Triple-play

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Triple-play

Triple-play, branschbenämning på pakettjänst för IP-telefoni, bredband och TV i samma förbindelse. Triple-play har utvecklats parallellt med att bredband har byggts ut i allt större omfattning. Avregleringen av telefonibranschen samt ett kraftigt ökat antal leverantörer av de tre olika teknikerna har gjort att flera marknadsaktörer försöker ta marknadsandelar genom att erbjuda de tre delteknikerna tillsammans som ett paket.

Teknik[redigera | redigera wikitext]

Telefoni[redigera | redigera wikitext]

Den vanligaste tekniken för telefonidelen av triple-play är en kombination av optofiber och xDSL-teknik. För längre förbindelser litar man till optofiberkabel och därefter övergår man till kopparkabel, d.v.s. den vanliga telefonledningen. Kabel-TV-operatörer använder sig av en liknande teknik, HFC, där kopparkabeln mellan närmaste telestation och abonnenten är utbytt mot koaxialkabel mellan huvudcentralen och abonnenten. Telefoni kan också överföras på traditionellt sätt via kopparkabel (POTS) eller genom Voice over IP (VoIP), d.v.s. IP-telefoni. I ett kabel-TV-nätverk utgörs alltid telefonitekniken av VoIP.

TV[redigera | redigera wikitext]

TV via en xDSL-förbindelse bygger på IP-TV där signalen sänds till abonnenten i MPEG-2-format. I ett kabel-TV-nätverk (HFC) kan signalen vara antingen digital eller analog eller en blandning av de båda. Denna teknik gör att man kan inför Pay-per-view-system, d.v.s. ett system där kunden själv beställer vad man vill se och när. Hos abonnenten står en STB, Set-Top'Box, i dagligt tal en "digitalbox".

Internet[redigera | redigera wikitext]

Höghastighetsinternet överförs med transporttekniker som ATM eller DOCSIS, oftast genom en 10BASE-T Ethernet-signal till abonnenten.

Nybyggnation[redigera | redigera wikitext]

Fortfarande byggs det svenska telenätet i stor utsträckning som ett kombinerat koppar- och fibernät, men det blir allt vanligare att bostäder ansluts direkt till fiberteknik. Detta blir mer kostnadseffektivt eftersom man slipper kostnader för anpassning till andra nättyper och istället utnyttjar ett nät för all informationsöverföring. En nackdel kan vara att accessnätet helägs av olika leverantörer, vilket kan reducera möjligheten för en abonnent att fritt välja operatör. Fibernät har sällan eller aldrig redundans för strömavbrott - när strömmen går fungerar helt enkelt inte telefonen, vilket ur säkerhets- och sårbarhetssynpunkt kan vara en nackdel.

Utmaningar[redigera | redigera wikitext]

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Då en leverantör skall erbjuda triple-play är det inte i första hand en teknisk utmaning utan framför allt en ekonomisk chanstagning. Ett företag som skall leverera triple-playtjänster måste, för att satsningen skall vara kostnadseffektiv, inte bara kunna erbjuda bra teknik utan även ha bra erbjudanden (till exempel TV-programpaket eller billig telefoni till utvalda destinationer) och kunna rulla ut sina erbjudanden där det finns kundunderlag.

Teknik[redigera | redigera wikitext]

Telefoni, TV och höghastighetsinternet uppför sig på olika sätt i en förbindelse och har inte samma bandbredd. Telefoni är till exempel känsligt för jitter och paketförluster påverkar data- och TV-signaler. Detta gör att näten måste ha en viss Quality of Service, d.v.s. tekniskt sett kunna möta olika mängder trafik i en förbindelse.

Leverantörer av triple-play[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]