Tunisien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök


الجمهورية التونسية
El-joumhouriyya et-Tounisiyya
Flagga Statsvapen
Nationalsång: Humat al-Hima
Huvudstad
(och största stad)
Tunis
Officiellt språk Arabiska
Statsskick Republik
 -  President Beji Caid Essebsi
 -  Premiärminister Habib Essid
Självständighet från Frankrike 
 -  Erkänd 20 mars 1956 
Area
 -  Totalt 163 610 km² (89:e)
 -  Vatten (%) 5,0 %
Befolkning
 -  2013 års uppskattning 10 833 431 [1]
 -  Befolkningstäthet 66,2 inv./km² 
BNP (PPP) 2011 års beräkning
 -  Totalt US$ 101 831 milj (66:e)
 -  Per capita US$ 9 557 
Ginikoefficient (2000) 0.398 (?)
HDI (2010) 0,683 (81:a)
Valuta Tunisisk dinar (TND)
Tidszon UTC+1
Topografi
 -  Högsta punkt Jebel ech Chambi, 1 544 m ö.h.
 -  Största sjö Chott el Djerid, 5 000 km²
 -  Längsta flod Medjerda, 450 km
Nationaldag 20 mars
Nationalitetsmärke TN
Landskod TN, TUN, 788
Toppdomän .tn
Landsnummer 216

Tunisien, formellt Republiken Tunisien (arabiska: الجمهورية التونسية, el-joumhouriyya et-Tounisiyya) är en stat i Nordafrika, vid Medelhavets sydkust. Landet gränsar till Algeriet i väster och Libyen i sydost.

Tunisien är medlem i Afrikanska unionen, Arabförbundet, Maghrebunionen, La Francophonie och De alliansfria staternas organisation.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tunisiens historia

I början av den skrivna historien utgjordes Tunisiens befolkning av olika berberstammar. Runt 1000 f.Kr. anlände och bosatte sig fenicier på Tunisiens kust. Staden Karthago grundades under det åttonde århundradet f. Kr. av bosättare från Tyros i dagens Libanon, och blev en stormakt omkring 500 f Kr. Enligt legenden, återberättad i det romerska nationaleposet Aeneiden, grundades staden av drottning Dido. Bosättarna i Karthago förde med sig sin kultur och religion från fenicierna och kanaanéerna.Omkring 146 f Kr ödelades Karthago av romarna.

Landet erövrades av vandalerna på 400-talet e Kr, och dessa efterträddes på 600-talet e Kr av araber. 1574 kom turkarna och inlemmade Tunisien i det osmanska riket.

1881 koloniserade Frankrike Tunisien, som under åren 1942-1943 blev arenan för en av de allierade styrkornas (britterna och amerikanerna) första större operationer mot de nazistledda axelmakterna under Andra världskriget. Huvuddelen av den brittiska armén drog in i Tunisien söderifrån. USA och andra allierade invaderade landet från väst. Invasionen resulterade, efter hårda strider, i en av de allierades största segrar under kriget.

20 mars 1956 blev Tunisien självständigt som kungadöme. Året därpå avskaffades monarkin, och Habib Bourguiba, som tillhörde partiet Neo-Destour blev det självständiga Tunisiens förste president som drev ett auktoritärt styre, som bl a innebar att gamla jordbruk som drivits av fransmän exproprierades. 1975 gjorde sig Bourgiba till president på livstid men han avsattes 1987. Han efterträddes av Zine El Abidine Ben Ali, som tillhörde Parti socialiste destourien (PSD), som Neo-Destour ombildades till 1964, och som utan konkurrens var det statsbärande partiet. Jämfört med andra arabländer förde Tunisien en USA-vänlig och liberal politik.

Under Jasminrevolutionen under de första veckorna under 2011 tvingades Zine El Abidine Ben Ali bort från makten efter 23 år. Innan Ben Ali gick i landsflykt till Saudiarabien den 14 januari 2011 utnämnde han sin premiärminister Mohamed Ghannouchi till interimsledare. Författningsrådet utsåg den 15 januari talmannen Foued Mebazaa till interimspresident. I den interimsregering som Mebazaa bildade, ingick flera personer som tidigare suttit i den fallna regeringen, vilket ledde till stark kritik från folket.


Politik[redigera | redigera wikitext]

Demonstrationer i Tunis 14 januari 2011

Sedan jasminrevolutionen tvingat bort Zine El Abidine Ben Ali från makten och öppnat för en demokratisering av landet, valdes söndagen den 23 oktober 2011 ett konstitutionsråd bestående av 217 personer med uppdraget att ta fram en ny grundlag och utse övergångsregering. 80 olika politiska partier hade nominerat kandidater till rådet.[2] Flest röster av dessa fick det moderata islamistpartiet Ennahda (al-Nahda)[3], ett parti med nära band till den islamistiska folkrörelsen Muslimska brödraskapet. Ennahda bildade regering med två sekulära partier, och Moncef Marzouki, tidigare landsflyktig oppositions­politiker och ledare för det vänsternationalistiska partiet CPR, utsågs till interimspresident.

Övergången till demokrati har dock varit besvärlig, och när vänsterpolitikerna Chokri Belaid och Muhammad Brahmi mördades 2013 ökade spänningarna. Båda dåden följdes av spontana strejker och krav på den islamistledda regeringens avgång. I slutet av 2013 lämnade Ennahda över makten till en teknokratregering som skulle föra landet till nya val under 2014. I januari 2014 röstades Tunisiens nya grundlag igenom, och i slutet av året hölls både parlaments- och presidentval, som båda blev en framgång för den sekuläre politikern Beji Caid Essebsi, vars parti Nidaa Tounes (”Uppmaning till Tunisien”) blev största parti. Essebsi själv valdes till president med 56 procent av rösterna. I februari 2015 presenterade premiärminister Habib Essid en koalitionsregering.

De ekonomiska problemen är omfattande, och även säkerhetsläget är svårt. I grannlandet Libyen pågår strider, och den 18 mars 2015 dödades minst 24 personer, de flesta turister, när två män öppnade eld utanför Bardomuséet i Tunis.[4] Den 27 juni samma år sköt Seifeddine Rezgui ihjäl 38 personer på en badstrand i Sousse.[5] Som en följd av de båda terrordåden och vissa regeringars avrådan från resor till Tunisien har turistindustrin drabbats hårt.[6] Ändå är Tunisien det arabland som bäst har lyckats förvalta den arabiska våren, och som ett tecken på det tilldelades Tunisiens nationella dialogkvartett Nobels fredspris 2015.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Landskap i norra Tunisien, nära Béja
Gränsen till Algeriet
Topografisk karta över Tunisien

Tunisien är Afrikas nordligaste land, beläget vid Medelhavet. Trots att landet inte är stort till ytan uppvisar det många olika naturtyper. I västra delen av landet ligger Atlasbergens östra del, och längst i söder finns Saharaöknen. I dalgångarna mot norr och på den bördiga kustremsan odlas bland annat oliver, vete, vindruvor och apelsiner. Petroleum, fosfat, järnmalm, bly och zink är viktiga naturtillgångar.

Tunisiens högsta punkt är Jebel ech Chambi. De två största sjöarna, Chott el Djerid (16 m över havet) och Chott el Gharsa (23 m under havet, Tunisiens lägsta punkt) är bägge saltsjöar, och har vatten bara under regnperioden.[7] Landets största ö är Djerba (514 km2) med 130 000 invånare, varav de flesta bor i huvudorten Houmt Souk. På ön finns en flygplats.[7]


Klimat[redigera | redigera wikitext]

I södra delen av Tunisien är det mycket torrt, och landskapet består av sandöknar och saltöknar; de centrala delarna är stäpp, och i norr är det medelhavsklimat med milda, regniga vintrar (oktober — maj) och heta, torra somrar.

Väder i Tunisien [8]
  Okt Nov Dec Jan Feb Mar Apr
 
Lufttemperatur (°C)
    Dag 25 21 18 16 17 19 20
    Natt 16 12 9 6 7 10 14
Vattentemperatur (°C) 22 19 16 15 14 14 14
Soltimmar per dag 7 6 6 6 6 7 8


Miljö[redigera | redigera wikitext]

Några av Tunisiens miljöproblem är att hanteringen av giftigt och farligt avfall är undermålig, vattnet förorenas av avlopp, det är brist på färskvatten och öknen breder ut sig som en följd av jorderosion.

Den mesta elektriciteten produceras av fossila bränslen.

Administrativ indelning[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tunisiens guvernement
Tunisiens största städer

Tunisien är indelat i 24 administrativa områden som kallas guvernement (franska Gouvernorat, arabiska. Wilaya) (franska namn, med de arabiska inom parentes). Områdena har givits samma namn som områdets huvudort.

Städer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Lista över städer i Tunisien

De tio folkrikaste kommunerna är (i storleksordning, med folkmängd 1 januari 2013):[9]


Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Telefon och TV[redigera | redigera wikitext]

Telekomoperatörer är bland andra Ooredoo, Orange Tunisie och Tunisie Télécom.[10]

Det finns ett nationellt TV-bolag (Télévision Tunisienne 1) och ett antal privata, bland annat Hannibal-TV och Nessma TV.[10]

Spårvägar[redigera | redigera wikitext]

Det nationella järnvägsföretaget heter Société Nationale des Chemins de Fer Tunisiens (SNCFT). Tunnelbana, pendeltåg och bussar i Tunisområdet sköts av Société des transports de Tunis.

Vägnät[redigera | redigera wikitext]

Vägnätet är relativt väl utbyggt, och motorväg finns mellan de större städerna.

Hamnar[redigera | redigera wikitext]

Tunisien har sju större hamnar: Tunis-La Goulette, Radès, Bizerta, Sousse, Sfax, Gabès och Zarzis. En särskild oljehamn finns i La Skhirra.[10]

Flyg[redigera | redigera wikitext]

Tunisiens internationella flygplatser är:

Tunisiens nationella flygbolag heter Tunisair.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Tunisiens ekonomi är mångfacetterad, där de viktigaste områdena är jordbruk, gruvdrift, energi, turism och tillverkningsindustri. Regeringen har tidigare haft stor kontroll över ekonomin, men under de senaste årtiondena har privatiseringarna ökat och skattereglerna förenklats. Tunisien har sedan länge underskott i utrikeshandeln. Sedan 2008 finns ett frihandelsavtal med EU, som bara omfattar industriprodukter. Förhandlingar förs om att liberalisera handeln med tjänster och jordbruksprodukter. Arbetslösheten var 15,2 % under första kvartalet 2014[10], men den är ännu högre bland unga tunisier, även högutbildade.

Jordbrukssektorn stod för 8,6 % av BNP 2013, och sysselsatte 14,9 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[10] De viktigaste produkterna är tomater, oliver (olivolja), vete, vattenmeloner, citrusfrukter, vindruvor, dadlar, potatis och korn. Fisket är omfattande. Exporten består främst av olivolja, men även oliver, dadlar och citrusfrukter exporteras. Samtidigt importeras spannmål, socker, mejeriprodukter och kött.

Industrin stod för 29,5 % av BNP 2013, och sysselsatte 33,6 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[10] Delar av industrin baseras på landets mineraltillgångar: olja, gas, fosfat, kalk, fluorit, järn, zink, bly och baryt. Därtill kommer livsmedelsindustrin, samt tillverkning av textilier, byggnadsmaterial, maskiner, kemikalier, papper och trä. Industrin är med andra ord diversifierad, och 2010 fanns 5837 industriföretag med minst tio anställda.[11]

Servicesektorn stod för 62,0 % av BNP 2013, och sysselsatte 51,5 % av arbetskraften under första kvartalet 2014.[10] Turismen är mycket viktig för landet, men har drabbats hårt av de båda terrorattentaten 2015.

Kultur[redigera | redigera wikitext]

Utbildning[redigera | redigera wikitext]

Nio års grundutbildning (6–16 år) är obligatorisk, och kan följas av fyra års gymnasiestudier. Efter första året på gymnasiet väljer eleverna inriktning: humaniora, matematik, naturvetenskap, teknik, IT, ekonomi eller sport.

Det finns tretton universitet i Tunisien, däribland Tunis universitet, Tunis El Manar universitet, Sousse universitet, Sfax universitet och Karthago universitet. Antalet universitetsstudenter 2012/2013 uppskattades till 315 513.[10]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Många av Tunisiens författare bor utomlands, främst i Europa.

Musik[redigera | redigera wikitext]

Lafita i Kartago 2008

Den traditionella tunisiska musiken kallas malouf (som betyder "normal"), och introducerades av flyktingar från Andalusien på 1400-talet. Traditionellt består ensemblen av rabab (tvåsträngad violin), oud, darbuka och en solist. Musikstilen blev mindre populär från slutet av 1800-talet, men har därefter medvetet stärkts, bland annat genom skapandet av institutet La Rachidia 1934, där många av landets främsta musiker studerat. Efter självständigheten blev malouf Tunisiens nationalmusik.

Arabisk pop är stor i Tunisien, och bland de egna artisterna kan nämnas Latifa Arfaoui (bilden). Rapparen Hamada Ben Amor, känd under sitt artistnamn "El Général", släppte i december 2010 låten Rais Lebled ("Statschef"), som har kallats Jasminrevolutionens anthem. Emel Mathlouthis protestsång Kelmti horra nådde en liknande status.

Det tunisiska köket[redigera | redigera wikitext]

Couscous kallas ofta Tunisiens nationalrätt

Se huvudartikeln.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Fotboll är den populäraste sporten i Tunisien. Landslaget, som kallas Kartagos örnar (Franska: Les Aigles de Carthage), vann Afrikanska mästerskapet 2004.

Amfiteatern i El Djem

Unescos världsarv[redigera | redigera wikitext]

Demografi[redigera | redigera wikitext]

Internationella rankningar[redigera | redigera wikitext]

Organisation Undersökning Rankning
Heritage Foundation/The Wall Street Journal Index Index of Economic Freedom 2015] 107 av 178
Reportrar utan gränser Pressfrihetsindex 2013 138 av 179
Transparency International Korruptionsindex 2009 65 av 180
FN:s utvecklingsprogram Human Development Index 2006 95 av 179

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Institut National de la Statistique, Tunisie; Estimation de la population par gouvernorat au 1er janvier 2013 (excelfil) Läst 9 december 2013.
  2. ^ Hopp och oro efter valet i Tunisien Världen idag, 26 oktober 2011
  3. ^ Islamister mot seger i Tunisien Amerikanska nyhetsanalyser, 24 oktober 2011
  4. ^ ”Terrordådet slår mot turismen”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/terrordadet-slar-mot-turismen//. Läst 19 mars 2015. 
  5. ^ ”DN: Tunisisk gärningsman övade i Libyen”. http://www.dn.se/nyheter/varlden/tunisisk-garningsman-ovade-i-libyen/. Läst 14 november 2015. 
  6. ^ ”DN: Hotelldöd efter terrorn i Tunisien (2015-10-18)”. http://www.dn.se/ekonomi/hotelldod-efter-terrorn-i-tunisien/. Läst 14 november 2015. 
  7. ^ [a b c d e] Editions Atlas: Min nya världsatlas, Lausanne 2008
  8. ^ Danmarks Meteorologiske Institut
  9. ^ Institut National de la Statistique, Tunisie; Estimation de la population par commune au 1er janvier 2013 (excelfil) Läst 9 december 2013.
  10. ^ [a b c d e f g h] The Europa World Year Book 2015. Routledge. 2015 
  11. ^ The Statesman Yearbook 2016. Palgrave Macmillan. 2015