbetade han samtidigt som professor i engelska och fornengelska på Oxfords universitet, och han skrev återkommande olika utkast för romanen. Projektet började i december 1937 som en tänkt uppföljare till Bilbo – En hobbits äventyr och nådde tryck 1954–1955. Arbetets gång präglades av långa avbrott under andra världskriget och ett gradvis skifte från barnlitteratur till ett mörkare, episkt litterärt projekt. Under processen stödde Tolkien sig på den litterära diskussionsklubben The Inklings, särskilt av sin vän C. S. Lewis, för att få medlemmarnas synpunkter på hans utkast. Han lät berättelsen vila på den redan existerande mytiska bakgrunden till Midgårds värld som han skapade i Silmarillion, vilket var ett annat projekt som senare sammanställdes av hans son Christopher Tolkien och utgavs postumt 1977. För Sagan om ringen utformade Tolkien en övergripande struktur med tre volymer uppdelade i sex "böcker". Indelningen i volymer tillkom i dialog med förlaget, medan uppdelningen i "böcker" återspeglade hans interna arbetsordning. Handskriftsmaterialet för romanen omfattar över 9 000 sidor, och originalmanuset och utkast förvaras i dag vid Marquette University i Milwaukee, USA.

Processen

Själva skapeleprocessen var långvarig. Tolkien lade stor vikt vid romanens prolog, och arbetet med dess slutliga form pågick i över ett decennium fram till strax före publiceringen av den första volymen i juli 1954. Den första versionen av berättelsen tog form i december 1937. Tolkien visste ännu inte vilken riktning historien skulle ta eller om den skulle handla om Bilbo själv. Versionen utvecklades mellan 1938 och 1939 och omarbetades därefter i flera större steg. Efter krigsutbrottet 1939 fortsatte Tolkien arbetet långsamt, mestadels på kvällar och nätter. De första kapitlen skrevs snabbt men utan någon fast plan. Tolkien brevväxlade med förläggaren Stanley Unwin och lät dennes son Rayner Unwin få testläsa hans utkast. Flera utkast följde innan Härskarringens centrala betydelse i romanen utkristalliserades. Stora delar av författandet var improviserat: han skrev arbetsrubriker, provisoriska kapitel och en plötslig "vändning" när mörkare motiv trängde in i handlingen. Litteraturvetaren Tom Shippey har påpekat hur ovanligt planlös denna tidiga fas i skapelseprocessen var i förhållande till det färdiga verkets komplexitet. När berättelsens omfattning växte tvingades Tolkien skapa en tydlig kronologi så att romanens händelser kunde sammanfalla i rätt tid. Vidare skissade han tidigt vägen mot slutuppgörelsen och skrev vid olika tillfällen nyckelavsnitt som senare fogades in. Under 1943 avbröt han arbetet, men under pauserna mognade flera lösningar på flera dilemman. Den främsta lösningen var den långa tillbakablicken om Härskarringens skapelse och historia, i det som kom att bli "Skuggan av det förflutna", det andra kapitlet i den första volymen. Detta kapitel har av både Tolkien och Shippey beskrivits som en nyckelpunkt i hela romanen, eftersom det kristalliserar dess centrala intrig. Åren 1944–1947 planerade han resten av romanen mer metodiskt, förberedde sidolinjerna som skulle leda till Ringens krig och förde in delar av bakgrundsmytologin för att kunna uppnå djupverkan.

Under arbetets gång körde Tolkien fast i flera sektioner och skrev om dem flitigt. Detta gällde främst kapitel som involverade stora strider och uppgörelserna vid Orthanc och Cirith Ungol. Han brottades länge med hur palantíren skulle användas, och författade flera versioner av kapitlen "Helms Klyfta", "Vrakgods och strandfynd", "Sarumans stämma" och "Vandringen över träsklandet" i den andra volymen. Samtidigt omformade han Gollum till en viktig bifigur, från rovgirig varelse till tvetydig vägvisare med särpräglad idiolekt och tudelad personlighet. Även valet av motståndare nära romanens slutmål prövades i flera varianter innan han bestämde sig. Mot slutet av processen återgav Christopher Tolkien perioder där hans far arbetade förvånansvärt snabbt. Kapitel som "Lavskägge" i den andra volymen, samt "Skuggornas land" och "Domedagsberget" i den tredje volymen, färdigställdes på ovanligt kort tid, sannolikt efter lång förtanke. Berättelsen var i allt väsentligt avslutad under 1948, men Tolkien fullbordade inte revideringen av de tidigare delarna förrän 1949. En avslutande epilog till romanen ströks av proportionella skäl.

Arbetsmetoder

Tolkiens arbetsmetoder för romanen var ovanliga för en författare. Hans första metod var att rita översiktskartor över Midgård och dess olika riken. Han mätte även avstånd mellan olika platser i Midgård och lät texten anpassa sig efter dess geografi, vilket var en praktik han beskrev i ett brev till romanförfattaren Naomi Mitchison. Tolkien avsåg att Midgård skulle skildra den verkliga världen i en föreställd förhistoria, som låg tusentals år före nutid. Han klargjorde breddgradsmotsvarigheterna mellan Europa och Midgård och fastslog att både de brittiska öarna och Medelhavsområdet har sina motsvarigheter där. Därefter följde namnarbetet med romanfigurernas släktträd, ortnamn samt namnregister, där experiment med verkliga engelska ortnamn och etymologier gav struktur åt helheten. Shippey kopplar denna praktiska "invention" till Tolkens estetik i essän Om sagor (1947), där Tolkiens inspiration uppstod ur hans noggranna arbete med att skapa kartor, ortnamn och fiktiva språk, liksom från hans omfattande skisser och arkitekturstudier. Under skrivandets gång ritade Tolkien platser och byggnader till romanen, och reviderade teckningar och prosa parallellt tills att både text och bild överensstämde.

Legandarium

Tolkien använde termen legendarium för den samlade mytiska bakgrunden han skapade till sina berättelser om Midgård, inklusive för Sagan om ringen. Tolkien inledde arbetet för sitt legendarium redan 1914 med att skriva dikter, rita kartor och konstruera språk i ett försök att utforma en egen engelsk mytologi. Detta arbete drevs i första hand av personligt intresse och språkliga ambitioner, snarare än förväntningar på en bred publik. En tidig kärna finns i De förlorade sagornas bok (1983–1984), där berättelserna ramas in av figuren Ælfwine, en fornengelsk sjöfarare som nedtecknar alvernas historia. Senare omformades materialet i olika versioner av Silmarillion, med fokus på världen Ardas och kontinenten Midgårds skapelse av Ilúvatar, alvernas och människornas öden, Silmarillerna, skapelsen av Härskarringen och maktens ringar, och de stora släktsagorna. De flesta av Silmarillions berättelser förlades till Ardas första och andra ålder, medan Bilbo och Sagan om ringen anknyter till tredje åldern. I de senare romanerna omnäns endast indirekt den djupare bakgrundsmytologin genom hänvisningar och fragment. I ett brev till förläggaren Milton Waldman från 1951 beskrev Tolkien Sagan om ringen som kulmen på hela sin mytologiska cykel och ett försök att sammanföra dess olika element. Romanen skulle skildra Härskarringens förintelse, alvernas avfärd och den rättmätige kungens återkomst, men samtidigt berättas främst genom hobernas perspektiv i syfte att göra den mer människocentrerad än de äldre myterna.

Legendariumet förblev under Tolkiens livstid ofullständigt och blev föremål för ständiga omarbetningar. Efter hans död redigerade Christopher Tolkien materialet till samlingsverket Silmarillion och den tolv volymer omfattande The History of Middle-earth (1983–1996), där olika textlager, alternativa textversioner och utkast presenterades och kommenterades som en form av intern textkritik av Tolkiens mytologi. Senare publikationer som Sagor från Midgård (1981) och The Nature of Middle-earth (2021) har ytterligare nyanserat helheten.

Förebilder och inspirationskällor

Tolkien hämtade flera motiv och stilgrepp från det fornengelska eposet Beowulf, bland annat namn och varelser, skildringen av ett hjälteålderssamhälle samt en elegisk ton och ett medvetet djup.

Sagan om ringen växte fram ur Tolkiens intresse för filosofi, religion, sagor och mytologi, och bär även spår av hans erfarenheter som officer under första världskriget. Romanen är förlagd till en medeltidsinspirerad värld med fornengelska och fornnordiska drag. Såväl krigföring som namngivna vapen i romanen modelleras på nordeuropeiska förebilder, medan feodala band och lojalitet prövas i kontrasten mellan figurerna Théoden och Denethor. I liknelse med medeltida berättelser använder sig romanen av en sammanflätning av parallella trådar och efterhandskopplingar för att kunna bygga spänning och fördjupning. Tolkien hämtade i första hand inspiration från sitt yrke som filolog, där hans arbete kretsade kring studiet av fornengelsk och keltisk litteratur. Det fornengelska eposet Beowulf var en huvudkälla. Rohans kultur, samhällsordning och namnskick (bland annat Éomer och Éowyn) anknyter till folkstammen anglosaxernas traditioner. Från William Shakespeares tragedi Macbeth hämtade Tolkien inspiration till enternas anfall mot Isengård, och Häxmästarens död drar paraleller med rollfiguren Macbeths profetiska död.

Nordiska och finska myttraditioner präglar också stoffet. Dvärgarnas namn i Tolkiens böcker hämtades ur Poetiska Eddan, särskilt Valans spådom. Namnet "Gandalf" förekommer där, och figuren bär drag av en vandrande Oden med skägg, slokhatt och stav. Det finska nationaleposet Kalevala (1835) har inspirerat romanens motiv (Sampo som motstycke till Härskarringen) och gestalter (Väinämöinen och Gandalf), och i båda verken lämnar vise män världen genom att resa över havet. Uppfattningen att Tolkien lånat från Völsungasagan och Richard Wagners Nibelungens ring avfärdade han själv: likheten mellan Andvaranaut och Härskarringen, menade han, "stannar vid formen".

Romanen hämtar även tydliga antika resonanser. Det fiktiva riket Gondor och dess gradvisa nedgång drar parareller med det romerska riket, medan Harad och dess användning av mûmakil erinrar om antikens Karthago och dess anvädning av stridselefanter. Härskarringen anknyter till Platons berättelse om Gyges ring i Staten, som skänker sin bärare osynlighet och orsakar moraliskt fördärv. Flera episoder har homeriska drag, och författaren Ursula K. Le Guin har dragit parareller mellan verket och Homeros epos Iliaden och Odysséen. Vattnets väktare påminner om grekiska klippmonster som Skylla och Karybdis, och Ithilien präglas av medelhavsflora.

I ett brev till jesuiten Robert Murray beskrev Tolkien verket som i grunden religiöst och katolskt: först omedvetet, men vid revisionen av boken blev det medvetet. Han uppgav att han hade ett utdrag från Herrens bön, om att frälsa sig från det onda, i tankarna när han utformade Frodos kamp mot Härskarringens makt. Samtidigt tog han bort direkta religionshänvisningar och i stället låta de religiösa inslagen bära själva berättelsen. Flera tolkningar har lyft fram kristna paralleller i romanen. Figuren Galadriel har jämförts med Jungfru Maria; rohirrim med medeltida korsfarare; och Aragorn med den messianske konungen.

Verket formades inte enbart av medeltida källor utan också av moderna författare och genrer. Betydande impulser kom från William Morris fantasyromaner och poesi, liksom från H. Rider Haggards, James Fenimore Coopers och John Buchans äventyrsromaner, samt Samuel Rutherford Crocketts varulvsromaner. Tidig science fiction bidrog med motiv som H.G. Wells underjordiska apmänniskor morlockerna och Jules Vernes runinskrifter som gåtfulla ledtrådar. Barn- och ungdomslitteratur, särskilt George MacDonalds fantasiberättelser och Edward Wyke-Smiths hobliknande varelser "Snergs", har inspirerat Tolkien till att skapa hoberna. Tankevärld och stil fördjupades genom Owen Barfields idéer. Kritiker som Jared Lobdell och Anna Vaninskaya har beskrivit helheten både som en edvardianskt äventyrsroman och ett modernt efterkrigsverk, där paralleller dras till Arthur Conan Doyles science fiction-roman En försvunnen värld (1912) och Haggards och Buchans pojkböcker. Andra forskare har betonat efterkrigstidens fokus på vanliga soldaters hjältemod och på författarens egen bearbetning av krigstrauman.

En personlig geografi märks i landet Fylke, som bär drag av Tolkiens barndomshem i byn Sarehole utanför Birmingham och på landsbygden i Worcestershire. Moseley Bog utanför Birmingham har satts i samband med Gamla skogen och Fangorn, och de viktorianska tornen vid Edgbaston Waterworks och Perrott’s Folly i samma stad har föreslagits som förlagor till Orthanc och Minas Morgul. Under sina olika resor i Europa har Tolkien dessutom tagit inspiration av bland annat Lauterbrunnen i Schweiz som förlaga för Vattnadal, medan vulkanen Stromboli på Eoliska öarna i Italien har givit förlaga för Domedagsberget.

Illustrationer

Tolkiens arbetssätt har en tydlig antikvarisk prägel: berättelserna om Midgård omges av ett omfattande material som efterliknar historiska källor. Utöver prosan utformade han bland annat kartor, släktträd, språk, skrifter och runsystem, liksom poesi, heraldik, kronologier, prologer, noter, kommentarer och appendix. Hans intention med allt detta arbete var att skapa en känsla av en dokumenterad, flerskiktad historia. Forskare har placerat Tolkien i den engelska antikvarismens tradition, jämförbar med gestalter som folkvisesamlaren Thomas Percy och antikvarien William Stukeley. Samtidigt framhåller de att han förfinar traditionens arbetssätt genom att konsekvent använda fiktion, snarare än att efterlikna antikvarisk metod via förfalskningar. Många av dessa inslag presenteras som funna eller nedärvda dokument, vilket förskjuter Tolkiens författarroll mot en fiktiv redaktör eller översättare av påstått äldre texter. Exempel är den skadade handskriften Mazarbuls bok som Gandalf finner i Moria, samt årsböcker, marginalanteckningar och redaktionella röster som antyder flera skribenter över lång tid. Därtill kommer ramen där Sagan om ringen framställs som grundad på Bilbos och Frodos memoarer i Västmarks röda bok. Genom dessa paratexter etableras en redaktionell ram där Tolkien uppträder som en sentida filolog som återger bevarat källmaterial.

Språk

Sagan om ringen innehåller vissa partier författade på olika fiktiva soråk skapade av Tolkien. Under hela sitt liv utvecklade Tolkien ett stort antal sådana språk, främst knutna till Arda, ett arbete som han själv benämnde glossopoeia. I ett brev framhöll han att hans skrifter om Midgård "i huvudsak utgjorde en uppsats inom språklig estetik". Han framhöll att konstgjorda språk måste vara förankrade i en historisk och mytologisk kontext, och i hans författarskap är språk och mytologi ömsesidigt beroende av varandra. Senare forskare har kartlagt systemen i detalj och publicerat stora delar av materialet i bland annat The History of Middle-earth, journalen Vinyar Tengwar och fanzinet Parma Eldalamberon. Det språkskapande arbetet har två tidslinjer: en intern, där språkens utveckling följer Midgårds egen historia, och en extern, där Tolkien successivt omarbetat språkens grammatik, ordförråd och släktskapsrelationer. Detta arbete genomförde han från 1910-talet fram till sin död 1973.

Kärnan utgörs av en omfattande familj alvspråk, med quenya och sindarin som de mest utvecklade. Dessa har både interna förstadier och tydliga yttre inspirationskällor: Quenya uppvisar drag som associerats med latin och finska, medan sindarin har en fonologi som påminner om kymriska. Tolkien utarbetade detaljerade etymologier och språk­historier för dessa språk. Han skapade därutöver flera "mänskliga" språk, inklusive väströna som blev Midgårds lingua franca under tredje åldern, samt Rohans språk rohírriska med sin urgermanska prägel. Väströna presenteras som "översatt" till engelska, ett grepp som kompletteras av att andra språk ges motsvarigheter i historiska språk, vilket skapar en medveten parallell mellan fiktiva och verkliga språksläktskap. För dvärgarna skapade Tolkien khuzdul, inspirerat av semitiska språk, medan enternas språk entiska beskrivs som extremt långdraget, klangfullt och i praktiken omöjligt för andra folk att tala. Slutligen utformades Mordors svartspråk, Saurons hårda och agglutinerande maktspråk som talas av både orcher och hans övriga tjänare. Svartspråket kännetecknas främst utav "Ringversen", som har fyra rader inskripterat på själva Härskarringen:

Ringversen på svartspråket skrivet i Tengwar	Svartspråket (latiniserat)	Svartspråket (Uppläst)
	Ash nazg durbatulûk,    ash nazg gimbatul, Ash nazg thrakatulûk    agh burzum-ishi krimpatul.

På engelska	På svenska (Ohlmarks)	På svenska (Olsson)
One Ring to rule them all,    One Ring to find them, One Ring to bring them all    and in the darkness bind them.	En ring att sämja dem,    en ring att främja dem, en ring att djupt i mörkrets    vida riken tämja dem.	En ring att styra dem,    en ring att se dem, en ring att fånga dem    och till mörkret ge dem.

Prosa

Tolkiens prosastil kännetecknas av stor variation och en medveten användning av olika språkliga register för romanens olika folkslag. Hoberna talar enkel och modern prosa som förankrar läsaren, medan alver, dvärgar och Rohans ryttare använder ett mer arkaiserande talspråk. Orcherna ges distinkta röster med inslag av modernt, ibland byråkratiskt färgat talspråk. Därigenom fungerar hoberna som förmedlande gestalter mellan samtidsläsaren och den fiktiva världen Midgård. Tidiga kritiker avfärdade stundtals Tolkiens stil som konstlad eller reaktionär, men senare forskning har visat hur Tolkien förenar en relativt enkel prosa med medvetna stilhöjningar i avgörande scener, bland annat genom paratax, rytm och återhållsamt arkaiserande ordval.

Tolkien använde sig av neologismer, selektiv arkaism och impulser från fornengelska, särskilt i skildringen av Rohan, där ordval, namn och satsmönster anknyter till fornengelsk kultur. Känslan av ålder skapas ofta genom ord som är begripliga men som bär historiska klanger. Gränsen mellan prosa och poesi är tidvis flytande för vissa figurer, såsom Lavskägge och Tom Bombadill, vars repliker ligger nära vers. Figurerna individualiseras i hög grad genom sitt språkbruk: medlemmarna i Ringens brödraskap särskiljs stilistiskt, från Sams folkliga uttryck, till Aragorns och Gandalfs högtidligare men flexibla uttryckssätt, medan Gollum framträder genom ett särpräglat idiolekt. Tolkiens ville skapa kontraster mellan vardagliga hober, höviska alver, myndiga dvärgar, Sarumans abstrakta maktspråk och orchernas jargong, för att dessa tillsammans ska kunna utforma den fiktiva världen och de olika figurernas etik och konflikter.

Prosans berättarstil växlar mellan dialog, sånger, återgivna berättelser och en mer traditionell berättarröst, oftast nära hobernas perspektiv. Romanen innehåller begränsade allvetande partier, som används främst för orientering eller för att lyfta fram episka höjdpunkter med bildrik och rytmisk prosa. Tolkien använder sig av medveten tvetydighet som lämnar prosan öppen för olika tolkningar, och skapar intryck av den fiktiva världens djupa historia och mytiska resonans.

Lyrik

Sagan om ringen innehåller ett stort antal dikter: vanligen anges minst 61, och upp till omkring 75 ifall olika variationer och figuren Tom Bombadills sjungna repliker också räknas in. Verserna omfattar en rad genrer, inklusive vandringssånger, marschsånger, dryckesvisor, badsånger, mytberättande, gåtor, profetior, besvärjelser, lovsånger och elegier. Flera versformer anknyter till motiv och stilar i fornengelsk poesi.

Flera litteraturvetare har framhållit poesins centrala betydelse i Tolkiens verk. Michael Drout och Andrew Higgins har noterat att många läsare tenderar att hoppa över dikterna, något som Tolkien själv var medveten om. Drout menade dock att de är både estetiskt och tematiskt nödvändiga i Sagan om ringen, då de erbjuder information som saknas i prosan och fördjupning i romanens gestalter och miljöer. Tolkien betonade själv att verserna är dramatiska inslag i romanen, anpassade i stil och innehåll efter de gestalter och situationer som ger dem röst. Brian Rosebury lyfte särskilt fram denna individualisering av versformerna, medan Diane Marchesani tolkade sångerna som ett sätt att synliggöra romanens figurer och deras kulturella traditioner.

Tolkiens dikter för hoberna beskrevs av Shippey som enkla och rakt formulerade, men som ständigt varieras efter situation och karaktärsutveckling. Återkommande motiv, såsom hobernas vandringssånger, förändrar tonläge när de återkommer i olika skeden av Bilbos och Frodos liv och får då existentiella övertoner. Tom Bombadill kännetecknas av att han konsekvent sjunger nonsensvisor av olika slag, vilket tolkats som en markering av hans särart och som en nyckel till Tolkiens syn på skapande och identitet. För Rohans ryttare har Tolkien återhämtat metrik och stil från fornengelsk diktning för att skapa intryck av muntlig tradition. Exempelvis anknyter dikten "Rohirrims veklagan" till dikten Vandraren, medan "Théodens stridsrop" bygger på Finnburgsfragmentet. Allittererande vers används i flera dikter, däribland "Klagosång för Boromir", "Sången om Mundburgs högar" och "Klagosång för Théoden", som har lyfts fram som några av Tolkiens mest betydelsefulla moderna efterbildningar av fornengelsk vers.

Översättningar

Sagan om ringen har översatts från originalets engelska till minst 38 språk och enligt vissa uppgifter omkring 70 språk, med skiftande grad av framgång. Som expert på germansk filologi granskade Tolkien själv de översättningar som gjordes under hans livstid och kommenterade dem både i sak och i förhållande till sina riktlinjer. Han var i synnerhet kritisk mot de tidiga översättningarna, såsom till nederländska och svenska, där han främst reagerade mot att översättarna förändrade ett flertal person- och ortnamn. Han försökte underlätta översättningsarbetet genom att författa Guide to the Names in The Lord of the Rings (1967), en handledning för hur romanens engelska person- och ortnamn bör återges på andra språk, samt appendixet Om översättningen. Hans handledning publicerades 1975 i A Tolkien Compass och i ny transkription 2005 i The Lord of the Rings: A Reader’s Companion. Bokens komplexitet, Tolkiens arkaiserande stil och den omfattande användningen av egennamn gör översättningen krävande oavsett målspråk. Särskilt problematiskt är samspelet mellan berättelsens verkliga och konstruerade språk: väströna återges som modern engelska, medan rohans språk rohirriska representeras av fornengelska och medelengelska. Litteraturvetaren Thomas Honegger har föreslagit lösningar för bland annat franska och tyska, men menar att de få fornengelska inslagen oftast bör lämnas oöversatta.

Översättningar till svenska

Författaren Åke Ohlmarks (1938) gjorde den första svenska översättningen. Såväl Tolkien som flera svenska läsare invände mot Ohlmarks översättning.

Den svenska översättningen av Sagan om ringen har präglats av två huvudversioner och omfattande debatt. Den första översättningen utfördes av författaren och religionshistorikern Åke Ohlmarks mellan 1959 och 1961, vilken var den enda tillgängliga på svenska i cirka fyrtio års tid. Ohlmarks valde att ge romanen titeln Sagan om ringen, men den har i själva volymerna eller på omslagen också benämnts Härskarringen, Trilogin om härskarringen och Ringarnas ring. Tolkien kritiserade Ohlmarks översättning för flera sakfel och inkonsekvenser, särskilt i namnbruk och stil. I Guide to the Names in The Lord of the Rings pekade han ut flera problematiska svenska former och exempel på vad som borde undvikas inför framtida översättningar. Ohlmarks avvisade kritiken och betonade att han skapat en egen "tolkning" av originalboken snarare än en strikt översättning. Kritikerna av Ohlmarks översättning har pekat på dels rena felöversättningar, dels på att han ändrat stilen i prosan, medan förespråkarna uppskattar det mer målande språket och hänvisar till Ohlmarks egen förklaring.

Mellan 2004 och 2005 ersattes Ohlmarks version av en ny översättning, under titeln Ringarnas herre, med Erik Andersson ansvarig för romanens prosa och Lotta Olsson för verserna. Nyöversättningen motiverades av Norstedts förlag av femtioårsminnet av den brittiska förstautgåvan samt av ny kunskap om Tolkiens språk- och mytvärld, särskilt genom Christopher Tolkiens arbete. Översättningen bygger på 1966 års andra upplaga med senare rättelser, särskilt jubileumsutgåvan 2004. Andersson följde i hög grad Tolkiens namnhandbok och strävade efter närhet till originalets sakliga ton. Vissa väletablerade namn behölls (t.ex. "Vidstige" för "Strider", "Fylke" för "the Shire") när de inte stred mot Tolkiens riktlinjer, medan annat anpassades för att bättre motsvara originalets betydelse och etymologi. Nyöversättningen väckte stort intresse i Sverige och togs i huvudsak emot positivt, även om diskussioner om namnformerna fortsatte. Andersson publicerade senare Översättarens anmärkningar (2007), med reflektioner från sitt arbete med den nya översättningen.

Utgivning

En konflikt med förlaget Allen & Unwin fick Tolkien att 1950 erbjuda manuskriptet till William Collins. Han ville att Silmarillion (då i stort sett oreviderat) skulle utges tillsammans med Sagan om ringen, något Allen & Unwin avböjde. Hos Collins menade kontakten Milton Waldman att Sagan om ringen "akut behövde kortas". Tolkien krävde därför 1952 att boken skulle publiceras i dess ursprungliga form. När Collins ändå avstod vände han sig åter till Allen & Unwin och förklarade att han av rädsla för att arbetet aldrig skulle se dagens ljus var beredd att överväga utgivning av vilken del som helst. För att minska den ekonomiska risken delades verket upp i tre volymer: The Fellowship of the Ring (Bok I–II), The Two Towers (Bok III–IV) och The Return of the King (Bok V–VI samt sex appendix). Förseningar med bilagor, kartor och ett särskilt namnregister gjorde att utgivningen blev senare än planerat: i Storbritannien kom delarna den 29 juli 1954, den 11 november 1954 respektive den 20 oktober 1955; i USA den 21 oktober 1954, den 21 april 1955 och den 5 januari 1956. The Return of the King dröjde extra länge eftersom Tolkien reviderade slutet och färdigställde appendixer, varav vissa ströks av utrymmesskäl. Han ogillade titeln, som enligt honom avslöjade för mycket, men böjde sig för förlagets önskemål. Om The Two Towers skrev han att titeln kunde lämnas tvetydig och övervägde flera tornpar. En månad senare angav han dock i en not i slutet av The Fellowship of the Ring att paret var Minas Morgul och Orthanc.

Inledningsvis motsatte han sig att volymerna skulle ha egna titlar, utan i stället föredrog han att de enskilda "böckerna" i volymerna skulle ha var sin titel (t.ex. The Ring Sets Out, The Ring Goes South, The Treason of Isengard, The Ring Goes East, The War of the Ring och The End of the Third Age). Efter förlagspress föreslog han alternativa volymnamn: The Shadow Grows, The Ring in the Shadow samt The War of the Ring eller The Return of the King. Trots denna uppdelning är verket inte en egentlig trilogi, något som Tolkien själv ogillade att kalla. Från början var romanen avsedd att utges i en enda samlingsvolym, men förlaget valde att dela upp verket på grund av kostnadsskäl och dess stora omfång. Han invände också mot Sagan om ringens beteckning som en "roman", utan beskrev det hellre som en heroisk "romans". Utgivningen skedde genom vinstdelning: inga förskott eller royalties utgick förrän kostnaderna var täckta, varefter Tolkien fick en stor andel av vinsten. I Storbritannien gavs det ut av Allen & Unwin fram till 1990, då förlaget och dess tillgångar köptes av Harper Collins.

Romanen utgavs ursprungligen i Sverige av Hugo Gebers förlag, och de första svenska volymutgåvorna under Ohlmarks översättning släpptes årsvis mellan 1959 och 1961. I samband med Esseltes förvärv av Hugo Gebers förlag under 1980-talet, och samordningen med Norstedts förlag under 1970-talet, överfördes Tolkiens svenska böcker till Norstedts utgivning. I Ohlmarks version av Sagan om konungens återkomst ingår inte appendix och register, vilka i stället släpptes av Hugo Gebers i en separat volym under titeln Ringens värld: dokument rörande sagorna om Härskarringen (1971). I Erik Anderssons översättning döptes volymernas titlar om, samt register och appendix ingick för Konungens återkomst..

Utgåvor

I början av 1960-talet hävdade Donald A. Wollheim, redaktör på Ace Books, att Sagan om ringen saknade giltigt amerikanskt upphovsrättsskydd eftersom förlaget Houghton Mifflin hade brustit i formalia. År 1965 gav Ace därför ut en obehörig pocketupplaga utan ersättning till författaren. Tolkien protesterade offentligt och uppmanade sina läsare att agera. Gräsrotstrycket blev så starkt att Ace drog tillbaka utgåvan och erlade en symbolisk ersättning. Därefter kom auktoriserade utgåvor från Ballantine Books och Houghton Mifflin, som blev stora kommersiella framgångar. Samtidigt reviderade Tolkien texten för att skapa en version han godkände och som otvetydigt säkrade upphovsrätten i USA; detta blev den andra upplagan 1965. Sedan 1994 har Houghton Mifflin, under Christopher Tolkiens tillsyn, samordnat olika läsarter och rättelser till en enhetlig digital text. Inför 50-årsutgåvan 2004 genomförde författarna Wayne G. Hammond och Christina Scull en ny genomgång för att eliminera ett flertal felstavningar och motsägelser, varav vissa hade tillkommit redan vid första utgåvan 1954. Ytterligare rättelser infördes 2005, och fler tillkom i 60-årsutgåvan 2014.

Mottagande

Kritisk respons

Litteraturvetaren Tom Shippey anses vara en av världens främsta akademiska experter på Tolkiens verk och har publicerat flera böcker samt många vetenskapliga artiklar i ämnet.

Mottagandet av Sagan om ringen var inledningsvis splittrat. Vissa kritiker och författare som W. H. Auden, Iris Murdoch, Richard Hughes, Naomi Mitchison och C. S. Lewis framhöll verket som ett ovanligt ambitiöst och konstnärligt genomarbetat fantasyepos, medan andra som Edmund Wilson, Edwin Muir, Germaine Greer och Michael Moorcock avfärdade det som stilistiskt svulstigt eller idéinnehållsmässigt förenklat. Spännvidden i omdömena kom att prägla diskussionen om Tolkien under flera decennier. I den tidiga negativa kritiken blev två invändningstyper särskilt återkommande: dels att moralbilden uppfattades som skarpt dualistisk (gott mot ont), dels att personteckningen ansågs sakna psykologisk komplexitet. Senare tillkom nya kritiska infallsvinklar, bland annat feministiska läsningar av bland andra Catherine R. Stimpson, som ifrågasatte könsroller och frånvaron av handlingsutrymme för kvinnliga gestalter. Under senare delen av 1900-talet blev också "anti-nostalgiska" angrepp vanliga, där Tolkien beskrevs som en författare som idealiserade en förmodern värld och använde ett medvetet arkaiserande uttryck.

Från 1970-talet och framåt växte samtidigt en mer systematisk forskningsinriktning fram. Studier av Tom Shippey, Paul H. Kocher, Richard C. West och Verlyn Flieger med filologisk och mytanalytisk metod (språk, stilnivåer, källtraditioner och medeltida genrer) bidrog till att formulera motargument mot den tidiga avfärdandet och att precisera vad som faktiskt sker i textens berättarteknik och världsbygge. Under 2000-talet har detta forskningsfält också institutionaliserats genom återkommande konferenser och specialiserade tidskrifter såsom Tolkien Studies (2004) och den öppna Journal of Tolkien Research (2014).{ I modern översiktslitteratur beskrivs därför debatten ofta som en lång förskjutning: från en polariserad samtidskritik till en mer differentierad diskussion där både invändningar (t.ex. ideologi, kön, stil och psykologisk realism) och litterära kvaliteter (t.ex. mytbruk, språkmedvetenhet och komposition) behandlas inom etablerade akademiska ramar.

Kommersiell respons

Trots farhågor om ekonomisk risk blev Sagan om ringen snabbt en kommersiell framgång och krävde omtryck; enligt Wayne G. Hammond och Christina Scull har den i praktiken aldrig varit helt ur tryck sedan 1950-talet. Under 1950- och 1960-talen växte romanen i popularitet och blev något av en kultbok bland amerikanska studerande. I slutet av 1968 hade ungefär tre miljoner exemplar sålts runt om i världen. Fram till 1998 hade romanen sålts i över 50 miljoner exemplar, varav 1,5 miljoner exemplar i Sverige. Som en följd av populariteten kring Peter Jacksons filmtrilogi hade romanen sålts i över 150 miljoner fram till 2007, vilket gör Sagan om ringen till en av världens mest sålda böcker.

Filmatiseringar

Bokserien har filmatiserats ett antal gånger, först av Ralph Bakshi med den tecknade Sagan om ringen (1978), som täcker första halvan av verket men som aldrig fick en uppföljare. Efter denna kom Sagan om konungens återkomst, som inte direkt är en uppföljare till Ralph Bakshis Sagan om ringen, av Rankin/Bass och Topcraft. 1991 visade Leningrad Television en sovjetisk filmatisering av Sagan om Ringen vid namn Хранители (Chraniteli, väktarna).

Peter Jackson gjorde tre spelfilmer, Sagan om ringen (2001), Sagan om de två tornen (2002) och Sagan om konungens återkomst (2003). Betydande roller hade Elijah Wood (Frodo), Ian McKellen (Gandalf) och Viggo Mortensen (Aragorn). Alla tre filmer var stora succéer, både publikmässigt och bland kritiker, och vann totalt 17 Oscarsstatyetter – trots att de ansågs omöjliga att filmatisera från första början. Peter Jackson gick senare även till att filmatisera Tolkiens första bok Bilbo – En hobbits äventyr över tre filmer.

Referenser

Källor

• de Armas, Frederick A. (1994). ”Gyges' Ring: Invisibility in Plato, Tolkien and Lope de Vega”. Journal of the Fantastic in the Arts 3 (3/4). Läst 11 december 2025. 
• Arvidsson, Stefan (2007). Draksjukan: mytiska fantasier hos Tolkien, Wagner och de Vries. Vägar till Midgård, 1650-5905 ; 11. Lund: Nordic Academic Press. Libris 10622004. ISBN 978-91-89116-93-1 
• Carpenter, Humphrey; Törngren, Disa (2002). J.R.R. Tolkien – En biografi. Stockholm: Norstedt. Libris 8524919. ISBN 91-7263-322-0 
• Carpenter, Humphrey; Tolkien, Christopher (2023) (på engelska). The Letters of J. R. R. Tolkien: Revised and Expanded Edition. London: HarperCollinsPublishers. Libris ID:cv6jl3499xw5cwwr. ISBN 978-0-35-865298-4. 
• Chance, Jane (2003) (på engelska). Tolkien the Medievalist. London: Routledge. Libris 8503725. ISBN 978-0-415-47348-4. OCLC 53706034 
• Curry, Patrick (1997) (på engelska). Defending Middle-earth: Tolkien, myth and modernity. Edinburgh: Floris. Libris 6159268. ISBN 0-312-17671-6 
• Drout, Michael D. C. (2013) (på engelska). J. R. R. Tolkien Encyclopedia. New York City: Routledge. Libris 10171210. ISBN 978-0415969420 
• Duriez, Colin; Carlsson, Janne (2002). En guide till Tolkien och Sagan om ringen. Örebro: Cordia. Libris 8630461. ISBN 91-7085-255-3 
• Foster, Robert (2022). The Complete Guide to Middle-earth: The Definitive Guide to the World of J.R.R. Tolkien. London: HarperCollinsPublishers. Libris jz7nww4wg8hffv9g. ISBN 978-0-00-853781-4 
• Groom, Nick (2022) (på engelska). Twenty-First Century Tolkien: What Middle-earth Means to Us Today. London: Atlantic Books. Libris j0db4702g0s6tbtk. ISBN 978-1838-95700-1 
• Le Guin, Ursula K. (2017) (på engelska). No Time to Spare: Thinking About What Matters. New York City: Houghton Mifflin. ISBN 978-1-328-66159-3 
• Hammond, Wayne G.; Scull, Christina (2014) (på engelska). The Lord of the Rings: A Reader's Companion (3). London: HarperCollinsPublishers. Libris x7s3nm1fv74d4s1v. ISBN 978-0-00-755690-8 
• Kerry, Paul (2011) (på engelska). The Ring and the Cross: Christianity and the writings of J.R.R. Tolkien. Madison, New Jersey: Fairleigh Dickinson University Press / Rowman & Littlefield. Libris 12755606. ISBN 978-1-61147-620-0 
• Kocher, Paul H. (1974) (på engelska). Master of Middle-earth: The Achievement of J.R.R. Tolkien. London: Penguin Books. Libris 4994173. ISBN 978-0-14-003877-4 
• Kuusela, Tommy (2014). ”In Search of a National Epic: The use of Old Norse myths in Tolkien's vision of Middle-earth” (på engelska). Approaching Religion (Stockholms universitet) 4 (1). doi:https://doi.org/10.30664/ar.67534. 
• Lobdell, Jared (1975) (på engelska). A Tolkien Compass. Chicago: Open Court. ISBN 0-87548-303-8 
• Lobdell, Jared C. (2004) (på engelska). The World of the Rings: Language, Religion, and Adventure in Tolkien. Chicago: Open Court Publishing Company. ISBN 978-0-8126-9569-4 
• Shippey, Tom (2003) (på engelska). The Road to Middle-Earth: How J. R. R. Tolkien Created a New Mythology. Boston: Houghton Mifflin. ISBN 0-618-25760-8 
• Sjögren, P. Jonas; Hehrne, Jonas (2003). ”7. Förlagsbranschens utveckling”. Bokbranschen i Sverige - Utvecklingen mellan 1973 och 2003. Södertälje: Fingraf. Libris 9329250. ISBN 91-970326-5-4 
• Lee, Stuart D. (2014) (på engelska). A Companion to J. R. R. Tolkien. Chichester: Wiley-Blackwell. Libris 15081623. ISBN 9780470659823 
• Plotz, Dick (1968). ”Many Meetings with Tolkien: An Edited Transcript of Remarks at the December 1966 TSA Meeting” (på engelska). Niekas (19). Arkiverad från originalet den 20 september 2021. https://web.archive.org/web/20210920140328/https://www.fanac.org/fanzines/Niekas/Niekas19-37.html. 
• Tolkien, J.R.R. (2009) (på engelska). The Fellowship of the Ring. London: HarperCollinsPublishers. ISBN 978-0-061-91767-7 
• Tolkien, J.R.R.; Adlerberth, Roland (1979). Silmarillion. Stockholm: Almqvist & Wiksell. Libris 7218926. ISBN 91-20-05905-1 
• Tolkien, J.R.R.; Ohlmarks, Åke (2001a). Sagan om ringen. Stockholm: Norstedt. Libris 8241247. ISBN 91-7263-218-6 
• Tolkien, J.R.R.; Ohlmarks, Åke (2001b). Sagan om de två tornen. Stockholm: Norstedt. Libris 8241248. ISBN 91-7263-219-4 
• Tolkien, J.R.R.; Ohlmarks, Åke (2001c). Sagan om konungens återkomst. Stockholm: Norstedt. Libris 8241249. ISBN 91-7263-220-8 
• Tolkien, J.R.R.; Andersson, Erik (2004). Ringens brödraskap. Stockholm: Norstedt. Libris 9492438. ISBN 91-1-301153-7 
• Tolkien, J.R.R.; Andersson, Erik (2005). Konungens återkomst. Stockholm: Norstedt. Libris 9863575. ISBN 91-1-301365-3 
• Tolkien, J.R.R.; Tolkien, Christopher (1983) (på engelska). The Monsters and the Critics, and Other Essays. London: HarperCollinsPublishers. Libris 4737340. ISBN 0-261-10263-X 
• Tolkien, J.R.R.; Tolkien, Christopher (1998) (på engelska). The end of the third age: the history of the Lord of the Rings, Part four. London: HarperCollinsPublishers. Libris 4737388. ISBN 0-261-10380-6 
• Unwin, Rayner (1999) (på engelska). George Allen & Unwin: A Remembrancer. Merlin Unwin Books. ISBN 1-873674-37-6. 
• Whittingham, Elizabeth (2008) (på engelska). The Evolution of Tolkien's Mythology: A Study of the History of Middle-earth. Jefferson, North Carolina: McFarland & Company. ISBN 978-1-4766-1174-7 
• Wood, Ralph C. (2003) (på engelska). The Gospel According to Tolkien: visions of the kingdom in Middle-Earth. Louisville: Westminster John Knox Press. Libris 9107678. ISBN 978-0-664-22610-7. OCLC 51937282 
• Zimbardo, Rose A.f; Isaacs, Neil D. (2004) (på engelska). Understanding the lord of the rings: the best of Tolkien criticism. Boston: Houghton Mifflin. Libris 9420619. ISBN 061842251X 

Externa länkar

• Norstedts webbplats för Ringarnas herre