Two Dozen and One Greyhounds

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Two Dozen and One Greyhounds
Avsnitt av Simpsons
Avsnittsnummer Säsong 6
Avsnitt 123
Regissör Bob Anderson[1]
Manus Mike Scully[1]
Produktionskod 2F18
Originalvisning 9 april 1995
Show runner(s) David Mirkin
Svarta tavlan The Good Humor man can only be pushed so far[2] GB-gubbens goda humör har en gräns. [a]
Couch gag Familjen jagar soffan in en endlös hall
Gästskådespelare Frank Welker
DVD kommentarer Matt Groening
David Mirkin
Mike Scully
Bob Anderson
Avsnitt ur säsong 6
4 september 199421 maj 1995
  1. Bart of Darkness
  2. Lisa's Rival
  3. Another Simpsons Clip Show
  4. Itchy & Scratchy Land
  5. Sideshow Bob Roberts
  6. Treehouse of Horror V
  7. Bart's Girlfriend
  8. Lisa on Ice
  9. Homer Badman
  10. Grampa vs. Sexual Inadequacy
  11. Fear of Flying
  12. Homer the Great
  13. And Maggie Makes Three
  14. Bart's Comet
  15. Homie the Clown
  16. Bart vs. Australia
  17. Homer vs. Patty and Selma
  18. A Star Is Burns
  19. Lisa's Wedding
  20. Two Dozen and One Greyhounds
  21. The PTA Disbands
  22. 'Round Springfield
  23. The Springfield Connection
  24. Lemon of Troy
  25. Who Shot Mr. Burns? Part 1
Säsonger
1 · 2 · 3 · 4 · 5 · 6 · 7 · 8 · 9 · 10
11 · 12 · 13 · 14 · 15 · 16 · 17 · 18 · 19 · 20 · 21 · 22 · 23
Noter
  1. ^ GB-gubbens engelska namn Good Humor Man kan ungefär översättas med "Glatt humör gubben".

"Two Dozen and One Greyhounds" är avsnitt 20 från säsong sex av Simpsons och sändes på Fox i USA den 9 april 1995. Avsnittet skrevs av Mike Scully och regisserades av Bob Anderson. Frank Welker gästskådespelar som rösten till hundarna. I avsnittet får Santa's Little Helper valpar med en hund som han blir kär i på greyhoundbanan. Det blir 25 valpar och familjen får problem med att ta hand om hundarna men vill inte separera dem från varandra. Mr. Burns vill ha valparna för ta pälsen från dem och göra en smoking, då han inte får köpa den stjäl han dem. Bart och Lisa Simpson bestämmer sig för att rädda valparna från Mr. Burns.

Avsnittet är en parodi på Pongo och de 101 dalmatinerna. Författarna bestämde att Mr. Burns skulle berätta sin plan för valparna med en sång för att det skulle bli någon humor i avsnittet. Avsnittet har främst fått positiva recensioner. Avsnittet hamnade på plats 55 över mest sedda program under veckan med en Nielsen ratings på 7.3.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Familjen Simpsons hund, Santa's Little Helper är hyperaktiv och familjen kommer inte på varför. De upptäcker att han vill umgås med en tik och träffar greyhounden She's the Fastest som han blir kär i. Greyhounden tappar då tävlingsinstinkten då den träffar familjen Simpsons hund och ägaren ger hunden till dem. Hon blir sen gravid och föder 25 valpar. Familjen har svårt att ta hand om alla valpar. Efter en tid bestämmer sig Homer och Marge Simpson för att sälja valparna. Valparna vill inte bli separerade från varandra så de har problem att hitta en som kan ta emot 25 valpar. Mr. Burns kommer förbi och vill köpa valparna men han får inte för Bart och Lisa. Då Burns inte får valparna stjäl han dem istället.

Bart och Lisa inser att det är Burns som stulit valparna och besöker hans hem för att ta tillbaka hundarna. Mr. Burns bestämmer sig för att låta en av valparna leva, "Little Monty" medan resten ska får sin päls flådda till hans nya smoking. Burns berättar sin idé för Waylon Smithers med sången, "See My Vest" och visar upp sina andra kläder av djur. Bart och Lisa smyger in i huset och försöker få ut valparna men misslyckas och Burns upptäcker dem och tänker döda dem alla. Bart och Lisa har upptäckt att Burns har en favorit som han inte vill döda och blandar in honom bland de andra valparna så han inte ser skillnad på honom. Burns gör det ändå men bara en kort stund innan han inte sker skillnad på dem igen. Burns tänker då döda Bart och Lisa men låter dem leva. Burns inser att han inte ska döda något djur någonsin som kan göra tricks. Burns får valparna mot det löftet och blir ännu mera rik på greyhoundarna då de är duktiga på att springa vilket irrterar Homer då han kunde fått pengarna.

Produktion[redigera | redigera wikitext]

Avsnittet skrevs av Mike Scully och regisserades av Bob Anderson efter en idé av Al Jean och Mike Reiss.[3] De fick idén efter sett Pongo och de 101 dalmatinerna.[3] David Mirkin har senare insett att Jean och Reiss gillar Disneys filmer då de gjort andra parodier på dem.[4] Mirkin gillade att få göra en parodi på Disney i en mörkare version på lagligt vis.[4]

Matt Groening gillade avsnitt för den kändes som en fortsättning på "Simpsons Roasting on an Open Fire" och det var en parodi på Pongo och de 101 dalmatinerna. Groening gillade Disneyfilmer som barn vilken kan vara en av sakerna att han gillade animering och tecknat.[5] Som i Pongo och de 101 dalmatinerna kollar de tecknade valparna på en tecknad serie vilket gav Groening idén till ha med The Itchy & Scratchy Show i serien.[5] Mr. Burns säger i avsnittet att Little Monty påminner honom om Rory Calhoun. Idén kom från George Meyer,[6] Groening gillade inte idén för han trodde att få av tittarna visste vem det var.[5] Författarna valde att ha med det ändå, och tog med det två gånger.[3] Groening har kollat efteråt på forum på Internet och sett att flera frågat vem Calhoun var.[5]

Mr. Burns sjunger i avsnittet "See My Vest" och berättar där sin idé med valparna. Författarna skrev in låten då de var den roligaste sättet de kunde komma på att berätta om Burns hemska plan.[3] Scully, gillade idén och skrev låttexten,[3] som är en parodi på "Be Our Guest".[3] Mirkin gillade Scullys låttext då den rimmar bra och är smart och en av de bästa sångerna i serien.[4] Han gillar att man kunde ha en låt med i avsnittet utan att förvandla det till en musikal med flera låtar.[4] Ofta i tecknade serie upplevs djur som mänskliga, Groening gillar inte det och uppskattar att de inte gjorde det i avsnittet.[5] Mirkin gillar visual skämt i serien ibland men försöker göra de blir så lika riktiga djur som möjligt.[4] Rösten från hundarna gjordes av Frank Welker som gästskådespelar.[4] Groening anser att Welker är otroligt bra på att göra djurröster.[5] Produktionen fick problem med censuren på Fox i scenen då Santa's Little Helper träffar She's The Fastest då de har sex.[4] Mirkin visste dock att det var okej att visa delen från en annan vinkel.[4] Delen gjordes i full version under animaticstadiet[4] Anderson har noterat att censuren gillade scenen som den blev.[6]

Kulturella referenser[redigera | redigera wikitext]

Handlingen och titeln[1] är en parodi på Pongo och de 101 dalmatinerna.[2] Låten "See My Vest" är en parodi på "Be Our Guest".[3] Scenen då Santa's Little Helper och She's the Fastest äter spaghetti är en referens till Lady och Lufsen.[1] I avsnittet kollade valparna på Models, Inc. som en referens till Pongo och de 101 dalmatinerna där de ser What's my Crime?.[4] Den anställda som försöker göra en tankeläsning på Santa's Little Helpers utseende är baserat på Vulcan i Star Trek;[1][4] Då Santa's Little Helper kollar ut genom fönstret är det en referens till Terminator 2 - Domedagen.[4] Fyra av hundarna kallas Jay, David, Paul och Branford som en referens till talkshower.[7]

Mottagning[redigera | redigera wikitext]

Avsnittet hamnade på plats 55 över mest sedda program under veckan med en Nielsen ratings på 7.3.[8] Sången "See My Vest" finns med i albumet Songs in the Key of Springfield. Daily Bruin har hyllat sången då den beskriver Mr. Burns som en karaktär och hans onda planer.[9] MSNBC har placerat Mr. Burns som nummer ett i deras lista över TV:s mest 10 skrämmande rollfigur med en motivering om vad han vill göra med valparna i avsnittet.[10] I Toronto Star har Ben Rayner skrivit att avsnittet är ett av hans favoriter i serien.[11] Toronto Star har i deras lista över de bästa och värsta avsnitten i seriens historia placerat avsnittet som en av de bästa tack vare sången och de bästa scenerna med Mr. Burns.[12] I sin recension för säsong sex har Todd Gilchrist från IGN skrivit att Burns framträdande är minnes värt och deras vågade copyright skämt och sången See My Vest.[13] Michael Price från IGN anser att Burns sång i avsnittet är lika bra som "The Monorail Song" i "Marge vs. the Monorail".[14] DVD Verdict har gett avsnittet B- i sin recension från säsongen.[15]DVD Movie Guide har Colin Jacobson hyllat avsnittets parodi på Disney filmer men anser att den innehåller den sämsta referens till Rory Calhoun som man kan komma på.[16] Ben Rayner har på Toronto Star hyllat avsnittet som en av de bästa i serien.[17]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från en annan språkversion av Wikipedia
  1. ^ [a b c d e] Martyn, Warren; Wood, Adrian (2000). ”Two Dozen and One Greyhounds”. BBC. http://www.bbc.co.uk/cult/simpsons/episodeguide/season6/page20.shtml. Läst 27 mars 2008. 
  2. ^ [a b] Groening, Matt (1997). Richmond, Ray; Coffman, Antonia. red. The Simpsons: A Complete Guide to Our Favorite Family. Created by Matt Groening; edited by Ray Richmond and Antonia Coffman. (1st). New York: HarperPerennial. OCLC 37796735.  ISBN 0-06-095252-0, 978-0-06-095252-5. p. 171.
  3. ^ [a b c d e f g] Scully, Mike. The Simpsons The Complete Sixth Season DVD commentary for the episode "Two Dozen and One Greyhounds". [DVD]. 20th Century Fox 
  4. ^ [a b c d e f g h i j k l] Mirkin, David. The Simpsons The Complete Sixth Season DVD commentary for the episode "Two Dozen and One Greyhounds". [DVD]. 20th Century Fox 
  5. ^ [a b c d e f] Groening, Matt. The Simpsons The Complete Sixth Season DVD commentary for the episode "Two Dozen and One Greyhounds". [DVD]. 20th Century Fox 
  6. ^ [a b] Anderson, Bob. The Simpsons The Complete Sixth Season DVD commentary for the episode "Two Dozen and One Greyhounds". [DVD]. 20th Century Fox 
  7. ^ Bianculli, David (1 maj 1996). ”Extras, Extras, See All About 'Em”. New York Daily News: s. 62. 
  8. ^ ”Prime-Time Ratings”. The Orange County Register. 12 april 1995. 
  9. ^ Daily Bruin Senior Staff (1 april 1997). ”Simpsons CD reprises best musical moments of series”. Daily Bruin. Arkiverad från originalet den 16 maj 2008. https://web.archive.org/web/20080516222723/http://www.dailybruin.ucla.edu/archives/id/8903/. Läst 20 december 2008. 
  10. ^ ”TV’s top 10 scariest characters”. MSNBC. 1 november 2005. http://www.msnbc.msn.com/id/9699636/. Läst 20 december 2008. 
  11. ^ Rayner, Ben (16 februari 2003). ”Still a riot at 300, er 302? Doh!”. Toronto Star: s. D01. 
  12. ^ ”Best and worst”. The Toronto Star. 20 maj 2007. 
  13. ^ Gilchrist, Todd (15 augusti 2005). ”The Simpsons: The Complete Sixth Season”. IGN. http://dvd.ign.com/articles/641/641896p1.html. Läst 25 november 2008. 
  14. ^ Goldman, Eric; Iverson, Dan; Zoromski, Brian (8 september 2006). ”The Simpsons: 17 Seasons, 17 Episodes”. IGN. Arkiverad från originalet den 2 mars 2007. https://web.archive.org/web/20070302212129/http://tv.ign.com/articles/731/731095p1.html. Läst 25 november 2008. 
  15. ^ Keefer, Judge Ryan (29 augusti 2005). ”The Simpsons: The Complete Sixth Season”. DVD Verdict. Arkiverad från originalet den 25 december 2008. https://web.archive.org/web/20081225151101/http://www.dvdverdict.com/reviews/simpsonsseason6.php. Läst 20 december 2008. 
  16. ^ Jacobson, Colin (15 augusti 2005). ”The Simpsons: The Complete Sixth Season (1994)”. DVD Movie Guide. http://www.dvdmg.com/simpsonsseasonsix.shtml. Läst 20 december 2008. 
  17. ^ Rayner, Ben (30 oktober 2005). ”Offering up the goods on Springfield's finest”. The Toronto Star. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]