Hästhov

Från Wikipedia
(Omdirigerad från Tussilago)
Hoppa till navigering Hoppa till sök
För hästens fötter, se hov (häst). För filmen, se Tussilago (film).
Hästhov
Coltsfoot.jpg
Hästhovens blommor.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAsterordningen
Asterales
FamiljKorgblommiga växter
Asteraceae
SläkteTussilago
ArtHästhov
T. farfara
Vetenskapligt namn
§ Tussilago farfara
AuktorL.
Synonymer
  • Tussilago
  • Hästhovsört
1. Mittfiguren: Växtens vårstadium (florala skott)2. Sommarstadium (näringsskott)3. Enkönad (honlig) kantblomma, förstoring × 64. Enkönad (hanlig) mittblomma, förstoring × 65. Frukt, förstoring × 5
1. Mittfiguren: Växtens vårstadium (florala skott)
2. Sommarstadium (näringsskott)
3. Enkönad (honlig) kantblomma, förstoring × 6
4. Enkönad (hanlig) mittblomma, förstoring × 6
5. Frukt, förstoring × 5
Hitta fler artiklar om växter med

Hästhov eller tussilago[1] (Tussilago farfara) är en perenn korgblommig växt med små gula blommor, som ursprungligen förekommer i Europa, Nordafrika och delar av västra och centrala Asien. Den växer ofta vid vägkanter eller dikeskanter och blommar tidigt på våren, ibland så tidigt som februari men oftare i april och maj.[2]

Systematik[redigera | redigera wikitext]

Hästhov beskrevs av Carl von Linné och placeras idag som ensam art i släktet hästhovar (Tussilago)[3] även om mer än två dussin andra växter vid något tillfälle har ansetts tillhöra släktet. Flertalet av dess arter placeras idag i släkten som Chaptalia, Chevreulia, Farfugium, Homogyne, Leibnitzia, Petasites och Senecio.[4]

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Hästhov är en perenn ört som sprider sig med frön och jordstammar. Den uppträder ofta i kolonier med dussintals plantor. Växten är ofta 10–30 cm hög.

Maskros
Hästhov

Den gula blomman, som ytligt påminner om en liten maskros, börjar blomma på den bladlösa stammen. Bladen, som till konturen påminner om spåret efter en hästhov, växer fram först sedan blomningen är över. Bladen kantas av vinklade spetsar.[5] Tussilagons blomning är viktig för tambin.[källa behövs]

Blomningstid, karta[redigera | redigera wikitext]

Kartan avser blomningstidens början. Blomningen pågår sedan under ca 3 veckor.

Habitat[redigera | redigera wikitext]

Hästhoven förekommer i Europa, Asien och Nordafrika, från Svalbard i norr till Marocko söder, och till Kina och Ryska fjärran östern i öster. Den är även vanlig i Nord- och Sydamerika där den introducerats, förmodligen av nybyggare som en medicinalväxt. I vissa områden kategoriseras den som en invasiv art.[4] [6] [7]

Småländska höglandet mindre vanlig.

I södra Norge, på Hardangervidda, upp till 1 390 m ö h.

I norra Norge upp till 800 m ö h.

Utbredningskartor[redigera | redigera wikitext]

Biotop[redigera | redigera wikitext]

Leriga ställen, kalkgynnad.

Hästhov och människan[redigera | redigera wikitext]

Praktisk användning[redigera | redigera wikitext]

Tussilago har använts inom traditionell medicin. Bladen användes för att göra en dekokt mot hosta. Enligt Linné (1755) röktes även bladen som tobak vilket var en metod mot hosta och astma som redan omskrivits av Plinius den äldre.[2] Växten innehåller pyrrolizidinalkaloider vilket är ett mycket kraftigt gift som påverkar levern. Hästhoven har använts vid framställning av fnöske[8].

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Släktnamnet Tussilago, beskrivet av Linné, härstammar från latinets tussis, som betyder "hosta" och ago, en böjningsform av agere, som betyder "fördriva". Sammantaget kan det vetenskapliga namnet översättas till "förjagare av hosta".[9][10]

Artepitetet farfara är hämtat från det toskanska namnet på växten, Farfara.[2]

Numera är det vanligt att använda det vetenskapliga namnet tussilago som trivialnamn, och det har trängt ut det äldre folkliga namnet "hästhov".

Namnet hästhov kan syfta på att växtens blad till utseendet ansetts likna spåret efter en hästhov, eller kanske vara en förvrängning av "hosthäva".

Bygdemål[redigera | redigera wikitext]

Namn Trakt  Referens  Förklaring

Folafötter Västergötland [11] Fola = fåle, d v s häst. Alltså egentligen hästfötter, hästhov(ar)
Lerblad Dalarna [12]

Hovgräs [13]
Lerskreppe
Skrep
Skreppe

_______________
Förr gjorde man ingen skillnad på örter och gräs. Sålunda kallades det vi idag menar är örter för gräs

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dyntaxa, Hästhov, urn:lsid:dyntaxa.se:Taxon:220396, läst 2018-04-07
  2. ^ [a b c] ”Hästhov”. Den virtuella floran. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/astera/tussi/tussfar.html. Läst 7 april 2018. 
  3. ^ Dyntaxa, Tussilago, urn:lsid:dyntaxa.se:Taxon:1005916, läst 2018-04-07
  4. ^ [a b] Flann, C. ed. (2009) Global Compositae Checklist
  5. ^ Theodore M. Barkley (2006). Tussilago Linnaeus, Sp. Pl. 2: 865. 1753; Gen. Pl. ed. 5, 372. 1754”. Magnoliophyta: Asteridae, Part 7: Asteraceae, Part 2. Flora of North America. "20". Oxford University Press. Sid. 635. ISBN 9780195305647. http://www.efloras.org/florataxon.aspx?flora_id=1&taxon_id=134025. 
  6. ^ Flora of China Vol. 20-21 Page 461 款冬 kuan dong Tussilago farfara Linnaeus, Sp. Pl. 2: 865. 1753.
  7. ^ Altervista Flora Italiana, genere Tussilago includes photos and distribution maps
  8. ^ ”Kungsljus - Verbascum thapsus L.”. Virtuella Floran. 2000. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/scrophularia/verba/verbtha.html. Läst 27 januari 2015. 
  9. ^ Capasso, Francesco (2011). ”Capitolo M12: Droghe obsolete e/o poco studiate” (på italienska) (Seconda edizione). Springer Milan. Sid. 428. doi:10.1007/978-88-470-1652-1_30. ISBN 978-88-470-1652-1. https://books.google.com/books?id=qn5zb3_rqZIC&pg=PA428. ”Tussilago, dal latino tussis = tosse e ago = scaccio.” 
  10. ^ Booth, David (1835). An analytical dictionary of the English language. James Cochrane and Co. Sid. 312. https://books.google.com/books?id=Wwi5sUW6R18C&pg=PA312. ”Tussilago, from the Latin tussis, a cough, and ago, to act upon, to cure; from its reputed virtues.” 
  11. ^ Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida 159 [1], Gleerups, Lund 1862 … 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  12. ^ Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, sida  398 [2], Gleerups, Lund 1862 … 1867, faksimilutgåva Malmö 1962
  13. ^ J. W. Palmstruch, Svensk Botanik, första bandet, andra upplagan, Stockholm 1815. Tillgänglig på Archive.org

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]