Tullstriden 1887

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Tullstriden)
Hoppa till: navigering, sök

Tullstriderna i slutet av 1800-talet i Sverige var en av de första politiska händelserna där man kunde märka betydelsen av det framväxande partiväsendet. Tullstriderna pågick egentligen under en ganska lång tid, men det är framför allt årtalet 1887 som gått till historien på grund av händelserna som inträffade i samband med valet samma år.

Bakgrund - liberal frihandelspolitik under 1850-talet[redigera | redigera wikitext]

Till följd av framgångar i riksdagsvalen fick liberala åsikter en stark ställning i riksdagen från och med 1840-1841. Det inleddes en lång serie av sociala och ekonomiska reformer. På 1850-talet började därför en nedtrappning av tullarna på olika importvaror. Under samma period moderniserades också industrin, och tyngdpunkten i den svenska ekonomin började sakta förskjutas från jordbruk till industri.

Den ökade konkurrensen och industrialiseringen bidrog både till fallande priser och fler arbeten inom industrin. Det skapade grunden för den långa ekonomiska tillväxtperiod som Sverige genomgick under nästan 100 år. Men på ett område mötte frihandelspolitiken på motstånd: Jordbruket.

Konservativa mot liberaler[redigera | redigera wikitext]

Protektionisterna var de som ville införa tullar, och på den sidan befann sig de konservativa. I konservativ och merkantilistisk anda ansåg de att den svenska jorden och produkterna av det svenska arbetet måste bevaras inom landets gränser. Medlet för det var framför allt tullar, som skulle göra billigare utländska produkter dyrare och förmå fler att köpa svenska varor.

De konservativa menade att marknadsekonomi var ett allas krig mot alla. Frihet var enligt deras mening inte att slippa statligt tvång utan att staten skyddade medborgarna från utländska kapitalisters hänsynslösa konkurrens.

Med argument från Anders Chydenius skrift Den nationnale winsten och den kanske mer kända Nationernas välstånd av Adam Smith ställde sig liberalerna på frihandelns sida.

I stort sett hade frihandelsvännerna starkast stöd i städerna medan landsbygdsbefolkningen röstade för tullar. Det fanns dock undantag, och flera av det konservativa Lantmannapartiets ledande personer var frihandelsvänner. Partiet sprack när riksdagsmannen Liss Olof Larsson från Leksand ledde en stor grupp som bröt med hallandsbonden Carl Ifvarssons frihandelslinje.

Striderna i riksdagen pågick under många år.

En fatal skatteskuld[redigera | redigera wikitext]

Våren 1887 fann den frihandelsvänlige statsministern Robert Themptander att det var majoritet för protektionisterna. Han övertalade då kung Oscar II att utlysa nyval.

Valdebatten blev ovanligt het. Vid den här tiden var det förhållandevis få som hade rösträtt, och förutom tidningsartiklar och besök på olika orter för att träffa väljarna hade kandidaterna få möjlighet att nå ut med sina åsikter.

Frihandelsvännerna, med bland annat göteborgaren S A Hedlund, som var redaktör på Handelstidningen och en framträdande debattör, påpekade att de öppna gränserna inneburit att de fattiga fått bättre villkor genom billigare mat och andra nödvändiga varor.

Tullvännerna hävdade att billiga livsmedel från USA och Ryssland hotade arbeten inom det svenska jordbruket. Bland annat för att stärka den protektionistiska sidan i pressen startades Svenska Dagbladet.

Valdeltagandet ökade kraftigt till följd av den intensiva valrörelsen. Frihandelsvännerna vann en storseger över protektionisterna, med 136 frihandelsvänner mot 85 protektionister.[1]

Men på hösten 1887 var det dags för val igen, eftersom det ordinarie andrakammarvalet inföll då. Återigen vann frihandelsvännerna, men med en minskad majoritet bestående av 125 frihandelsvänner mot 97 protektionister.[1]

På Stockholmsbänken i andra kammaren satt den frihandelsvänlige "Ångköks-Olle" Larsson. Det visade sig att han vid valet haft en obetald skatteskuld om 11 kronor och 58 öre. Den som hade skatteskulder var inte valbar, och därför underkändes inte bara valet av "Ångköks-Olle" utan hela den frihandelsvänliga listan han stått på. Tillämpningen av bestämmelsen bekräftades i en dom i Högsta domstolen. Plötsligt fick protektionisterna 22 mandat i Stockholm. Majoritet för tullvännerna alltså.

Detta firades med en bankett på restaurang Hasselbacken på Djurgården i Stockholm. Menyn kostade exakt 11 kronor och 58 öre per deltagare.

Efterspel - rösträttsreformer[redigera | redigera wikitext]

Tullstriden ledde fram till ökade krav på rösträttsreformer. Fler och fler ville sänka de krav på inkomst som ställdes för att män skulle få rösträtt. Så småningom startades Sveriges Allmänna Rösträttsförbund.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Leif Lewin (1989). ”2. Tullarna”. Ideologi och strategi - svensk politik under 100 år (3:e uppl). Stockholm: Norstedts. sid. 61. ISBN 91-1-897501-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]